Mad

Tusen tankar skall sorteras. Datorn är öppen med sin skärm. Ett vitt överblivet papper från köksbordet är skannat och klart för illustration. För din skull. Jag vet, att det står för tomhet, det negativa. Där har varit en oval, som jag klippt ur. Den skulle jag ha för att rita ner ett bibelstudium ur minnet från 70-talet. Bara att skrolla lite längre ner till kampen mellan Gud och Satan i en själ illustrerat av David och Saul och 3.000 fiender om platsen.

Poängen nu och genast är att jag inget förstår av främmande ord. Detta irriterar mig, om jag skall få vara med dem som förstår – de lärda!

”Mad heritage contemporare arts”

Samma år som jag skulle få fortsätta från folkskolan år 1949 kom det ut två skollexikon. Så det är bara att skanna!

Så var det klart! Vi hamnar på den 5 september år 1956. Då hände ju allt detta mad i ett nu – nästan. Sextiofem år senare är min berättelse guld värd har jag fått höra och jag vill inte vara mad! Jag vill inte vara en x-patient i ett nutida sammanhang bland lärda forskare!

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ och vad kan en människa ge till lösen?

Fritt ur minnet av den bibelvers, som jag fick av min konfirmationspräst en gång – samme man som var snäll och körde en 20-åring frivilligt till ett före detta sinnessjukhus. Det hette ”sinne” på den tiden och blev bytt till engelska ”mental” för att sudda ut ruskigheterna – trodde de. Som om det hjälpte någon människa med en själ!

Jo, nu skall jag träna på att skriva en artikel om mina erfarenheter. Mitt motdrag är att få vara mig själv och kristen. Men det är just Kristendomen som togs bort från den sortens sjukvård. Det handlade inte om själavård! Det handlar fortfarande inte om vård av själen. Därför skall inte jag fega ur utan träna och träna på att formulera orden – formulera tomrummet utan honom som blåste liv i själen.

Jo, det kan jag! Jag har gått utbildning i anatomi på Sahlgrenska Sjukhuset och har kvar professorns ritning på vad som händer i hjärtat på en nyfödd, när navelsträngen blir klippt. När det ingen förbindelse finns längre till moderkakan måste den nyfödda dra sitt eget först andetag.

Det är ett livstecken de runt omkring väntar ivrigt på. Såg du att jag skrev ”den nyfödda”? Jag skev inte ”den nyfödde” för nu gäller det mitt liv och vem som fyllde tomrummet efter min mor, när jag var 4½ år gammal. Det var så att jag ville vara med min pappa. Han höstgrävde i hallonhäcken och ställde ifrån sig grepen med platta tinnar för en stund. Tydligen passade jag på och körde den genom en bar fot. Sen har jag inget minne längre. Inte förrän efter tio dagar på lasarettet. Då körde de en plåtsax mellan gipset och knäleden för att ta bort det och jag skulle få resa hem till stora familjen. Det gjorde så ont, att jag minns smärtan. Mammor fick inte besöka på den tiden, för då grät barnen, när hon gick igen. De tio dygnen är ett tomrum i min själ utan ett enda minne.

Är det synd om mig? Inte alls. Jag fick bara för mig en dag att begära hem journalen från denna olyckshändelse. Jag ville se hur sjukvården för kroppen uttrycker känslor. Men där fanns inget sådant. Jag har en fot. Exakt var skadan fanns är beskriven. Ingen gråt som i den andra journalen från tiden på ett sinnessjukhus.

Där står, att jag grät en gång. Jo, jag minns den gången. Jag hade kommit till insikt om att jag aldrig skulle kunna komma därifrån.

Om jag fortsatte att visa mina känslor!

En barnslig tro Del 2

Vandringen med min far fanns i en dröm. Han hade varit död under många år redan. Så det handlade om det som låg bakom. Han var elva år en gång och bland de yngre av alla syskon. Det var hans tur att dra fram foder åt djuren i ladugården. De andra i familjen var i Missionshuset på möte. Det var söndag.

Min far hade berättat detta för en granne, som skulle bli präst och hade i uppgift att intervjua någon från frikyrkan, om det avgörande ögonblicket för trons skull. Då kom berättelsen om själanöd, som det hette i början av 1900-talet. Han visste inte om han var ett Guds barn. Så fort arbetet i ladugården var klart skyndade han in och slog upp sitt lilla testamente på måfå och blicken föll på en vers i Apostlagärningarna.

”Du är min son jag har idag fött dig.” Apg 13:33 Inte nog med detta. Senare står namnet David. För honom var bekräftelsen nog, att det var för honom som hette David. Han höll fast vid detta hela livet. Gud var hans far. Han var ett Guds barn. Exakt som det står för övrigt:

”Men åt alla dem som togo emot honom gav han makten att bli Guds barn, åt dem som tro på hans namn.” Joh 1:12 ”och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.” vers 13 (1917 års översättning)

Så i min gamla dröm var hans förflutna mitt förflutna också. Vår vandring började exakt på ett ställe på ”Kärlekens stig” med två ställen bakom oss där Evangeliska Frikyrkoförsamlingen börjat i Östbjörke på 1880-talet och en å framför oss som skiljde Östbjörke från Västbjörke med en ny bro. Där hade det varit ett skrangligt räcke på en spång förut över ån. Detta är en upprepning av den gamla drömmen, för min far var så noggrann som snickare och skulle inte gå över den nya bron utan att han kontrollerade den först som bygge!

I drömmen fick jag honom att gå med och på andra sidan steg han av i gyttjan för att fortsätta undersöka, att den var rätt byggd. Men som jag berättat förut gick han ner sig i gyttjan och jag kunde inte rädda honom. Där vaknade jag.

Hemmen bakom oss hette: Fridhem och Lyckhem och framför oss på stigen till Västbjörke Vårvik och vårt hem, dit vi var på väg Solhem. En dråplig dröm värd att ta vara på.

Min barnsliga tro är, att jag också är ett Guds barn – född av Gud den dag jag tog emot hans son som min Frälsare. Davids tro höll nästan 100 år, om jag räknar bort de första elva åren och minus fem i hundra år mot slutet.

Det var jag själv, som var nära att fastna i gyttja, när jag inte vågade tro på en ny möjlighet i livet efter den fallfärdiga spången, som funnits tidigare! Jag är på väg hem tillsammans med min himmelske far! Det är han som byggt den nya bron! Det är han som sjunger för mig i sin egen bok om Sonen. (Ordsp 30:4 B2000)

Det är Gud som stigit upp till himmelen och kommit ner igen förkroppsligad i sin son. Det är Sonen som uppstod från de döda på tredje dagen och kunde gå bredvid två förtvivlade, desillusionerade lärjungar på väg hem till Emmaus en gång. En av de namnlösa är jag. Vi sonen och jag går den sträckan gång på gång mellan korset och hemmet. Jag klagar och förstår inget över vad som skett.

Han öppnar boken och finns överallt!

Ritningen till en kyrka/församling finns i bibeln! Och till mitt och ditt liv…

Så där fortsätter berättelsen om blodet, som renar från all synd. Detta märkliga faktum att kunna hålla kläderna vita genom den dagliga tvätten hela vägen hem!

Detta faktum att tio jungfrur väntade på samme brudgum och väntade på ett bröllop! ”På bröllop jag bjudits av urtidens Gud i himmelens sköna palats…”

Alla är bjudna.

En barnslig tro

Bäst att berätta detta nu. Min tro är barnslig. Jag är ute och går med min far och håller hans hand. Just nu blommar Rödnarv, fast de knappas syns i den hårda marken. Han kan alla namn på de osynliga, som vi trampar på dessutom.

Han sjunger för mig. Det handlar om honom själv:
”Vem har stigit upp till himlen och kommit ned igen? Vem har fångat vinden i sina kupade händer? Vem har knutit in vattnet i sin mantel? Vem har märkt ut jordens gränser? Vad heter han, vad heter hans son – vet du det?”

Han sjunger ur sin egen bok. Nu har han lovat berätta om sin son…

Han älskar allt i sin Skapelse. Människan är högre än alla djur säger han.

Så vandrar vi två tillsammans på VÄGEN som är hans SON.

Ohola och Oholiba

Idag får du rita en oval själv. Den som fattas. Nu är vi två kvinnor i samarbete, som berättar om kung Jesus i vårt liv. Läs Alma-Lenas kommentar först till ”Släkttavlan” i Matteus kapitel 1, som intresserar oss. Vi kan fortsätta en märklig kontakt som uppstod bland lärde män, som hoppade över våra små försök att få vara med i olika debatter. De var som att männen inte såg oss! Teologi är männens revir!

I Jesu släkttavla nämns fyra kvinnor som sticker ut – varför?

Ohola och Oholiba är två kvinnor i bibeln och är systrar och horor. Det står för de tio stammarna i Israel och de två som kallades Juda. Alla övergav sin rätte man Herren Gud, som var som en brudgum för dem och älskade dem. Det skulle inte vara två. Det skulle vara ett folk och en Gud. Det skulle inte vara en äldre, ful syster och en vacker, som Herren valde bland och förebildad av Lea och Rakel. Men nu är Israel historia! Nu är det så att Herren tänker ut vad göras kan för att den förskjutne inte skall mista livet och dö. (Se 2 Sam 14:14) Och ingen kunde eller kan hålla Lagen.

Bibeln talar i klarspråk om äktenskapsbrytare, skökor och horkarlar. Samaria får heta Ohola. Jerusalem får heta Oholiba. Läs Hesekiel kapitel 23 och få grepp om smärtan i Guds hjärta.

Var gärna med i samtalet! Använd sökrutan. Första kvinnan som hjälpte mig var Rose-Marie. Då var jag gråtfärdig över att det inte går att få hjälpa till med bibelkunskap i församlingen bland unga- det finns ingen efterfrågan. Rose-Marie kunde dataspråket och sa: ”Jag hjälper dig.” Tjugo år har gått sen dess.

Visst talar bibeln och breven i NT ofta om ”käre bröder”. Det stora bildspråket är ändå en brud som följer sin brudgum på väl till bröllop.

Inte som alla andra

”Vi vill vara som alla andra och ha en kung.”

Det var så Israels folk sa och ville slippa Herrens ledning och vara som alla andra folk. Ja, det kanske är mer bekvämt att vara som folk är mest och inte sticka ut. Men livet blev inte så för ISRAEL. Livet blev inte som jag tänkt privat heller. Det har varit omtumlande och minst sagt obekvämt. Men deras historia har räddat mig!

Så tidigt igår morse mellan 5 och 7 ritade och skrev jag ner ett sammandrag från ett bibelstudium, som jag fick i början av 70-talet och har i mitt minne. Jag är så frustrerad av att inte få hålla bibelstudier, där det ingen efterfrågan finns…

Narkomanmissionen skulle ha en konferens på Västanås för nyfrälsta narkomaner och frivilligarbetare. Bibelläraren som skulle tala blev sjuk och måste lämna återbud. Det blev bara att dela upp ansvaret för sammankomsterna…

Först ut blev en kunnig i psykologi och medicin. Han redogjorde för hur kroppen reagerar efter ett långt missbruk av droger och vad som händer, om det blir ett avbrott, när någon blir befriad från missbruket. Det kunde komma ett återfall. Det kunde komma efter en månad eller efter tre månader eller efter ett år. Det var bra att få lyssna lyssna till faktakunskap. Återfall kom.

Andra talare var två nyfrälsta narkomaner som berättade om berg och dalbanorna i känslolivet mellan himmel och helvete ungefär. Som att få en ny kung i livet och den tidigare var avsatt! Ett våldsamt krig inom en människas själ med tre tusen fiender.

Så blev det min tur och jag bad att få låna ”ägget” på svarta tavlan med vårt medvetande och vårt undermedvetande. Det tyckte jag passade perfekt att visa på Guds rike, som är ett och att Israel egentligen skulle vara ett rike tillsammans med en Gud.

Så kom berättelsen om folket, som ville vara som alla andra folk och ha en kung. De fick som de ville. Samuel sörjde men Gud sa, att det inte var honom de förkastade utan Herren själv. Så fick de som de ville en ståtlig kung högre är andra och ståtligare. Han hette Saul. En dag kom han med egna påhitt och fick inte vara kung längre. Han ville inte lyssna på Herrens ledning. Det var då oron uppstod i helheten. Det blev krig på krig…

En kung efter Herrens vilja blev smord. David blev utvald – en herdepojk.

Visst är detta lätt att följa i bibelberättelserna? Så bekväma skall vi väl inte vara och bara sjunga lovsånger?

Bibelhänvisning är 1 Samuelsboken kapitel 24 och Psaltaren 57.

Som sagt. Detta blev ritat fritt ur mitt minne igår morse. Jag är 85+ och då ingår ”minnesträning” i förebyggande syfte. Annars kan jag också bli utsatt för behandling med mediciner.

(Om jag skulle rita ett ägg och beskriva striderna i mitt förflutna från år 1956, så var mitt JAG i strid mot sjukvårdens uppfattning om mitt psyke. Det har varit som Saul med tre tusen fiender mot mig.)

Vokabulär och kontext

Detta är min självironi!

Jag kan två främmande ord och berättar detta öppet, rakt ut i rymden. Därför att det är så svårt, att få något gehör på det jag skriver… Det jag skriver är för svårt för många och för lätt för andra. Till vem skriver jag då? En blogg skulle ha en målgrupp. Jag skulle veta till vem jag ville skriva för. Ja, det visste jag nyår 2000. Jag ville nå unga människor, som aldrig kommit i kontakt med någon kyrka och budskapet om Jesus Kristus. Hur gick det då? Jo, jag hittade en plats för tolvåringar med gräns ungefär vid tjugo års ålder. Där trodde jag, att jag kunde få hjälpa till med min bibelkunskap…

Efter fyra år blev jag avstängd, för jag lydde inte ledningen som sa, att jag var för gammal att vara med. Sanningen var nog, att jag inte kunde uppföra mig utan blev arg och sen argare. Den kvällen jag blev avstängd mitt i en debatt var jag allra argast. Trots att jag kan två främmande ord: vokabulär och kontext.

Det går inte med ironi eller ens självironi på nätet i skrift. Men jag lär mig visst aldrig! I verkligheten går det att följa ögonen om de glittrar eller ett kroppsspråk som är vänligt. Olika kulturer har olika kroppsspråk visst. Jag kan bara svenska och min dialekt och min släkt. Där är jag nu med en lärares anmärkning ringande i mina öron – anmärkning på min dialekt:

”Svenska språket är vackert, när det talas väl.”

Så sa hon och jag tycker, att det är bra med ett rikt ordförråd. Det är bra om en inte tar något ur sitt sammanhang och förvränger det.

Psaltaren 119:160 angående Herrens ord och att Jesus är ORDET från Gud:

”Summan av ditt ord är sanning, dina rättfärdiga lagar består för evigt.”

Abrahams arvingar

Släkttavlan som vi följer i Matteus evangelium kapitel 1 börjar på Abraham. Frågan var varför? Om det är rätt svar med löftet om en Son på ett helt omöjligt sätt. Jag tror så. Sara var 90 år. Detta repeterar vi tillsammans och hänvisar till Alma-Lenas svar på ”Obed Del 3”.

Vi börjar från början av bibeln med 1 Mos 3:15

”Jag skall sätta fiendskap mellan dig (ormen) och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.” Svenska Folkbibeln

Detta är profetian om Jesus. Senare när HERREN prövad Abrahams lydnad att offra sonen Isak, så kommer löftet: ”I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst.” 1 Mos 22:18 (SFB)

Ingen person i nutid behöver önska sig en välsignelse, som redan är given en gång för alla genom Abrahams lydnad. Ingen person i nutid behöver prövas på detta sätt, som Abraham blev prövad. Detta skall vi ha klart för oss, när Frestaren kommer med sitt påstående om Gud som en grym far.

För att underlätta för min egen bibelläsning har jag använt karbonpapper och en atlas sen år 1947. Där blir Jerusalem bara en liten prick men som centrum. Där dog Jesus för allas synder. Cirkeln drog jag så långt ut jag kunde, som att apostlarna nått ut med evangelium.

Detta underlättar tankarna på Abraham lydnad. Välsignelsen gick genom hans kropp ut till alla jordens folk. Ingen klarade att hålla Lagens bud. Genom tro på Israels Gud kan vem som helst komma in i Guds förbund.

”Det som var omöjligt för lagen svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en människa, och i hans kropp fördömde Gud synden.” Rom 8:3

Gissa om jag var glad igår, när jag fått feedback – någon att byta tankar med om Löfteslandet.

Var inte rädd för att skriva en kommentar eller en fråga.

Obed Del 3

Ruts bok 4:14 och Matt kap 1:5 egen plan.

Kopiering från mitt eget inlägg i ”Anta Utmaningen” via Facebook den 30:e maj år 2021.

”Då sade kvinnorna till Noomi: ”Välsignad vare HERREN, som idag inte har låtit dig vara utan en återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel!”

Välsigna Israel som gav oss en son av Davids hus! Rut födde en son men det är ersättningsteologi att hylla henne (för hennes arbete…). Noomi var inte ens biologisk släkt med Obed men Obed kallades Noomis son. Välsigna Israel som gav oss en son och Guds ord till frälsning! Låt inte krigen i Mellersta Östern lamslå tankarna om vems fel det är! Bibeln berättar om Jakobs nöd att den kommer. Men vi får leva under blodets beskydd.

Tacka Gud för Lammet – Lammet som blev herde…

Obed Del 2

Det känns som att Obed blev svår att förstå. Så jag gör ett nytt försök. (Det skall finnas en ”sökruta” till min betalda bloggplats i WordPress).

Vem förstår hur långt avståndet är mellan öster och väster? Ändå är detta ett begrepp inom Guds språkområde – bibeln.

”Så långt som öster är från väster låter han (Gud) våra överträdelser vara från oss.” Psaltaren 103.12. Två versar tidigare står det: ”Han handlar inte med oss efter våra synder och lönar inte efter våra överträdelser.”

Då påminner jag om fyra kvinnor i Jesu släkttavla som poängteras liksom i yttermått av överträdelser från lagen. Det är som fyra punkter i rymden som ingen kan komma utanför i sviket förbund. ”Jorden och alla som bor därpå kan vackla, men jag har gjort dess pelare stadiga.” Gud slöt ett förbund med sin Skapelse och upprepade sen detta gång på gång. Det är som om Gud vill poängtera detta genom fyra kvinnor: Tamar, Rahav, Rut och Urias hustru i Jesu fortsatta släktledningshistoria i Matteus kap. 1.

Värre än så här kan ondskan inte bli än den var genom Juda två söner! Den var så stor, att HERREN måste döda dem en efter en. Tamar hade varit gift med först den ene och sen den andre. Juda glömde sitt löfte sen till Tamar.

Fyra olika berättelser visar på centrum i Skaparens kärlek genom att sända sin ende Son att dö på ett kors i vårt ställe. Det fanns inget annat sätt att ge försoning än genom Sonens blod.

Kvinnorna runt Noomi som förlorat sin man och två söner i ett fiendeland till Israel fick ett ”barnbarn” i sitt knä att fostra och berätta om Israels Gud. Där är historien om Obed i Ruts bok i bibeln.

Gud tänker ut vad göras kan för att den förskjutne inte skall förbli förskjuten – utan upprättad, förlåten och försonad.

”Ty så hög som himlen är över jorden så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.” Psaltaren 103:11

Nej, jag hoppar inte över den versen. Det var Gudsfruktan som räddade skökan Rahav.

Obed

Det vill inte mycket till förrän det snurrar till i huvudet på mig. Så blev det tidigt i morse, då jag följde en länk och kom till en artikel om kriget i Jerusalem – kriget mellan araber och judar. Det är inget märkligt i det att komma till sådana artiklar. Men här poängterades, att det inte fanns uppgift om att Jerusalem var judarnas. Än mindre Palestina då anar jag underförstått?

Ja, det finns så stor brist på kunskap om historien. Alla vet ju att Abram fick Ismael först och senare sonen Isak. Och därav alla krig som följde… Inget som jag kan redogöra för. Därför stannar jag vid min egen historia igen. Den kan jag bäst av alla. Jag har varit fostermamma en kort period av mitt liv, som var en av de lyckligaste. Den andra korta perioden av lycka var då jag fick vara ”pastor” och bara ösa fritt ur källan och bjuda. Den ena perioden kom efter den andra med några års mellanrum.

Så direkt på konstigheterna. Varför fick Noomi bli sköterska till Obed och dessutom av kvinnorna runtomkring fått veta att just Noomi fått en son! Och kvinnorna gav honom namn och kallade honom Oved. De gick förbi den rätta mamman Rut! (Ruts bok i bibeln)Det var väl ändå en självpåtagen uppgift? (Undra på att jag övertalade en duktig tekniker att filma mina funderingar fram och tillbaka. Jag måste ha dem på plats i rymden medan jag lever. Innan jag dör.)

Står det verkligen i bibeln att Jerusalem inte tillhör bara judar? Vad står det då i så fall? Jo, det står om tre män som kom på promenad till Abram en gång. Den ene var kung i Salem och hade inget släktregister bakåt eller framåt – om jag fattat rätt.

Det är väl inte bara jag som saknar rätt kunskap om en tröskplats senare i historien och nya namn på det som varit? Varför sjöng de i slutat av 1800-talet så mycket om längtan efter Sion den store konungens stad? Varför gick två kvinnor till den vise kung Salomo ändå senare i tiden för att han skulle avgöra en tvist om samma barn som båda ville ha? Hur kunde kung Salomo vara så grym och komma med det förslag han gjorde, när tvisten inte kunde avgöras vem som var den rätta modern? (1 Kungaboken kap 3:16-28)

Det är inte bara jag som behöver läsa på!

Tror jag…

Men det vet jag! Idag är det Pingstdagen. Pingsten delar det som är ande och det som är kött mitt itu angående gärningar. Ja, Abram gick till sin tjänstekvinna, sin slav, därför att Sara var realist och inte kunde tro på det orimliga, att hon skulle kunna föda en son, när hon var 90 år. Detta kallas ”kött” i Nya Testamentet. Motsatsen att tro på Guds löften kallas ”ande”. De som tror, att Jesus är Guds son kallas efter den händelsen Guds barn (vilket vi ock äro).

Okrossbart glas

En dag small det till i ett underskåp i mitt kök. Jag öppnade skåpsdörren och ut kom en liten hög av pyttesmå glasbitar i olika former. Det var inte ofärgat glas utan mer i mörk violett åt brunt. Precis samma färg som en skål haft i okrossat glas. Den var tydligen inte okrossbar längre och hade väl kommit i kläm på något sätt. Utrymmet kanske inte räckt till.

Där är vi nu och jag ber inte om ursäkt för att jag upprepar mig gång på gång. Året var 1957 och striderna om kvinnliga präster var minst sagt obehagliga inom Svenska Kyrkan. Så den slapp jag genom att tillhöra Svenska Missionsförbundet. Dessutom hade jag aldrig tänkt tanken att bli pastor utan bara missionär.

En dag under utbildningen till sjuksköterska kom den där upplevelsen att kärlet inte var okrossbart utan gick i tusen bitar. Allt skulle sopas upp men inte slängas. Bara jag har varit envis och försökt få ihop allt igen. Bara jag har levt mitt eget liv och kan vissa årtal och viss händelser.

Så jag hade ledig dag på en plats i Sörmland och tog en promenad för att lära känna orten. Jag var tvingad börja om från början i målsättningen och kom till en äng med en vacker upptrampad stig över. Det var ju bara att följa och se vart den gick. Till vänster stod en tom talarstol och jag gissade att det varit en friluftsgudstjänst innan. Tanken på något annat möte fanns inte. Längtan tog tag i mig att få stå där och vittna om Jesus och det som står i bibeln.

En man bakom mig ropade högt och frågade om jag inte sett skylten. Vaddå skylt? Jo, det var en skjutbana och det var ju farligt att gå över ängen. Det var just en skjutövning och jag hade inte sett männen. De fanns tydligen till höger om stigen. Året var 1957 när det stod en tom talarstol och jag var som ett okrossbart glas försökte ta mig fram igen. Försökte sopa upp efter mig och hade gått in på männens revir…

Jag kom aldrig in på Missionsskolan fast jag sökte till den både en och två gånger efter denna promenad. Så klart jag måste backa och lyda den som varnade mig. Ett skjutfält är farligt att gå igenom även om stigen är vacker och att där fanns en talarstol som lockade. Kallelsen hade inte blivit krossad. Den var kvar.

En gång runt år 2002 träffade jag tillfälligt en distriktssjuksköterska. Inte för att berätta om mitt trauma. Inte för att klaga. Hon lyssnade på min berättelse och sa bara helt käckt:

”Jag hjälper dig!” Och sen fixade hon en plats i rymden med en tom talarstol för mig att få berätta. OBS! Jag fick ihop det som gått i tusen bitar! Kvinnor får berätta att Jesus lever utan att gå in på männens revir! Striden sen år 1958 om kvinnliga präster har varit lite onödig.

Tycker nog jag. Det finns tomma predikostolar överallt i tomma kyrkor. Förkunna budskapet om Jesus du som är född flicka och blev kvinna!

Vi också har fått försoningens ämbete. Jesu kan hela det brustna. Fortsätt att berätta det! Han lever och är uppstånden från de döda!

Den vår de svage kallar höst

Vet inte om det är rätt citerat men solen skiner och jag går inte ut ändå i denna skira, vackra vårdag. Hemhjälpen som städat hade hört så många gamla tala om alla motigheter som uppstått. Plötsligt. Motigheter som började dagen innan sa hon att de gamle berättat om. När det motiga var klart var det just ingenting men hade blivit gjort. Sen gick min städhjälp.

Kvar är förundran över nätsamverkan. Så enkelt att föreslå, att vi kan läsa en psalm i Psaltaren tillsammans. Ja, det gäller ju att ha en plats i rymden att träffas på – en delad plats. Den här platsen har en annan tilldelat mig med mitt namn. Det är jag fortfarande så glad över. Här kan jag få prata för mig själv mer än någonsin.

Så när någon berättade att Psaltarens psalmer kan få extra liv genom sin historia, så fattade jag inte hur det skulle kunna gå till för mig. Nu vet jag, för jag hamnade rätt fort i min hembygd och där blev de, som levt före mig så levande. Deras gamla hus är kvar i minnet även om de är rivna för nybygge. Här är sången jag fick som länk och de andra som vill lyssna:

Inspelningarna är gjorda innan jag föddes men Psaltaren 32 sitter i minnet varenda ord. Det var så många som önskade sången av Einar Ekberg i radions ”Andliga Sånger” förr i tiden.

Långt senare i livet började jag med släktforskning för en Hemvändardag. Jag ville lära mig lite om bygdens folk tiden innan mina föräldrar kom till socknen år 1919 och 1921. Jag som inte fattat vad en kyrkogård har med kultur att göra! En kyrkogård är väl ändå bara en plats för de som dött? En riven Missionskyrka är väl ändå bara en byggnad, som inga medlemmar hade längre? Och med så tunna väggar dessutom! Hur kan det som inte finns längre bli en kulturskatt?

På biblioteket frågade jag efter en gammal bok som hette: ”Min far – Gunnar Wennerberg” skriven av Signe Taube. Den boken fick de hämta upp från ”källaren”. Jag hann bara bläddra lite så fick jag syn på namnet Lärkebo och fick gåshud. Jag var hemma och visste precis hur det såg ut runtomkring. Den första fotbollsplanen för mig låg mittemot. Men så jag skämdes över att sparka boll med bara pojkar på min tid! Hoppades att ingen vuxen skulle se det…

Nu till poängen. Tonsättaren till Psaltaren 32 som Einar Ekberg sjungit in hade sin farfars släkt i min hembygd. Han hette Gunnar Wennerberg precis som sin far Gunnar Wennerberg och släktens gravsten på kyrkogården är mycket stor och liggande till vänster innanför klockstapeln i Norra Björke kyrka. Detta är vad jag förstår ett stycke kultur, om stenen en gång legat inne i själva kyrkan? Stenen hade från början ett Krucifix i mitten av stenen och fyra upphöjda bilder av djuren i Danielsboken eller djurbild som stod för evangelisterna. Stenen var mycket påkostad och visar på en rik familj inom socknen och deras tro.

Ur Wikipedia citerar jag: ”Ofta är det först i samband med att en byggnads eller miljös kulturhistoriska värden är hotade som det blir tydligt att de måste värnas. K-märkningen innebär då att det kulturhistoriska värdet kan finnas kvar och berika samhället.” Huset Lärkebo där släkten bott blev inte kulturmärkt men däremot ett boningshus i närheten som heter Gunnarsbo. Men vad hjälper det om ingen vill betala för skötsel av byggnaden?

Psaltarpsalmen 32 skrevs av kung David för omkring 3500 år sedan. Tack vare tonsättningen började den sjunga inom mig. Jag känner släktingar till Gunnar Wennerberg. Jag känner min hembygd. Jag har en plats för huset där Evangeliska Frikyrkoförsamlingen bildades av släktingar till Gunanr Wennerberg. Jag har en dröm, där jag kan ana både Fridhem, Lyckhem och Vårvik. Den drömmen har jag bjudit på ibland för den fick en ny, gångbar bro över ån, där det varit en fallfärdig, sned spång förut.

Så i drömmen var vi på väg hem min far och jag och gick ”Kärlekens stig”. I min dröm hade han redan då varit död i många år. Det sista tydliga han sa till mig var:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Den sången sjöng inom honom den gången.

Några av medlemmarna som startade Evangeliska Frikyrkoförsamlingen i Fridhem, Östbjörke.