Fixar´n

Skönt att få vakna utan frustration! Utan uppgivna känslor. Jo, alla borde kunna detta att be om hjälp. Ingen kan allt. Så de finns de som lär ut att kunna be om hjälp utan att skämmas för att besvära. Gamla ska inte gå upp på en stol och tro att allt är som förr med en kliv och något kanske att hålla sig i. Gardinerna måste ju bytas! Det har ju alltid gått förut!

Nåväl. I ett tolvvåningshus finns väl alltid någon kvinna att fråga om hennes man vill hjälpa mig med TV:n, som inte startar. Sagt och gjort gång på gång och alltid lika lätt för honom. Men inte för mig. Skärmen trilskades de flesta gånger med att vi visa vart jag kommit men inte till programmet. Samma för nästa goda grannes man. TV:n startade rätt bara han visat sig i rummet och tryckt rätt. Så det var fel på mig som slutsats. Eller på de som dammsugit sist bland alla sladdar.

OK att TV:n bråkade med mig men värre när datorn vägrade komma ut på nätet. Då gjorde jag en inventering av alla vänner, som kunde lite mer än att sätta på TV:n. Men som bekant så finns det ingen tid längre. Om den tiden står det i bibeln. Den är tydligen redan här. Eller också är avståndet för stort att resa i förhållande till tiden. Då är vi på algebra och 50-talet, då jag glömde hastigheten för att räkna rätt. Kunde jag inte fråga mina vänner från Indien undrade han, som bara körde 4 mil för min skull? Ja, hon kunde datorer och bibeln! Till henne kunde jag citera bibelsammanhang: ”Jag har ingen som hjälper mig (ner i dammen…)”. Inte ens bibelversen hjälpte. Men jag kan tydligen be om hjälp utan att skämmas! Ja, datorn är gammal och trög men det sitter inte där…

Så det fick bli klagan till försäljaren. Har ångrat så, att jag bytte bort TELIA, där jag är uppvuxen på en Telegraf och Telefonstation. Datorn vägrar ta bort E-postadress med deras namn i. Så där är möjlighet till ytterligare frustration och rundgång. Om nätet fungerar…

Vi skulle inte behöva betala TV och Radiolicens längre. Det var bättre att dra det på våra skatter. Hyresvärdarna drog in fibernät och kostnaderna går på hyrorna. En box eller dosa på väggen var gratis för oss som hyresgäster med signalsystem. Jo, jag har klarat att be om hjälp, fast jag inte fattade hur det skulle gå till att få hjälp. Denna dosa i väggen var trasig och en ung tekniker har varit och bytt den via Telenor igår. Långsökt? Nej, nu är det över och var inte mitt fel, som inte kunde sätta på TV:n rätt. TV lever jag utan om jag vill eller ser via datorn, när den fungerar.

I en predikan om de tio jungfrurna fanns fler bibeltexter om oljan som den helige Anden. Det var en bra predikan med gamla eller nya bilar som illustration med blinkande lampa för oljenivån. Och en motor som kunde skära om en inte tog varningen på allvar. Jag har bara haft gamla Volvon och hade full respekt för blinkande oljelampa och en extra flaska olja i bagaget.

Gissa om det kommer en poäng snart? Bibelöversättare har många synonymer att välja bland för att meningen skall bli begriplig eller mer begriplig från 100 år tillbaka. Jag hade ältat texten fram och tillbaka så många gånger om de tio jungfrurna, när vi fick två nya bibelöversättningar år 1998 0ch år 1999 i december. Jag kan bara svenska språket med de associationerna till andra bibeltexter. Nu har jag kontakter som kan grekiska, hebreiska och andra språk och ber om hjälp utan att skämmas.

Titta på liknelsen i Matteus kap 25:1-13. Den står i de sammanhang som kallas Jesu eskatologi (läran om den yttersta tiden). Jämför 1917 års översättning med B2000 och Svenska Folkbibeln. Så här tänker jag spontant, att en ung flicka numera inte är den samma som en jungfru förr. En fackla och en lykta är inte av samma konstruktion. Jag tänker på Psaltaren 119: 105. En lykta bär man med sig men fungerar inte utan olja. I bibeln finns alltid den helige Ande och vanligtvis finns det en bibel till hands men inte alltid i närheten. Kroppen är ett tempel åt den helige Ande. Kvinnan liknas vid ett svagare kärl i ett sammanhang att vara rädd om. Det gäller att ha ordning på lyktan (inte bara ha i en bokhylla) eller på olika bord, som jag har olika biblar).

Det hjälper inte, om jag inte håller fast vid ORDET från Gud!

Citat ur Svenska Kärnbibeln av Matteus kap 25:1-13

25[Jesus sitter på Olivberget och fortsätter besvara lärjungarnas frågor om Jesu andra tillkommelse och tidsålderns slut, se Matt 24:3. Detta är den andra av tre liknelser som handlar om församlingen innan Jesus kommer tillbaka.]

”Då vid den tiden [före Jesu andra tillkommelse, vid tidsålderns slut] kan kungariket från himlen [Guds rike] liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. 2Fem av dem var dåraktiga (tanklösa, ogudaktiga) och fem var visa (förståndiga, andligt klarsynta). 3De dåraktiga tog sina lampor men utan att ta med någon [extra] olja. 4De visa tog med sig flaskor med olja tillsammans med sina lampor. 5När brudgummen dröjde, blev alla sömniga (dåsiga) och somnade.
6Vid midnatt hördes ett rop: ‘Nu kommer brudgummen, gå ut och möt honom.’ 7Då ställde sig alla jungfrur upp och gjorde i ordning sina lampor.
8De dåraktiga sade till de visa: ‘Ge oss av er olja för våra lampor håller på att slockna.’ 9De visa svarade: ‘Nej, det skulle inte räcka för både oss och er, gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ 10Medan de var borta för att köpa [olja] kom brudgummen. De som var förberedda gick in med honom till bröllopsfesten, och dörren stängdes.
11Senare kom de andra jungfrurna och sade: ‘Herre, herre, öppna genast [dörren] för oss.’ 12Han svarade och sade: ‘Jag säger er sanningen (amen), jag känner er inte (har ingen personlig relation med er).’
13Var därför på er vakt (redo, stå upp), för ni vet varken dagen eller timmen när Människosonen ska komma.”

[Vid ett bröllop på Jesu tid sker först en juridisk del hemma hos brudens familj. Någon gång under kvällen kommer brudparet och alla inbjudna går till festlokalen. Det är mörkt och man behöver lampor. Några av brudtärnorna är inte förberedda och har inte tillräckligt med olja för hela vägen. På festkvällar som dessa hade affärerna öppet längre, så man kunde köpa mer olja. Liknelsen handlar om att vara andligt förberedd. Det går inte att leva på någon annans förberedelse, var och en är ansvarig för sitt eget andliga liv. Många olika förslag har kommit vad oljan står för: goda gärningar, tro, nåd, helig Ande. Inget av detta kan köpas, så det är vanskligt att allegorisera oljan, och det behövs inte heller för förståelsen.] Slut citat

P.S. B2000 använder ordet ”flickor” i stället för ”jungfrur” och ”facklor” i stället för ”lyktor”. I Psaltaren 119:105 står det: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Facklorna stämmer inte i mitt sätt att se många bibelställen i harmoni. Vi har skatten i ett lerkärl stämmer också för mig att ha Guds ord inom sig och i bibeln (lyktan). D.S.

Höga Visan

Det här är ju min Blogg. Och jag är gammal men som ett barn och berättar vad jag varit med om. Jag tränar på att läsa den gamla tryckstilen. Nu går det lite bättre. Teol. Dr. Peter Fjellstedt skrev förklaringar till All den heliga Skrift. De trycktes i tre band år 1883. Trettio år har banden stått i min bokhylla utan att jag fattat värdet. Nu gör jag det! Med ett uttryck i nu-tid så är det hög igenkänning.

BIBLIA – Det är all den heliga skrift, men förklaringar (Höga Visan Band 3)

Nu är det skrivet! Jag är ingen bakåtsträvare i min församling! Bibeln är äldre än 1800-talet. Bibeln behöver inte förnyas i sitt innehåll eller i sin målsättning från Givaren. Han vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. (Se 1 Tim 2:4). Ja, det finns olika översättningar men då är det bara att jämföra. En sjökapten sa en gång, att om någon faller överbord på en båt och blir uppdragen ur vattnet, så är han räddad men han är inte frälst för det! B2000 har bytt ut ordet frälst till räddad.

Jag är mycket intresserad av ords betydelse men kan bara svenska. Väl mött i bibelläsning! I Höga Visan behövs någon som förklarar innebörden av valen av ord. Ofta finns det bibelhänvisningar. Då behöver de ställena också förklaringar.

Ge inte upp om det är svårt att läsa bibeln. Be den helige Ande om hjälp! Jesus lovade en Hjälpare, när hans verk på jorden var fullbordat. Han gick tillbaka till sin himmelske Fader, som han kom från.

Först bad Jesus för alla, som kommer till tro på hans ord genom lärjungarna.

För dem som älskar Gud

För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Ja, den bibelversen är så känd och vi som är äldre lärde oss memorera bibelverser. Vi kunde de viktiga utantill med hjälp av Navigatörerna. Den versen kunde vi ge varandra. Den versen fick jag i den allra svåraste situationen i mitt liv. Det kom en dag, då jag måste lämna tillbaka ett barn, som jag fått låna några år. Men jag hade känt honom hela hans liv. Vi två kände varandra så väl…

Nästa år är det fyrtio år sen vi måste skiljas. Ingen kan ta ifrån mig min kärlek och mitt hopp. Om jag blev skammad, när jag var 20 år, så kände jag Jesus då också. Han har funnits hela mitt liv med modersmjölken. Om jag blev än mer skammad sex år senare på före detta Restad Sjukhus, när jag sökte lämplighetsintyg för att få ta körkort en gång till så var Jesus med i det samtalet också!

Nu kommer poängen bums! Allt detta svåra ledde mig till att söka Jesus i Gamla Testamentet. Där är han dold men inte uppenbar.

Jesus har varit med barnet i alla åren

Jesus blev skammad för min skull, för att jag skulle få frid. Och genom hans sår har jag fått läkedom.

Jo, jag fattar vad som gäller Israel i bibeln och vad som gäller mig!

”Ohelbar är den skada du fått,” sa Herren, ”men jag vill läka dina sår.”

Den 5 september år 1956 är över. Den 5 september år 1959 är också över och alla andra svåra dagar…

Nu klipper vi och klistrar en skammens resa. Sen är det jag som bara berättar om Jesus! Och kanske om barnet jag längtade efter…

”Lägg det bakom dig nu…”

Det är den 5 september år 2021. Det har gått 65 år sen den dag, som jag bör lägga bakom mig. Enligt andras råd. Det finns de, som anser motsatsen och har bildat en förening i Göteborg. Där är vi nu, att jag bråkar och vill veta vad orden innebär:

Mad heritage and contemporary arts

Min referensram finns ju bara på svenska språket och i svenska bibelöversättningar. Jag kan jämföra 1917 års översättning med den nyare B2000. Och hänga upp mig på ord…

En jungfru är en jungfru och en flicka är en flicka. I 1917 års översättning var tio jungfrur ute för att möta brudgummen. Fem var förståndiga och fem var oförståndiga. Jag vill ju höra till de förståndiga och inte vara ”mad”!

Så kom en förfrågan om en artikel till föreningen, som anser att vi inte får glömma och sopa under mattan det som en gång varit. Det innebär alla mentalsjukhus inte bara i Sverige. Vem vill berätta från insidan? Nu är det som det är, att jag berättat via en bok, som senare fick berättelsen filmad. Den finns på Youtube och heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Deadline för artikeln är idag: ”Skammens resa” men vi är inte överens ännu. Det är inget bra flyt anser jag. När vi blir överens kommer jag att lämna den ifrån mig. Då är ansvaret inte mitt längre utan hos den som vill läsa. Jag försöker hitta tröst i bibeln i vanlig ordning mot dem som anser att jag skall lämna denna historia bakom mig. Jag är ju kristen och skall förlåta! Det var den jobbigaste biten, som blev en börda. Jag skulle förlåta och glömma – glömma vad jag sett av övergrepp!

Det gick inte. Sent omsider fick jag hjälp att dela på begreppen att vara försonad själv och dessutom att sätta ner foten och tala om att så här får det inte fortsätta år efter år med bältesläggningar och tvångsinjektioner och alldeles för snabba diagnoser inom psykiatrin! Ja, jag är kristen och bör sitta tyst och tacksam i min kyrka. Jag har ju frid med Gud! Det skall vara en god atmosfär i församlingen helst. Eller?

Så trösten är att gå utanför församlingen och bära hans smälek. Det var ju han, som förde mig dit jag inte ville! Det var ju han, som hade förtroende för mig och visade mig den allra ruskigaste avdelningen med bortglömda sjuka. Och som fick sin identitet kapad till fyra siffror och ett ”k” eller ett ”m” på ett träkors till slut.

Treenig

Jag är treenig. Jag har en kropp, ett psyke och en ande och skall upp till bevis. Så nu gäller det att träna!

Första gången i mitt långa liv som jag märkte, att jag har en kropp, då var jag fyra år men inte fem. Det finns inga minnesbilder av några personer runt mig bara minnet av en stor plåtsax. Det begreppet kan jag nu. Den sattes in vid utsidan av min knäskål och mellan ett gips. Den smärta minns jag. Det gjorde så ont! Gipset som jag haft tio dagar ner över foten skulle bort. Orsaken var att jag velat hjälpa min pappa att gräva, när han för några ögonblick satte trädgårdsgrepen med platta tinnar ifrån sig. Jag hade tydligen trampat som han gjort men körde den rakt genom en bar fot. Det finns inte ett enda minne från den händelsen eller dygnen på lasarettet utan min stora familj. Barn fick inte ta emot besök för de bara grät efter mammans besök…

Varför saknar jag minnen från åren innan fem? Hur jag än gräver hittar jag bara ett. Min pappa satt i fåtöljen i ”telefonrummet” (rummet där telefonväxeln bredvid köket stod och som var mammas kombinerade arbetsplats). Det måste vara söndag, eftersom pappa satt still. Jag satt i hans knä och han sjöng för mig om barnet, som gick i skogen och grät, ensam utan att hitta hem förrän i näst sista versen. Detta måste väl visa på att jag har ett psyke? Jag var ju hemma igen!

Anden då? När blir ett barn andligt? Jo, det var i en hemsk situation, när mina lekkamrater stod utanför mitt hem och tittade nyfiket in genom fönstren. Vad hände där innanför? Skräcken kröp närmare och jag kom in och såg att min mamma tagit emot zigenare. De skulle tydligen få bo hos oss! Utanför stod pojkarna och markerade, att här händer något konstigt. Kanske skamligt främmande?

Jag gick högst upp på mitt vindsrum och grät stilla och böjde knä. Inte för att jag var ödmjuk utan därför att pojkarna jag lekte med kunde med och titta in i våra fönster. Det var kallt i rummet och min egen lilla järnkamin nådde inte så högt över golvet. Jag måste stå på knä för att kunna tända en brasa. För min skull. Under tiden snyftade jag och bad till Gud, att zigenarna skulle få bo någon annanstans. Deras tält hade inte kommit med samma tåg som dem till vår socken.

Ute var det snöoväder. Gud hörde bön och de fick bo i ”godtemlarhuset”. Min kropp kände, att det var kallt i mitt lilla vindsrum. Mitt psyke var känsligt för att vara omtyckt eller inte.

Det var första bönen utanför ”Gud som haver barnen kär” och mammas böner.

Jag blev frigående. Det finns en plats till i hemmet men på första våningen och bredvid köksspisen. Där fattade jag ett tyst, inre beslut utan att någon såg det utanpå mig. Varken mina föräldrar eller min lite äldre syster. Det var söndag och hon och jag undrade om vi måste gå med till kyrkan.

Kroppen, psyket och anden blev ett. Och började älska missionskyrkan och vad den stod för…

Skammad med komplex av byggnader och minnen

Det regnade kraftigt denna dag för tio år sen. Vattnet hann inte rinna undan i undergångarna för spårvagnar. Det stod högt men jag skulle fram och forcerade vattnet med bilen. Min bok hade kommit från tryckeriet. Det fanns ingen återvändo.

En timma tog det mig att sträckläsa den. Och acceptera slarvfelen. År 1987 redan hade jag berättat för en kurskamrat och arbetsterapeut, att jag hade en bok i huvudet. Mitt första manus fick inte hennes godkännande. Så boken fick hon först efter ett halvår. Hennes kritik kom först efter en månad. Då fick jag veta, att hon letat efter det som stod på baksidan utan att hitta det i boken.

Astrid och Gunnel år 1957

Boken heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Det är min ironi över sjukhusjournaler. Sen dess har jag bloggat och föreläst om mitt livs trauma – mötet med sinnesjukhusvården år 1956. Om jag inte minns fel blev det engelska ord några år senare. Kanske för att mildra skammen. Jag kom till Restad Sjukhus frivilligt men hade inte fyllt 21 år. Det var året för myndighet då. Alltså måste min mamma skriva på ansökan om vård för min sömnlöshet. Den kunde både hon och jag, att den går över. Vi kunde mitt temperament också.

Nåväl diagnosen var satt för livet och orubblig. Då hade de rätt att vårda mig efter den utan att fråga mig om lov. Utan att inse att jag trodde på mig själv och min kunskap om mig själv och hur man möter en patient. Där kommer Astrid in. Personalen gick med mig mellan olika avdelningar allt eftersom de tyckte, att jag blev sämre eller bättre. På tredje avdelningen var det Astrid som vakade en natt och fick ta emot min ilska över behandlingen och stället. Hon samtalade med mig artigt, som om jag var frisk. Astrid berättade, att hon hade en dotter som hette Gunnel. Sen lärde hon mig hur det skulle kunna gå till att få frisk luft med tillägget, att när jag fick gå ute själv var jag välkommen hem till henne.

Hennes inställning till mig räddade mig. Åren gick och jag fick en höftprotes. Det gick inte längre att stå ut med värken natt och dag. Operationen gick bra år 2007. En dag fick jag ett samtal från en sjukgymnast. Hon berättade, att jag var färdigbehandlad som patient. I ett nu brast allt för mig och jag började storgråta. Utan att veta varför vaknade jag sen klockan 3 på nätterna och grät. Det blev dags att ta itu med skräcken för min sjukjournal från 1956. Sjukgymnasten hade råkat trycka på fel ord: patient och behandling. Jag blev tvungen att läsa rad för rad från år 1956. Så upplevde andra mig. Så kom jag ihåg allt i detalj.

Hemma hos Astrid och Åke Sandstedt år 2010

Så jag grät och skrev. Tog deras uttryck som rubrik och skrev ner vad jag upplevt. När manus var klart kom våndan över hur personalen skulle uppfatta min berättelse. Våndan växte med tiden men vänner muntrade upp – arbetsterapeuter, specialistsjuksköterskor och andra fick egna manus. Inget hjälpte. Jag måste fråga dem som mött mig i sjukaste tillstånd! Karin min klasskamrat sen realskolan och mentalsköterska hela yrkesverksamma åren på Restad Sjukhus/Östra Klinikerna, Vänersborg sa, att jag fick berätta vad jag ville. Det samma sa Astrid och Åke biföll.

Nu är jag ambivalent igen. Ska jag verkligen berätta en gång till? Hur kan min berättelse bli viktig som kultur?

”Mad heritage & comtemporary arts”. Nej, jag kan inte engelska ännu och måste slå på varje ord. Då plötsligt när jag vill fega ur dök det upp ett foto på Astrid 97 år. Hon lever! När ett barnbarn frågade, om hon kände igen henne, svarade Astrid:

”Nej, det gör jag inte. Men jag vet att jag älskar dig!”

Berättat av Angelica för mig. Hennes mamma hette Gunnel men dog när lillasyster Christine var född. Astrid berättade allt detta svåra, när mitt manus skulle godkännas och tryckas.

Astrid Sandstedt f. 1924 med barnbarnet Christine

Rubriken nu då? Var kommer den ifrån? Jo, den kommer ur min ilska eftersom mentalsjukvården inte blivit så mycket bättre angående bältesläggningar, tvångssprutor och diagnoser sen år 1956. En sak är att skämmas i onödan för en psykisk svacka. En annan sak var att bli skammad gång på gång för att jag varit sjuk.

Det är bara jag som vet hur mycket Gud hjälpt mig att hantera chocken, traumat och destruktiv skräck för återfall. Skräcken för deras behandling har varit mycket värre än fel diagnos.
Foto: Gunnel Bergstrand

Astrid har varit med mig, när jag velat besöka detta område. Hon har gett mig sin egen berättelse om hur det var att vara personal och tvingas bo över värsta avdelningen 10 B. Personalen fick finnas sig i att bli väckta på natten, om någon patient blev mycket störande. Så börjar berättelsen i filmen med samma namn, att Åke friat till Astrid och gått i samma trappa som vi andra.

Kultur och Miljövård

Här kommer en fortsättning av allt mitt ”tänk”. Många vet att mina associationer är fria hit och dit i stor fart. Svårt att hänga med för många. En av alla mina syskonbarn är bibliotekarie och har besökt mig på ”Bok & Biblioteksmässan” i Göteborg många gånger. Där har det gått att köpa tidningar från äldre årgångar. Så fick jag nr 1-2 1995 av Svenska Hus Kultur och Miljövård ett år. Den är lika bra ännu som första året, då jag mötte en viss artikel.

Där tar mitt intresse vid för ändå äldre hus som byggts upp och plockats ner år efter år under en ökenvandring på fyrtio år. Det gällde ett hus, där Herren vill bo mitt ibland sitt folk på vandring. Tänk, om de fuskat i någon detalj! Tänk, om inte beskrivningen på måtten funnits med så att vi kan granska om bygget håller!

Ge inte upp! Detta inlägg kommer att bli svårt att få ihop! Det kommer att bli långsökt! Ett par letade en gång efter en stuga, ett renoveringsobjekt. En var arkitekt. Allt skulle bli som det en gång varit utan stilbrott! På bilden ser vi att de lyckades. När jag läser hela artikeln ser jag många besvikelser som måste smältas. Falu rödfärg var inte som den skulle. De inristade årtalen i bjälkar stämmer däremot. (Jag har en målad trälåda från år 1808, målad i originalfärg. Ingen konstnär har målat om den och hittat på ett årtal. Lådan var tydligen en bröllopsgåva. Som ett exempel…)

”Hur jag blev frälst eller…”

Det är första delen av rubriken som blandar alla mina tankar! Och har gjort under så många år i mina bloggar. Det skall inte handla om genusforskning. Det skall handla om man och kvinna, som längtar efter att få återskapa ett hus, som en gång varit stilbildande. För så står det i artikeln. I författarens barndom fanns det väldigt många små stugor med de måtten som stengrunden visade och väggarna som fanns kvar. Grunden i huggen sten fanns kvar och kunde märkas upp sten för sten. Väggarna var på väg att bli bra brasved. Allt blev upptäckt i sista stund och räddat! Så jag kopplar ihop allt intressant arbete att hitta delar till drömhuset med författarens slanguttryck efter den tiden på 70-talet. Att vara frälst hade den betydelsen att vara förtjust i. Sen blev de helfrälsta. Längre in i artikeln blev författaren just det. Jag för min del blev mer och mer intresserad av tabernaklet i öknen som missionären Wilhelm Bergling och andra berättade om. Den utvecklingen och förståelsen från Moseböckerna i bibeln intresserar mig mycket. Detta var på samma 70-tal.

Hur jag blev frälst och sen riktigt frälst är en mycket lång historia med eget slit och andras insatser. Egentligen skulle jag vilja göra en egen ordlista. Det finns så många fackuttryck, som försvunnit från vår tidslinje. De som gått i kyrka på gudstjänster sen sin barndom har inte ens fått förklaringar vad orden står för. De som går på dagens gudstjänster är inte kulturarbetare.

Som jag ser det. De vet inte hur illa jag tycker om begreppet kulturarv som skall bevaras när det gäller en Missionskyrka till exempel.

En gång var den min som enda överlevande i församlingen på den orten. Den var som en vacker profil på bygatan enligt någon. Dessutom hade jag gått ur och flyttat på mig. Märkligt nog var stenarna i grunden märkta. Måtten på väggarna var de samma där andra byggt…

Hur intressant som helst!

En orgel, några gamla sångböcker, en trasmatta och ett gammalt dörrlås. Allt växer vi ifrån.

Om inte vi vill fatta värdet av att bli frälst!

P.S. Sökresultat för ”Huset som blev ett hem” – Gunnels plats i rymden tidigare i min blogg. D.S.

”…inte frälsningsavgörande.”

Släktforskning är inte frälsningsavgörande. Petrus och Paulus träffades och var båda apostlar med släkten i Israels tolv stammar. Båda var kunniga inom sin religion. Båda var utvalda inte av människor utan av Gud. Tolv är ett förbundstal. Jakob hade tolv söner som blev Israel. Vi skall hålla fast vid apostlarnas och profeternas grundval. Att hitta fel i bibeln håller inte, när evangelisten Matteus byggde Jesu fortsatta släkttavla på siffran 12 och evangelisten Lukas började nerifrån och gick uppåt i Marias släkttavla byggt på siffran 10. Gud steg ner och blev människa i Jesus och genom uppståndelsen gick Jesus tillbaka till sin fader i himmelen. I kung David cirka tusen år före Jesus förenas Josefs och Marias släkttavlor.

”Hans rike inga gränser vet. Det är av evighet.” I NU-tid…

Så jag stannar vid bibeltexten i Galaterbrevet 2:11-21 enligt översättning ur Svenska Kärnbibeln. Dagens avsnitt i ett kvartsspår, som jag följer via Facebook och ”Anta Utmaningen” är:

Gal 3:15-18

Arvet kommer inte från lagen utan genom tron
15Syskon (bröder och systrar i tron), låt mig ta ett exempel från vardagslivet (låt mig tala om mänskliga relationer). När ett förbund (testamente, en sista vilja) trätt i kraft, även om det bara så är ett mänskligt, kan ingen ta bort eller lägga till något.

[Det grekiska ordet för förbund är ”diatheke”. Ordet i sin verbform betyder ”att placera mellan två”. Det beskriver ett förbund och avtal mellan två parter. Ordet kan också översättas med testamente. Det är därför Bibelns två delar kallas Gamla och Nya testamentet då de syftar på det gamla och nya förbundet.]

16Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma (säd, arvinge). Han [Gud, Skriften] säger inte, ”och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, i stället talas det om en, ”och åt din avkomling”. Det är den Smorde (Messias, Kristus). 17Detta är vad jag menar, lagen som kom 430 år senare [än löftet till Abraham] kan inte annullera ett tidigare förbund (testamente) från Gud, så att löftet blir ogiltigt. 18För om arvet berodde på [att bara lyda] lagen [som dessa falska lärare vill få er att tro], skulle det inte längre bero på löftet, men Gud gav arvet till Abraham genom ett löfte.” Slut citat

Det är lättare för mig att få tänka på en fysisk person att berätta för – en som just börjar frågorna om kristen tro. En gång för snart 50 år sen hade jag 17 syskonbarn och fick ett artonde. En av dessa är redan framme vid målet men de andra finns att berätta för. Om någon vill ha min berättelse…

Så jag vaknade och kunde gå till min bokhylla och ta ut en gammal kulturtidning om hus. Där visste jag artikeln finns:

”Hur jag blev frälst – Eller Historien om det lilla röda stugan” av Kerstin Fried. Artikeln är fascinerande från början till slut om hur författaren kom till en ödestuga med gapande hål efter fönster, utan tak, golv eller dörrar men på en perfekt grund på huggen sten. Fyra väggar kvar…

Där började drömmen, som blev en verklighet genom envist letande efter liknande små hus med samma mått. (Gissar att jag berättat om detta förr.)

Denna blogg tillägnas ett av mina ”aderton” syskonbarn utbildad inom byggnadskonsten och som just börjat frågorna om Jesus.

Denne Jesus som vann seger över döden… Min farfarsfar var både grov- och finsnickare. Min far fick det i arv och så vidare. Men tron gick inte i arv. Det var personliga beslut att följa Mästaren av Nasaret.

Mitt privata Palestina

Idag sätter jag ut bilden igen på baksidan av kartboken från år 1947. Glömmer jag det, så beror det på att jag är i den åldern, att jag dels glömmer och dels upprepar. Gång på gång…

Nu kommer en ny variant av min egna historia. Jag har fått en ny följare, som uppskattar, att jag med mitt stora JAG berättar om Jesus. Så var så god! Försök att hitta honom i allt trassel hit och dit av vägar.

År 1956 hade jag en kärna av friskhet i mitt psyke. Det är bara jag, som levt mitt eget liv och vet hur trött till bristningsgränsen jag var första dagarna i september år 1956. Det finns kurskamrater från Göteborgs Sjuksköterskeskola, som minns fortfarande hur sjuk jag var. Och håller fast vid att diagnosen var rätt på en sinnessjukdom.

Nu är jag tydligen en X-patient, fast jag aldrig mer sökt hjälp av någon Psykiatrisk Mottagning. Min kunskap är så värdefull från den tiden att den borde vara bland kultur som fack. Detta förstår inte jag riktigt men försöker förstå. Jag har en följare som uppskattar min berättelse just därför att hon också är stämplad för livet med en psykiatrisk diagnos.

Vad har detta med Palestina att göra år 1947? Jo, det var året innan 1948. Då fick Israel en lite egen plätt i världen, som deras Gud skapat. Första gången var den mycket större. Numera har Himmelriket, som är Jesus inga gränser mätbara.

Vad har detta med med mitt psyke att göra? Jo, jag hade med riket inom mig till Restad Sjukhus 5 september år 1956, där jag blev totalt knäckt av behandlingen och deras diagnoser. Den skadan blev värre och värre för varje år som gick. Jag fick en osynlig tvångströja på mig ut i världen för omskolning och ett normalt liv. Jag fick tre tusen fiender runt mig, som upprepade, att jag inte var klok, som varit på Restad! Vem klarar 3.000 fiender och en Saul i grottöppningen?

Svar: Bara den som är under hans vingars skugga. För där satt jag och kurade. Det gäller att läsa på! Det gäller att fatta att ensamheten inte är ensamhet. Det finns andra, som varit längst in i en grotta omgivna av fiender också.

Så välsigna Jerusalem! Där dog Jesus för allas synder! Men alla vill inte ha hans förlåtelse och försoning. En dag slutade jag söka en syndabock till varför jag blev utsatt för dessa psykiska övergrepp. Rektorn på skolan som beslutade, att jag skulle till Psykiatrisk Klinik dog. Jag fick se ut andra syndabockar. De dog också och förlorade sitt värde.

En dag fattade jag, att Jesus är den ende syndabocken, som håller att kasta all skuld på. Detta står om i bibeln. (Tredje Moseboken kapitel 16) Detta höll år efter år för mig. Fortfarande är jag omringad av fiender som mörka krafter – rädsla för ålderdomens fasor. I allt detta är Jesus mitt ljus, min tröst, min försvarare. Han påpekar gång på gång enligt sina skrifter:

JAG HJÄLPER DIG!

Palestina

Som sagt: Min skolatlas är tryckt år 1947 och har Palestina på hela baksidan. Detta är ju märkligt med tanke på den 14 maj år 1948. Det var som om tiden stod stilla i vårt kök, när det kom ett meddelande genom radioapparaten, att Israel blivit proklamerat som en stat.

Upprepa namnet Palestina tusen gånger och ”en palestinier”, så ändrar detta inget. Sykars brunn ligger i Samarien på nuvarande Västbanken och en äktenskapsbryterska är inte en sköka. Den kvinna Jesus mötte vid Sykars brunn hade bara haft fem män och den hon hade när Jesus mötte henne var inte hennes man. Kvinnan hade mött en profet, som kunde både sin egen och hennes historia. Han sa henne allt!

Joh kap 4

Delbild av baksidan på kartboken

Jag har problem med höger och vänster och väderstreck. Nu vet jag, att staden Nablus ligger väster om Sykars brunn. Därför fattar jag bättre ett foto från dalgången mellan Gerissim och Ebal – de två bergen där Israels folk vandrat in i Löfteslandet en gång. Detta är viktigt! Herren förbannar inte barn i tredje och fjärde led, om de inte lyder! Men det blir konsekvenser av alkohol och narkotikamissbruk i både tredje och fjärde led. Som jag sett det. Skå Edeby- Jonsson har med i en av sina böckers förord detta citat från Moseboken: ”Intill tredje och fjärde led” angående social och kriminell miljö och arv.

Nu är det bara att läsa på orsak och verkan, när det gäller att lyssna eller inte lyssna till Herrens ledning. 5 Mos 27 och 28

De tio stammarna i norr som kallades Israel föll år 722 f. Kr. Måttet av synd mot Herren var rågat och de fick som de ville fortsätta i sitt avfall i äktenskapsbrott. Assyrierna kom och invaderade hela området och förde bort dem som slavar. Bibelforskare hänvisar Jesu ord till kvinnan om hennes ”fem män” till historien i 2 Kung 17:24 och följande.

Måttet av synd och avgudadyrkan kan bli rågat även i Sverige, om vi inte omvänder oss och erkänner vår synd och bortvändhet från Herrens ord och ledning. Vi är redan omringade av assyrier på alla håll.

Jesus måste dö för alla människor i Jerusalem. Därför skall vi välsigna Jerusalem!

I Kristus finns det försoning och enda frälsningen. I Kristus har vi allt vi behöver enligt både efesierbrevet och kolosserbrevet kap 1. Frälsningen kommer från judarna, sa Jesus.

Innan dagen gryr

Vaknar mitt i natten och drömmer om att få ha bibelstudium! Klarvaken och drömmer…Som om jag inte har något kvar att bearbeta under 40 år! För NT81 kom för 40 år sen med de fyra kvinnorna, som sticker ut som mammor, som är mor till den födde. Vem kunde tro, att vi skulle komma dit en dag, att män kan föda barn! Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Juda och så vidare. (Se Matteus evangelium kapitel 1)

Nej, det skall inte bli en genusdebatt i så fall utan bara mitt gamla hjulspår med en rätt preposition i rätt sammanhang enligt Wilhelm Bergling! Ändå sa han bara detta i förbifarten på ett bibelstudium på 70-talet. ”Egentligen står det ”i” och inte ”på” som i den svenska bibeln. (2 Mos 36:32) I den engelska står det rätt…” Detta var angående mönsterbilden. Sen kommer vi till ett annat område: arvsynden och en predikan av Bertil Olingdahl. Han var född i Härjedalen, om jag inte minns fel och han tyckte om att reda ut begrepp – svåra begrepp från svåra teologiska strider om arvsynden. Han lär ha sagt:

”Jag är född i Härjedalen hemma i en kökssoffa. Men jag fick inte kökssoffan i mig.” Synden fanns runt omkring i landet. Kökssoffan var närmaste miljön i hemmet men den fick han inte i sig! Om att vara född i synd eller inte. ”I synd har min moder avlat mig,” enligt Luther. Nu är det natt och jag misslyckades med försöket om att ha bibelsamtal om Jesus ”i” Gamla Testamentet – fick inte ihop några intresserade av detta ämne och Corona kom emellan.

Jesus var född ”i” världen men inte av den! Han fick inte krubban i sig! Mose var född ”i” Egypten, men han fick inte Nilens vass i sig! Rut var född ”i” ett fiendeland en gång, men hon fick inte Moabs avgudadyrkan och fiendskap mot Israel i sig. Vi är födda ”i” världen men inte av varken musik, sport eller aktier. (Jag är sjunde barnet i tätt följd född av min mor, som var dubbelarbetande och ”dödstrött”, ville egentligen inte föda ett barn till. Bibeln säger, att jag inte är född av köttslig vilja eller en mans vilja utan av Gud – om jag tar emot Jesus som hans son. (Joh kap 1:10-16) Jag är född i värsta arbetslösheten och depressionen på 30-talet, möbelfabriken brann ner, där pappa var chef, där någon slarvat med trassel i olja som självantände. Fabriken hade dåliga försäkringar. Det var miljön men inte hela sanningen. Mina föräldrar litade på Gud.)

”Kristus i eder vårt framtidshopp”. Det är annorlunda än att vara född i svåra tider! Förbliv i ordet så förblir jag (Kristus, den smorde) i er! Joh kap 15 och 16

Släpp inte in världen och lev ”av” den! Detta är ett dagligt viljebeslut.

Än är inte matchen slut!

Mad

Tusen tankar skall sorteras. Datorn är öppen med sin skärm. Ett vitt överblivet papper från köksbordet är skannat och klart för illustration. För din skull. Jag vet, att det står för tomhet, det negativa. Där har varit en oval, som jag klippt ur. Den skulle jag ha för att rita ner ett bibelstudium ur minnet från 70-talet. Bara att skrolla lite längre ner till kampen mellan Gud och Satan i en själ illustrerat av David och Saul och 3.000 fiender om platsen.

Poängen nu och genast är att jag inget förstår av främmande ord. Detta irriterar mig, om jag skall få vara med dem som förstår – de lärda!

”Mad heritage contemporare arts”

Samma år som jag skulle få fortsätta från folkskolan år 1949 kom det ut två skollexikon. Så det är bara att skanna!

Så var det klart! Vi hamnar på den 5 september år 1956. Då hände ju allt detta mad i ett nu – nästan. Sextiofem år senare är min berättelse guld värd har jag fått höra och jag vill inte vara mad! Jag vill inte vara en x-patient i ett nutida sammanhang bland lärda forskare!

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ och vad kan en människa ge till lösen?

Fritt ur minnet av den bibelvers, som jag fick av min konfirmationspräst en gång – samme man som var snäll och körde en 20-åring frivilligt till ett före detta sinnessjukhus. Det hette ”sinne” på den tiden och blev bytt till engelska ”mental” för att sudda ut ruskigheterna – trodde de. Som om det hjälpte någon människa med en själ!

Jo, nu skall jag träna på att skriva en artikel om mina erfarenheter. Mitt motdrag är att få vara mig själv och kristen. Men det är just Kristendomen som togs bort från den sortens sjukvård. Det handlade inte om själavård! Det handlar fortfarande inte om vård av själen. Därför skall inte jag fega ur utan träna och träna på att formulera orden – formulera tomrummet utan honom som blåste liv i själen.

Jo, det kan jag! Jag har gått utbildning i anatomi på Sahlgrenska Sjukhuset och har kvar professorns ritning på vad som händer i hjärtat på en nyfödd, när navelsträngen blir klippt. När det ingen förbindelse finns längre till moderkakan måste den nyfödda dra sitt eget första andetag.

Det är ett livstecken de runt omkring väntar ivrigt på. Såg du att jag skrev ”den nyfödda”? Jag skev inte ”den nyfödde” för nu gäller det mitt liv och vem som fyllde tomrummet efter min mor, när jag var 4½ år gammal. Det var så att jag ville vara med min pappa. Han höstgrävde i hallonhäcken och ställde ifrån sig grepen med platta tinnar för en stund. Tydligen passade jag på och körde den genom en bar fot. Sen har jag inget minne längre. Inte förrän efter tio dagar på lasarettet. Då körde de en plåtsax mellan gipset och knäleden för att ta bort det och jag skulle få resa hem till stora familjen. Det gjorde så ont, att jag minns smärtan. Mammor fick inte besöka på den tiden, för då grät barnen, när hon gick igen. De tio dygnen är ett tomrum i min själ utan ett enda minne.

Är det synd om mig? Inte alls. Jag fick bara för mig en dag att begära hem journalen från denna olyckshändelse. Jag ville se hur sjukvården för kroppen uttrycker känslor. Men där fanns inget sådant. Jag har en fot. Exakt var skadan fanns är beskriven. Ingen gråt som i den andra journalen från tiden på ett sinnessjukhus.

Där står, att jag grät en gång. Jo, jag minns den gången. Jag hade kommit till insikt om att jag aldrig skulle kunna komma därifrån.

Om jag fortsatte att visa mina känslor!