En marginalanteckning

I min gamla bibel finns marginalantecknigar. Ibland obegripliga med bara ett datum men inget minne av vad som hände. Ibland som idag minnet av Christa-Maria Lyckhage, som höll ett bibelstudium i slutet av 60-talet på studenthemmet Jeriko. Enda anteckningen är två siffror i rött: 4:2. Resten är minnet av vad hon talade om och boken hon varit medförfattare till: ”Bakom stängda dörrar”.

Christa-Maria var gift med dåvarande föreståndaren för Stadsmissionen Knut Lyckhage. Det var hennes uppgift att undervisa unga, som ville bli besökare på fängelser. Så läste hon ur Jeremia kapitel 1 och visade på förhållandet mellan verben: upprycka, nedbryta, förgöra och fördärva i vers 10 i motsats till de positiva verben att uppbygga och plantera. Hennes egen livserfarenhet var hur fort det gick att förstöra allt, som varit bra från början i unga människors liv men hur svårt det var att bygga upp igen, det som var raserat.

P1000036.JPG

Så kunde jag komma ihåg det hon sagt och åka runt i Göteborg och fotografera rivningshus med sönderslagna fönster. Inte bara dem utan även följa grävskoporna hur fort allt jämnades med marken och forslades bort. Det var lätt att koppla till familjer, som gått i sönder och barn som farit illa.

Det bästa jag kan göra nu är att rekommendera en nyskriven bok av Eva Edberg. Författaren berättade på måndagskvällen där jag fanns med om hur hon som 4-åring försökte rädda sin pappa och även sin mamma. Det arbetet och den drömmen fortsatte upp i vuxen ålder. Boken är mycket läsvärd, aktuell och sanningsenlig men fiktivt skriven. Det handlar ett barn, som försöker bygga upp en fungerande familj. I verkligheten för övrigt handlar det om väldigt många barn som kämpar med att få ihop en familj.

Eva Edberg 001

Brandnäva eller Svedjenäva

Det gäller att hitta bra rubrik för att kunna väcka intresse! Det gäller att få någon att läsa min blogg! Så nu gäller det, att få ordning på tusen tankar, som flyger i olika riktningar. Så vi börjar med bilden från den stora skogsbranden i Västmanland. På Facebook fick vi se flera bilder av Eivor Lindström inom gruppen ”blommar.nu”. Där bad jag om löfte, att få ge bilden vidare i denna blogg.

20526252_493293461006920_3716576260633641034_n

Mina tankar kretsar kring svårigheten att göra mig förstådd i mitt egotrippade tillstånd. Jag vill nå den som varit med om en stor förlust i livet. Jag skulle vilja ge tröst av den tröst jag själv har fått av Gud. Mitt ämne passar inte var som helst eller hur som helst. Då måste jag fråga mig fram.

Passar det att ”Fråga doktorn” vad post-traumatisk stress är för något? Jag skulle så gärna vilja ha en snyggare diagnos på allt mitt ältande! Jo, om jag får säga det själv att jag ältar, så är det OK. Men andra skall inte komma med det. Tycker jag.

Så programledarna för TV-programmet ”Fråga doktorn” fick min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” samt den filmade berättelsen och frågan: ”Vad innebär det att ha posttraumatiskt stress? De svarade aldrig. En av mina vänner förstod, att det var för känsligt material, som jag skickade och att programmet skall ha underhållningsvärde. Mitt ältande underhåller inte utan bara irriterar. I fel miljö.

Med stor spänning lyssnade jag på kommande program i ”Fråga doktorn”. Det finns ju stunder då jag tycker, att jag själv är intressant med mina frågor. Jo, de tog upp branden i Västermanland för alla de drabbade och tidigare drabbade av stora eldsvådor. Hur många år som helst efter en sådan katastrof väcker en doft av brandrök svåra minnen. Det kan bli traumatiska minnen…

Efter en skogbrand eller fula skogsavverkningar och vägarbeten kommer grönt sly och Mjölkört väldigt snart och läker såren. Det blir så vackert. I jorden kan det ligga frön under många år till små blommor, som blommar först efter en brand. Det visste jag men inte namnen. Det gäller, att våga fråga och rätt person. Det gäller att dela ut frågorna på många så chansen att få svara blir lite rättvis.

Så nu kommer min poäng. Det finns så många som varit med om stora katastrofer i livet där förlusten kom inom några timmar eller mycket kortade tid. Sen var den ett faktum med ett förstört område. Det dröjde år innan det vackra kom fram av liv, som fanns gömt i det svarta avbrända.

Behöver jag säga mer? Det finns så många människor, som fått stora skador och förluster på grund av psykiatrisk vård – likt en präriebrand. Värdet av det förstörda går inte att uppskatta i pengar. Det förblir en förlust. Kvar är livet i den brända jorden. Möjligheterna till en ny blomning.

Igår fick jag möta blommor, som jag aldrig sett förut. Och så klart redan glömt namnet på. Men det är tillåtet i min ålder. Deras berättelse minns jag.

Dolda skatter

God Jul och Gott Nytt År!

Summan av alla bloggposter under åren som gått är att det finns dolda skatter och bortgömda rikedomar. (Datorn tycker, att det finns en felstavning. OK. Ett annat ord är bortglömda.) Jag vet inte vem som läser. Ibland kommer det en bekräftelse. Det jag vet är, att jag fått en plats, som är min i rymden, där jag kan få tala rakt ut i luften!

I en av alla gamla bloggar har jag berättat om året 1957, då alla framtidsdrömmar var krossade. I Åby utanför Norrköping gick jag ut på en promenad över ett okänt fält. Där stod en tom, ensam predikostol. Och lusten att få predika kom över mig…

Hur hanterar en ungdom det? Det kom män och varnade mig och frågade, om jag inte sett skylten. Jag var på väg över ett skjutfält!

Nu är jag inte ung längre och tiden på barnhemmet i Åby är minnen bara. Det går mindre bra att gå med rollator över gräsfält numera. Hemvärnsmän är väl också ett avlägset minne?

Tack för i år till dig läsare, som ser skatten eller inte har upptäckt den ännu. Tack vare tekniken, så kan vi läsa bibeln tillsammans via Facebook och gruppen ”Anta Utmaningen”. Det är bara att söka medlemskap och ta hem bibelläsningsplan, som passar individuellt. Det är bra med datum. Det är ju gemensamt för oss alla. Även om jag måste undra mer än en gång över dag och datum…

Gissar att jag kommer att undra över allt möjligt annat också och prata rakt ut i luften.

dold-skatt

Tumgrepp

Det är min idag. Lika barnslig som vanligt och tycker att det är roligt att fylla år. Det är tidig morgon och var väldigt tidigt, när jag vaknade. Onormalt eller mindre vanligt att vakna så pigg före någon väckarklocka. En väckarklocka som inte behövs ens.

Så går tankarna till storasyster som ansåg, att jag borde hålla mig vaken på kvällen för att slippa vakna så tidigt. Mina tankar går till min mor Anna så klart, som gav mig livet. Mina tankar går ofta till livet som gåva i rätt tid, när inga barnmorskor kunde föreslå abort. Gravida kvinnor kan visst få erbjudandet eller frågan redan vid tredje barnet numera. Vad hade jag haft för chans idag, som är det sjunde födda barnet?

Öppnade min bibel på måfå. Där fanns en understrykning och några datum i kanten.

”Överge mig inte, Gud, när jag blir gammal och grå, inte förrän jag fått förkunna om dina gärningar för nya släkten, om din makt för alla som skall komma.” (Psalt. 71:18)

När jag var barn hade jag min sovplats i kökssoffan. Min mor var ofta uppe före ½5 på morgonen för att ha ett brödbak färdigt tills klockan 7, då telefonväxeln öppnade.

Nu på morgonen har jag kommit på att hon nog störde min morgonsömn.

Så fick jag hennes rytm…

gunnel-10308277_798358943515115_2757225001321053046_n

Fängelset

Ett fängelse kan se olika ut. Hinsebergs kvinnofängelse ligger så vackert omgivet av vatten delvis. Det så kallade slottet ligger högt. Var och en har sina egna associationer frivilliga eller påtvingade till fängelset.

År 2008 blev jag inbjuden till ett 50-årsjubileum. Mina kurskamrater på sjuksköterskeskolan hade varit färdiga som sjuksköterskor 50 år. Samtidigt med inbjudan var mitt manus klart till boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.  Alla sår var öppna och blödde. Det var jag själv, som rivit upp dem och skickade mitt manus som ett vänligt ”nej tack” till inbjudan. Jag ville definitivt inte komma. Jag som inte fick gå färdigt min utbildning…

Som svar på mitt manus fick jag frågan vart jag ville komma och sen påstående, att jag identifierade mig med de intagna på Hinseberg. Det är skillnad på en fråga och på ett påstående. Jag har fått frågan också, om jag identifierar mig med de psykiskt sjuka. Till slut frågade jag en god vän och psykoterapeut. Hans vänliga svar var, när han lyssnat färdigt: ”Du vet ju själv hur du har det!”

Tack! Det jag har gemensamt med de fångna är nyckelknippan och ljudet av nycklar, som sätts i en dörr. För övrigt har vi inget gemensamt mer än de två i personalen, som jag kunde namnet på och höll kontakt med. Men de känner inte Annika Östberg.

När det gällde utbildningen till attitydambassadör inom (H)järnkoll (ett regeringsuppdrag), så var det klart uttalat om distans till sin egna sjukhusvistelse. Den som ville utbilda sig för att gå ut i samhället för att informera om psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska handikapp fick inte komma i affekt under föreläsningen. Detta är min formulering. Vi fick träna på att hålla föreläsning. Vi skulle ha en positiv inställning att vården blivit bättre. Det visste jag ingenting om och har lätt att trigga igång mot bältesläggningar och tvångsinjektioner.

Så många fel jag gjort under mitt liv! Vi skulle inte använda publiken till vår egen terapi. Precis det gjorde jag en gång under en gudstjänst på Hinsebergs kvinnofängelse. Detta var i mitten av 70-talet och branden på Tidaholms fängelse hade inte varit och det upproret bland män. De intagna fick alltså komma från olika avdelningarna med någon vakt till en gemensam samlingssal. (Efter branden på Tidaholms fängelse fick det inte vara samling gemensamt för alla.) I denna gudstjänst spelade och sjöng ungdomarna från Göteborg och Örebro och jag talade. Överrumplade mina vänner med en berättelse, som de aldrig hört! Det var min första chans, att få tala till tjejer med stor erfarenhet av att vara inlåsta, att vara kränkta av myndigheter och att ha journalanteckningar om sig utifrån bara ett håll. Där satte jag in min berättelse. Det finns en annan sanning – den som Gud har om oss. Han som skapat oss känner oss och älskar oss. Han tänker gott om vår framtid.

I bilen tillbaka till Göteborg var det alldeles tyst om vad jag berättat. Vi höll tyst om detta ända tills såren gick upp igen och jag inte kunde tiga för en av dem i gruppen som varit med till Hinseberg. Då hade det gått tre årtionden. Mitt manus var ett faktum. Det var bara att vänja sig vid att andra tänker utan att avslöja sina tankar om rätt eller fel.

Nu läser jag om Annika Östbergs första bok också: ”Ögonblick som förändrar livet”. Den är mörk och tung att läsa jämfört med andra boken av samma författare. Vi har inget gemensamt! Eller vi har allt gemensamt i Jesus Kristus! Hon har skrivit två böcker och kan kalla sig författare nu. Det kan inte jag efter ett tunt häfte.

Jag är kvinna och har gått in på mansdominerat område. Det är inte mitt fel. Det finns i mina gener och jag tänker inte undervisa! Däremot kommer jag att fortsätta att berätta om vad jag sett i bibeln. Abraham hade tillit till vad Herrens sagt. Han lydde utan att förstå vad Herren tänkt med offret av SONEN. Skökan Rahav begrep inget av krig och framfart men hon ville tro på Israels Gud och öppnade sin dörr för två spejare. Inte nog med det. Hon gömde dem på sin takplats under linstjälkar och ljög för dem som ville åt dem och döda dem. Båda har gått till historien som hjältar. Historien upprepas till och med. De två tillsammans i samma kapitel, samma andetag…

Guds andetag gissar jag. Genom någon annans ande går det inte att bli en troshjälte och rättfärdiggjord. Känn på det! Abraham i sin tid och skökan Rahav i sin.

(De här bibelsammanhangen tänker jag på: 1 Mos 22:1-12, Josua 2:1-18, Hebr. 11:8-12,   30-31 och Jakobs brev 2:20-26)

Hinseberg

Den 26 januari 2013 skrev jag fränt som vanligt. Och fick svar på tal. Feedback som jag längtat så efter: ”Kvinnan skall tiga i församlingen”.

Magnus Olsson svarade bland andra. Jag saknar honom! Inte bara han var trött på mitt gamla ältande. Så nu fortsätter jag genom att berätta om bilden, som jag bytt till. (Kanske tillfälligt för jag kan inte tekniken och första viktiga delen av vägen kom inte med. Det fungerade bättre på min tidslinje på Facebook.)

Det finns en bibelvers, som jag inte kunnat smälta så bra men ändå stavat på:

”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.”

Visst låter det käckt att säga: ”Det är smällar man får ta,” om prövningar men jag ville ha en förklaring på vad jag gått igenom av den högste själv. Inte bara en bibelvers att allt samverkar till det bästa. Så under tiden som jag väntade på hans svar, så var jag fängelsebesökare både i Göteborg och på Hinsebergs kvinnofängelse. Jag kan inte hjälpa, att detta senare ligger så orimligt långt bort från eventuella besökare!

Så vid första besöket efter år 1970 såg jag inte upp med skylten in mot höger utan for in i Frövi, genom samhället och kom till denna pontonbro på bilden ovan för endast en bil. Inget möte alltså och hela vägbanan gick att se till nästa sida. Det var lite spännande och plasket hördes in i bilen. Vi var tre den gången. Vi tre hade mött varandra på studenthemmet Jeriko, där Christa-Maria Lyckhage hade ett bibelstudium. Hon hade tillsammans med sin man Knuth Lyckhage föreståndare på Stadsmissionen i Göteborg och Caroline Krook skrivit boken: ”Stängda dörrar – Om medmänsklighet och kriminalitet”. Nu gällde det ett studiebesök på kvinnofängelset Hinseberg och kurator Anna Myhrman var ciceron.

I bilen därifrån fick jag veta av de två tjejerna, att jag gjort fel, som varit så positiv till allt, som Anna Myhrman visade och berättade om. Hon visade en arbetsterapisal bland annat och jag var ju utbildad arbetsterapeut! Det jag inte visste då var 68-revolutionen och pockettidningen R, som skulle komma med ett nummer som hette: ”Med Jesus i vårdsvängen”. Vi kände inte varandra och visste inget om varandras referensram. Våra vägar skildes åt efter detta studiebesök. Kvar i mitt medvetande blev Christa-Marias val av bibeltext. Hon kom en gång från krigets Polen och Tyskland och räknade verben i Jeremia kapitel 1. Där har jag en liten anteckning om proportionerna 4:2 i vers 10

vers 9 ”Och HERREN räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: ”Se jag lägger mina ord i din mun. 10 Jag sätter dig idag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.”

Så jag fortsätter i nutid och rekommenderar Annika Östbergs andra bok om fångenskap och frihet. Den heter: ”Se ljuset i det svarta”. Där finns berättelsen om hennes första ledsagade permission utanför fängelset med tre vakter. Efter 28 års straffarbete i värsta fängelset dömd för polismord, som pojkvännen gjort var Annika Östberg i sitt hemland – det land som hon älskade och aldrig velat lämna! Det var ju mamman, som blivit kär i en man från USA och ryckte upp sin enda dotter med hennes fina, känsliga rötter.

Dagen kom då Annika fick fylla i en blankett och skriva ned vad hon önskade av denna första tid utanför fängelsets grindar. Där har jag stått och fotograferat vattnet och potonbron med ryggen åt fängelset – hoppas jag! Annika önskade en picknick nere vid bryggan och att få gå ut i vattnet. Det var allt! Det var önskan att få kunna vända sig om och titta på det fönster i slottet, som var hennes och få se fängelset utifrån!

Bara den som varit inlåst fattar detta stora. Som jag ser det. Detta att få stå med ryggen åt ett fängelse och vara ute i frihet på svensk jord och ha fötterna i svenskt vatten!

 

Moralisten

Sveriges Television sänder repris på tidigare sändningar. Nu har jag ingen TV längre men lyssnar på vad någon annan berättar. Så blev det med programmet:

”Siwert och sågklingan” Svt Play

Det gick tydligen för ett par år sen redan. Nu kunde jag följa programmet via datorn och minnena strömmade mot mig. Jag är inte som andra tydligen och fattar inte varför Siwert Öholm blev sågad vid fotknölarna som journalist under 30 år på svensk television. Har inte vi kristna också betalt TV-licens under alla år och rätt till program, som vi tycker om?

Programmet var mycket välgjort i sin vinkling med kristna som töntiga. Vi fick se en snutt ur det populära programmet från Umeå: ”Hela kyrkan sjunger” med Margot Borgström som musikalisk ledare.  På min tidslinje på facebook har jag satt in länken till programmet. Inte nog med det. Någon dag senare fick vi möjlighet att se en intervju i mer privat regi med Annika Östberg. Hon satt ju 28 år som livstidsfånge i Kalifornien.

Och vad gör jag? Jo, alla mina minnen från hårdrocksmusiken och Black Sabbat med flera band sammanfaller med den period i USA, då Annika Östberg fastnade på droger och flum. Det var fråga om musik, kärlek och medvetandehöjande droger. Siwert var den store moralisten i Sverige, som varnade i svenska television. Vi andra hade ingen sådan kanal att varna i på 70-talet och 80-talet.

Så kom dagen då Annika Östlund fanns i Sverige och på Hinsebergs kvinnofängelse. Om jag inte minns fel fanns det en känd kritiker till att Annika Östlund fick komma till Bok & Biblioteksmässan år 2011. Hon var inte fri ännu. Varför tror jag det? Jo, för att få en sittplats i Svenska Kyrkans ”Hela Människan”, så måste jag gå minst en halvtimma tidigare och lyssna på det programmet. Det gjorde jag och kunde inte fattat något av deras val! Det var tydligen hårdbandsmusiker, som blev intervjuade om sin musik. Ångrade de sig inte? Var de inte de, som gjorde så mycket reklam för narkotika, satanism m.m. Jag fattade inget?

Så plötsligt sammanfaller alla minnen på föräldrar, som förlorade ett barn genom missbruk av hasch eller tyngre narkotika. Det kallades bara ”en tripp” men blev himmel eller helvete. Helvetet kallades ”snetändning” och var tydligen en ruskig skräckupplevelse. Annika Östbergs berättelse finns att läsa i hennes böcker. De svenska berättelserna sitter i mitt hjärta/hjärna.

Domsöndagen är över. Den söndag på kyrkoåret, som jag tycker om i valet av bibeltexter. Det kom en dag, då jag ordentliga (så kallade moralist) kom till insikt att också jag syndat. Texten finns att läsa i Nehemja kapitel 1. Summan av Guds ord är sanning och hans domar är rätta. Även den går över de skötsamma, som är med i kyrkans verksamhet. Livstids träldom om jag inte bekänner min synd och ber om nåd.

Nåd kan bara den högsta instans bevilja, som är kungen i Sverige. Nåd kan för en livstidsfånge bara begäras efter vissa år. Den kan avslås eller beviljas. Detta är juridik. Detta är teologi enligt Romarebrevet 7:24 – 8: 1-4. Rätta mig om jag har fel. I Kalifornien hette guvernören Arnold? Stämmer det att Annika Östberg och programledaren Tommy Dahlman blivit så tummis med honom, att de använde förnamnet? Länken finns på min tidslinje på Facebook.

Har jag rätt att året var 2011, då jag ville se och höra Annika Östbergs berättelse på Bok & Biblioteksmässan? Jag tror det för tiden var väl vald, att jag skulle slippa stanna i detta stora brus av röster genom alla olika högtalare. En timma senare skulle jag själv få stå på en låda i Förlaget Recitos scen och presentera min berättelse som bok.

Det är en annan historia. Annika Östberg fick min bok, när hon var på väg att signera sin. Vi tävlar inte om vem som behöver mest nåd av Gud!

”Ställ dig bredvid mig,” säger hon ”så kan vem som helst få förlåtelse.” Hon bor i Norrland, om inte jag fattat rätt. Jag bor här.

Ställ dig bredvid Jesus! Där är förlåtelsen. Han har betalt priset och både friköpt och återlöst oss – försonat oss med Gud.

”Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt…”

Soluret177

P.S. Den 27:e nov. Jag läser om igen Annika Östbergs bok: ”Se ljuset i det svarta” och märker att en viss kritik gällde hennes medverkan i ”Sommar” i P1, innan hon var helt fri och inte år 2011 på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. D.S.