Skrivet av: Gunnel | 31 december, 2014

Uppgörelsen – Upprättelsen Del 2

Hon frågade aldrig efter mitt körkort. Hon bad inte ens att få titta på det, när jag ville låna hennes bil och ut och köra själv. Detta var år 1964, som vi var klasskamrater och blev utexaminerade arbetsterapeuter. En veckas semester skulle vi unna oss, innan vi gick tillbaka till våra respektive arbetsplatser.

Utanför Härnösand fanns ett litet sinnessjukhus. Där ville jag besöka överläkaren för att fråga vilken sjukdom jag har. För det stod ju på körkortet under mitt foto tydligt, att jag var psykiskt sjuk. Fyrtio år senare frågade jag Inga-Britt, om jag berättat sanningen, varför jag ville köra ensam till Gådeå. Hade jag inget berättat under alla dessa år vi hållit kontakt?

Så blev det dags att ta emot berättelsen för henne om mitt trauma. Hennes trauma var ju synligt. Hon hade en Daf med automatväxel. Det går inte att trampa ur kopplingen med en protes nästan upp till höften. Hennes cancer var bortopererad. Jag bar på en osynlig infektion i själen. Inga-Britt har tjänstgjort som arbetsterapeut på Östra Klinikerna en period – det stora sinnessjukhus, som en gång hette Restad Sjukhus och som jag kunde lite inifrån patientperspektiv.

Inga-Britt har blivit en del i kontexten av min uppgörelse. Bifogar det vackra julkort, som hon gjort för år 2014. Inga-Britt är konstnär och en god lyssnare. En annan god lyssnare och del i min uppgörelse med psykiatrin är Christina. Jag får fråga hur mycket jag vill på sjukdomen bipolär. På min tid år 1956 hette den mano-depressiv psykos (med bindestreck). Så jag fick lov, att citera gårdagens svar:

 ”Vågor av energi och lust att arbeta dygnet runt” är ingen lust, det är ett tillstånd av vansinne=mani.
Jag underhöll mina kollegor på nätterna, på Neurokirurgen SU/Sahlgrenska, man tycker man är väldigt rolig, när man är manisk. Till slut fick jag tillträde förbjudet, för mig, av en av cheferna.
Att arbeta i maniskt tillstånd gör, att du förlorar din legitimation – men jag var, som tur var, sjukskriven. Mina arbetskamrater behandlade mig, som vanligt, när jag efter sjukskrivningen kom tillbaka till min tjänst.
Min diagnos var klar efter, att med hjälp av sex poliser i min mani, blivit förd till sjukhus.
Mina depressioner, som för de flesta med diagnosen bipolär sjukdom, är ett tillstånd av fullständig och total hjälplöshet, jag äter inte, jag kan inte sköta min egen hygien.
Jag vill inte dö, men jag vill inte leva.
Ovanstående behöver/kan du inte förstå – du kan bara lyssna på vad jag säger och acceptera det.
Det kan jag bara dela med dem, som varit där – i helvetet och i himmelen.
Jag har aldrig känt någon skam över min sjukdom.
Du kan inte heller förstå, hur det är, att få en cancer-diagnos och tro, att du skall dö. Du kan bara lyssna på, hur jag upplevde det. Men min diagnos stämde inte med min upplevelse, men diagnosen var korrekt.
Och livet gick vidare.
Och nyårssmällarna har redan börjat utanför mina fönster.
Christina ”
Generöst av Christina och flera, som låter mig veta hur sjukdomen fungerar.
Utan (H)järnkoll som projekt att ge allmänheten information, så hade jag bara haft teorier!

Advent 1972038


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: