Skrivet av: Gunnel | 11 januari, 2015

Judith

Dom hade bibliska namn nästan allihop i den stora syskonskaran. Nu gäller det för mig att ro båten i land. Stormen Egon härjar fortfarande fast natten är över. Snart kommer morgontidningen med bilder från förödelsen. Fotomässigt blir det mäktiga bilder, när vattnet bryter mot klipporna eller kajkanter. Det har inte varit storm i ett vattenglas precis. Stormen som varit i mitt vattenglas bildligt talat avslutas med berättelsen om Judith.

En dag för länge, länge sen höll jag på med släktforskning och reprofotografering. Det var bara att konstatera, att hon var vacker som ung denna faster, som jag knappast sett. Hon blev lagd på mina unga axlar, när jag var 20 år. Hon hade haft depression. Hon blev inskriven i min anamnes – min sjukdomshistoria – som ärftlig belastning. Märk väl att jag skriver om 50-talet. Då hette det sinnessjukdom.. Var det inte den ena, så var det den andra av de två största. Fanns det i släkten? Den frågan fick inte jag. Jag fick inte tro, att jag visste hur min egen kropp fungerar! Där kommer maktmissbruket in som tusentals med mig råkat ut för och som jag protesterar mot. Och tror, att jag kan avsluta i och med denna bloggpost…

Långt bort i tiden fanns inte penicillin. Det fanns ingen bot, om någon fick lunginflammation. Så hände det en kort period, att mamman till alla barnen på ett ställe var på vilohem och Judith ersatte henne. Ett litet barn fick lunginflammation och dog, innan mamman kom hem. Detta trauma fick Judith bära ensam under hela livet och blev sjuk av skuldkänslor ibland. Som jag uppfattat hennes depression eller sjukdom. Som jag försökt förstå som ett trauma. Så enkelt får det inte vara att stigmatisera en 20- åring i nästa generation med manodepressiv psykos!

Hon hette Judith och var vacker som ung. Där slutar stormen i mitt vattenglas. Jag träffade inte henne mer än en gång som 20-åring före mitt eget trauma. Judith avslutade sitt liv på egen hand. Det visste inte jag!  Min mamma måste svara på läkarens fråga om ”det” finns i släkten. Det var några månader efter faster Judiths död år 1956. Fast ”sådant” pratades inte om. Faster var gammal och hade dött. Det var allt, som jag fått veta.

Därför protesterar jag nästan 60 år senare. Våga lyssna! Våga tala om sorg! Var inte så snabb med omdömen och diagnoser! Vi vet inget om vad medmänniskan bär på som vi möter. Jag ångrar, att jag inte lyssnat bättre! Som 20 åring var det omöjligt att lyssna in faster Judiths sorg. Vi hade ett enda fint möte med varandra våren 1955. Då var jag i Stockholm en kort period mellan provtjänstgöring och sjuksköterskeutbildningen.  Jag fick en bok av henne som heter: ”Vandring i anden”.

Gissar att det inte var OK att vara troende men ändå tungsint.

(Faster Judith till vänster och faster Ruth till höger)

Judith039


Responses

  1. Tack för dina ord Gunnel!
    Varma kramar från mig till dig!

    • Maria, vi får fortsätta följa varandras tankar via våra bloggar eller kanske mötas igen. Kram


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: