Personliga reflektioner – Sida 30 – Gunnels plats i rymden

Bara till dig…

Det skall vara en rubrik, som väcker nyfikenhet. Om någon skall stanna till och läsa. Om någon skall köpa en tidning. Braskande rubriker har lurat många. Besvikelsen har kommit och gett en fadd smak i mun. Var det inte mera?

Bara till dig, som undrar över det omtalade äpplet gäller denna bloggpost. Vi skall ju inte gå på allt vi läser och hör. Visst har de flesta hört om två nakna människor, som blev utdrivna ur sitt paradis? Visst har många konstnärer målat dem, när de hade fikonlöv, som dolde deras nakenhet! Men var står det om en så grym Gud, som inte tålde att Eva tog ett äpple och räckte åt Adam?

Bara för dig vill jag berätta hur mycket bibelns berättelser hjälpt mig. Det var inte farligt, att säga gång på gång till bibellärare: ”Detta fattar inte jag!”

”Den här boken måste du ha,” sa en av dem och rekommenderade boken. ”Ljus över korset” av Wilhelm Busch en tysk präst och teolog, som började läsa bibeln på ett nytt sätt än under sina teologiska studier. I förordet till boken berättar Busch bland annat, att han hållit ett bibelstudium om hur Mose slog på klippan, så att det kom vatten. Så hade han lagt ut texten om att Gud inte lämnade dem i sticket i öknen. Han var nöjd själv efteråt. Så kom en gammal erfaren Jesu lärjunge fram och berättade vad det stod i hans bibel:

”…och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus.” ”Om det har ni inte sagt något i kväll”, sa mannen…

Precis detta berättade Jesus för två av sina lärjungar, när de trodde att hela deras framtid var slagen i spillror. Den som de trott på hade blivit slagen, hånad och korsfäst bland rövare. Och sen lagd i en grav som tillhörde någon utanför deras krets. De kände inte igen Jesus. De kom inget ihåg vad han sagt skulle ske. Berättelsen är aktuell för många, som inte känner igen bibelns Jesus, som uppstånden från de döda.

Jag får vara en av de två lärjungarna i berättelsen från Lukas kapitel 24:13 –

Jag får vara med från början och vara en av de två, som försöker gömma mig för Herren Gud. Texten i tredje kapitlet i första Moseboken har inte lämnat mig! Det är jag, som blir klädd inför Gud och får tillbaka min frimodighet! Bibelns budskap är aktuellt nu.

”Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem.” Tänk, att bli klädd inför Gud!

Bara till dig, som vill ha bibelns budskap är denna bloggpost. Oasrörelsen har tagit initiativ till gemensam bibelläsning. Pröva att se deras förslag på olika bibelläsningsplaner. Det går säkert, att få hoppa in på dagens datum. Våga ställa frågor!

För snart fyra år sen vågade en präst ifrågasätta hela poängen i bibeln. Ingen klarar sig utan Jesu död och uppståndelse! Utan Jesu offer ingen Kyrka!

P.S.

Den 15:e januari skrev jag på http://www.antautmaningen.se följande:

Det är möjligt, att jag har en ADHD-hjärna med tusen tankar samtidigt. Snart är jag 80 år och det kvittar med fler diagnoser. Jag valde ”en kvart”, därför att jag har svårt med koncentrationen och ”eget val” skulle passa också. Sträckan Jerusalem – Emmaus i Lukas 24: 13 – 32 går jag om och om igen. Jag får berätta mitt till punkt och han går igenom alla skrifterna med mig med början på Moseböckerna. Han är där överallt och det tror jag på.
Denna utmaning är det största bönesvar jag fått i mitt liv – en bibelväckelse! Vi är många nu, som burit på en stor sorg, att det fattas bibelläsning gemensamt.

D.S.

”Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer” Gammal artikel av Ulla Karlsson

Judith

Dom hade bibliska namn nästan allihop i den stora syskonskaran. Nu gäller det för mig att ro båten i land. Stormen Egon härjar fortfarande fast natten är över. Snart kommer morgontidningen med bilder från förödelsen. Fotomässigt blir det mäktiga bilder, när vattnet bryter mot klipporna eller kajkanter. Det har inte varit storm i ett vattenglas precis. Stormen som varit i mitt vattenglas bildligt talat avslutas med berättelsen om Judith.

En dag för länge, länge sen höll jag på med släktforskning och reprofotografering. Det var bara att konstatera, att hon var vacker som ung denna faster, som jag knappast sett. Hon blev lagd på mina unga axlar, när jag var 20 år. Hon hade haft depression. Hon blev inskriven i min anamnes – min sjukdomshistoria – som ärftlig belastning. Märk väl att jag skriver om 50-talet. Då hette det sinnessjukdom.. Var det inte den ena, så var det den andra av de två största. Fanns det i släkten? Den frågan fick inte jag. Jag fick inte tro, att jag visste hur min egen kropp fungerar! Där kommer maktmissbruket in som tusentals med mig råkat ut för och som jag protesterar mot. Och tror, att jag kan avsluta i och med denna bloggpost…

Långt bort i tiden fanns inte penicillin. Det fanns ingen bot, om någon fick lunginflammation. Så hände det en kort period, att mamman till alla barnen på ett ställe var på vilohem och Judith ersatte henne. Ett litet barn fick lunginflammation och dog, innan mamman kom hem. Detta trauma fick Judith bära ensam under hela livet och blev sjuk av skuldkänslor ibland. Som jag uppfattat hennes depression eller sjukdom. Som jag försökt förstå som ett trauma. Så enkelt får det inte vara att stigmatisera en 20- åring i nästa generation med manodepressiv psykos!

Hon hette Judith och var vacker som ung. Där slutar stormen i mitt vattenglas. Jag träffade inte henne mer än en gång som 20-åring före mitt eget trauma. Judith avslutade sitt liv på egen hand. Det visste inte jag! Min mamma måste svara på läkarens fråga om ”det” finns i släkten. Det var några månader efter faster Judiths död år 1956. Fast ”sådant” pratades inte om. Faster var gammal och hade dött. Det var allt, som jag fått veta.

Därför protesterar jag nästan 60 år senare. Våga lyssna! Våga tala om sorg! Var inte så snabb med omdömen och diagnoser! Vi vet inget om vad medmänniskan bär på som vi möter. Jag ångrar, att jag inte lyssnat bättre! Som 20 åring var det omöjligt att lyssna in faster Judiths sorg. Vi hade ett enda fint möte med varandra våren 1955. Då var jag i Stockholm en kort period mellan provtjänstgöring och sjuksköterskeutbildningen. Jag fick en bok av henne som heter: ”Vandring i anden”.

Gissar att det inte var OK att vara troende men ändå tungsint.

(Faster Judith till vänster och faster Ruth till höger)

Arvet

Sju år har gått sen det första manuset var klart till: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Framsidan hade A4-sidan med en hopkrupen liten tjej i en fängelsecell. Illustrationen var hämtad från Hinsebergs kvinnofängelse. En av tjejerna visade mig dörren in till hennes cell. Den var tjock som en kassaskåpsdörr med kolvar, som skulle gå in i karmen i låst tillstånd. Det var i början av 70-talet, när kurator Anna Myhrman tjänstgjorde och tillät mig se lite mera av fängelset. Berättelsen av mig tecknade en konstnär senare. På baksidan av detta första manus fanns fotot från vinden i min mors föräldrahem. När det mesta gått under auktionsklubban år 1982 hittade jag en del böcker kvar på vinden. Bland andra morfars gamla bibel och mormor Idas slitna sångbok: ”Sånger till Lammets lof”. <BR>

Mitt manus håller fortfarande efter dessa år. Det är jag, som är den lilla hopkrupna tjejen, som sitter i ett fängelse. Det är jag, som blivit fri från bitterhetens och besvikelsens fängelse och sjunger ”Lammets lof ”<BR>

”1. Sjungen syskon under vägen, sjungen under resans lopp. Sjungen alla I som ägen Evighetens ljusa hopp. 2. Lammet det är värdigt sången. Lammet som oss köpt med blod, som så härligt löste fången och som är vår herde god. 3. Prisen den uppståndne Herren, loven samfällt Frälsaren. Konungen med djupa ärren, Segraren vår bäste vän. Kör: Din jag är o, Jesu kär. Din med allt vad i mig är. Din jag är o Jesus kär. Din med allt vad i mig är. 4. Herren lever! Högt må skalla genom världen lovets ljud. Jord och himlar, änglar alla stämmen in och loven Gud!

Bra initiativ – Anta utmaningen

Uppgörelsen – Upprättelsen Del 3

Detta flyttar jag från Facebook i morse. De personer, som är markerade med rött är offentliga föreläsare med egna företag engagerade inom NO MORE och (H)järnkoll bland annat. Båda har markerat, att de läst mitt inlägg. Signaturen Christina har också läst och godkänt gårdagens blogg. Jag för min del funderar på hur jag skall fortsätta mitt bloggande. Den 22 augusti år 2013 hade tidningen TTELA (f.d.Tidningen Trollhättan och Elfsborgs Läns Annonsblad) helsida om tävlingar i en kulvert på Restad Gård lämplig för svensexor och skolungdomar med namnet: ”Fånarna på Restad” Jag kontaktade arrangörerna och berättade, att jag är en av fånarna på Restad. Sen dess hände allt mycket fort med inspelning av min berättelse från år 1956. Den var redan planerad.

Så till citatet från Facebook:

”Gott Nytt År! Finns det någon som är intresserad av att jag ”bloggar”? När statistiken är nere på två eller tre på en dag, så börjar jag undra. När det fanns ett vackert foto på Anneli Jäderholm och mig på Facebook, så kom det plötsligt över hundra besök både första och andra dagen efteråt. Så nu måste jag ro båten i land. Filmen: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” börjar med en sjuksköterskas fråga: ”Vart vill du komma? Och sen hennes uppmaning: ”Att du inte lämnar detta bakom dig! Det är ju över 50 år sen.”

Denna film såg två andra sjuksköterskor på Stiftelsen Gyllenkroken en dag och kom fram och kramade mig direkt efteråt. En frågade: ”Har du slutat att skämmas nu?” Bra fråga. Obegriplig varför de, som har en psykiatrisk sjukdom borde skämmas. Jag skäms över att jag inte hade mod att ställa upp förrän Anneli gick ut i Göteborgs Posten och berättade hur det är att leva med schizofreni. Det var år 2010. Så träffades vi igen när Linda Weichselbraun höll en timmas saklig information om bältesläggningar inom sjukvård. Det är mycket begärt, att jag skall lägga det bakom mig, hur det var att bli tvångsbehandlad över 3 månader för en sjukdom, som jag inte har! Hur jag skall gå vidare i kampen mot övergrepp inom psykiatrin vet jag inte. NO MORE gäller bältesläggningar men inte engagemang.” Slut citat

Jag erkänner öppet, att jag inte kunnat hur psykiska sjukdomar fungerar att leva med eller hur det är att leva med neuropsykiatriska handikapp. Det är ingen ursäkt bara en förklaring till att mitt engagemang kommit så sent i livet. Kvar är att berätta om all tröst jag fått genom min personliga bibelläsning.

Uppgörelsen – Upprättelsen Del 2

Hon frågade aldrig efter mitt körkort. Hon bad inte ens att få titta på det, när jag ville låna hennes bil och ut och köra själv. Detta var år 1964, som vi var klasskamrater och blev utexaminerade arbetsterapeuter. En veckas semester skulle vi unna oss, innan vi gick tillbaka till våra respektive arbetsplatser.

Utanför Härnösand fanns ett litet sinnessjukhus. Där ville jag besöka överläkaren för att fråga vilken sjukdom jag har. För det stod ju på körkortet under mitt foto tydligt, att jag var psykiskt sjuk. Fyrtio år senare frågade jag Inga-Britt, om jag berättat sanningen, varför jag ville köra ensam till Gådeå. Hade jag inget berättat under alla dessa år vi hållit kontakt?

Så blev det dags att ta emot berättelsen för henne om mitt trauma. Hennes trauma var ju synligt. Hon hade en Daf med automatväxel. Det går inte att trampa ur kopplingen med en protes nästan upp till höften. Hennes cancer var bortopererad. Jag bar på en osynlig infektion i själen. Inga-Britt har tjänstgjort som arbetsterapeut på Östra Klinikerna en period – det stora sinnessjukhus, som en gång hette Restad Sjukhus och som jag kunde lite inifrån patientperspektiv.

Inga-Britt har blivit en del i kontexten av min uppgörelse. Bifogar det vackra julkort, som hon gjort för år 2014. Inga-Britt är konstnär och en god lyssnare. En annan god lyssnare och del i min uppgörelse med psykiatrin är Christina. Jag får fråga hur mycket jag vill på sjukdomen bipolär. På min tid år 1956 hette den mano-depressiv psykos (med bindestreck). Så jag fick lov, att citera gårdagens svar:

”Vågor av energi och lust att arbeta dygnet runt” är ingen lust, det är ett tillstånd av vansinne=mani.

Jag underhöll mina kollegor på nätterna, på Neurokirurgen SU/Sahlgrenska, man tycker man är väldigt rolig, när man är manisk. Till slut fick jag tillträde förbjudet, för mig, av en av cheferna.

Att arbeta i maniskt tillstånd gör, att du förlorar din legitimation – men jag var, som tur var, sjukskriven. Mina arbetskamrater behandlade mig, som vanligt, när jag efter sjukskrivningen kom tillbaka till min tjänst.

Min diagnos var klar efter, att med hjälp av sex poliser i min mani, blivit förd till sjukhus.

Mina depressioner, som för de flesta med diagnosen bipolär sjukdom, är ett tillstånd av fullständig och total hjälplöshet, jag äter inte, jag kan inte sköta min egen hygien.

Jag vill inte dö, men jag vill inte leva.

Ovanstående behöver/kan du inte förstå – du kan bara lyssna på vad jag säger och acceptera det.

Det kan jag bara dela med dem, som varit där – i helvetet och i himmelen.

Jag har aldrig känt någon skam över min sjukdom.

Du kan inte heller förstå, hur det är, att få en cancer-diagnos och tro, att du skall dö. Du kan bara lyssna på, hur jag upplevde det. Men min diagnos stämde inte med min upplevelse, men diagnosen var korrekt.

Och livet gick vidare.

Och nyårssmällarna har redan börjat utanför mina fönster.

Christina ”

Generöst av Christina och flera, som låter mig veta hur sjukdomen fungerar.

Utan (H)järnkoll som projekt att ge allmänheten information, så hade jag bara haft teorier!

Uppgörelsen – Upprättelsen

Översta lådan i Bettys byrå gnisslade inte idag, då jag drog ut den. Det obehagliga gnisslet kanske kommer på sommaren vid 28 graders torr värme i matvrån. Betty var en äldre syster till min mormor och född år 1853. Mormor Ida var ingift i Toddestorp och hon hade ett litet privat ålderdomshem i andra ändan av huset. Där bodde äldre brodern August också. Betty hade med allt hon ägde hemifrån det vill säga byrån och några hemvävda förkläden. (Jag vet var det ena av dem finns i socknen. Hon som fick det har berättat det.)

Nu är äntligen byrån min. Den har mellanlandat på ett annat ställe i släkten först efter auktionen år 1982. Innan dess var det stora röjet efter flera generationer.

Det var min idé, att det skulle filmas, när jag drar ut översta byrålådan. Det fattades bilder men inte mitt prat till filmen med samma namn som min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Det är färdigältat! Det är bara rubriken som fattades till denna bloggpost och beskrivningen av den senare delen. Kopian av min sjukjournal från år 1956 ligger där i byrån. Jag har bara orkat läsa teskedvis. En kort promenad mellan byrån och kökssoffan sen. Historia bakåt i tiden är viktig. Byrån är väl gjord i något uthus i Forsby. Kökssoffan är gjord på en möbelfabrik.

Uppgörelsen handlar om vad som är friskt och vad som är sjukt. Där på den punkten har inte jag varit överens med två olika överläkare. Jag har påstått år 1956 på hösten, att jag var frisk och ville hem (alltså inte vara inlåst längre.) Enligt sjukjournalen påstår de, att jag saknar sjukdomsinsikt. Eller har en måttlig sådan. Jag skulle bära på den sjukdom de diagnostiserat mig med så snabbt: Mano depressiv psykos. De skulle följa utvecklingen av den sjukdomen.

Där lade jag tillbaka kopian av sjukjournalen i Bettys gamla byrå. Tacksam över mitt arv. Mormor hade visst mycket humor och de skrattade ofta i det hemmet. Hon och barnen. Morfar var nog lite allvarsam. Tror jag. Genom honom har jag ju fått min prästgen, som hoppade över de manliga barnbarnen. (Sic)

Raskt över till försoningen, som två av tre föreläsare hade var kvinnor den 17 december år 2013. Det som har fastnat hos mig är, att det finns så svåra övergrepp att försoning nästan är omöjlig. Alldeles särskilt om förövaren inte fattar vilka skador som uppstått av övergreppen. Det finns de, som inte fattar och aldrig ber om förlåtelse. Då är processen kvar att glömma allt som varit och gå vidare…

”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

Så enkelt var nu inte det, att kunna skilja på allt som är förlåtet men inte glömt. Hjärnan kan ha ett stort arbetsminne. Många GB.

Återkommer i morgon, tror jag. Det här att bli upprättad genom tro på Kristus kanske blir för svårt att förstå idag. Det är en preposition dessutom, som är felöversatt till svenska i bibeln. 🙂

Annandag Jul 2014

”Ett kort meddelande” från LeoH

Annandag Jul i min barndom var det samma som sparbössetömning. Inga sparbössor vilka grisar som helst. För visst var det ”Sparbanken”, som hade en stor porslinsgris? Tidningen i skolan hette ”Spara och Slösa” två flickor, som stod för två olika alternativ. Om jag inte minns fel. På den tiden fanns ingen strid om genus. De var flickor.

Annandagens sparbössor tömdes i gudstjänsten eller efter och pengarna gick oavkortat till Svenska Missionsförbundets yttre mission.. Jag har ingen mobilkamera, som kan ge bildbevis. När Missionskyrkan i Norra Björke skulle rivas så räddade jag en oanvänd. Likaså räddade jag gamla tidningar för söndagsskolan.

Långt, långt senare har jag räddat en satir ur ”Parsmos penna”. Den passar den sorts humor som jag fått.

Juldagen 2014 Reinkarnation

Gud eller Allah får avslutas idag med ”reinkarnation”.

Han var fyra år men inte fem och kom på besök hos mig. Knappast innanför dörren kom frågan:

”Tror du på reinkarnation?”

Jag blev alldeles ställd och undrade, om han visste vad det var. Jo, det visste han, för det hade pappa berättat om. När man dör, så går man över i en annan…

Då svarade jag på hans fråga, så gott jag kunde, att vi är unika personligheter och slutade med: ” jag vill då inte gå över i någon annan, när jag kommer till himlen.”

”Ja, så tror jag,” svarade han och försvann till leksakerna. Det var inget mer att prata om!

Detta var många år sen och debatterna har blivit långt mer invecklade på intranät. Och långt över mitt huvud. Abraham och Isak skall vi känna igen. Elia är Elia och Johannes Döparen är Johannes Döparen. Bibelundervisning behövs och tydliga markeringar vad vi som kristna tror på. Andra får tro som de vill. Det gäller att pröva hållfastheten

Jag vet inte om någon såg rundabordssamtalet mellan representanter från de största religionerna i världen. Jag vet inte om någon såg någon poäng?

I vart fall så fick Josef ett änglabesök, när han var som mest rädd. Se Matteus evangelium kapitel 1

”…barnet i henne har blivit till genom helig Ande. Hon (Maria) skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”

Så fungerar det över hela världen att människor blir frälsta och upprättade i namnet Jesus. Och inget annat.

”Julen handlar om Jesus och inte islam och Muhammed…”

Julafton år 2014

Det är den julafton då ”Mr Facebook” skannat och satt ihop bilder från året som gått. Det var bara att låta det rulla på med en blandning av gamla foton och nya. Precis så rörigt som jag är. En klarade av att hejda bandet och skriva längre och bra texter själv. Och årets höjdpunkt var ett litet barnbarns födelse för henne. Koncentration.

Hur skulle jag klara det, som varit på två begravningar där hela min barndom och ungdom ja, till och med ålderdom passerar revy? Efter Runes begravning i somras blev det tre bloggar om den kökssoffa, som är min nu. Men köket där den stod sen 20-talet var mor Annas.

Rune var en av grannarna i Norra Björke född år 1926. Det var mitt sätt att säga farväl till hela Norra Björke samtidigt att resa till hans begravning. Min bror Sven var född 1927 och begravningen var i Strängnäs på Sven-dagen den 5 december.

Det är julafton och då skall ”varenda unge vara glad”. Det är så långt från verkligheten, som det kan vara. Jag för min del hade en mamma som måste arbeta ända fram till julaftons kväll. Hon måste göra stora brödbak på förmiddagen för brödet var alltid slut. Nästan. Och där stod jag bredvid hennes baktråg, när hon satte degen och tjatade om att få öppna en julklapp. Bara en. Jag tjatade tills hon inte stod ut längre och visste precis vilken av fastrarnas julklapp, som jag ville öppna. En gav underkläder. Det fanns knappast några pengar, så det var julklappar min mor uppskattade, att vi fick. Den äldsta fastern förstod att ge ett spel.

Tjosan! Det är jag, som är yngst, som kunde tjata mig till en sådan julklapp och få använda den. Äldsta systern har tråkigare minnen att spel var synd enligt vår stränge far, så de fick öppna men inte använda faster Esthers julklapp! Faster i Göteborg var vidsynt. Hon hade lämnat en sträng, frikyrklig miljö år 1902 och var i tjänst hos en sekulariserad judisk familj. Deras inställning till nöjen var annorlunda.

Visst var min far sträng men han var trygg och nykter. Alla har inte haft en så bra uppväxt, som jag har haft. Där kommer nästa foto in från Facebook och Sveriges modigaste föreläsare Anneli Jäderholm till höger i bild. Vi träffades första gången via en helsida i Göteborgs-Posten torsdagen den 22 juli år 2010. Där finns hennes berättelse, som återkommit gång på gång sen dess i olika tidningar eller föredrag. Vi har inga gemensamma minnen. Inte ens från att ha legat i bälte och blivit tvångsvårdade! Våra berättelser skiljer sig åt totalt och vi föreläser inte samtidigt heller.

Hennes berättelse om ångest inför julen är den samma, som jag hörde i mitt arbete på Räddningsmissionen. Då var det inte vanligt ”att gå ut” med hur psykisk sjukdom påverkar vardagen och att en osynlig ångest lamslår. Nu har jag lyssnat lite bättre. Varenda unge är inte glad på julafton! En krypande olust och ångest inför vad som kommer att hända på julafton kunde börja redan i september. Detta oavsett i vilken ålder ”barnet” befann sig. Och sen hade barn själv.

Den allra mest gripande berättelse Anneli Jäderholm har gett oss i skrift är skötaren, som efter ett av henne föredrag om bältesläggningar och tvångsvård kom fram till henne med ett löfte:
”Du skall få min bältesnyckel. Jag har bältat många men nu när jag hört dig förstår jag att det var människor.” (Citat fritt ur mitt minne.)

Det är julafton och Mr Facebook har plockat ihop foton från det år som gått. En enda röra i tid. Precis så rörigt, som bara jag kan berätta. Poängen var att minnen från barndomen, ungdomen rusade mot mig på två begravningar och sammanfattat i kökssoffan hemifrån där så många suttit eller sovit i.

Poängen är att jag till slut fick vara med på ett foto bredvid Sveriges modigaste föredragshållare inom (H)järnkoll. Poängen är att vi inte har samma uppväxtförhållanden eller samma ämnen i våra berättelser. Hon är halvgammal och jag är helgammal och stressad.

Jag är stressad över att det inte passar att tala om försoning genom Jesus inom psykiatrin.

Idag är julafton och han är ingen docka i någon vacker krubba. Han lever och hjälper och upprättar de stukade!

Den 22:e dec. 2014 Gud eller Allah i Sverige

Nytt blad i samma ämne: Gud eller Allah i Sverige. ”Det som är skrivet på nätet är offentligt.” Jag behöver inte fråga om lov för att citera från Facebook. Om Gud och Allah är samma fast olika språk, då fattas det bibelkunskap! Där fortsätter jag från igår och förrgår…

Jag vet på ett ungefär vad en religionsdialog betyder. Igår fanns det en timmas program i TV1 klockan 20: ”Runda bordet: religion”.

Företrädare för de största religionerna var ärkebiskop Antje Jackelén från Svenska Kyrkan; Awad Olwan, iman från muslimska föreningen i Nacka; Maynard Gerber, kantor i judiska församlingen i Stockholm; Trudy Fredriksson, ordföranden i Sveriges buddhistiska samarbetsråd; och Willy Pfändner, hindu.

Programmet förlöpte precis som jag minns TV-programmen i samma ämne med Per-Arne Axelsson som samtalsledare. Igår kom frågorna skrivna på skylt, så vi kunde följa dem utan en programledare. I samtalet mellan ärkebiskop Antje Jackelén och Marcus Birro på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg var det en frisk fläkt och spänning. Igår var alla precis lika väluppfostrade och avbröt inte varandra eller höjde tonläget. Allt var så vänligt.

Är Kristendomen så totalt urvattnad och utan källanvisningar? Är Allah så vänlig och kärleksfull enligt Koranen, att vi kan ha gudstjänster inom samma byggnad? Är det bara lite dialog som fattas?

Runda bordet: Religion

Det är natt och jag är bara uppe en stund och hostar. Igår såg jag hela musikalen från Smyrnakyrkan, Göteborg, i söndags i repris. Den finns som video i förra bloggposten. Vi fick veta, att det finns 40 olika nationaliteter bland församlingens medlemmar. De har olika språk, kommer från olika kulturer men har vi olika namn på den Gud vi tillber?

Har vi 40 olika bilder av Gud fast färgade av olika kulturer inom samma församling? Vad innebär åsiktsfrihet?

Gud eller Allah i Sverige ( från 18 dec. och framåt…)

Det är natten till den 19:december. En dag gick hon förbi mig och vi hejade. Hon frågade hur jag mådde. Mitt svar var, att jag mår bra efter mina omständigheter.

”Ja, var och en får sköta sin näsa,” blev hennes svar.

Nu är jag uppe mitt i natten och sköter min. Och hostar emellanåt och dricker varmt. Det gick inte att skriva färdigt min nya bloggpost igår. Jag kom av mig. Vet jag inget om vad en religionsdialog innebär? Det som står på Facebook är offentligt. I en tråd fick jag inspiration till rubriken: ”Gud eller Allah i Sverige”

Efter det har jag nämnt namnet på tre kvinnor: Gunnel André är präst och exeget. Sofia Camnerin är pastor och teolog. Ingrid Svensson är präst och teolog. Anne-Jorid Ahgnell är musiker och pastor. Sen är det en femte kvinna, okänd för mig, som står för frågan om språket i Gud eller Allah. Kvinnor kan. Året var 1958, då jordens undergång började i och med att första kvinnan prästvigdes. Detta är en parentes för all begåvning kommer från Gud och kan förvaltas bra. Vi skulle kunna hjälpas åt med information! Där börjar gårdagens bloggpost. Sen kommer jag att fylla på bibelhänvisningar fram till julafton kanske…

Så enkelt! ”Det är bara olika språk!”

Hur ofta har jag inte hört, att vi ber till samme Gud! Var det inte så att vi fick den ena religionsdialogen efter den andra i svensk television för många år sen? Vi skulle mötas för att se hur mycket vi har gemensamt. Vi bekännande kristna skulle ligga lågt och bara välkomna andras religioner. Mångfald som berikar oss. Vi skulle vara generösa och tiga med hur vi tror. Det är bara olika språk Gud eller Allah.

Så har åren gått och vi bekännande kristna har tappat mark. Varför skall vi vara tysta? Varför skall inte bibeln vara med och läsas och studeras?

Det är ju så enkelt att undersöka källan! Det är bara att öppna böckernas bok och läsa innantill. Ingen är utesluten ur Guds kärleksplan. Det är bara att titta på olika kartor över området och studera platserna, när Gud sagt vad till sina profeter och folket. Platserna finns ju kvar! Judar som följde den uppståndne Jesus började att kallas kristna. Det var i Antiokia. Stavningen ändrades i och med Bibel 2000 på namnen. Tyvärr. (Varför skulle vi som bor i Sverige säga Copenhagen till exempel?)

Samtidigt som jag tvättar mitt livs trasmatta i harmoniska, milda färger hemifrån i en tvättstuga, så kommer jag att fylla på med bibelhänvisningar. Det finns mellantid. Det finns ett försoningens mellanrum angående teologi: Sofia Camnerin. Det finns en exeget, som jag kommer att fråga på orden: Gunnel André. Det finns ett manus sammanställt av Ingrid Svensson, som jag stavar på angående förlåtelse och försoning. Den föreläsningen fick vi (några frivilliga) lyssna till för ett år sen i Betlehemskyrkan.

Det är Anne-Jorid Ahgnell och hennes man Lars, som sammaställt all musik från hela världen i glädjen från Smyrna internationella församling den tredje advent.

I denna julkonsert medverkar alla med olika bakgrund och hemländer. Det som är gemensamt är inte språket eller kulturen. Det som är gemensamt är tron på ljuset och glädjen från himlen. Det profeterna sagt har kommit en frälsare från Davids stad.

Den 19:e kl 14

När två nya bibelöversättningar kom ut runt år 2000, så blev det omtumlande för mig. Där det stod ”gudsfruktan” i 1917 års översättning står det ”religion” i Bibel 2000. För mig innebär ”gudsfruktan” respekt för Gud men inte skräck för honom. På svenska språket hör ”Gud” till historiens och bibelns Gud. Allah betyder också gud men inom Koranens texter. I Sverige har vi religionsfrihet men muslimer, som konverterar till kristendomen får mycket att frukta. Så det finns mycket att samtala om. De som väljer, att bli kristna kan också få möta stort motstånd från anhöriga. Men det är inte jämförbart.

Den 20:dec

”Var och en måste sköta sin egen näsa.”

Det uttrycket hade jag aldrig hört förut. Så jag hann fundera. Varför skulle jag gå runt och snora? Det kanske var för tio dagar sen, då inga baciller hade nått mig. Nu sköter jag min egen näsa och går inte runt bland folk.

Idag har Israel och Moses namnsdag. Detta är inte politik men ett stort under, att namnen får vara kvar. Sen kommer Tomas, Natanael, Johannes, Adam och Eva. De sprider minsann inga baciller i vår omgivning!

Jag hinner undra över hur mycket tid alla kyrkor skall satsa på den lindade dockan i en krubba. Verkligheten är ju hos Kristus! Hur skulle han kunna bli en baby igen, gå in i sin moders liv och födas på nytt? Det är ju vi, som måste födas på nytt till ett nytt hopp! Han lever och går ibland oss!

Därför behöver vi utsättas för Guds ord

Den 21 december:

När Rune W Dahléns doktorsavhandling kom år 1999, så sträckläste jag halva och njöt av att kunna förstå texten, känna igen namnen på SMF:s ledare och kände mig hemma totalt. Sen kom vemodet. De lärde hade olika uppfattningar om tolkningar och blev oense. Det visste jag inget om. Det blev en kuslig känsla, som satt i tills jag läst färdigt boken. Och sitter i ännu. Avhandlingen heter:

”Med bibeln som bekännelse och bekymmer – Bibelsynfrågan i Svenska Missionsförbundet 1917 – 1942 med särskild hänsyn till Missionsskolan och samfyndsledningen.”

Sen dess har vi fått Intranät och bloggar, som jag följer bredare än före detta Missionsförbundet: Stefan Swärd, Mikael Karlendal och Dag Sandahl. I alla dessa bloggar har jag varit med och frågat eller ifrågasatt. I alla dessa tre har jag skrivit, att det är bibelkunskap som fattas. Inte debatter typ: ”Jag har rätt. Du har fel”.

Jag gör bort mig gång på gång, men Paulus påstår att frimodigheten har med sig stor lön. Summan av frimodigheten har blivit, att jag fått kontakt med kvinnliga teologer och exegeter. En liten strimma av ljus har fallit in i min lya. Jo, männen har svarat också men kanske ledsnat på frågorna, när jag inga förkunskaper har (om till exempel helvetet 🙂 ): ”Efter detta”.

Jag är inte hjälpt med ord på latin eller grekiska.

Upprättelse

Hon satt på min kökssoffa och tyckte om att lyssna på min berättelse. Orsaken var ett igenkännande till en viss del. Orsaken var, att hon själv inte klarat av att formulera sin smärta. Så slutade jag med:

”Jag har längtat efter upprättelse hela mitt liv!”

Då kom det. ”Vem har inte det? Hur skulle det gå till att jag får upprättelse?”

Hennes ord har förföljt mig. Det var försent, att börja lyssna på hennes berättelse. När hon ringde och frågade mig, om jag var förberedd, att det skulle ske snart, så var jag stum. Hon fortsatte och berättade om en dröm. En ängel hade sagt, att hon skulle ha lätt bagage.

Vid ett tidigare tillfälle frågade hon mig, om jag såg ängeln, som drog upp henne. Ärligt svarade jag, att jag ingen ängel såg.

Hon ville tidigare, att jag skulle skriva en berättelse om hennes liv. Det tunga arbetet var påbörjat men strandade hos en psykiater, som inte ville ge henne Stesolid. Jag kände till hans inställning mot dessa vanebildande mediciner och han ville i så fall, att jag skulle ha receptet.

Det blev en kränkning för mycket. Hon var vuxen kvinna och kunde ansvara för ett recept själv, men klarade inte av att sätta ord på förnedringen, som hon uppfattade den.

Det blev ingen bok om hennes liv som ett kränkt, missbrukat barn från början. Det finns barn, som överlevt tiden på Vidkärrs barnhem och som blivit upprättade.

”Han drog mig upp”, syftar på Jesus. Jesus delar inte sin ära med någon! Hylla sonen! Han är värd all ära!

”Han drog mig upp ur fördärvets grop

Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta

Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud.

Många skall se det och frukta, och de skall förtrösta på Herren.”

(Psaltaren kap 40:3-4)

Du kommer att få gåshud på hela ryggen när du hör 5 åringen…