Åren hr gått sen jag bjöd frimodigt på en dröm. I mitt livs stora kris med hel sjukpension utan att få vara frisk och arbeta, så fick jag veta, att jag borde ta vara på mina drömmar. Jag svarade envist, att jag aldrig drömmer. Så klart att just jag levde i min verklighet och var sur och förbittrad med all rätt. Detta var år 1987. Sen dess har jag fått bekräftat, att en är modig, om en vågar se sina egna svagheter i drömmarna. Drömmen överdriver och tar symboler eller personer, som får belysa ens situation.
Läs gärna den gamla bloggposten om det svåra arbetet att erkänna egna svagheter! Lägg märke till dagens förakt för frikyrklighetens f.d. syndkatalog! Nu är det New Age med kärlek och frihet över alla gränser! Eller hur? Inget om HERRENs samtal med Kain och hans fråga till honom varför hans blick var så mörk.
Jojo! Om Kain hade ljusa, goda tankar inom sig, så hade det inte funnits något problem. Men Kain hade fått en fri vilja och borde sortera sina tankar! Det var HERRENs förslag…
I natt drömde jag om en god vän från en annan världsdel, som hade fått uppdraget att vara guide över hela, nya, stora kyrkan men förlagt nyckelknippan efteråt och satt med händerna över ansiktet och var förtvivlad.
Vem som helst kunde ju sen ta sig in och stjäla allt! Och hon var ansvarig…
Dagens bild är från min stora röra med lösa bilder ur mitt förflutna. Jag försöker ”döstäda”. Jag försöker inse, att jag måste lämna allt och inte får med mig ett enda bra ögonblick fångat i svart/vitt eller färg men som pangfoto!
I dag på morgonen har jag bett AI för tredje gången i mitt liv om hjälp att grovstäda i min blogg med 1200 poster.
Här kommer deras svar:
Precis där släcktes skärmen på datorn. Jag hade inte sparat svaret och hittar det inte. Men det var beröm och förslag på struktur, som jag sen inte hittar på WordPress. Det är ju engelska ord blandat med svenska. Obegripliga för mig.
Senaste bloggen handlade om min far David i hans snickarverstad. Jag spinner på att jag också har en ”värkstad”. Särskilt på nätterna med kramp. Där snickrar jag ihop manus till eventuellt nästa bok – boken om mina ”utomäktenskapliga barn” u.ä.
Min mor Anna får vara med på detta foto och ett syskonbarn i hennes knä. Huvudpersonen kallades ”PHoffe” av en yngre bror.
”Det är min farfar förstår du,” sa ett av mina aderton syskonbarn en gång då hon skulle presentera honom för en främling för honom. Detta är viktigt. Så jag skriver vad jag vill om ”mina” barn. Det var pappa David, som blev så irriterad över förkortningen u.p.a. Hans kommentar lär ha varit:
Ingen kan arbeta utan personligt ansvar.
Åter till AI som vill hjälpa mig se mitt eget ansvar för vem jag tror på. Kommer detta fram i de 1200 och över det bloggposterna?
Jag återkommer till huvudpersonen i mitt liv!
P.S. Alla helgons dag har varit den 31:okt 2026. Min dataskärm hade bytt bild till en källa, som sprang fram ur en stor grön skog, när jag öppnade datorn dagen efter. Min Gud synkroniserar, om jag är på rätt plats i mina idéer. KÄLLAN-gänget från 70-talet hade fått veta allt på kalaset innan! Det finns ett vackert foto på mig, när jag läser sagor för deras små barn ett tidigare kalas på 80-talet. Jag hade stängt en dörr om oss men en av mammorna blev nyfiken på vad vi gjorde och ville ta kort. Numera vill jag gärna tala om ”mina” barn, som jag äntligen efter 40 långa år fått kontakt med. Där är vi nu att AI får hjälpa mig, att se försoningen under 70 år av mitt liv. D.S.
Väntar på att klockan skall gå. Jag är mycket gammal nu och tappar livslusten ibland och orken inte minst. Slutade att dra upp den gamla moraklockan med fodral, som pappa David gjort under de svåra depressionåren på 30-talet. Då fanns varken jobb eller pengar. Bara många barn som mina äldre syskon och jag. Den går men inte ifrån mig. Hälsningar till alla som har mer än fodral.
**********************
Där fortsätter jag en repris från Facebook/META, som gick bra och fick många ”Gilla”. Å andra sidan rebloggar jag härifrån andra gånger. Min far gjorde klockfodral efter 70-årsåldern över 200. Då fick han tillgång till en liten före detta vedbod och byggde sig en verkstad tillsamman med familjens egna. En skolkamrat till min stoasyster kom för att hämta sin beställda klocka. Uren är Westerstrands. Egna barnen fick var sin först utan att beställa. Jag till vänster på fotot är yngst och fick den från år 1934 med tungt lod, som dras upp via vajer. Min far bytte upp sig till en modernare från sin lilla verkstad.
Första Möbelfabriken brann ner till grunden år 1936. (Se bloggen u.p.a.)
Mina föräldrars vackra kärlekshistoria finns via kartan och cykelvägarna mellan dem. Jag leker med ord och anser, att jag har en ”värkstad” också. Där talar Gud och jag får snickra ihop orden. Nätterna med värk blir långa. Då gissar jag var klockan kan vara, innan jag tänder lampan och går upp.
Därav ”klockan går inte”. Jag väntar på morgonen som är min. Nu är det dag och dörrklockan, som inte fungerar. Bytet av de höga masterna krånglar till det. Dom är på G – trådlösa.
Precis som min kommunikation uppåt och mina föräldrars var en gång.
Den senaste bibelöversättningen har landat i mitt liv!
Det finns all anledning att skriva en lovsång till Herren, som talat till mig personligt ända sen tonåren genom sitt eget ord! För jag tänker inte som man först bör tänka:
”Vem är detta skrivet till?”
Alldeles gråtfärdig gick jag upp på mitt lilla vindsrum på kvällen. Tåget från Trollhättan anlände 17.23 där realskolan var. Vi bodde närmast stationshuset. Jag hade gråtit dämpat i klassen också på lektionen efter det att läraren i engelska språket gett mig en skarp tillrättavisning. Jag hade försvarat en klasskamrat högt. Han varnade för sänkt ordningsbetyg för att jag pratade utan att bli tillfrågad..
Kunde Gud trösta mig? Jag öppnade mitt lilla testamente på måfå och läste där blicken föll. Det var ingen tröst, att han visste vad jag gått igenom inför klassen av skam. ”Varför går ni tillrätta med varandra? Varför lider ni inte hellre orätt…”. Varför fortsätter jag, att vilja ha rätt? Facebook påminner idag om ett inlägg jag skrev för 4 år sen. År efter år har jag önskat att få rätt!
Nu har jag den senaste bibelöversättningen och har sett efter om det är något förmildrat till min fördel. Jag behöver inte leta länge. Jag vet precis var det står i början av bibeln. Kain var vred och avundsjuk på sin broder Abel. HERREN hade uppskattat Abels gåva men inte Kains. Så är HERREN på promenad i lustgården och möter Kain och frågar honom varför han är vred och varför han sänkte sin blick.
”Om du handlar rätt vågar du ju lyfta din blick men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå men du skall råda över den.”
Så står det från början av bibeln och senare står det, att det är i hjärtat som onda tankar blir till, växer och blir havande med synd.
Lite syskonavudsjuka kan det vara så farligt? Är det inte bättre med lite förståelse? Kain vill väl också bli sedd och få lite beröm?
Jo, jag fattar att bibeltexten är till andra personer för mycket länge sedan.
Tack, Jesus, att du dog för min skull också när jag inte kan styra mina tankar! Tack, Jesus, för att du lovade dina lärjungar en annan Hjälpare, Lärare och Försvarare. Du övergav inte dina lärjungar! Du överger inte mig! Jag vill ha ditt ord och din tillrättavisning!
Du vill hjälpa mig att förstå vad din frälsning innebär!
Nu skall det bli av! Jag vill tacka Herren för allt jag fått av undervisning i bibeln genom mina föräldrar och söndagsskolan om Jesus Guds son. Sen barndomen har utvecklingen gått snabbt tekniskt. Jag kan googla och söka på sångerna om honom och välja Astrid Lindgren som sjunger:
Då hamnar vi rätt i tid, när den sången sjöngs vers för vers i Astrid Lindgrens barndom. Jag vill tacka Gud för min farmors far, som gjorde en helomvändning från sitt superi till en nykter man. Den muntliga berättelsen är, att han sen dess köpte upp böndernas potatis och tillverkade stärkelse i en fabrik han byggt. Han var även med och byggde Missionshuset i Hjo. I min fars hem hängde ett stort fotografi på C.O. Rosenius på en vägg i finrummet och på den andra ett lika stort på Paul Petter Waldenström.
Idag vill jag tacka Gud för kantor Andreas Holmbergs liv. Han var född 22 mars 1970 och dog 23 augusti 2026. Idag är begravning i Njutångers kyrka och sen minnesstund. Detta är bara en så kallad ”nätvän” för mig den första gången runt år 2002 i Skutans bibelsamtal inom Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet.
En röst har tystnat som vågade gå mot strömmen. Jag gissar, att det blev ett högt pris att ifrågasätta utvecklingen av undervisning inom Svenska Kyrkan. Ett enda exempel. Jag skrev på Facebook, att jag tycker uttrycket bland kristna är konstigt som låter: ”Jag gör så gott jag kan. Sen får Gud göra resten.” Nog såg Andreas detta och kunde berätta hur långt tillbaka i tiden det var teologiskt.
Jag har bara kommit till mitten av 1800-talet och Roparna, när det gäller skiljelinjer mellan Svenska Kyrkan och utbrytarrörelser. Andreas kunde långt mer än sin Rosenius! När jag varit förtvivlad över mycket som lämnat bibelns klara undervisning, så är det äldre psalmböcker som hjälpt mig. Andreas gjorde ett stort arbete och samlade ihop mycket gamla psalmer och sånger och bjuder oss på via nätet.
Det var som att personalen på mentalsjukhuset hann strimla min själkänsla och mitt självvärde inom 30 minuter i långa remsor den dagen! Under den tiden blev jag avklädd all värdighet, dödstrött och mager blev jag behandlad som farlig och lagd i bälte.
Sjuttio långa år har gått sen dess. Texten och bilden av min syster rebloggar jag. När jag skrollat längst ner förbi presentation av mig och kom till kommentarer, så finns min och många andras nätvän där – Andreas Holmberg. Han lever inte längre men hade gåvan att trösta och muntra upp, när det var tungt på ”nätet”.
När jag inte visste hur jag skulle fortsätt blogga eller inte blogga alls, så skrev han offentligt:
”Skriv en lovsång till Herren!”
Icke skall väl verket säga till sin Mästare: Varför gjorde du mig sådan?
Citat fritt ur minnet och frågan ställd till judarna i Rom men också till var och en som vill ha bibelns texter. (Och först i Jes 29:16). Jag för min del har letat efter tröst i bibeln under alla sjuttio åren som gått. Min Gud har rätt diagnos på mig.
Det är dags för lovsång till Herren! I hans sår har vi fått läkedom.
Nu får jag hjälp av WordPress sökmotorer! Det blev särskilt markant när jag började med nedräkning från siffran 12 till dag 1 den 4 september. För mig var det att få ordning på vad jag vill ha berättat och i ordning från 1 – 12, att det skulle gå att läsa i ett streck. Då blev jag avskuren och kom inte ut på http://www.gunnelsplats.com Dag 1. Hur kan det vara tekniskt fel, om det bara gäller till tre olika platser: bibeln, facebook och min egen blogg? För övrigt kom jag ut på nätet.
På Facebook kan jag skriva lättsamt och ”käcka mig” ibland. I min blogg är mitt huvudintresse vad bibeln betytt för mig genom 70 år. Den 5 september firar jag dagen då mitt liv vände tvärt i en anna riktning till fördel för psykiskt sjuka eller handikappade. Men att se värdet av vad jag fick gå igenom på ett mentalsjukhus år 1956 och konsekvenserna av fel diagnos har inte gått på en dag eller på ett år.
”Guds nåd är det att det inte är ute med oss.” Paulus
Jag får hjälp att läsa vad jag skrev för 10 år sen! Eller ändå äldre. Facebook visar också gamla minnen. En dag var det ett minne av en dialog med en mycket kunnig exeget. Hon skrev, att jag delar ut mina rallarsvingar…
I USA kan de inte svenska språket. Ingen på WordPress vill tänka till och skaffa översättning eller fråga mig vad jag menar med nedräkning. Å andra sidan skiljer vi i tid som de är före eller efter en dag. Anna har jag träffat en enda gång i livet. På Facebook använde jag just ”nedräkning”, innan jag skulle komma till en hyrd lokal, som jag fick betala själv, för att visa vad som hände just där bland annat på avdelning 7B på före detta Restad Sjukhus – 10, 9, 8, 7. o.s.v. sen skulle dagen komma då filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” skulle visas och jag berätta efteråt hur jag bearbetat traumat genom alla år sen dess. Just där och då träffades vi med lika hemska upplevelser av bältesläggningar.
Felaktiga diagnoser ger konsekvenser. Ingen kan arbeta u.p.a. (utan personligt ansvar). Jag har eget ansvar hur jag använder min tid i livet som är kvar. Nedräkningen har satt igång. Men bara till den 5:e september. Den 5 september har det gått 70 år sen dess. Jag har inget att förlora men allt att vinna. För mig är livet Kristus och …
Tre står för något så klart. För mig står det för HERREN som är en Gud, Jesus som är Gud och den helige Ande som är Gud alla eniga.
Tråkigt att jag har så kort stubin. Jag har varit frustrerad många gånger på nätet och i verkligheten.
Dags att backa bandet till Missionskyrkan i Trollhättan och ett juniormöte under tonåren. Pojkarna hade i uppgift att berätta om missionen i Kongo. Jag minns fortfarande hur bra de förberett sig och redogjorde för varför missionen skulle bedrivas. Varför skulle inte de svarta få vara i fred och leva sitt liv? Så kom berättelsen om alla onda andar, som fanns i skogarna och som satte skräck i dem.
Då hände det äntligen det som jag väntat på. Jag fick som tonåring insikt i hur bra och tryggt jag hade det i min tro på Guds närvaro och hjälp. Det gick en värmevåg genom min kropp och jag visste, att jag skulle vilja dela med mig av min trygghet. Jag väntade bara på en bekräftelse från Gud. Han skulle vilja detta också!
”Läsa in eller läsa ut (En repetition)
Det är dags för en summering av året både privat och i sammanhang med kända eller okända. Känner jag mig själv på samma sätt som andra känner mig? Tolkar jag rätt eller fel? Har en rätt och den andre fel eller kan två ha rätt? Vad innebär ”vi och dom”? Varför är det så fult att tänka i ”vi och dom”? Som jag uppfattat det finns det som ett visst eldfängt debattämne eller mer än ett förresten.
Som jag uppfattar det av bibeltexter, så kan jag tillhöra både ”vi” och ”dom”. Jag har aldrig varit dömd till fängelsestraff ändå talar bibeln om mig som en fånge. Jag har aldrig varit med ”dom som är utanför” ändå talar bibeln om mig som utestängd. Jag är djärv ofta ändå påstår bibeln, att jag är räddhågsen. Vem har rätt? Och hur är det nu med Israel? Skall inte alla inse hur fel de gör och fördöma dem? Kan man stå på två sidor?
Under året som gått har jag fått hem en begärd kopia av en sjukjournal från år 1940. Då var jag fyra år och åtta månader. Jag ville se hur journalanteckningar skrevs angående fysisk skada jämfört med journalanteckningar angående en utmattning i 20-årsåldern. Vilken skillnad! Läkaren har lyssnat på ett litet barn på min egen förklaring om hur skadan skett och trott mig! Han har skrivit ner, att jag ville hjälpa min pappa att gräva.
Jag ville vara med och vara duktig redan då men körde trädgårdsgrepen genom den bara foten. Så blev jag skild från min stora familj och de fick inte hälsa på för barn skriker, när mamma går…Det gällde nio dygn.
Det är flera sammanhang, som jag blivit skild ifrån ofrivilligt. Det är en fruktansvärd upplevelse att bli utanför. Som jag ser det kan man inte vara utanför utan att ta skada. Jag ville vara tillsammans med pappa, när han arbetade. Han kunde sköta det arbetet bättre utan min hjälp.
Gud är min far och han kan verka utan min hjälp. Ändå får jag vara i hans närhet.
Omsluten på alla sidor av hans kärlek. Innesluten i hans nåd… Denna sammanfattning är årets viktigaste för min del. Den store läkaren har rätt uppfattning om min situation och låter mig vara med.
Det är inte min uppgift att utesluta någon annan ur den kärleken och nåden heller.” Slut på kopiering av en tidigare blogg-post år 2012.
Den som ville ha en Hemsida skulle veta vilken målgrupp den skulle gälla. Detta var runt år 2004. Jag hade misslyckats bland unga och blev bara arg, när de skrev emot. Min målgrupp var tydlig för mig och just de unga, som inte hade kontakt med kristen tro. Detta är historia, att jag blev avstängd år 2004 i bibelsajten för 12-20+. Från den tiden finns en doktorsavhandling:
”BIBELN PÅ MINA EGNA VILLKOR…” forskning bland unga genom några årtioenden.
En annan målgrupp kunde bli min släkt och min släktforskning. Jag fick förtroendet att låna och läsa min morfars bondepraktika och de gamla breven från början av 1820-talet. Och äntligen hittade jag en bok på biblioteket som heter: ”Roparna”. Vem var först i min släkt att omvända sig till Gud?
En målgrupp är sjukvården, där jag själv fått min utbildning. Vem ser alla som blivit skadade inom psykiatrisk vård?
Mitt berättande blir upprepningar. Vet inte hur jag skall fortsätta skriva rakt ut i luften från ”min predikostol” för ingen lever för sig själv och ingen dör för sig själv, som bibeln påstår.
Detta är sant! Finns ingen människa i närheten så är Gud, Jesus och den Helige Anden närvarande.
Och söker i kärlek…
Kommer en fotograf för att dokumentera så gäller det att byta om fort. Träskor och ladugårdsbyxor – bara hatten var rätt!
Nu skall tankarna få virvla fritt hit och dit precis som jag pratar. Första delen av detta år har jag levt i stor oro för ”äldreboende” och skamkänslor inför min oreda i skåp och lådor. Får jag ha med min kökssoffa? Tur att jag berättat om den utförligt på bloggen! Får jag ta med det, som jag samlat på i garderoberna av tekniska under för mig? Utvecklingen har gått rasande fort under mitt liv från lösa linser att byta och skruva fast på kameran till en mobil med alla finesser till förstoring för ögonblicket. Kruxet är att det är samma oreda i min stationära dator som i mina garderober!
Och hur många kartonger med lösa foton kan jag få med mig till ett rum ”på Hemmet”?
Samtalet om min framtid gick inte att ta före operationen. Enligt bestämmelser nedskrivna på papper skall det ske efter operationen. Inget av mitt logiska tänkande gick hem. Så mycket minns jag av en kurskamrat och sjuksköterska sagt: ”Finns ingen som kan ta in all information dagen efter en operation.” Varför skulle inte mitt väl genomtänkta som argument kunna gälla före operationen? Varför måste detta samtal bli efter operationen?
Det gällde att kämpa på och få veta vad som finns i alla överskåp! Det var inte svårt att lyda och sluta gå på hushållsstegen med bygel. Skrivbordslådorna är i ergonomiskt rätt höjd men inte de i hurtsarna. Där låg den lilla kartan! Där finns många sorters kartor men inte någon, som kan väcka väcka fler minne och associationer än denna:
Ägaren som ”David” var viktigast i förhållande till givaren. De hade samma efternamn. Storasyster Ester hade kommit till Göteborg, när sista hästspårvagnen gick år 1902 (?) och till familjen Mannheimer . Här är min berättelse i familjealbumet:
Detta familjefoto kunde jag reprofotografera en efter en av syskonen, framkalla och kopiera. På ett foto står de åtta syskonen i rad efter sin längd. Där syns min pappa Davids förhållande till storasyster och respekten genom livet lyser igenom. De små är så små.
På Almanackan syns respekten för Frälsaren Christi födelse. Den var stor i hemmet och även i min mors hem, när mina föräldrar möttes och sen gifte sig.
Min faster kom till en judisk familj, så min släktforskning gick en dag vidare till Jesu släkttavla från Abraham till Jesus via Josef som var trolovad med Maria och från Jesus upp till Gud via Adam.
Där stannar jag idag upprörd över alla demonstrationer i Göteborg just vid Vasaplatsen där universitetet ligger och där jag som 20-åring besökte ett judiskt hem för första gången. På Roths Skolatlas Nr 1 GEOGRAFISK ATLAS från år 1947 är Palestina på hela baksidan.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.