Inte ett enda ”Gilla”

Nu är jag mer tjatig än någonsin! Gammal och gaggig…

”Ju mer du tjatar ju mer låser de sig,” sa en god vän om alla mina upprepande, att det behövs bibelstudier. Och jag upprepar vad pastorer sagt gång på gång:

”Det finns ingen efterfrågan på bibelstudier.”

Så det blev inte ett enda litet gilla på min gamla blogg från år 2013 på Facebook! I min hembygd går det inte att fatta heller, vad jag menar med att två kyrkor inte kan bli en församling!

Gud är EN. Det går heller inte att säga för huvudsaken är att man tror på någon. ”Nej,” säger jag. Inte ens budordet finns kvar om andra gudar. Penningbegäret är roten till allt ont och bibeln kallar den guden Mammon. Ja, det är otroligt viktigt att ekonomin sköts i kyrkor men det är inte poängen. Judas brukade ta ur kassan till de behövande står det på ett ställe i bibeln. Hans begär efter pengar började inte på en dag.

”Stackars Svenska Kyrkan” var rubriken år 2013 och det är lika svårt idag att försöka påstå, att ritningen till en kyrka församling finns i bibeln. Det är svårt att läsa ritningar för en ovan. De som tänker bygga hus eller de som söker lägenhet gör i alla fall ett försök att studera planeringen. Det är meningslöst att debattera för eller emot vaccin. Alla skall dö men alla tror inte att Jesus vunnit seger åt var och en i vårt ställe. Alla fattar inte att det kommer ett möte med Gud efter döden. Nu erbjuds försoning med Gud genom Jesus. Vägen till fadern är öppen genom hans son. Gåvan är frivillig att ta emot nu.

Visst är det bra med troende präster! Men summan av ordet är Jesus och han är Guds son. Det skall hela församlingens alla (med)lemmar förkunna! Det är Gud som står med alla gåvor och utrustning för tjänst genom den helige Anden.

Nytt År – Nytt inlägg

Gott Nytt År önskar jag dig som läser min blogg. Oavsett om det är omodernt med blogg, så fortsätter jag prata för mig själv rakt ut i luften. Exakt som upplevelsen var år 1957, när min framtid var spolierad, som jag trodde. Men där stod en tom talarstol/predikostol övergiven på ett skjutfält i Åby utanför Norrköping.

Glömmer inte min längtan: Tänk, att få står där och vittna! Inte om vad jag varit med om år 1956 utan om Gud så klart!

Där är vi fortfarande! Nyårsdagen år 2000 kom det över mig i Smyrnakyrkan i Göteborg, att jag skulle vilja ut på nätet och berätta för unga, som aldrig går i någon kyrka. Det blev verkligt med dator och en adress till bibelsajten i mars. Efter detta gick det inte så bra för mig. För jag blev arg. Det får man inte bli på nätet för 12 – 20+ åringar, även om de retades…

Nåväl. Jag blev avstängd, när jag inte kunde sköta mig. Kvar är någons doktorsavhandling efter fem år som heter: ”Bibeln på mina egna villkor”. Den fick jag av författaren som gåva.

På grund av min ålder hade jag blivit avstängd år 2004.

Den är högre idag. 86+… Ser fram mot att bli 87. Det säger dom som vet hur barnslig jag är.

Ljuslådan

Nu har det gått över ett år igen. Det har bara försvunnit. Sist vid denna tid satt jag vid en present jag önskat helt käckt till min födelsedag. För den som fått snickarbegåvning i arv generation efter generation skulle väl det vara lätt att fixa en ljuslåda!

Inte fattade jag att det var så mycket enklare att köpa en till gamla faster oavsett priset! Jag hade försökt med, att han skulle få nytta av om jag gick igenom alla svart/vita negativ. Nu sitter jag här och är framme vid en kartong med negativ i färg. Det är inte lika roligt! För nu ser jag så mycket sämre och har inte varit så gammal tidigare. Färgerna går i varandra och miniatyrerna är för små att leta bland.

Livet hade hunnit ikapp mig många gånger före Corona. Isoleringen av Corona har inte varit något hot, att jag skulle kunna dö ute bland andra i gemenskap. Nej, jag är tränad i att vara hemma ensam. Mitt första svåra ryggskott kom våren 1967. Då var enda behandlingen att ligga still i en säng med masonitplatta under madrassen tre veckor.

Det var då jag passade på att tala med Gud på allvar. Jag ställde mina svåra frågor och han svarade. Allt gällde Nehemja och hur hans synd kunde vara orsak till den nedrivna staden i Jerusalem. Fångenskap som fångenskap. Kunde mitt lidande i ryggskott och värk bero på synd? Hade jag syndat och var orsak till all narkotika, som kommit in i staden och förstört så många unga?

Det var då det år 1967, som blev kroniskt ryggskott som diagnos. Nehemja fick vara med och bygga upp muren i Jerusalem och jag är tacksam för Herrens lektion till mig angående synd. Han har rätt så klart. Jag hade inget fattat av att vara tacksam över frälsningen. ”Du skall kalla dina murar för frälsning!”

Så frälste Herren på den dagen. Vattnet stod som en mur till höger och vänster. Fienden egyptierna omkom och Israel som ett folk var räddade ur sitt slaveri. Ja, det är ändå längre bort i tiden! Kunde detta vara möjligt, att den mur blivit nerriven, som varit runt Herrens eget hus – ett tempel där han skulle bo?

Kan detta vara möjligt att min sjuka kropp, som bara värkte skulle vara ett tempel där Herren önskade bo? Hur många bibelverser hör ihop egentligen? Det undrar jag, som fått en ljuslåda i present för drygt ett år sen.

Jag har suttit och stirrat på allt negativt.

Nu är det en dag kvar av gamla året. Jag tänkte börja med positiva remsor… Men oj, så svårt att komma ur mina gamla hjulspår – de negativa.

Allt är inte svart eller vitt!

Gå Sion din konung att möta…

Vad vore advent i en frikyrka utan att få sjunga: ”Gå Sion din konung att möta…” Den skrevs av Erik Nyström 1893* musik: James Mc Granahan 1881.

”Bered dig som väntande brud…” Obegripligheterna fortsätter men melodin är lätt och bra, upplyftande som ”kom igen nu” – ”var glad” ”var glad i din herre och Gud…” oavsett hur mörkt det ser ut!

Det är måndagsmorgon sista veckan före dan före dan som barnen ser fram mot eller har ångest inför. Så jag gör en utvärdering av alla jular som passerat i mitt långa liv. Kvar blir minnet av förväntan på en rolig julklapp av en viss faster och att få öppna redan på förmiddagen. Av de tre troende, stränga fastrarna var det en som gav spel. Min far var lika strängt uppfostrad att detta var synd, så mina äldre syskon fick inte hålla på med sådant. Lite tråkigt att tänka tillbaka på men han ändrade sig mot slutet i barnaskaran – tydligen. Ett spel hette ”Vasaloppet”. Jag var yngst och först i 80-årsåldern berättade storasyster om motståndet mot spel och kortspel för hennes tid.

Det var mer motstånd än så i vårt hem. Svagdricka på jul var en gräns med en låg alkoholprocent. Det är jag innerligt tacksam för. Den gränsen har jag behållit. Det har varit bekvämast så med ett antingen/eller. Vet inte var detta just står i denna för mig negativa syndkatalog. Det var en bra regel, att säga nej till alkohol. Jo, det står att läsa om i Efesierbrevet kapitel 5:18-19 ”Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden, så att ni talat med varandra i psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan.” Under hela min arbetsperiod i livet, så har jag mött barn, som bara upplever ångest inför julen, när den närmar sig. De vet inte hur den skall sluta på grund av någon förälders alkoholmissbruk. Hur skall dessa barn kunna förstå sången: Gå Sion din konung att möta och var glad!

Var ligger då Sion och vad står det för? Den fjärde betydelsen av Sion i Illustrerat Bibellexikon är det tempelområde där kung Salomo lät bygga ett tempel åt Herren. Det antogs vara på Moria berg dit arken förts in. I detta sammanhang talas om Sion som Guds heliga berg, platsen där han har sin boning. ”I vidare bemärkelse betecknar namnet hela Jerusalem som Guds heliga stad, där man samlas för att hålla högtid. Jfr ”Sions dotter” om Jerusalems invånare.” Citat ur Illustrerat Bibellexikon

I 2 Krönikerboken kapitel 3 citerar jag:

”Salomo började bygga HERRENS hus i Jerusalem på Moria berg, där HERREN hade uppenbarat sig för hans fader David, på den plats som David hade ställt i ordning, jebusiten Ornans tröskplats.” I 1 Krön 21:18 berättas om kung David, som får befallning av Herrens ängel att gå och resa ett altare på jebusiten Ornans tröskplats. Detta är spännande läsning om denna tröskplats och betalning för den! David gav sexhundra siklar guld i full vikt för platsen. Ornan ville ge platsen åt kung David men han gick inte med på det. Vi får inte bevis för att Moria land är samma plats, som där Abraham prövades av HERREN att offra sin ende son Isak. 1 Mos kap 22 men ”platsens frälsningshistoriska betydelse är oersättligt. Isak är ju här förebilden till Jesus.”

Jag vill inte vara utan: ”Gå Sion din konung att möta…” någon enda adventstid. Jag vill inte ha moderniserade korta sånger utan bibelberättelserna! Frågan är hur det skall gå till att få kunskap om namnens innebörd och platsernas betydelse?

”Städse på Sion jag tänker…” – en ny himmel och en ny jord har Herren tänkt ut åt sitt folk, som kallas bruden. Gud kan inte ljuga. Han håller sina löften om hjälp nu och sen. Sök först hans rike och hans rättfärdighet så skall allt detta andra tillfalla er.

Utan besvikelser på julafton och efteråt.

P.S. Dagen efter finns detta bibelcitat ur Svenska Kärnbibeln i en app en kvart om dagen:

Joh 18:36

36Jesus svarade [Pilatus]: ”Mitt rike (min konungamakt som inte är begränsat till en plats, utan finns överallt där mina befallningar råder) tillhör inte denna världen. Om mitt rike var från den här världen, hade mina efterföljare kämpat (stridit) för att jag inte skulle bli överlämnad till judarna. Mitt rike är inte av (har inte sitt ursprung eller källa från) den här världen.” D.S.

Backa bandet

Jag är inte i fas med tiden – tiden då det är dags för adventssånger. Vet inte hur många gånger jag hört om behovet att få stressa ner i en kyrka med adventssånger – dämpad belysning, levande ljus. Behovet av stämning är stort. Längtan efter lite lugn och stillhet…

Då stressar jag igång! Vad då lugn och stillhet? Hur många gånger skall vi fira, att ett litet barn är fött? Skall vi stanna i utvecklingen? Så jag backar bandet i form av en app till den 10:e december och dagens kvart med Svenska Kärnbibeln:

”Ps 118:14-21

14Herren (Jahve) är min starkhet och min lovsång,
    och han blev mig till frälsning (räddning, befrielse; hebr. yeshuah). [2 Mos 15:2]

15Segerjubel (glädjerop) och frälsningsglädje hörs i de rättfärdigas tält (deras boningar).
    Herrens (Jahves) högra hand visar sin kraft (militära styrka).
16Herrens (Jahves) högra hand ger seger.
    Herrens (Jahves) högra hand visar sin kraft (militära styrka).

[Dessa tre strofer i vers 10-16 är psalmens strukturella mittpunkt. De förstärker huvudbudskapet i denna psalm som är att det är Herren som har kraft och vinner seger!]

17Jag ska inte dö,
    utan leva och berätta (vittna, proklamera) vad Herren (Jah) har gjort.
18Herren (Jah) prövade mig hårt,
    men han överlämnade mig inte till döden.”

Där slutar jag detta citat. Ja, Jesus föddes som ett barn men där stannar inte berättelsen! Jag vill lära känna Jesus som krigarkungen först i täten! De som var med honom och rädda skulle vända om hem. (5 Mos 20) Eller somnade när fienderna närmade sig. (Matt 26:36-46)

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Psaltaren 119: 105

När mörkret är mörkt och det bara blir nya restriktioner om olika Corona-virus och åldern tar ut sin rätt med rädsla för andra sjukdomar, då vill jag lära känna Jesus som krigarkungen för min skull! Han är inget litet barn i en krubba hur gulligt det än är med små lamm och får runt omkring! Han är verklig och har tagit den ena striden efter den andra åt oss – dig och mig!

Jag vill backa bandet och möta Jesus i Getsemane – se hans kamp för min skull! Jag har inget behov av mysig belysning i en kyrka! Det är mörkt ute och kriminaliteten tränger sig på och vill stjäla våra barn och ungas framtid. Då passar det att läsa om Gideon i Domareboken kapitel 7. Värre än så kan det inte bli.

Bättre än så kan det inte bli heller. Den helige Anden är given och vill undervisa om kungars kung. Han finns överallt i skrifterna. Vi har fått ORDET från Gud! Han är summan av ordet från Gud. (Psaltaren 119:160) Sanningen skall göra oss fria.

Segerrik. Känner jag igen honom i mitt missmod? Ser jag bara åsnan?

Med ryggen åt det förflutna Del 2

Snart är det ”vargtimman”. Det var ett uttryck inom sjukvården år 1956, när jag vakade. Det är visst olika uppfattningar både om uttrycket och att döden härjar mera en viss timma innan morgonen.

Jag vaknar ofta gång på gång numera på natten av kramp i mina fötter. Nog om det. Sen vet jag inte skillnaden mellan senil och dement. Jag vet inte längre vad jag skrivit tidigare i mina bloggar. Så det blir upprepningar – fler än jag tyckt hos andra gamla. ”Hon glömmer att hon glömmer.” Det gällde ju då rakt inte mig utan henne som är 2½ år äldre än jag.

Ändå vill jag inte sluta blogga! Så jag har läst statistiken nu denna natt och klickade på detta att lämna något bakom ryggen – för att gå vidare i bästa fall. Ja, då kom jag till en blogg skriven för fyra år sen och de hjulspår, som inte går att komma ur.

”Döden lurar – lura döden.” Minns du de stora skyltarna vid vissa trafiksträckor? Det skulle bli O-tolerans i trafikdöd med mellanräcken och vajrar. Ja, sen dess blev det andra upprepningar om att hindra döden. Särskilt för oss över 70 år.

Skall jag skratta eller gråta med mina 86 år? Värst var det absolut, att inte få gå på gudstjänst…

Men det skall jag få idag!

När morgonen gryr och färdtjänst kommer…

Det går mindre bra med rollator i snömodd. Annars gäller spårvagn.

Fixar´n

Skönt att få vakna utan frustration! Utan uppgivna känslor. Jo, alla borde kunna detta att be om hjälp. Ingen kan allt. Så de finns de som lär ut att kunna be om hjälp utan att skämmas för att besvära. Gamla ska inte gå upp på en stol och tro att allt är som förr med en kliv och något kanske att hålla sig i. Gardinerna måste ju bytas! Det har ju alltid gått förut!

Nåväl. I ett tolvvåningshus finns väl alltid någon kvinna att fråga om hennes man vill hjälpa mig med TV:n, som inte startar. Sagt och gjort gång på gång och alltid lika lätt för honom. Men inte för mig. Skärmen trilskades de flesta gånger med att vi visa vart jag kommit men inte till programmet. Samma för nästa goda grannes man. TV:n startade rätt bara han visat sig i rummet och tryckt rätt. Så det var fel på mig som slutsats. Eller på de som dammsugit sist bland alla sladdar.

OK att TV:n bråkade med mig men värre när datorn vägrade komma ut på nätet. Då gjorde jag en inventering av alla vänner, som kunde lite mer än att sätta på TV:n. Men som bekant så finns det ingen tid längre. Om den tiden står det i bibeln. Den är tydligen redan här. Eller också är avståndet för stort att resa i förhållande till tiden. Då är vi på algebra och 50-talet, då jag glömde hastigheten för att räkna rätt. Kunde jag inte fråga mina vänner från Indien undrade han, som bara körde 4 mil för min skull? Ja, hon kunde datorer och bibeln! Till henne kunde jag citera bibelsammanhang: ”Jag har ingen som hjälper mig (ner i dammen…)”. Inte ens bibelversen hjälpte. Men jag kan tydligen be om hjälp utan att skämmas! Ja, datorn är gammal och trög men det sitter inte där…

Så det fick bli klagan till försäljaren. Har ångrat så, att jag bytte bort TELIA, där jag är uppvuxen på en Telegraf och Telefonstation. Datorn vägrar ta bort E-postadress med deras namn i. Så där är möjlighet till ytterligare frustration och rundgång. Om nätet fungerar…

Vi skulle inte behöva betala TV och Radiolicens längre. Det var bättre att dra det på våra skatter. Hyresvärdarna drog in fibernät och kostnaderna går på hyrorna. En box eller dosa på väggen var gratis för oss som hyresgäster med signalsystem. Jo, jag har klarat att be om hjälp, fast jag inte fattade hur det skulle gå till att få hjälp. Denna dosa i väggen var trasig och en ung tekniker har varit och bytt den via Telenor igår. Långsökt? Nej, nu är det över och var inte mitt fel, som inte kunde sätta på TV:n rätt. TV lever jag utan om jag vill eller ser via datorn, när den fungerar.

I en predikan om de tio jungfrurna fanns fler bibeltexter om oljan som den helige Anden. Det var en bra predikan med gamla eller nya bilar som illustration med blinkande lampa för oljenivån. Och en motor som kunde skära om en inte tog varningen på allvar. Jag har bara haft gamla Volvon och hade full respekt för blinkande oljelampa och en extra flaska olja i bagaget.

Gissa om det kommer en poäng snart? Bibelöversättare har många synonymer att välja bland för att meningen skall bli begriplig eller mer begriplig från 100 år tillbaka. Jag hade ältat texten fram och tillbaka så många gånger om de tio jungfrurna, när vi fick två nya bibelöversättningar år 1998 0ch år 1999 i december. Jag kan bara svenska språket med de associationerna till andra bibeltexter. Nu har jag kontakter som kan grekiska, hebreiska och andra språk och ber om hjälp utan att skämmas.

Titta på liknelsen i Matteus kap 25:1-13. Den står i de sammanhang som kallas Jesu eskatologi (läran om den yttersta tiden). Jämför 1917 års översättning med B2000 och Svenska Folkbibeln. Så här tänker jag spontant, att en ung flicka numera inte är den samma som en jungfru förr. En fackla och en lykta är inte av samma konstruktion. Jag tänker på Psaltaren 119: 105. En lykta bär man med sig men fungerar inte utan olja. I bibeln finns alltid den helige Ande och vanligtvis finns det en bibel till hands men inte alltid i närheten. Kroppen är ett tempel åt den helige Ande. Kvinnan liknas vid ett svagare kärl i ett sammanhang att vara rädd om. Det gäller att ha ordning på lyktan (inte bara ha i en bokhylla) eller på olika bord, som jag har olika biblar).

Det hjälper inte, om jag inte håller fast vid ORDET från Gud!

Citat ur Svenska Kärnbibeln av Matteus kap 25:1-13

25[Jesus sitter på Olivberget och fortsätter besvara lärjungarnas frågor om Jesu andra tillkommelse och tidsålderns slut, se Matt 24:3. Detta är den andra av tre liknelser som handlar om församlingen innan Jesus kommer tillbaka.]

”Då vid den tiden [före Jesu andra tillkommelse, vid tidsålderns slut] kan kungariket från himlen [Guds rike] liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. 2Fem av dem var dåraktiga (tanklösa, ogudaktiga) och fem var visa (förståndiga, andligt klarsynta). 3De dåraktiga tog sina lampor men utan att ta med någon [extra] olja. 4De visa tog med sig flaskor med olja tillsammans med sina lampor. 5När brudgummen dröjde, blev alla sömniga (dåsiga) och somnade.
6Vid midnatt hördes ett rop: ‘Nu kommer brudgummen, gå ut och möt honom.’ 7Då ställde sig alla jungfrur upp och gjorde i ordning sina lampor.
8De dåraktiga sade till de visa: ‘Ge oss av er olja för våra lampor håller på att slockna.’ 9De visa svarade: ‘Nej, det skulle inte räcka för både oss och er, gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ 10Medan de var borta för att köpa [olja] kom brudgummen. De som var förberedda gick in med honom till bröllopsfesten, och dörren stängdes.
11Senare kom de andra jungfrurna och sade: ‘Herre, herre, öppna genast [dörren] för oss.’ 12Han svarade och sade: ‘Jag säger er sanningen (amen), jag känner er inte (har ingen personlig relation med er).’
13Var därför på er vakt (redo, stå upp), för ni vet varken dagen eller timmen när Människosonen ska komma.”

[Vid ett bröllop på Jesu tid sker först en juridisk del hemma hos brudens familj. Någon gång under kvällen kommer brudparet och alla inbjudna går till festlokalen. Det är mörkt och man behöver lampor. Några av brudtärnorna är inte förberedda och har inte tillräckligt med olja för hela vägen. På festkvällar som dessa hade affärerna öppet längre, så man kunde köpa mer olja. Liknelsen handlar om att vara andligt förberedd. Det går inte att leva på någon annans förberedelse, var och en är ansvarig för sitt eget andliga liv. Många olika förslag har kommit vad oljan står för: goda gärningar, tro, nåd, helig Ande. Inget av detta kan köpas, så det är vanskligt att allegorisera oljan, och det behövs inte heller för förståelsen.] Slut citat

P.S. B2000 använder ordet ”flickor” i stället för ”jungfrur” och ”facklor” i stället för ”lyktor”. I Psaltaren 119:105 står det: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Facklorna stämmer inte i mitt sätt att se många bibelställen i harmoni. Vi har skatten i ett lerkärl stämmer också för mig att ha Guds ord inom sig och i bibeln (lyktan). D.S.

Höga Visan

Det här är ju min Blogg. Och jag är gammal men som ett barn och berättar vad jag varit med om. Jag tränar på att läsa den gamla tryckstilen. Nu går det lite bättre. Teol. Dr. Peter Fjellstedt skrev förklaringar till All den heliga Skrift. De trycktes i tre band år 1883. Trettio år har banden stått i min bokhylla utan att jag fattat värdet. Nu gör jag det! Med ett uttryck i nu-tid så är det hög igenkänning.

BIBLIA – Det är all den heliga skrift, men förklaringar (Höga Visan Band 3)

Nu är det skrivet! Jag är ingen bakåtsträvare i min församling! Bibeln är äldre än 1800-talet. Bibeln behöver inte förnyas i sitt innehåll eller i sin målsättning från Givaren. Han vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. (Se 1 Tim 2:4). Ja, det finns olika översättningar men då är det bara att jämföra. En sjökapten sa en gång, att om någon faller överbord på en båt och blir uppdragen ur vattnet, så är han räddad men han är inte frälst för det! B2000 har bytt ut ordet frälst till räddad.

Jag är mycket intresserad av ords betydelse men kan bara svenska. Väl mött i bibelläsning! I Höga Visan behövs någon som förklarar innebörden av valen av ord. Ofta finns det bibelhänvisningar. Då behöver de ställena också förklaringar.

Ge inte upp om det är svårt att läsa bibeln. Be den helige Ande om hjälp! Jesus lovade en Hjälpare, när hans verk på jorden var fullbordat. Han gick tillbaka till sin himmelske Fader, som han kom från.

Först bad Jesus för alla, som kommer till tro på hans ord genom lärjungarna.

För dem som älskar Gud

För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Ja, den bibelversen är så känd och vi som är äldre lärde oss memorera bibelverser. Vi kunde de viktiga utantill med hjälp av Navigatörerna. Den versen kunde vi ge varandra. Den versen fick jag i den allra svåraste situationen i mitt liv. Det kom en dag, då jag måste lämna tillbaka ett barn, som jag fått låna några år. Men jag hade känt honom hela hans liv. Vi två kände varandra så väl…

Nästa år är det fyrtio år sen vi måste skiljas. Ingen kan ta ifrån mig min kärlek och mitt hopp. Om jag blev skammad, när jag var 20 år, så kände jag Jesus då också. Han har funnits hela mitt liv med modersmjölken. Om jag blev än mer skammad sex år senare på före detta Restad Sjukhus, när jag sökte lämplighetsintyg för att få ta körkort en gång till så var Jesus med i det samtalet också!

Nu kommer poängen bums! Allt detta svåra ledde mig till att söka Jesus i Gamla Testamentet. Där är han dold men inte uppenbar.

Jesus har varit med barnet i alla åren

Jesus blev skammad för min skull, för att jag skulle få frid. Och genom hans sår har jag fått läkedom.

Jo, jag fattar vad som gäller Israel i bibeln och vad som gäller mig!

”Ohelbar är den skada du fått,” sa Herren, ”men jag vill läka dina sår.”

Den 5 september år 1956 är över. Den 5 september år 1959 är också över och alla andra svåra dagar…

Nu klipper vi och klistrar en skammens resa. Sen är det jag som bara berättar om Jesus! Och kanske om barnet jag längtade efter…

”Lägg det bakom dig nu…”

Det är den 5 september år 2021. Det har gått 65 år sen den dag, som jag bör lägga bakom mig. Enligt andras råd. Det finns de, som anser motsatsen och har bildat en förening i Göteborg. Där är vi nu, att jag bråkar och vill veta vad orden innebär:

Mad heritage and contemporary arts

Min referensram finns ju bara på svenska språket och i svenska bibelöversättningar. Jag kan jämföra 1917 års översättning med den nyare B2000. Och hänga upp mig på ord…

En jungfru är en jungfru och en flicka är en flicka. I 1917 års översättning var tio jungfrur ute för att möta brudgummen. Fem var förståndiga och fem var oförståndiga. Jag vill ju höra till de förståndiga och inte vara ”mad”!

Så kom en förfrågan om en artikel till föreningen, som anser att vi inte får glömma och sopa under mattan det som en gång varit. Det innebär alla mentalsjukhus inte bara i Sverige. Vem vill berätta från insidan? Nu är det som det är, att jag berättat via en bok, som senare fick berättelsen filmad. Den finns på Youtube och heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Deadline för artikeln är idag: ”Skammens resa” men vi är inte överens ännu. Det är inget bra flyt anser jag. När vi blir överens kommer jag att lämna den ifrån mig. Då är ansvaret inte mitt längre utan hos den som vill läsa. Jag försöker hitta tröst i bibeln i vanlig ordning mot dem som anser att jag skall lämna denna historia bakom mig. Jag är ju kristen och skall förlåta! Det var den jobbigaste biten, som blev en börda. Jag skulle förlåta och glömma – glömma vad jag sett av övergrepp!

Det gick inte. Sent omsider fick jag hjälp att dela på begreppen att vara försonad själv och dessutom att sätta ner foten och tala om att så här får det inte fortsätta år efter år med bältesläggningar och tvångsinjektioner och alldeles för snabba diagnoser inom psykiatrin! Ja, jag är kristen och bör sitta tyst och tacksam i min kyrka. Jag har ju frid med Gud! Det skall vara en god atmosfär i församlingen helst. Eller?

Så trösten är att gå utanför församlingen och bära hans smälek. Det var ju han, som förde mig dit jag inte ville! Det var ju han, som hade förtroende för mig och visade mig den allra ruskigaste avdelningen med bortglömda sjuka. Och som fick sin identitet kapad till fyra siffror och ett ”k” eller ett ”m” på ett träkors till slut.

Treenig

Jag är treenig. Jag har en kropp, ett psyke och en ande och skall upp till bevis. Så nu gäller det att träna!

Första gången i mitt långa liv som jag märkte, att jag har en kropp, då var jag fyra år men inte fem. Det finns inga minnesbilder av några personer runt mig bara minnet av en stor plåtsax. Det begreppet kan jag nu. Den sattes in vid utsidan av min knäskål och mellan ett gips. Den smärta minns jag. Det gjorde så ont! Gipset som jag haft tio dagar ner över foten skulle bort. Orsaken var att jag velat hjälpa min pappa att gräva, när han för några ögonblick satte trädgårdsgrepen med platta tinnar ifrån sig. Jag hade tydligen trampat som han gjort men körde den rakt genom en bar fot. Det finns inte ett enda minne från den händelsen eller dygnen på lasarettet utan min stora familj. Barn fick inte ta emot besök för de bara grät efter mammans besök…

Varför saknar jag minnen från åren innan fem? Hur jag än gräver hittar jag bara ett. Min pappa satt i fåtöljen i ”telefonrummet” (rummet där telefonväxeln bredvid köket stod och som var mammas kombinerade arbetsplats). Det måste vara söndag, eftersom pappa satt still. Jag satt i hans knä och han sjöng för mig om barnet, som gick i skogen och grät, ensam utan att hitta hem förrän i näst sista versen. Detta måste väl visa på att jag har ett psyke? Jag var ju hemma igen!

Anden då? När blir ett barn andligt? Jo, det var i en hemsk situation, när mina lekkamrater stod utanför mitt hem och tittade nyfiket in genom fönstren. Vad hände där innanför? Skräcken kröp närmare och jag kom in och såg att min mamma tagit emot zigenare. De skulle tydligen få bo hos oss! Utanför stod pojkarna och markerade, att här händer något konstigt. Kanske skamligt främmande?

Jag gick högst upp på mitt vindsrum och grät stilla och böjde knä. Inte för att jag var ödmjuk utan därför att pojkarna jag lekte med kunde med och titta in i våra fönster. Det var kallt i rummet och min egen lilla järnkamin nådde inte så högt över golvet. Jag måste stå på knä för att kunna tända en brasa. För min skull. Under tiden snyftade jag och bad till Gud, att zigenarna skulle få bo någon annanstans. Deras tält hade inte kommit med samma tåg som dem till vår socken.

Ute var det snöoväder. Gud hörde bön och de fick bo i ”godtemlarhuset”. Min kropp kände, att det var kallt i mitt lilla vindsrum. Mitt psyke var känsligt för att vara omtyckt eller inte.

Det var första bönen utanför ”Gud som haver barnen kär” och mammas böner.

Jag blev frigående. Det finns en plats till i hemmet men på första våningen och bredvid köksspisen. Där fattade jag ett tyst, inre beslut utan att någon såg det utanpå mig. Varken mina föräldrar eller min lite äldre syster. Det var söndag och hon och jag undrade om vi måste gå med till kyrkan.

Kroppen, psyket och anden blev ett. Och började älska missionskyrkan och vad den stod för…

Skammad med komplex av byggnader och minnen

Det regnade kraftigt denna dag för tio år sen. Vattnet hann inte rinna undan i undergångarna för spårvagnar. Det stod högt men jag skulle fram och forcerade vattnet med bilen. Min bok hade kommit från tryckeriet. Det fanns ingen återvändo.

En timma tog det mig att sträckläsa den. Och acceptera slarvfelen. År 1987 redan hade jag berättat för en kurskamrat och arbetsterapeut, att jag hade en bok i huvudet. Mitt första manus fick inte hennes godkännande. Så boken fick hon först efter ett halvår. Hennes kritik kom först efter en månad. Då fick jag veta, att hon letat efter det som stod på baksidan utan att hitta det i boken.

Astrid och Gunnel år 1957

Boken heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Det är min ironi över sjukhusjournaler. Sen dess har jag bloggat och föreläst om mitt livs trauma – mötet med sinnesjukhusvården år 1956. Om jag inte minns fel blev det engelska ord några år senare. Kanske för att mildra skammen. Jag kom till Restad Sjukhus frivilligt men hade inte fyllt 21 år. Det var året för myndighet då. Alltså måste min mamma skriva på ansökan om vård för min sömnlöshet. Den kunde både hon och jag, att den går över. Vi kunde mitt temperament också.

Nåväl diagnosen var satt för livet och orubblig. Då hade de rätt att vårda mig efter den utan att fråga mig om lov. Utan att inse att jag trodde på mig själv och min kunskap om mig själv och hur man möter en patient. Där kommer Astrid in. Personalen gick med mig mellan olika avdelningar allt eftersom de tyckte, att jag blev sämre eller bättre. På tredje avdelningen var det Astrid som vakade en natt och fick ta emot min ilska över behandlingen och stället. Hon samtalade med mig artigt, som om jag var frisk. Astrid berättade, att hon hade en dotter som hette Gunnel. Sen lärde hon mig hur det skulle kunna gå till att få frisk luft med tillägget, att när jag fick gå ute själv var jag välkommen hem till henne.

Hennes inställning till mig räddade mig. Åren gick och jag fick en höftprotes. Det gick inte längre att stå ut med värken natt och dag. Operationen gick bra år 2007. En dag fick jag ett samtal från en sjukgymnast. Hon berättade, att jag var färdigbehandlad som patient. I ett nu brast allt för mig och jag började storgråta. Utan att veta varför vaknade jag sen klockan 3 på nätterna och grät. Det blev dags att ta itu med skräcken för min sjukjournal från 1956. Sjukgymnasten hade råkat trycka på fel ord: patient och behandling. Jag blev tvungen att läsa rad för rad från år 1956. Så upplevde andra mig. Så kom jag ihåg allt i detalj.

Hemma hos Astrid och Åke Sandstedt år 2010

Så jag grät och skrev. Tog deras uttryck som rubrik och skrev ner vad jag upplevt. När manus var klart kom våndan över hur personalen skulle uppfatta min berättelse. Våndan växte med tiden men vänner muntrade upp – arbetsterapeuter, specialistsjuksköterskor och andra fick egna manus. Inget hjälpte. Jag måste fråga dem som mött mig i sjukaste tillstånd! Karin min klasskamrat sen realskolan och mentalsköterska hela yrkesverksamma åren på Restad Sjukhus/Östra Klinikerna, Vänersborg sa, att jag fick berätta vad jag ville. Det samma sa Astrid och Åke biföll.

Nu är jag ambivalent igen. Ska jag verkligen berätta en gång till? Hur kan min berättelse bli viktig som kultur?

”Mad heritage & comtemporary arts”. Nej, jag kan inte engelska ännu och måste slå på varje ord. Då plötsligt när jag vill fega ur dök det upp ett foto på Astrid 97 år. Hon lever! När ett barnbarn frågade, om hon kände igen henne, svarade Astrid:

”Nej, det gör jag inte. Men jag vet att jag älskar dig!”

Berättat av Angelica för mig. Hennes mamma hette Gunnel men dog när lillasyster Christine var född. Astrid berättade allt detta svåra, när mitt manus skulle godkännas och tryckas.

Astrid Sandstedt f. 1924 med barnbarnet Christine

Rubriken nu då? Var kommer den ifrån? Jo, den kommer ur min ilska eftersom mentalsjukvården inte blivit så mycket bättre angående bältesläggningar, tvångssprutor och diagnoser sen år 1956. En sak är att skämmas i onödan för en psykisk svacka. En annan sak var att bli skammad gång på gång för att jag varit sjuk.

Det är bara jag som vet hur mycket Gud hjälpt mig att hantera chocken, traumat och destruktiv skräck för återfall. Skräcken för deras behandling har varit mycket värre än fel diagnos.
Foto: Gunnel Bergstrand

Astrid har varit med mig, när jag velat besöka detta område. Hon har gett mig sin egen berättelse om hur det var att vara personal och tvingas bo över värsta avdelningen 10 B. Personalen fick finnas sig i att bli väckta på natten, om någon patient blev mycket störande. Så börjar berättelsen i filmen med samma namn, att Åke friat till Astrid och gått i samma trappa som vi andra.