Psykiatri och teologi – Gunnels plats i rymden

Vägen Del 2

Nu skall du får veta ”vägen, sanningen och ?”. Sanningen är den, att jag bör avsluta bloggandet i min höga ålder. Sanningen är den, att jag inte minns ett dugg av senaste bloggen. Sanningen är den, att jag faktiskt kommer ihåg, att jag varnat. Om tekniken krånglar blir jag nervös. WordPress har ingen representant i Sverige. Det ramsystem jag valde från början tyckte jag bättre om. Sen början år 1990 har jag köpt antivirusprogram av Norton. Det skall inte behövas längre påstår en del, för det är inbyggt i någon brandvägg. Ja, då är det dum envishet, att jag vill veta hur många ”spårare” jag har. Vad är det för skillnad mellan spårare och sökmotorer?

I veckan fick jag kontakt med en kvinna i Norrland var nu gränsen går. Det var roligt för mig, för hon är proffs yrkesmässigt! Här sitter ja´ med mina komplex, att inte kunna stava ens. ”Synonym” skrev någon ”är det ord man tar till när man inte kan stava till det man först tänkte på.”. Vi två har träffat varandra en enda gång, då jag tänkte ge upp och gå hem. Oavsett det intressanta programmet! Hon tog tag i mig och ville prata lite om skam.

Så fanns det bara två platser kvar vid ett bord där Dorothy och Lucy satt från USA. De ville jag prata med! ”Kan du engelska,” frågade jag den okända damen. Försynt skickade hon över ett litet personkort. Där läste jag: ”Översättare, psykoterapeut…” Ja, det gjorde ju inget. Det var en sådan hjälp jag behövde just då.

”Är det jag som skall skämmas?”

Den meningen är från år 2006, när jag skrivit offentligt och berättat om traumatiska händelser år 1956. ”Jag gick ut” som det heter och det hade även de två damerna från USA gjort från ungefär samma ålder 17 år eller 19 år och jag var 20 år den gången. Men att skämma ut sjukvården som jag gjorde var inte bra! Eller som de gjort på liknande sätt i USA.

År 2015 när vi blev sittande vid samma bord på Stora Teatern i Göteborg en kort stund gick över. Kvar är minnet av gemensamma ruskiga händelser. Kvar är vi två som bor i Sverige utan språkförbistring. Vi har samma språk om du undrar…

Så nu kommer poängen med våra föräldrar som lärde oss vägen till Guds hus.

Detta är mina. Anna och David Bergstrand.

5 Mosebok kapitel 19

Gud var först

Ingen vet var Gud kommer ifrån. Ingen vet heller var Åklagaren (Djävulen) kommer ifrån. Gud har många namn i bibeln. Det har Djävulen också. Gud var först med sitt: ”Varde ljus” och det vart ljust. Hade livet varit ett schackspel borde vitt vinna, eftersom vitt alltid är ett steg före svart. Detta berättade en av mina patienter för mig på tidigt 60-tal inom psykiatrisk vård. Jag var arbetsterapeut och ville, att han skulle lära mig spelreglerna.

Nu är livet inget spel och Gud som Skaparen av allt var och är först ut. Han är och var och blir Segraren till sist och redan på Golgata genom sin Son Jesus Kristus. Det får se ut hur som helst och jag som gammal blir mer och mer glömsk. Jag minns inte vad jag skrev sist som blogg.

Idag vet jag, att jag vill skriva, att Gud var först ut och kommer att vinna oavsett mörkret i världen! En kvinna och en mans kropp kan förenas och ett nytt liv uppstår. Sen är det Skaparen som står för livet. Det är bara han, som kan ge liv och sammanväva en ny människa i människans modersliv. Satan kan bara slakta och förgöra senare. Jesus vann seger över Satan i öknen en gång för alla efter fyrtio dagars fasta med orden:

”Gå bort från mig Satan!”

Sen vann Jesus seger genom sin död för alla på korset.

Precis så. Hur det än ser ut idag i en människas liv och vad som blivit förstört i det förflutna, så vill Gud skapa något nytt genom sin Son.

Jag för min del väntar på en nytryckt bok på posten idag. Den är redan klar ”online” med andras hjälp och en ljuslåda. Och många plock med bilder…

Ljuslådan bad jag att få av en brorson till min 85-årsdag.

Men det är länge sen nu…

Fånarna på Restad Del 4

Gunnels plats i rymden

Tänk dig en studiecirkel i höst på historisk mark nära vattnet. Så naturskönt som Restad Gård ligger…
Resultatet låter inte vänta på sig! Det är redan givet med rubriken som är satt.
Äntligen har bitarna fallit på plats med samtal med TTELA, Brinkåsens sjuksköterskor och chefen för hotellet. Inte nog med det. Det finns en konstnär, som hyr en lokal på före detta stormavdelningens första våning. Det var inte min avdelning den gången. Vilken dröm! OBS dröm.

Nu har jag äntligen fått se det lugna vatten, som jag drömt om att får se. Det ligger nedanför hotellet. Hotellet låg inte vid porten, som jag tänkt mig. Där var en annan ganska ny byggnad. Och inte nog med det. Jag fick se vattnet, när vi guiderna och jag lämnade administrationen. Vem fattar vad jag bär på?

I en läkartidning år 1955 på Sahlgrenska Sjukhuset fanns en underbar bild på en sjö…

Visa originalinlägg 471 fler ord

Kemiska tvångströjor

Idag den 3 mars 2022 har jag tryckt på en knapp för att upprepa detta budskap. Tack till Hannes och några flera som vågar protestera mot all teoretisk kunskap om psyket utan ett lyssnande på vad patienten vill ha sagt.

Gunnels plats i rymden

”Två väldiga strida om människans själ…”

Idag avslutas Psykiatrikonferensen 2017 i Göteborg. Jag har läst igenom den långa listan av talare, som var kallade. Konferensen har pågått från och med måndagen. Igår kväll stod en ensam man med sitt plakat: ”Sluta sjukförklara! Lyssna på patienterna”. De två som kämpar mot varandra är inte jämbördiga.

År 1989 var konstvetaren Irja Bergströms doktorsavhandling om Ester Henning klar och kom ut. Den hade jag väntat på under alla åren, som den var på gång. Ämnet intresserad mig i allra högsta grad men skamkänslorna hindrade mig att berätta, att jag också varit inlåst.

Genom denna gedigna avhandling, som jag sträckläste, fanns systemet beskrivet. Äntligen började jag ana hur det gick till på stora sinnessjukhus och innan intagningen av en förvirrad person. Även om någon hittade en sjuk människas kunskap och värde, så var det för sent. Ester Henning var inte kontaktbar vid författarens enda…

Visa originalinlägg 475 fler ord

Ljuslådan

Nu har det gått över ett år igen. Det har bara försvunnit. Sist vid denna tid satt jag vid en present jag önskat helt käckt till min födelsedag. För den som fått snickarbegåvning i arv generation efter generation skulle väl det vara lätt att fixa en ljuslåda!

Inte fattade jag att det var så mycket enklare att köpa en till gamla faster oavsett priset! Jag hade försökt med, att han skulle få nytta av om jag gick igenom alla svart/vita negativ. Nu sitter jag här och är framme vid en kartong med negativ i färg. Det är inte lika roligt! För nu ser jag så mycket sämre och har inte varit så gammal tidigare. Färgerna går i varandra och miniatyrerna är för små att leta bland.

Livet hade hunnit ikapp mig många gånger före Corona. Isoleringen av Corona har inte varit något hot, att jag skulle kunna dö ute bland andra i gemenskap. Nej, jag är tränad i att vara hemma ensam. Mitt första svåra ryggskott kom våren 1967. Då var enda behandlingen att ligga still i en säng med masonitplatta under madrassen tre veckor.

Det var då jag passade på att tala med Gud på allvar. Jag ställde mina svåra frågor och han svarade. Allt gällde Nehemja och hur hans synd kunde vara orsak till den nedrivna staden i Jerusalem. Fångenskap som fångenskap. Kunde mitt lidande i ryggskott och värk bero på synd? Hade jag syndat och var orsak till all narkotika, som kommit in i staden och förstört så många unga?

Det var då det år 1967, som blev kroniskt ryggskott som diagnos. Nehemja fick vara med och bygga upp muren i Jerusalem och jag är tacksam för Herrens lektion till mig angående synd. Han har rätt så klart. Jag hade inget fattat av att vara tacksam över frälsningen. ”Du skall kalla dina murar för frälsning!”

Så frälste Herren på den dagen. Vattnet stod som en mur till höger och vänster. Fienden egyptierna omkom och Israel som ett folk var räddade ur sitt slaveri. Ja, det är ändå längre bort i tiden! Kunde detta vara möjligt, att den mur blivit nerriven, som varit runt Herrens eget hus – ett tempel där han skulle bo?

Kan detta vara möjligt att min sjuka kropp, som bara värkte skulle vara ett tempel där Herren önskade bo? Hur många bibelverser hör ihop egentligen? Det undrar jag, som fått en ljuslåda i present för drygt ett år sen.

Jag har suttit och stirrat på allt negativt.

Nu är det en dag kvar av gamla året. Jag tänkte börja med positiva remsor… Men oj, så svårt att komma ur mina gamla hjulspår – de negativa.

Allt är inte svart eller vitt!

”Lägg det bakom dig nu…”

Det är den 5 september år 2021. Det har gått 65 år sen den dag, som jag bör lägga bakom mig. Enligt andras råd. Det finns de, som anser motsatsen och har bildat en förening i Göteborg. Där är vi nu, att jag bråkar och vill veta vad orden innebär:

Mad heritage and contemporary arts

Min referensram finns ju bara på svenska språket och i svenska bibelöversättningar. Jag kan jämföra 1917 års översättning med den nyare B2000. Och hänga upp mig på ord…

En jungfru är en jungfru och en flicka är en flicka. I 1917 års översättning var tio jungfrur ute för att möta brudgummen. Fem var förståndiga och fem var oförståndiga. Jag vill ju höra till de förståndiga och inte vara ”mad”!

Så kom en förfrågan om en artikel till föreningen, som anser att vi inte får glömma och sopa under mattan det som en gång varit. Det innebär alla mentalsjukhus inte bara i Sverige. Vem vill berätta från insidan? Nu är det som det är, att jag berättat via en bok, som senare fick berättelsen filmad. Den finns på Youtube och heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Deadline för artikeln är idag: ”Skammens resa” men vi är inte överens ännu. Det är inget bra flyt anser jag. När vi blir överens kommer jag att lämna den ifrån mig. Då är ansvaret inte mitt längre utan hos den som vill läsa. Jag försöker hitta tröst i bibeln i vanlig ordning mot dem som anser att jag skall lämna denna historia bakom mig. Jag är ju kristen och skall förlåta! Det var den jobbigaste biten, som blev en börda. Jag skulle förlåta och glömma – glömma vad jag sett av övergrepp!

Det gick inte. Sent omsider fick jag hjälp att dela på begreppen att vara försonad själv och dessutom att sätta ner foten och tala om att så här får det inte fortsätta år efter år med bältesläggningar och tvångsinjektioner och alldeles för snabba diagnoser inom psykiatrin! Ja, jag är kristen och bör sitta tyst och tacksam i min kyrka. Jag har ju frid med Gud! Det skall vara en god atmosfär i församlingen helst. Eller?

Så trösten är att gå utanför församlingen och bära hans smälek. Det var ju han, som förde mig dit jag inte ville! Det var ju han, som hade förtroende för mig och visade mig den allra ruskigaste avdelningen med bortglömda sjuka. Och som fick sin identitet kapad till fyra siffror och ett ”k” eller ett ”m” på ett träkors till slut.

Nu kommer poängen…

Alla behöver någon att skylla på. I min bokhylla finns gamla biblar. En av de äldsta är inte en utan i tre band och tryckt år 1882:

”Biblia, det är All den heliga skrift, med förklaringar af P. Fjellstedt”

Där har jag stavat mig fram i de gamla tryckbokstäverna om de två bockarna. Vi kallar dem syndabockar, eftersom allt Israels folks synd skulle placeras på dem . Detta skulle upprepas varje år under fyrtio år i öknen. Där är poängen! Det är ingen poäng, att inte ha någon referensram till berättelserna i bibeln. Det är ingen poäng, att inte ha någon bibelkunskap.

Den mesta teologi jag kan har jag sjungit in i olika frikyrkor som: ”Nu är försoningsdagen kommen för världen all. Kristus fullbordat lagen, Satan har bragts på fall. Tallösa skaror ilar hem till sin arvedel, nu har de funnit vila, läkdom för sargad själ. Kör: Dig o, Guds Lamm ske ära att du vårt offer blev och med den stungna handen skuld-brevet sönderrev. Och utav oss ett evigt rike av präster gjort. Bland alla namn på jorden endast ditt namn är stort.”

I vuxen ålder har jag läst bibelns berättelse i 3 Mos kapitel 16. Så kom en dag då jag fick P. Fjellstedts Förklaringar. De tre banden stod i min bokhylla trettio år, därför att jag inte gitte lära mig den gamla stilen. Ingen ursäkt. Ingen ursäkt heller att under den tiden leta efter syndabockar – någon eller några att skylla min skada från 1956 på.

Nu kommer poängen! P. Fjellstedt förklarar de två olika bockarnas funktion och lotteriet vem som skulle dö och vem som skulle jagas ut i öknen. Asasel är fortfarande inte förklarad! Detta är värt att läsa om! Den som påstår, att han ingen synd har är en lögnare. ”Summan av ditt ord är sanning, dina rättfärdiga domslut är eviga. (Ps 119:160) Kung David fick besök av profeten Natan och fick själv uttala domen över den rike mannens synd som tagit den fattige mannens enda får för att laga till gästabud.

”Dödens är den man som gjort så.” Andras synd kan vi studera. Israels folk skulle placera all sin verkliga eller eventuella synd på två olika bockar. Här är poängen! Israel är grymma. Två lärjungar flydde från allt de varit med om i Jerusalem en påsk. De trodde, att de kunde gå ifrån allt. Med ryggen åt det förflutna.

Då dök en främling upp vid deras sida som inget visste av vad som hänt och varför de såg så bedrövade ut. De fick berätta allt de varit med om. Hur kunde detta grymma som hänt i korsfästelsen av deras Mästare gått förbi någon? De två kunde tydligen Skrifterna och främlingen hade bara att relatera till bland annat de två syndabockarna. Det gissar jag. Läs själv Lukas kapitel 24:13-31.

Det står inget om att det var två män, som flytt från sitt förflutna med Jesus. Det står inget om deras synder under denna tid. Det står bara, att det som skett under påsken i Jerusalem måste ske. Det är det som är så svårt att fatta! Poängen i allt mitt tjat om behandlingen på Restad Sjukhus år 1956, som var så fel gjort mot mig! Det fanns syndabockar att lägga skulden på!

För nu är jag den namnlösa lärjungen, som lämnat påsken i Jerusalem! Jag orkade inte se allt lidande och blod!

”Kom igen nu, Gunnel,” sa han till mig, så vill jag förklara att detta måste ske!

Påsken alltså. En syndabock fick jag att lägga all synd på. Han skulle bära ut den i öknen så långt från mig som möjligt. Platsen där jag försöker gräva upp den gång på gång heter Asasel. Då får jag veta, att Jesus vunnit seger i öknen en gång för alla över Djävulen. Åt andra och åt mig.

En syndabock fick jag att lägga all synd på. Han måste dö sen på ett altare. Lite av blodet skulle sen översteprästen bära in i det allra heligaste inför Gud åt mig och alla andra. Åren har gått. Plötsligt fattar jag de gamla skrivtecknen bättre i Peter Fjellstedts förklaringar! Det rör sig om min synd, som måste bäras inför Gud! Det rör sig om min synd, som inte skall grävas upp i öknen Asasel!

O, evangelium!

”Då träda synden fläckar fram Jag blir med rövar´n släkt.”

Vi kanske inte behöver så många nya sånger…

Kroppen som tempel åt den helige Ande

Detta är ett foto tagit av Mona Molnar på resa i Indien vid detta tillfälle. Jag har fått hennes tillåtelse att använda det. Och frågar inte en gång till. Det är bild på en huskropp men många ledningar till och från. Det finns många religioner i Indien. Det finns många svenskar, som reser dit för att lära sig sinnesro via deras religioner. Gudarna är många och har olika namn. Det finns teknik att lära in hur själen skall öppnas. Det finns en kroppsställning som gäller. Då har jag väl inte avslöjat, att jag kan för lite för att påstå detta? En av mina vänner född i Indien menar, att svenskar kan mera om yoga till exempel än hon kan som född där. Varför? Jo, Jesu lärjungar blev spridda åt alla håll efter pingsten i Jerusalem. Då hade de blivit fyllda av kraft att bli Jesu vittnen. De hade fått uppdraget före denna händelse till och med att gå till jodens ”ändar” med evangelium. Så hade det glada budskapet nått Kerala via aposteln Tomas. Där finns Kristendomen som en av alla religioner sen dess generation efter generation…

Undrar just varför Tomas skall kallas ”Tomas Tvivlaren” i alla tider? En människa har väl rätt att tvivla under en månads tid och lite mer under sitt liv? Det var ju ingen måtta på vad berättelserna sa honom Jesus som död på korset och begraven! De andra vännerna sa, att de träffat honom igen! Och igen! Det ville han se själv och få sticka handen i märkena och se hålet i sidan… Sen skulle han tro.

Och gjorde det också. På något sätt tog han sig enligt uppgifter till Indien. Gud vakar över sitt eget ord och sina budbärare i alla tider.

Tabernaklet uppställning 001 ( Denna skiss av Tabernaklet i öknen och hur lägerplatserna kunde tänkas se ut är ur K.E.Abrahams bibelstudium och bok från år 1936. K.E. Abraham var från Kerala i Södra Indien och grundare till Pingströrelsen där. Vem som var först med grundliga studier om detaljerna och tillämpningen av Tabernaklet som ritning till kyrkan/församlingen i alla tider vet jag inte. Vid detta tillfälle var det Filadelfiaförsamlingen i Stockholm som fick lyssna till hans undervisning.)

Bibeln talar om ande, kropp och själ (psyke). Bibeln talar om kroppen som ett tempel åt den helige ande. Jesus var templet från himlen i sin kropp. Han profeterade att templet i Jerusalem skulle rivas ner men han skulle bygga upp detta tempel inom tre dagar. Obegripligt den dagen lärjungarna hörde det. Begripligt när de mött en uppstånden Mästare! Obegripligt att förskrämda, desillusionerade lärjungar skulle kunna få kraft att gå vidare i livet efter att Jesus blev korsfäst mellan två rövare. Begripligt efter att Anden fallit över dem på pingstdagen i Jerusalem.

Och nu lite personligt. Det är så lätt att läsa in och läsa ut ur en text det som inte står där. Det är så lätt att missuppfatta mina texter därför att jag tänker och hoppar över vissa upplysningar. Det är ett släktdrag att överskatta lyssnaren. Ingen kan ju veta hur jag egentligen tänker och vad jag vill ha sagt.

Mona är en av många som jag mött under en utbildning inom (H)järnkoll. Detta var ett regeringsuppdrag, att de som hade egen erfarenhet kunde få utbilda sig att ge information vidare om psykiatriska handikapp eller sjukdomar. (Varken hon eller jag gick vidare till nästa undervisningsdagar och krav för godkännande som attitydambassadör inom (H)järnkoll. Detta ändrar ingenting, att vi inte har erfarenhet av själen. Efter kursen år 2012 har vi inte mött varandra mer än via Facebook.)

Så jag talar för mig och har berättat om mycket svår ryggvärk under långa tider av mitt liv. En lång period fick jag mycket starka värktabletter, som slog ut förmågan att känna. Det var en kuslig upplevelse. Jag trodde, att allt jag upplevt tidigare andligt var båg och inget annat. Jag kunde inte ens tro, att jag var frälst, som alltid tillhört Gud sen barndomen! (Senare kom varning för dessa starka värktabletter hur farliga de var för njurar. Också! De sattes ut omedelbart.)

Så det jag vill ha sagt är, att så kallade läkemedel kan slå ut förmågan att känna. Vad är det annan än i själen/psyket? Alla människor har behov av kontakt med någon starkare än det egna jaget och söker i andevärlden i himlarymderna. Inom det sökandet finns bland annat meditation och nyandlighet av olika slag.

När dånet kom från himlen den första Pingstdagen i Jerusalem efter att Jesus fullbordat hela ritningen till frälsning genom tro på hans blod – då kom kraften till att bli hans lärjungar! Efter det blev många omvända som varit fiender till och med till ”den vägen”.

Paulus berättar utförligt i Nya Testamentet om ande, kropp och själ och skillnader och helhet. I min blogg har jag berättat många gånger, att det är fel att dela på själ och kropp inom sjukvården. Det står jag för. (Det är lika fel i förkunnelsen i kyrkor att dela på psyke och ande.)

Som jag ser det. (Min kropp är bräcklig men ändå ett tempel åt den helige Ande. Anden är en gåva av Gud genom hans Son. Psyket kan spela en många spratt 🙂 )

Glad Annandag Pingst! Nu börjar fortsättningen!

Min mentor är en syster

Idag är det måndag och den sjunde dagen. Min mentor är sjuksköterska och ”Sahlgrenare”, som jag trodde jag skulle bli. Vi möttes en kväll, när jag var ledsen och ingenstans kom:
”Jag hjälper dig,” sa Rose-Marie och såg till att jag kom ut på nätet.

Så dog min skolkamrat, en sköterska plötsligt. Jag fick inte in någon minnesruta i en tidning, om hur bra hon varit i sitt liv som sköterska på Restad Sjukhus. Ja, då skrev jag och berättade på min nya blogg, om hur det var att bli patient på det sinnessjukhuset, där hon var elev år 1956. Karin dog år 2006 bara 70 år gammal. Det har gått med snigelfart sen dess, för ingen orkar lyssna på hur patienterna hade det. Och har det år 2017. Det har jag förstått av alla berättelser.

Därför gav inte jag upp med mina försök att säga:

”Så gör man inte mot en patient!”

”Nu har Evert och jag oxå sett filmen. Så bra Gunnel, och så sakligt och fint du berättar. Mycket bra film som är sevärd av alla. Minns oxå min elevtid på Lillhagen och vill inte tillbaka till den tiden. Bra jobbat Gunnel”. Tack för den recensionen, Rose-Marie!

Detta är mina syskon. Alla är äldre. Jag var inte född då sommaren 1935. Jag har tillsammans med dem vuxit upp under bra och trygga omständigheter. Storebror precis som vår far tyckte inte om att tala om sjukdomar. De mådde illa av ett sådant samtalsämne och besök på sjukhus. Ändå kom storebror och hälsade på mig, när jag var 4½ år och hade kört en trädgårdgrep genom bara foten och när jag var 20 år och hade en sömnrubbning. De andra har också gjort besök och stöttat mig under åren som gått. Nu finns ett SOS på Youtube. Det handlar om så otroligt många andra men inte mig.

I morgon är det den åttonde dagen filmen kan leva sitt eget liv i rymden. Jag kan få fortsätta att berätta om honom, som såg mig redan i min moders liv. Han sammanfogade mig också som alla andra! Han vet vilka tankar han har om mig och alla andra till att ge mig och oss en framtid och ett hopp.

”Vi åker dit och gör ett studiebesök, så att vi får en punkt på historien!” Så sa projektledaren Annica Engström, Stiftelsen Gyllenkroken våren år 2013. ”Men det kan inte bli förrän till hösten.”

Den förlorade hösten år 1956 blev en vår. För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa.

Med ryggen åt det förflutna

Det finns delade meningar om vad som är lämpligt att berätta. Egentligen är det försent att ändra på berättandet. Statistiska Centralbyrån har funnits så länge. För att inte tala om sjukjournaler. I forskningssyfte begärde jag en kopia av min första egna journal från Vänersborgs lasarett år 1940. Jag ville se med egna ögon hur kirurgisk sjukvård beskrev en svår skada under nio vårddygn jämfört med en sömnrubbning år 1956 med psykiatrisk vård tre månader. Sexton års skillnad i tid.

Det står i princip ingenting i den första journalen mer än att det gällde vänster fot och latinska namn på var trädgårdsgrepen trängt igenom min fot. Mitt enda minne är smärtan vid knäleden, när det skulle klippa upp gipset. Sen fanns bara muntlig information, att barn inte fick besök, därför att de skrek så när mamma gick därifrån. Och ett vykort sparat från dem hemifrån. Jo, de löste problemet själva med att storebror kunde hälsa på en vuxen från byn, som låg på den avdelningen. Dessutom tänkte min far ut att be en möbelhandlare att gå på besök med en docka. Han var ju en känd man i staden och inte anhörig. När han gick sin väg skrek ju inte jag, som aldrig sett mannen. Så tänkte de hemma. Jag var fyra år men inte fem.

Är det lämpligt med dokumentation? Är det lämpligt att forska för att kunna sticka hål på fördomar? Är det finare med artros i båda knälederna, så att jag inte kan gå varken upp eller ner för några trappsteg utan räcke än problem att inte kunna sova, när det blir fullmåne? Jo, jag vet vad värk smakar men blir trodd, om jag säger det.

Därför är det ett viljebeslut från min sida att stå på deras sida, som sällan blir trodda men ändå har värk – värk i själen.

smal Restad kopiera

Det gäller att hitta en bra titel för den som vill skriva en bok och få den såld. Det finns en boktitel, som jag inte fattat så där direkt. Den är: ”Med framtiden i ryggen” av Mikael Tellbe. Min boktitel blev min ironi: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Så brukar det stå i sjukjournaler. Teologen berättar i sin bok om Saul från Tarsus, som en gång förföljde de kristna på en grymt sätt men fick möta Jesus, som han förföljde. Det var genom en uppenbarelse på Damaskusvägen så ljusstark, att Paulus blev blind några dygn. (Detta gissar jag, att teologen berättar utan att jag läst boken ännu.) Det gäller titeln nu som är så bra! Paulus kunde aldrig glömma sitt förflutna hur han förföljt de kristna och till och med sett på när Stefanus stenades till döds för sin tro. Paulus måste lämna plågsamma minnen bakom ryggen! Framtiden väntade honom. Livet med en Jesus, som är uppstånden från de döda. Precis som alla skrifter berättat och inte minst alla ögonvittnen! Det berättade Paulus om med risk för både tortyr och en hotande död för tidigt.

Där är jag med min boktitel frisk och pigg för övrigt med ryggen åt gamla sjukhusbyggnader. Det finns en framtid bortanför kyrkogården. Det är rätt att berätta, om vad jag vet om himlen som väntar! Nu är jag inne på ett mycket känsligt område. Det är inte tillåtet som personal inom sjukvården att inleda ett andligt samtal. Det kan bli ett ”fasa rabalder”. Det är däremot tillåtet att föra in olika Österländska religioners tankesystem från buddismen. Nu är jag gammal och överårig – säger som det är.

Detta är en enkel brasklapp bara. Säg det inte för någon! Men den 2 september är det planerat, att jag skall få komma till före detta Restad Sjukhus och visa en dokumentär från år 1956 – det vill säga min egen upplevelse av vården då. Personalen har sin egen berättelse och sina egna minnen. De som lever ännu. Anhöriga kommer ihåg annat…

”Vem var 2611” är min fråga fortfarande. Numret står på ett av alla korsen på kyrkogården bakom den före detta stormavdelningen. Det står ett ”k” också så jag förstår, att det varit en kvinna.

Är det jag som skall skämmas?

Döden som ingen talar om

”Döden ingen talar om” är titeln på Ulrika Jannert Kallenbergs debutbok. Författaren är född år 1948 och självbiografin kom ut 2015. Under ett helt liv har författaren försökt lägga sitt pussel varför hon inte fått tala om sin pappa, som dog när hon var 4 år. Eller ställa frågor… Den boken rekommenderar jag och viker inte en millimeter ifrån att det finns psykisk ohälsa, som leder till död. Detta är en relativt ny kunskap för mig, som jag fått ord på av de drabbade – de som lever i farozonen.

Som information får läsaren veta, att det fanns en lapp – ett kort meddelande att pappans självmord var bäst för hans barn och honom i ett nu. Döden är inget bra samtalsämne. Döden är mest ett enda stort hot. Så jag ber inte om ursäkt för att jag vill skriva om detta ständiga hot. Sjukdomar som leder till döden drabbar både barn och unga, medelålders och gamla. Fysiska sjukdomar går att samtala om men det är svårare att samtala om livsleda och självmordstankar. Jag själv har lyssnat men inte haft någon tröst att komma med. Det går inte, att skaka av minnen av de nödrop, som jag har hört innan. Skall jag stanna i en maktlöshet eller våga lyssna en gång till?

Nedräkningen har börjat till skärtorsdagen år 2017. Det är 13 dagar kvar. De vill jag ta vara på som har ett långt liv bakom mig och håller på med utvärdering. Vägen går framåt trots detta. ”Vägen” hamnade jag på direkt som barn. Radion stod på en viss tid på tisdag eftermiddag, om jag inte minns fel. Varje fastetid läste biskop Manfred Björkqvist stycken ur Jesu lidandets historia – passionshistorien. Märkligt minne av hans röst och läsning. Allra djupast gick texterna, psalmerna och sångerna påsken år 1952.

År 2000 blev jag medveten om tolkningsmodeller och teologers ifrågasättande av bibeln som Guds ord. Så länge hade jag kvar min egen uppfattning, att teologer tror på bibeln. Det tror jag inte längre. Många tror på sin egen tro. Det gör väl jag också. Filosofer lär uttrycka det med: ”Det som är sant för dig är inte sant för mig.” Det låter ju bra. Bättre är om sanningen håller ända in i döden och över floden.

Störste teologen genom tiderna är väl aposteln Paulus. Det blev hans livsuppgift att förklara för oss hedningar i motsats till de som är födda judar, att Jesus är den Messias som alla skrifter (=Gamla Testamentet) talar om skulle komma. Det går inte att prata bort att Jesu död på korset var ruskig, blodig, grym och obegriplig. Han var Lammet, som blev slaktat för våra synders skull. Hånet och föraktet var lagt på honom för att vi skulle få frid. Hur förklarar man ”näpsten” för nutidsmänniskor? Hur vågar någon följa Jesus nu i bibeltexterna dag efter dag fram mot Jerusalem och korsdöden?

Döden som ingen talar om. Är detta sant? Vågar du? Vågar jag?

Nedräkningen har börjat – Dag 10

Vaknade kl 3 och tankarna malde som vanligt. Är detta rätt att påminna om? Är det rätt att bjuda in till en berättelse genom film som är 60 år gammal och tragisk?

En timma senare öppnar jag datorn och Facebook. Först i annonseringarna finns ett meddelande från Skåne. Jag är med i en sluten grupp mot bältesläggningar och tvångsinjektioner. Det som hände mig för 60 år sen händer unga tjejer idag inom Rättspsykiatrin bakom låsta dörrar på unga tjejer, som har självskadebeteende! De har ångest enligt sina egna upplevelser och får inte ifrågasätta något av behandlingen eller medicineringen!

Vi tar det från början. Det var sommaren 1987 och Hönökonferens. Jag hade fått hel sjukpension för min ryggskada. På grund av all värk gick det inte att arbeta längre. Den förtvivlan och ensamhet jag upplevde utanför tältdukarna går inte att beskriva. Så det icke hörbara för andra gick rakt upp till Gud:

”Kan jag inte få lite uppmuntran och få predika en gång?”

Tjugo meter längre fram vid det stora mötestältet satt två vänner. De blev glada över att se mig. Hon påstod, att det var länge sen jag varit hos dem. Ja, då måste jag berätta, att jag inte arbetade på Räddningsmissionen längre men…

Vad då men? Jo, hon var ordförande nu i Missionsförsamlingen i Velanda och jag erbjöd att komma och predika. Precis så är det att ha predikosjukan! Ruth skulle titta i sin kalender hemma och ringa mig sen. Det blev en söndag. Det blev flera söndagar och måndagar. Åren 1988 och flera försvann. Under de åren pågick den stora Psykiatrireformen. Medicinerna hade blivit så bra att alla inlåsta patienter över hela världen kunde skrivas ut för att ta medicinerna själva. Hemma? Ja, var de hemma någonstans efter alla år som inlåsta?

Hur skulle jag kunna glömma vad jag hade sett år 1956 av alla kroniskt sjuka och deras situation?

Varför måste jag tiga om att de finns psykiskt sjuka fortfarande som far illa i samhället?

Nedräkningen har börjat. Idag är dag 10. SOS från Malmö Rättspsykiatriska har nått mig. Någon kan göra något för de som lider. Jag har bett om att få predika en gång till i mitt liv i Velandakyrkan. Först skall vi se den film som är gjord inom Stiftelsen Gyllenkrokens kunskaper: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Vägen valde mig.