Så bra då, att jag varit så barnslig, att jag trott, att bibeltexten varit till mig! Precis som jag läste den som ung!
”Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta människor. Och Gud är trofast, han skall icke tillstädja att I bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen komma, skall han ock bereda eder en utväg därur, så att I kunnen härda ut i den.” 1 Kor 10:13 (1917 års öv.s.)
Inte för att jag kunde något om att först se efter vem texten var till! Nej, då! Inom protesterade jag och tyckte mig vara ett undantag och prövad över min förmåga.
”Vi kan inte hindra fåglarna att flyga över vårt huvud men vi kan hindra dem att bygga bo där.” (En poetisk sanning i samma påstående som bibelns.)
Tack, Jesus, för alla dina förböner för mig. Jag har belägg för detta i ditt ord, att du skulle mana gott för dina lärjungar men också för dem, som kom till tro på deras vittesbörd. Så snart du kom tillbaka till Fadern i himlen, där du kom från…Jag kom till tro på grund av andras berättelser om dig och deras böner!
Kommer nya bibelöversättningar att tunna ut bibliska påståenden?
”Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över er förmåga, utan när prövningen kommer skall han också visa er en utväg, så att ni kan härda ut.” 1 Kor 10:13 (Bibel 2026)
Så sant som detta blev skrivet och översatt genom olika tider till vårt språk!
ORDET tog sin boning i mig. Men inte på en dag eller utan bråk från min sida.
Den senaste bibelöversättningen har landat i mitt liv!
Det finns all anledning att skriva en lovsång till Herren, som talat till mig personligt ända sen tonåren genom sitt eget ord! För jag tänker inte som man först bör tänka:
”Vem är detta skrivet till?”
Alldeles gråtfärdig gick jag upp på mitt lilla vindsrum på kvällen. Tåget från Trollhättan anlände 17.23 där realskolan var. Vi bodde närmast stationshuset. Jag hade gråtit dämpat i klassen också på lektionen efter det att läraren i engelska språket gett mig en skarp tillrättavisning. Jag hade försvarat en klasskamrat högt. Han varnade för sänkt ordningsbetyg för att jag pratade utan att bli tillfrågad..
Kunde Gud trösta mig? Jag öppnade mitt lilla testamente på måfå och läste där blicken föll. Det var ingen tröst, att han visste vad jag gått igenom inför klassen av skam. ”Varför går ni tillrätta med varandra? Varför lider ni inte hellre orätt…”. Varför fortsätter jag, att vilja ha rätt? Facebook påminner idag om ett inlägg jag skrev för 4 år sen. År efter år har jag önskat att få rätt!
Nu har jag den senaste bibelöversättningen och har sett efter om det är något förmildrat till min fördel. Jag behöver inte leta länge. Jag vet precis var det står i början av bibeln. Kain var vred och avundsjuk på sin broder Abel. HERREN hade uppskattat Abels gåva men inte Kains. Så är HERREN på promenad i lustgården och möter Kain och frågar honom varför han är vred och varför han sänkte sin blick.
”Om du handlar rätt vågar du ju lyfta din blick men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå men du skall råda över den.”
Så står det från början av bibeln och senare står det, att det är i hjärtat som onda tankar blir till, växer och blir havande med synd.
Lite syskonavudsjuka kan det vara så farligt? Är det inte bättre med lite förståelse? Kain vill väl också bli sedd och få lite beröm?
Jo, jag fattar att bibeltexten är till andra personer för mycket länge sedan.
Tack, Jesus, att du dog för min skull också när jag inte kan styra mina tankar! Tack, Jesus, för att du lovade dina lärjungar en annan Hjälpare, Lärare och Försvarare. Du övergav inte dina lärjungar! Du överger inte mig! Jag vill ha ditt ord och din tillrättavisning!
Du vill hjälpa mig att förstå vad din frälsning innebär!
Nu skall det bli av! Jag vill tacka Herren för allt jag fått av undervisning i bibeln genom mina föräldrar och söndagsskolan om Jesus Guds son. Sen barndomen har utvecklingen gått snabbt tekniskt. Jag kan googla och söka på sångerna om honom och välja Astrid Lindgren som sjunger:
Då hamnar vi rätt i tid, när den sången sjöngs vers för vers i Astrid Lindgrens barndom. Jag vill tacka Gud för min farmors far, som gjorde en helomvändning från sitt superi till en nykter man. Den muntliga berättelsen är, att han sen dess köpte upp böndernas potatis och tillverkade stärkelse i en fabrik han byggt. Han var även med och byggde Missionshuset i Hjo. I min fars hem hängde ett stort fotografi på C.O. Rosenius på en vägg i finrummet och på den andra ett lika stort på Paul Petter Waldenström.
Idag vill jag tacka Gud för kantor Andreas Holmbergs liv. Han var född 22 mars 1970 och dog 23 augusti 2026. Idag är begravning i Njutångers kyrka och sen minnesstund. Detta är bara en så kallad ”nätvän” för mig den första gången runt år 2002 i Skutans bibelsamtal inom Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet.
En röst har tystnat som vågade gå mot strömmen. Jag gissar, att det blev ett högt pris att ifrågasätta utvecklingen av undervisning inom Svenska Kyrkan. Ett enda exempel. Jag skrev på Facebook, att jag tycker uttrycket bland kristna är konstigt som låter: ”Jag gör så gott jag kan. Sen får Gud göra resten.” Nog såg Andreas detta och kunde berätta hur långt tillbaka i tiden det var teologiskt.
Jag har bara kommit till mitten av 1800-talet och Roparna, när det gäller skiljelinjer mellan Svenska Kyrkan och utbrytarrörelser. Andreas kunde långt mer än sin Rosenius! När jag varit förtvivlad över mycket som lämnat bibelns klara undervisning, så är det äldre psalmböcker som hjälpt mig. Andreas gjorde ett stort arbete och samlade ihop mycket gamla psalmer och sånger och bjuder oss på via nätet.
Det var som att personalen på mentalsjukhuset hann strimla min själkänsla och mitt självvärde inom 30 minuter i långa remsor den dagen! Under den tiden blev jag avklädd all värdighet, dödstrött och mager blev jag behandlad som farlig och lagd i bälte.
Sjuttio långa år har gått sen dess. Texten och bilden av min syster rebloggar jag. När jag skrollat längst ner förbi presentation av mig och kom till kommentarer, så finns min och många andras nätvän där – Andreas Holmberg. Han lever inte längre men hade gåvan att trösta och muntra upp, när det var tungt på ”nätet”.
När jag inte visste hur jag skulle fortsätt blogga eller inte blogga alls, så skrev han offentligt:
”Skriv en lovsång till Herren!”
Icke skall väl verket säga till sin Mästare: Varför gjorde du mig sådan?
Citat fritt ur minnet och frågan ställd till judarna i Rom men också till var och en som vill ha bibelns texter. (Och först i Jes 29:16). Jag för min del har letat efter tröst i bibeln under alla sjuttio åren som gått. Min Gud har rätt diagnos på mig.
Det är dags för lovsång till Herren! I hans sår har vi fått läkedom.
I USA kan de inte svenska språket. Ingen på WordPress vill tänka till och skaffa översättning eller fråga mig vad jag menar med nedräkning. Å andra sidan skiljer vi i tid som de är före eller efter en dag. Anna har jag träffat en enda gång i livet. På Facebook använde jag just ”nedräkning”, innan jag skulle komma till en hyrd lokal, som jag fick betala själv, för att visa vad som hände just där bland annat på avdelning 7B på före detta Restad Sjukhus – 10, 9, 8, 7. o.s.v. sen skulle dagen komma då filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” skulle visas och jag berätta efteråt hur jag bearbetat traumat genom alla år sen dess. Just där och då träffades vi med lika hemska upplevelser av bältesläggningar.
Felaktiga diagnoser ger konsekvenser. Ingen kan arbeta u.p.a. (utan personligt ansvar). Jag har eget ansvar hur jag använder min tid i livet som är kvar. Nedräkningen har satt igång. Men bara till den 5:e september. Den 5 september har det gått 70 år sen dess. Jag har inget att förlora men allt att vinna. För mig är livet Kristus och …
Tre står för något så klart. För mig står det för HERREN som är en Gud, Jesus som är Gud och den helige Ande som är Gud alla eniga.
Tråkigt att jag har så kort stubin. Jag har varit frustrerad många gånger på nätet och i verkligheten.
Det är så enkelt som att jag gillar siffervärde! Siffervärde i en hebreisk bibeltext eller en på grekiska språket. Det är så enkelt som att jag hållit på med släktforskning i Matteus evangelium. Plötsligt skiljer uppställning med hur evangelisten Lukas tecknar. Matteus skriver ”… alltså blir det fjorton släktled…” och jag hinner tänka 2 x 7 = 14. Lukas däremot skriver på ett annat sätt om 2 x 10. Varför? Detta försökte jag ringa till en rabbin i synagogan i Göteborg och fråga på för länge sedan. När jag äntligen kom fram till rätt person svarade kort, att de inte läser Nya Testamentet. Med min envishet fortsatte jag mina frågor med andra personer runt mig och fick komma och köpa deras motsvarighet till Gamla Testamentet. Där står kapitlet till höger på hebreiska språket och på svenska språket enligt översättning B2000 på vänstra sidan. Detta för alla som inte kan hebreiska språket.
8 i siffervärde står för något nytt. Veckans sju dagar är över. Söndag är den sista dagen i veckan i våra almanackor nu men då var söndagen den första – det vill säga uppståndelsedagen för Jesus. 7 är ett heligt tal.
”Det räcker inte med några barndomsminnen som teologi,” skrev någon. Men det räcker mycket långt med bra undervisning i både gamla och nya testamentet i söndagsskolan.
Det är någon sökmotor på datorn som påstår att jag räknat fel på dagar i nedräkningen. Ingen kan få rätt mot en dator! Min rubrik beror på, att jag inte vet hur jag skall fortsätta mitt bloggande, om prenumerationen går ut och när. Men jag har bestämt mig med en bibeltext i minnet – en man vädjade för ett fruktträd, som inte burit frukt:
”Också detta år…”
Så blev det äntligen morgon och jag kom ihåg en händelse från Köpenhamn. Min syster ringde och berättade, att hon varit tvungen åka till ”byn” för bara där fanns tillräckligt stora skor för sönerna. När hon ändå var i centrum så brukade hon köpa en tidning hemifrån, som var Göteborgs Posten. I den hade hon läst en grannes dödsannons hemifrån landet. Ja, det är två olika ”hemifrån” Göteborg och Norra Björke.
Jag tror inte på något öde. Jag tror på Guds ledning. För jag var villig att köra 35 mil en dag för att få möjlighet att träffa en släkting på hennes begravning. Kan detta vara 15 år sen kanske?
Och nyss när jag undrat om bara sökmotorer läser min blogg skrev ett syskonbarnbarn till mig om att hon läst min blogg. Syskonbarnbarn till henne som dött…
Så jag rebloggar med frimodighet! Personligt och privat i min höga ålder. Jag har inget att förlora. Allt att vinna!
Min andra syster var hemma en gång, när det knackade på köksdörren. Där stod en kvinna, som blev så rörd av att min mor Anna levde fortfarande. ”Tårarna bara rann,” berättade min syster på Ulla. Hon hade varit framme vid kyrkogården och chansade på ett besök i Solhem.
Min pappa David med andras barn.
”I min förra skrift min gode Teofilus…” för att citera bibeln fritt ur minnet…
I min förra blogg satte jag in ett foto på ett barn, som jag tappat kontakten med. Han var det sista av andras barn från Göteborg, som fick möta min pappa David. De bara letade sig fram till mitt hem och David låg döende på lasarettet i Trollhättan. ”De” var lika med hans mamma och syster också. Daniel var runt sex år och fick vara med och gräva lite runt vinbärsbuskar. Buskar där rotskotten ofta kom från pappas hem.
Detta behövde Daniel, som blivande man senare i livet, få berätta hur duktig han varit. Så på lasarettet fick han gå med in en stund, presentera sig och berätta. Detta minne dök upp nu när sökmotorn räknar framåt i tiden och jag bakåt.
Idag har varit en bra dag för mig trots krångel med mobilen. Det är så mycket konstigt med appar och webbläsare. Det är bara jag, som vet vad nedräkningen innebär. Det är alldeles för invecklat och personligt.
Jag lever ju som gammal med allt jag inte kan göra mig av med. Ett vanligt röj skulle behövas. Mycket är fråga om lösa foton utan namn eller datum. Idag hände det, att jag mötte en som gått i en småskola, där jag varit och fotograferat. Precis därför att jag var uttråkad och inget hade att göra men tyckte om svart/vitt. En stund då och då gick det att ha roligt med framkallning och kopiering. Ingen bör vara sjuk 24 timmar om dygnet. Jag har legat plant mycket på hård bädd för att slippa värk. Då har jag tittat i fototidningar från bibliotek. Senare gick jag och köpte en förstoringsapparat, fotopapper och vätskor.
Så i min nedräkning ingår att leta efter foton som idag efter Högens skola, Fiskebäck och få visa den, som varit elev där och kände lärarna.
I min nedräkning ingår också att leta efter de som en gång varit barn men som jag tappat kontakten med.
Denna bild kallar jag med ryggen åt det förflutna. Idag den 26 augusti år 2026 vill jag lovsjunga min Gud, som hjälpt mig genom 70 år. Inom den psykiatriska världen finns det många diagnoser och förkortningar av olika tillstånd. Detta kallas PTS och är en förkortning av posttraumatisk stress. Fast det har inte jag vetat förrän senare år. Traumat kom till den 5 september år 1956. Sen dess har jag trampat vatten med näsan ovanför ytan eller blivit uppdragen ur den djupa dyn och fått mina fötter på klippan som är Kristus gång på gång.
Det skulle inte vara något religiöst, då (H)järnkoll var ett regeringsuppdrag 2008- 2011 ungefär och vi som varit med om bältesläggningar och tvångsinjektioner kunde få berätta hur vi upplevt situationen. En utställning hette ”En annan tid”, där jag fick ha en monter. När utställningen visades för patienter och personal på Brinkåsen, Restad Gård, Vänersborg, så berättade jag, att jag önskade komma till värsta avdelningen, för att få se den och bekräfta mitt ”fotominne”. En i personalen som lyssnade hade tillgång till nyckeln. Så var den drömmen början på en verklighet och filminspelning.
Några år senare blev det tillfälle att möta personer spridda över hela världen med liknande svåra upplevelser av mentalsjukvård villiga att dela med sig, i syfte att få en bättre sjukvård. Det gick att sätta ner foten och säga ”no more” tvångsvård och bältesläggningar. (”Det folket” samlas på Island just nu i dagarna.)
Bland ljusa minnen fanns en skolkamrat under 4 år i realskolan, som utbildade sig till mentalsköterska och var trogen Restad Sjukhus/Östra Klinikerna hela sitt yrkesmässiga liv.. Karin fick ta obehaget, att vara bollplank åt mig, när det inte gick att tiga med mitt trauma längre i slutet av 80-talet och börja av 90-talet. (”Då Läkemedelsbolagen tog över vården”, som en f.d. patient uttryckte förändringen.)
P.T.S. (posttraumatisk stress) har spökat i mitt huvud under 70 år, som jag ser det numera, genom andras kunskaper och berättelser.
För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa för dem som är kallade efter hans rådslut.
Kärleken tvingar sig inte på. Det var inte jag som började älska Gud först utan han mig.
Dags att backa bandet till Missionskyrkan i Trollhättan och ett juniormöte under tonåren. Pojkarna hade i uppgift att berätta om missionen i Kongo. Jag minns fortfarande hur bra de förberett sig och redogjorde för varför missionen skulle bedrivas. Varför skulle inte de svarta få vara i fred och leva sitt liv? Så kom berättelsen om alla onda andar, som fanns i skogarna och som satte skräck i dem.
Då hände det äntligen det som jag väntat på. Jag fick som tonåring insikt i hur bra och tryggt jag hade det i min tro på Guds närvaro och hjälp. Det gick en värmevåg genom min kropp och jag visste, att jag skulle vilja dela med mig av min trygghet. Jag väntade bara på en bekräftelse från Gud. Han skulle vilja detta också!
”Läsa in eller läsa ut (En repetition)
Det är dags för en summering av året både privat och i sammanhang med kända eller okända. Känner jag mig själv på samma sätt som andra känner mig? Tolkar jag rätt eller fel? Har en rätt och den andre fel eller kan två ha rätt? Vad innebär ”vi och dom”? Varför är det så fult att tänka i ”vi och dom”? Som jag uppfattat det finns det som ett visst eldfängt debattämne eller mer än ett förresten.
Som jag uppfattar det av bibeltexter, så kan jag tillhöra både ”vi” och ”dom”. Jag har aldrig varit dömd till fängelsestraff ändå talar bibeln om mig som en fånge. Jag har aldrig varit med ”dom som är utanför” ändå talar bibeln om mig som utestängd. Jag är djärv ofta ändå påstår bibeln, att jag är räddhågsen. Vem har rätt? Och hur är det nu med Israel? Skall inte alla inse hur fel de gör och fördöma dem? Kan man stå på två sidor?
Under året som gått har jag fått hem en begärd kopia av en sjukjournal från år 1940. Då var jag fyra år och åtta månader. Jag ville se hur journalanteckningar skrevs angående fysisk skada jämfört med journalanteckningar angående en utmattning i 20-årsåldern. Vilken skillnad! Läkaren har lyssnat på ett litet barn på min egen förklaring om hur skadan skett och trott mig! Han har skrivit ner, att jag ville hjälpa min pappa att gräva.
Jag ville vara med och vara duktig redan då men körde trädgårdsgrepen genom den bara foten. Så blev jag skild från min stora familj och de fick inte hälsa på för barn skriker, när mamma går…Det gällde nio dygn.
Det är flera sammanhang, som jag blivit skild ifrån ofrivilligt. Det är en fruktansvärd upplevelse att bli utanför. Som jag ser det kan man inte vara utanför utan att ta skada. Jag ville vara tillsammans med pappa, när han arbetade. Han kunde sköta det arbetet bättre utan min hjälp.
Gud är min far och han kan verka utan min hjälp. Ändå får jag vara i hans närhet.
Omsluten på alla sidor av hans kärlek. Innesluten i hans nåd… Denna sammanfattning är årets viktigaste för min del. Den store läkaren har rätt uppfattning om min situation och låter mig vara med.
Det är inte min uppgift att utesluta någon annan ur den kärleken och nåden heller.” Slut på kopiering av en tidigare blogg-post år 2012.
Den som ville ha en Hemsida skulle veta vilken målgrupp den skulle gälla. Detta var runt år 2004. Jag hade misslyckats bland unga och blev bara arg, när de skrev emot. Min målgrupp var tydlig för mig och just de unga, som inte hade kontakt med kristen tro. Detta är historia, att jag blev avstängd år 2004 i bibelsajten för 12-20+. Från den tiden finns en doktorsavhandling:
”BIBELN PÅ MINA EGNA VILLKOR…” forskning bland unga genom några årtioenden.
En annan målgrupp kunde bli min släkt och min släktforskning. Jag fick förtroendet att låna och läsa min morfars bondepraktika och de gamla breven från början av 1820-talet. Och äntligen hittade jag en bok på biblioteket som heter: ”Roparna”. Vem var först i min släkt att omvända sig till Gud?
En målgrupp är sjukvården, där jag själv fått min utbildning. Vem ser alla som blivit skadade inom psykiatrisk vård?
Mitt berättande blir upprepningar. Vet inte hur jag skall fortsätta skriva rakt ut i luften från ”min predikostol” för ingen lever för sig själv och ingen dör för sig själv, som bibeln påstår.
Detta är sant! Finns ingen människa i närheten så är Gud, Jesus och den Helige Anden närvarande.
Och söker i kärlek…
Kommer en fotograf för att dokumentera så gäller det att byta om fort. Träskor och ladugårdsbyxor – bara hatten var rätt!
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.