Det var som att personalen på mentalsjukhuset hann strimla min själkänsla och mitt självvärde inom 30 minuter i långa remsor den dagen! Under den tiden blev jag avklädd all värdighet, dödstrött och mager blev jag behandlad som farlig och lagd i bälte.
Sjuttio långa år har gått sen dess. Texten och bilden av min syster rebloggar jag. När jag skrollat längst ner förbi presentation av mig och kom till kommentarer, så finns min och många andras nätvän där – Andreas Holmberg. Han lever inte längre men hade gåvan att trösta och muntra upp, när det var tungt på ”nätet”.
När jag inte visste hur jag skulle fortsätt blogga eller inte blogga alls, så skrev han offentligt:
”Skriv en lovsång till Herren!”
Icke skall väl verket säga till sin Mästare: Varför gjorde du mig sådan?
Citat fritt ur minnet och frågan ställd till judarna i Rom men också till var och en som vill ha bibelns texter. (Och först i Jes 29:16). Jag för min del har letat efter tröst i bibeln under alla sjuttio åren som gått. Min Gud har rätt diagnos på mig.
Det är dags för lovsång till Herren! I hans sår har vi fått läkedom.
Nu får jag hjälp av WordPress sökmotorer! Det blev särskilt markant när jag började med nedräkning från siffran 12 till dag 1 den 4 september. För mig var det att få ordning på vad jag vill ha berättat och i ordning från 1 – 12, att det skulle gå att läsa i ett streck. Då blev jag avskuren och kom inte ut på http://www.gunnelsplats.com Dag 1. Hur kan det vara tekniskt fel, om det bara gäller till tre olika platser: bibeln, facebook och min egen blogg? För övrigt kom jag ut på nätet.
På Facebook kan jag skriva lättsamt och ”käcka mig” ibland. I min blogg är mitt huvudintresse vad bibeln betytt för mig genom 70 år. Den 5 september firar jag dagen då mitt liv vände tvärt i en anna riktning till fördel för psykiskt sjuka eller handikappade. Men att se värdet av vad jag fick gå igenom på ett mentalsjukhus år 1956 och konsekvenserna av fel diagnos har inte gått på en dag eller på ett år.
”Guds nåd är det att det inte är ute med oss.” Paulus
Jag får hjälp att läsa vad jag skrev för 10 år sen! Eller ändå äldre. Facebook visar också gamla minnen. En dag var det ett minne av en dialog med en mycket kunnig exeget. Hon skrev, att jag delar ut mina rallarsvingar…
Fem är min dag. Jag var 4 men inte fem år, när jag fick första posten hemifrån. Jag var skild från min stora familj under 10 dygn och de fick inte hälsa på mig. Barn skrek visst om deras mamma gick. Så det gällde att spara beviset på att de gjort sitt och skickat post år 1940 till mig.
För doktorn förklarade jag, att jag ville hjälpa min pappa att gräva. Om detta finns det utförlig beskrivning om blodets funktion i min blogg.
Fem är min siffra i personnumret. Finns femman fick jag veta i slutet av femtiotalet, att sjukjournalen sparades i all evighet med någon femma i. Tio står för fullhet i bibelns siffervärde. Då blir fem hälften har jag räknat ut. Hundra står för fullhetens fullhet. Då blir 50 hälften, som en biblisk aln på ett ungefär eller c:a förkortat. (En aln mäts från armbågen ner till klykan mellan tumme och pekfinger. Precis som man vevar upp garn eller linor.)
”En aln som den nu är”, står det i min bibel.
På den varpa pappa David gjort på möbelfabriken att ha på loftet hemma var en aln 60 cm.
När jag var 4 men inte 5 år ville jag vara med honom i trädgården och gräva men körde trädgårdsgrepen rakt genom den bara foten. Det blev 10 dygn utan min stora familj. Där börjar livets P.T.S. (posttraumatisk stress) anar jag.
När jag kom hem fick jag sitta i hans knä och han sjöng för mig:
”I en djup oändlig skog svart av moln där åskan skog gick ett litet barn en gång Dagen lång. Ja, den dagen var så lång…” Tryggheten var tillbaka. På långa predikningar i Missionskyrkan kunde jag få sitta i hans knä och sova middag. Jag hörde ändå! (Enligt uppgift till en lite äldre syster som retades eller var lite avundsjuk.)
Det blir mer och mer märkligt med synkronisering. WordPress räknar på ett sätt hur många dagar jag hållit på med detta sätt att räkna, som är ett privat påhitt. Jag följer deras förslag att se efter vad jag skrev denna dag för 10 år sen. 7 är en helig siffra i bibelns texter. Jag är på dag 7 i nedräkning. 7 är sista dagen i veckan sabbatsdagen lördag i judisk lära, om jag fattat rätt. Den firas på lördag. Enligt Kristendomen är söndag den första dagen i veckan för Jesus uppstod på tredje dagen. (Förr i våra almanackor var den som röd dag först i veckan. Det är den inte numera.)
Paulus skriver mer än en gång i idrottstermer. Bara en vinner segerkransen. Löp som denne. Gäller sporten boxning får inte motståndaren ligga på golvet tills domaren räknat från tio till noll utan att resa sig. Paulus skriver om hur han blivit slagen till marken…
Det är så enkelt som att jag gillar siffervärde! Siffervärde i en hebreisk bibeltext eller en på grekiska språket. Det är så enkelt som att jag hållit på med släktforskning i Matteus evangelium. Plötsligt skiljer uppställning med hur evangelisten Lukas tecknar. Matteus skriver ”… alltså blir det fjorton släktled…” och jag hinner tänka 2 x 7 = 14. Lukas däremot skriver på ett annat sätt om 2 x 10. Varför? Detta försökte jag ringa till en rabbin i synagogan i Göteborg och fråga på för länge sedan. När jag äntligen kom fram till rätt person svarade kort, att de inte läser Nya Testamentet. Med min envishet fortsatte jag mina frågor med andra personer runt mig och fick komma och köpa deras motsvarighet till Gamla Testamentet. Där står kapitlet till höger på hebreiska språket och på svenska språket enligt översättning B2000 på vänstra sidan. Detta för alla som inte kan hebreiska språket.
8 i siffervärde står för något nytt. Veckans sju dagar är över. Söndag är den sista dagen i veckan i våra almanackor nu men då var söndagen den första – det vill säga uppståndelsedagen för Jesus. 7 är ett heligt tal.
”Det räcker inte med några barndomsminnen som teologi,” skrev någon. Men det räcker mycket långt med bra undervisning i både gamla och nya testamentet i söndagsskolan.
Det är någon sökmotor på datorn som påstår att jag räknat fel på dagar i nedräkningen. Ingen kan få rätt mot en dator! Min rubrik beror på, att jag inte vet hur jag skall fortsätta mitt bloggande, om prenumerationen går ut och när. Men jag har bestämt mig med en bibeltext i minnet – en man vädjade för ett fruktträd, som inte burit frukt:
”Också detta år…”
Så blev det äntligen morgon och jag kom ihåg en händelse från Köpenhamn. Min syster ringde och berättade, att hon varit tvungen åka till ”byn” för bara där fanns tillräckligt stora skor för sönerna. När hon ändå var i centrum så brukade hon köpa en tidning hemifrån, som var Göteborgs Posten. I den hade hon läst en grannes dödsannons hemifrån landet. Ja, det är två olika ”hemifrån” Göteborg och Norra Björke.
Jag tror inte på något öde. Jag tror på Guds ledning. För jag var villig att köra 35 mil en dag för att få möjlighet att träffa en släkting på hennes begravning. Kan detta vara 15 år sen kanske?
Och nyss när jag undrat om bara sökmotorer läser min blogg skrev ett syskonbarnbarn till mig om att hon läst min blogg. Syskonbarnbarn till henne som dött…
Så jag rebloggar med frimodighet! Personligt och privat i min höga ålder. Jag har inget att förlora. Allt att vinna!
Min andra syster var hemma en gång, när det knackade på köksdörren. Där stod en kvinna, som blev så rörd av att min mor Anna levde fortfarande. ”Tårarna bara rann,” berättade min syster på Ulla. Hon hade varit framme vid kyrkogården och chansade på ett besök i Solhem.
Min pappa David med andras barn.
”I min förra skrift min gode Teofilus…” för att citera bibeln fritt ur minnet…
I min förra blogg satte jag in ett foto på ett barn, som jag tappat kontakten med. Han var det sista av andras barn från Göteborg, som fick möta min pappa David. De bara letade sig fram till mitt hem och David låg döende på lasarettet i Trollhättan. ”De” var lika med hans mamma och syster också. Daniel var runt sex år och fick vara med och gräva lite runt vinbärsbuskar. Buskar där rotskotten ofta kom från pappas hem.
Detta behövde Daniel, som blivande man senare i livet, få berätta hur duktig han varit. Så på lasarettet fick han gå med in en stund, presentera sig och berätta. Detta minne dök upp nu när sökmotorn räknar framåt i tiden och jag bakåt.
Denna bild kallar jag med ryggen åt det förflutna. Idag den 26 augusti år 2026 vill jag lovsjunga min Gud, som hjälpt mig genom 70 år. Inom den psykiatriska världen finns det många diagnoser och förkortningar av olika tillstånd. Detta kallas PTS och är en förkortning av posttraumatisk stress. Fast det har inte jag vetat förrän senare år. Traumat kom till den 5 september år 1956. Sen dess har jag trampat vatten med näsan ovanför ytan eller blivit uppdragen ur den djupa dyn och fått mina fötter på klippan som är Kristus gång på gång.
Det skulle inte vara något religiöst, då (H)järnkoll var ett regeringsuppdrag 2008- 2011 ungefär och vi som varit med om bältesläggningar och tvångsinjektioner kunde få berätta hur vi upplevt situationen. En utställning hette ”En annan tid”, där jag fick ha en monter. När utställningen visades för patienter och personal på Brinkåsen, Restad Gård, Vänersborg, så berättade jag, att jag önskade komma till värsta avdelningen, för att få se den och bekräfta mitt ”fotominne”. En i personalen som lyssnade hade tillgång till nyckeln. Så var den drömmen början på en verklighet och filminspelning.
Några år senare blev det tillfälle att möta personer spridda över hela världen med liknande svåra upplevelser av mentalsjukvård villiga att dela med sig, i syfte att få en bättre sjukvård. Det gick att sätta ner foten och säga ”no more” tvångsvård och bältesläggningar. (”Det folket” samlas på Island just nu i dagarna.)
Bland ljusa minnen fanns en skolkamrat under 4 år i realskolan, som utbildade sig till mentalsköterska och var trogen Restad Sjukhus/Östra Klinikerna hela sitt yrkesmässiga liv.. Karin fick ta obehaget, att vara bollplank åt mig, när det inte gick att tiga med mitt trauma längre i slutet av 80-talet och börja av 90-talet. (”Då Läkemedelsbolagen tog över vården”, som en f.d. patient uttryckte förändringen.)
P.T.S. (posttraumatisk stress) har spökat i mitt huvud under 70 år, som jag ser det numera, genom andras kunskaper och berättelser.
För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa för dem som är kallade efter hans rådslut.
Kärleken tvingar sig inte på. Det var inte jag som började älska Gud först utan han mig.
Under tolv dagar vill jag försöka skriva/reblogga baklänges för att få de tolv inläggen i rätt ordning till den 5:e september. Jag gör ett försök. Här är dagens reblogg från år 2013…
Dagens bibeltext från Svenska Kärnbibeln en kvart:
Heb 8:1-13
Jesus är vår överstepräst 1Här är huvudpunkten (det viktigaste) i det vi säger:
Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlarna, 2och som tjänar i helgedomarna, det sanna tabernaklet som Herren själv och ingen människa har rest.
[Detta är brevets huvudpunkt, det är även det kiastiska centrumet. Två huvudtankar finns här: Jesus sitter ner och han tjänar. 1. Uttrycket ”att Jesus sitter” kommer från Ps 110:1. Detta har beskrivits i Heb 5:1-10 och Heb 7:1-28. Det fanns inga stolar i tabernaklet eftersom prästen aldrig blev klar med sina sysslor. Varje upprepat offer var en påminnelse om att inget offer gav fullständig frälsning. Blodet från djur som offrades tog inte bort skulden, den bara täckte den. Jesus är den som tar bort världens synd, se Joh 1:29. Att Jesus som överstepräst sitter ner beskriver att hans verk är fullbordat, i kontrast till Aron som står och gör tjänst, se Heb 10:11. 2. Att han tjänar i det himmelska tabernaklet beskrivs i nästa sektion, se Heb 9:1-10:18.]
3En överstepräst blir insatt för att frambära gåvor och offer, och därför måste också den Smorde (Messias, Kristus) ha något att bära fram. 4Hade han nu varit på jorden skulle han inte ens vara präst, eftersom det redan finns andra som bär fram de offergåvor som lagen [Torah] föreskriver. 5De gör tjänst i en helgedom som bara är en kopia (prototyp, modell) och en skuggbild av den [verkliga och sanna] himmelska helgedomen. För även när Mose höll på att bygga tabernaklet blev han varnad av Gud:
Se till att du gör allt efter den förebild (det mönster, den ritning) som du har fått se på berget. [2 Mos 25:40]
6Men nu har den Smorde (Messias, Kristus) ett högre prästämbete, liksom han också är medlare för ett bättre förbund [än det gamla] som är grundat på bättre löften. [Alla Guds löften är goda, men dessa har än större välsignelser.]
Löftet om ett förnyat förbund 7För om det första förbundet [kontraktet som gavs till Israel genom Mose på berget Sinai] hade varit utan brist, skulle det inte behövas ett andra. 8Men Gud förebrår dem när han säger [genom profeten Jeremia]:
Se, dagar ska komma, säger Herren, då jag ska sluta ett nytt (bättre) förbund (kontrakt) med Israels hus [de tio norra stammarna] och med Juda hus [i söder].
[Jeremia levde i en tid då israeliterna var splittrade i det norra riket, Israel, och det södra, Juda. Löftet om ett förnyat förbund handlar också om att läka såren mellan Guds folk, i Jesus finns försoning, se 2 Kor 5:19.]
9Det ska inte vara som det förbund jag slöt med deras fäder den dag jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land, för de blev inte kvar i förbundet med mig, så jag brydde mig inte om dem, säger Herren.
10Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid ska sluta med Israels hus, säger Herren: Jag ska lägga mina lagar [min undervisning, Torah – gr. nomos] i deras sinne och skriva dem [lagarna, undervisningen] i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. 11Då ska ingen mer behöva undervisa sin landsman eller sin broder och säga: ”Lär känna Herren!” Alla kommer att känna mig, från den minste av dem till den störste, 12för jag ska i nåd förlåta deras missgärningar (orättfärdighet, allt felaktigt handlande) och aldrig mer minnas deras synder.
[Jer 31:31-34. Detta är det längsta GT-citatet i NT.]
13När han talar om något nytt (bättre) [det förnyade förbundet], har han därmed förklarat det första [förbundet] föråldrat (utslitet, gammalt). Det som blir gammalt och föråldrat är på väg att (nära att) försvinna.
[Templet i Jerusalem blev förstört av romarna 70 e.Kr. Den judiske historikern Josefus skriver att de dagliga offren upphörde 5 augusti det året. Uttalandet att det gamla ”är på väg att försvinna”, och presensformen i Heb 9:6-9, att prästen ”tjänar nu” i templet, kan antyda att templet fortfarande stod i Jerusalem när Hebreerbrevet skrevs.] Slut på kopieringen
Dags att backa bandet till Missionskyrkan i Trollhättan och ett juniormöte under tonåren. Pojkarna hade i uppgift att berätta om missionen i Kongo. Jag minns fortfarande hur bra de förberett sig och redogjorde för varför missionen skulle bedrivas. Varför skulle inte de svarta få vara i fred och leva sitt liv? Så kom berättelsen om alla onda andar, som fanns i skogarna och som satte skräck i dem.
Då hände det äntligen det som jag väntat på. Jag fick som tonåring insikt i hur bra och tryggt jag hade det i min tro på Guds närvaro och hjälp. Det gick en värmevåg genom min kropp och jag visste, att jag skulle vilja dela med mig av min trygghet. Jag väntade bara på en bekräftelse från Gud. Han skulle vilja detta också!
”Läsa in eller läsa ut (En repetition)
Det är dags för en summering av året både privat och i sammanhang med kända eller okända. Känner jag mig själv på samma sätt som andra känner mig? Tolkar jag rätt eller fel? Har en rätt och den andre fel eller kan två ha rätt? Vad innebär ”vi och dom”? Varför är det så fult att tänka i ”vi och dom”? Som jag uppfattat det finns det som ett visst eldfängt debattämne eller mer än ett förresten.
Som jag uppfattar det av bibeltexter, så kan jag tillhöra både ”vi” och ”dom”. Jag har aldrig varit dömd till fängelsestraff ändå talar bibeln om mig som en fånge. Jag har aldrig varit med ”dom som är utanför” ändå talar bibeln om mig som utestängd. Jag är djärv ofta ändå påstår bibeln, att jag är räddhågsen. Vem har rätt? Och hur är det nu med Israel? Skall inte alla inse hur fel de gör och fördöma dem? Kan man stå på två sidor?
Under året som gått har jag fått hem en begärd kopia av en sjukjournal från år 1940. Då var jag fyra år och åtta månader. Jag ville se hur journalanteckningar skrevs angående fysisk skada jämfört med journalanteckningar angående en utmattning i 20-årsåldern. Vilken skillnad! Läkaren har lyssnat på ett litet barn på min egen förklaring om hur skadan skett och trott mig! Han har skrivit ner, att jag ville hjälpa min pappa att gräva.
Jag ville vara med och vara duktig redan då men körde trädgårdsgrepen genom den bara foten. Så blev jag skild från min stora familj och de fick inte hälsa på för barn skriker, när mamma går…Det gällde nio dygn.
Det är flera sammanhang, som jag blivit skild ifrån ofrivilligt. Det är en fruktansvärd upplevelse att bli utanför. Som jag ser det kan man inte vara utanför utan att ta skada. Jag ville vara tillsammans med pappa, när han arbetade. Han kunde sköta det arbetet bättre utan min hjälp.
Gud är min far och han kan verka utan min hjälp. Ändå får jag vara i hans närhet.
Omsluten på alla sidor av hans kärlek. Innesluten i hans nåd… Denna sammanfattning är årets viktigaste för min del. Den store läkaren har rätt uppfattning om min situation och låter mig vara med.
Det är inte min uppgift att utesluta någon annan ur den kärleken och nåden heller.” Slut på kopiering av en tidigare blogg-post år 2012.
Den som ville ha en Hemsida skulle veta vilken målgrupp den skulle gälla. Detta var runt år 2004. Jag hade misslyckats bland unga och blev bara arg, när de skrev emot. Min målgrupp var tydlig för mig och just de unga, som inte hade kontakt med kristen tro. Detta är historia, att jag blev avstängd år 2004 i bibelsajten för 12-20+. Från den tiden finns en doktorsavhandling:
”BIBELN PÅ MINA EGNA VILLKOR…” forskning bland unga genom några årtioenden.
En annan målgrupp kunde bli min släkt och min släktforskning. Jag fick förtroendet att låna och läsa min morfars bondepraktika och de gamla breven från början av 1820-talet. Och äntligen hittade jag en bok på biblioteket som heter: ”Roparna”. Vem var först i min släkt att omvända sig till Gud?
En målgrupp är sjukvården, där jag själv fått min utbildning. Vem ser alla som blivit skadade inom psykiatrisk vård?
Mitt berättande blir upprepningar. Vet inte hur jag skall fortsätta skriva rakt ut i luften från ”min predikostol” för ingen lever för sig själv och ingen dör för sig själv, som bibeln påstår.
Detta är sant! Finns ingen människa i närheten så är Gud, Jesus och den Helige Anden närvarande.
Och söker i kärlek…
Kommer en fotograf för att dokumentera så gäller det att byta om fort. Träskor och ladugårdsbyxor – bara hatten var rätt!
Den 5 maj 2026 försvann jag från min plats i rymden. Sen blev detta långa uppehåll på grund av en operation. Jag fick en ny höftled. Den första var i höger höft år 2007. Efter den 5:e maj för vänster sida var det fråga om att tro en gång till och att få vilja att lära mig gå i rollatorn en ny tid.
Samtidigt så har jag som sagt ”spolat av” eller ”sopat upp efter mig”. Kommer det inget gensvar, så finns det från början av år 2000 och framåt. Någon skrev om en blogg, att några barndomsminnen blir inte teologi. Jag skulle ju så gärna vilja ha akademisk kunskap (sic).
Nu är jag tillbaka på banan och börjar med en kopiering:
Gunnels plats i rymden 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.