Detta flyttar jag från Facebook i morse. De personer, som är markerade med rött är offentliga föreläsare med egna företag engagerade inom NO MORE och (H)järnkoll bland annat. Båda har markerat, att de läst mitt inlägg. Signaturen Christina har också läst och godkänt gårdagens blogg. Jag för min del funderar på hur jag skall fortsätta mitt bloggande. Den 22 augusti år 2013 hade tidningen TTELA (f.d.Tidningen Trollhättan och Elfsborgs Läns Annonsblad) helsida om tävlingar i en kulvert på Restad Gård lämplig för svensexor och skolungdomar med namnet: ”Fånarna på Restad” Jag kontaktade arrangörerna och berättade, att jag är en av fånarna på Restad. Sen dess hände allt mycket fort med inspelning av min berättelse från år 1956. Den var redan planerad.
Så till citatet från Facebook:
”Gott Nytt År! Finns det någon som är intresserad av att jag ”bloggar”? När statistiken är nere på två eller tre på en dag, så börjar jag undra. När det fanns ett vackert foto på Anneli Jäderholm och mig på Facebook, så kom det plötsligt över hundra besök både första och andra dagen efteråt. Så nu måste jag ro båten i land. Filmen: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” börjar med en sjuksköterskas fråga: ”Vart vill du komma? Och sen hennes uppmaning: ”Att du inte lämnar detta bakom dig! Det är ju över 50 år sen.”
Denna film såg två andra sjuksköterskor på Stiftelsen Gyllenkroken en dag och kom fram och kramade mig direkt efteråt. En frågade: ”Har du slutat att skämmas nu?” Bra fråga. Obegriplig varför de, som har en psykiatrisk sjukdom borde skämmas. Jag skäms över att jag inte hade mod att ställa upp förrän Anneli gick ut i Göteborgs Posten och berättade hur det är att leva med schizofreni. Det var år 2010. Så träffades vi igen när Linda Weichselbraun höll en timmas saklig information om bältesläggningar inom sjukvård. Det är mycket begärt, att jag skall lägga det bakom mig, hur det var att bli tvångsbehandlad över 3 månader för en sjukdom, som jag inte har! Hur jag skall gå vidare i kampen mot övergrepp inom psykiatrin vet jag inte. NO MORE gäller bältesläggningar men inte engagemang.” Slut citat
Jag erkänner öppet, att jag inte kunnat hur psykiska sjukdomar fungerar att leva med eller hur det är att leva med neuropsykiatriska handikapp. Det är ingen ursäkt bara en förklaring till att mitt engagemang kommit så sent i livet. Kvar är att berätta om all tröst jag fått genom min personliga bibelläsning.
Gunnels plats i rymden 