Översta lådan i Bettys byrå gnisslade inte idag, då jag drog ut den. Det obehagliga gnisslet kanske kommer på sommaren vid 28 graders torr värme i matvrån. Betty var en äldre syster till min mormor och född år 1853. Mormor Ida var ingift i Toddestorp och hon hade ett litet privat ålderdomshem i andra ändan av huset. Där bodde äldre brodern August också. Betty hade med allt hon ägde hemifrån det vill säga byrån och några hemvävda förkläden. (Jag vet var det ena av dem finns i socknen. Hon som fick det har berättat det.)
Nu är äntligen byrån min. Den har mellanlandat på ett annat ställe i släkten först efter auktionen år 1982. Innan dess var det stora röjet efter flera generationer.
Det var min idé, att det skulle filmas, när jag drar ut översta byrålådan. Det fattades bilder men inte mitt prat till filmen med samma namn som min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.
Det är färdigältat! Det är bara rubriken som fattades till denna bloggpost och beskrivningen av den senare delen. Kopian av min sjukjournal från år 1956 ligger där i byrån. Jag har bara orkat läsa teskedvis. En kort promenad mellan byrån och kökssoffan sen. Historia bakåt i tiden är viktig. Byrån är väl gjord i något uthus i Forsby. Kökssoffan är gjord på en möbelfabrik.
Uppgörelsen handlar om vad som är friskt och vad som är sjukt. Där på den punkten har inte jag varit överens med två olika överläkare. Jag har påstått år 1956 på hösten, att jag var frisk och ville hem (alltså inte vara inlåst längre.) Enligt sjukjournalen påstår de, att jag saknar sjukdomsinsikt. Eller har en måttlig sådan. Jag skulle bära på den sjukdom de diagnostiserat mig med så snabbt: Mano depressiv psykos. De skulle följa utvecklingen av den sjukdomen.
Där lade jag tillbaka kopian av sjukjournalen i Bettys gamla byrå. Tacksam över mitt arv. Mormor hade visst mycket humor och de skrattade ofta i det hemmet. Hon och barnen. Morfar var nog lite allvarsam. Tror jag. Genom honom har jag ju fått min prästgen, som hoppade över de manliga barnbarnen. (Sic)
Raskt över till försoningen, som två av tre föreläsare hade var kvinnor den 17 december år 2013. Det som har fastnat hos mig är, att det finns så svåra övergrepp att försoning nästan är omöjlig. Alldeles särskilt om förövaren inte fattar vilka skador som uppstått av övergreppen. Det finns de, som inte fattar och aldrig ber om förlåtelse. Då är processen kvar att glömma allt som varit och gå vidare…
”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”
Så enkelt var nu inte det, att kunna skilja på allt som är förlåtet men inte glömt. Hjärnan kan ha ett stort arbetsminne. Många GB.
Återkommer i morgon, tror jag. Det här att bli upprättad genom tro på Kristus kanske blir för svårt att förstå idag. Det är en preposition dessutom, som är felöversatt till svenska i bibeln. 🙂
Gunnels plats i rymden 