Med ryggen åt det förflutna

Det finns delade meningar om vad som är lämpligt att berätta. Egentligen är det försent att ändra på berättandet. Statistiska Centralbyrån har funnits så länge. För att inte tala om sjukjournaler. I forskningssyfte begärde jag en kopia av min första egna journal från Vänersborgs lasarett år 1940. Jag ville se med egna ögon hur kirurgisk sjukvård beskrev en svår skada under nio vårddygn jämfört med en sömnrubbning år 1956 med psykiatrisk vård tre månader. Sexton års skillnad i tid.

Det står i princip ingenting i den första journalen mer än att det gällde vänster fot och latinska namn på var trädgårdsgrepen trängt igenom min fot. Mitt enda minne är smärtan vid knäleden, när det skulle klippa upp gipset. Sen fanns bara muntlig information, att barn inte fick besök, därför att de skrek så när mamma gick därifrån. Och ett vykort sparat från dem hemifrån. Jo, de löste problemet själva med att storebror kunde hälsa på en vuxen från byn, som låg på den avdelningen. Dessutom tänkte min far ut att be en möbelhandlare att gå på besök med en docka. Han var ju en känd man i staden och inte anhörig. När han gick sin väg skrek ju inte jag, som aldrig sett mannen. Så tänkte de hemma. Jag var fyra år men inte fem.

Är det lämpligt med dokumentation? Är det lämpligt att forska för att kunna sticka hål på fördomar? Är det finare med artros i båda knälederna, så att jag inte kan gå varken upp eller ner för några trappsteg utan räcke än problem att inte kunna sova, när det blir fullmåne? Jo, jag vet vad värk smakar men blir trodd, om jag säger det.

Därför är det ett viljebeslut från min sida att stå på deras sida, som sällan blir trodda men ändå har värk – värk i själen.

smal Restad kopiera

Det gäller att hitta en bra titel för den som vill skriva en bok och få den såld. Det finns en boktitel, som jag inte fattat så där direkt. Den är: ”Med framtiden i ryggen” av Mikael Tellbe. Min boktitel blev min ironi: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Så brukar det stå i sjukjournaler. Teologen berättar i sin bok om Saul från Tarsus, som en gång förföljde de kristna på en grymt sätt men fick möta Jesus, som han förföljde. Det var genom en uppenbarelse på Damaskusvägen så ljusstark, att Paulus blev blind några dygn. (Detta gissar jag, att teologen berättar utan att jag läst boken ännu.) Det gäller titeln nu som är så bra! Paulus kunde aldrig glömma sitt förflutna hur han förföljt de kristna och till och med sett på när Stefanus stenades till döds för sin tro. Paulus måste lämna plågsamma minnen bakom ryggen! Framtiden väntade honom. Livet med en Jesus, som är uppstånden från de döda. Precis som alla skrifter berättat och inte minst alla ögonvittnen! Det berättade Paulus om med risk för både tortyr och en hotande död för tidigt.

Där är jag med min boktitel frisk och pigg för övrigt med ryggen åt gamla sjukhusbyggnader. Det finns en framtid bortanför kyrkogården. Det är rätt att berätta, om vad jag vet om himlen som väntar! Nu är jag inne på ett mycket känsligt område. Det är inte tillåtet som personal inom sjukvården att inleda ett andligt samtal. Det kan bli ett ”fasa rabalder”. Det är däremot tillåtet att föra in olika Österländska religioners tankesystem från buddismen. Nu är jag gammal och överårig – säger som det är.

Detta är en enkel brasklapp bara. Säg det inte för någon! Men den 2 september är det planerat, att jag skall få komma till före detta Restad Sjukhus och visa en dokumentär från år 1956 – det vill säga min egen upplevelse av vården då. Personalen har sin egen berättelse och sina egna minnen. De som lever ännu. Anhöriga kommer ihåg annat…

”Vem var 2611” är min fråga fortfarande. Numret står på ett av alla korsen på kyrkogården bakom den före detta stormavdelningen. Det står ett ”k” också så jag förstår, att det varit en kvinna.

Är det jag som skall skämmas?

Brandnäva eller Svedjenäva

Det gäller att hitta bra rubrik för att kunna väcka intresse! Det gäller att få någon att läsa min blogg! Så nu gäller det, att få ordning på tusen tankar, som flyger i olika riktningar. Så vi börjar med bilden från den stora skogsbranden i Västmanland. På Facebook fick vi se flera bilder av Eivor Lindström inom gruppen ”blommar.nu”. Där bad jag om löfte, att få ge bilden vidare i denna blogg.

20526252_493293461006920_3716576260633641034_n

Mina tankar kretsar kring svårigheten att göra mig förstådd i mitt egotrippade tillstånd. Jag vill nå den som varit med om en stor förlust i livet. Jag skulle vilja ge tröst av den tröst jag själv har fått av Gud. Mitt ämne passar inte var som helst eller hur som helst. Då måste jag fråga mig fram.

Passar det att ”Fråga doktorn” vad post-traumatisk stress är för något? Jag skulle så gärna vilja ha en snyggare diagnos på allt mitt ältande! Jo, om jag får säga det själv att jag ältar, så är det OK. Men andra skall inte komma med det. Tycker jag.

Så programledarna för TV-programmet ”Fråga doktorn” fick min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” samt den filmade berättelsen och frågan: ”Vad innebär det att ha posttraumatiskt stress? De svarade aldrig. En av mina vänner förstod, att det var för känsligt material, som jag skickade och att programmet skall ha underhållningsvärde. Mitt ältande underhåller inte utan bara irriterar. I fel miljö.

Med stor spänning lyssnade jag på kommande program i ”Fråga doktorn”. Det finns ju stunder då jag tycker, att jag själv är intressant med mina frågor. Jo, de tog upp branden i Västermanland för alla de drabbade och tidigare drabbade av stora eldsvådor. Hur många år som helst efter en sådan katastrof väcker en doft av brandrök svåra minnen. Det kan bli traumatiska minnen…

Efter en skogbrand eller fula skogsavverkningar och vägarbeten kommer grönt sly och Mjölkört väldigt snart och läker såren. Det blir så vackert. I jorden kan det ligga frön under många år till små blommor, som blommar först efter en brand. Det visste jag men inte namnen. Det gäller, att våga fråga och rätt person. Det gäller att dela ut frågorna på många så chansen att få svara blir lite rättvis.

Så nu kommer min poäng. Det finns så många som varit med om stora katastrofer i livet där förlusten kom inom några timmar eller mycket kortade tid. Sen var den ett faktum med ett förstört område. Det dröjde år innan det vackra kom fram av liv, som fanns gömt i det svarta avbrända.

Behöver jag säga mer? Det finns så många människor, som fått stora skador och förluster på grund av psykiatrisk vård – likt en präriebrand. Värdet av det förstörda går inte att uppskatta i pengar. Det förblir en förlust. Kvar är livet i den brända jorden. Möjligheterna till en ny blomning.

Igår fick jag möta blommor, som jag aldrig sett förut. Och så klart redan glömt namnet på. Men det är tillåtet i min ålder. Deras berättelse minns jag.

Frispråkig eller fåordig

Dagen kom och dagen gick. Den började dramatiskt med att det inte kom någon färdtjänstbil. Svaret var, att jag kunde klaga på måndag. Ja, det var så dags, när dagen äntligen hade kommit!

Gud visste tydligen var jag stod utanför vår dörr till höghuset. Så ett par vänner skulle visst gå ut på promenad i det vackra vädret och jag hann med tåget tack vare dem. Och tack vare Gud… Ingen av oss anser något annat än att det var hans ingripande. Så dagen blev ett enda leende och tack till honom, som varit med de senaste sextio åren! För detta gällde gudstjänsten i Velandakyrkan. Inte kan det vara så vanligt, att en åttioåring ringer och ber att få komma och predika?

Ett kort referat av predikan blir ordet utvärdering, när livet ligger bakom. För så var det en dag för min far, när han var ensam och över 90 år. Han fanns som vanligt i sin verkstad vid hyvelbänken. Jag hade kommit hem och gick in där. Då kom summan av hans tankar. Jag har haft tre områden eller om han sa intressen: familjen, fabriken och församlingen. I vilken ordning han nämnde dem minns jag inte. Sen fick jag tänka själv. Han var inte frispråkig, som jag är. Han var fåordig.

Så var jag tillbaka i Göteborg och hade fått de tre orden. Detta var en utvärdering av ett liv, som gick mot sitt slut. Möbelfabriken hade inte varit någon framgång. Den brann ner i de allra värsta depressionsåren på 30-talet. Det fanns knappast några försäkringar. En granne fick till slut sin far att berätta om de svåra åren tillsammans med små eller stora barnfamiljer och arbetslöshet. Missionsförsamlingen dog ut år 1987 med min far som siste medlemmen och alla barnen och barnbarnen bodde alldeles för långt borta från honom. Det är normalt med utvärdering.

Så kom sista veckan i hans liv, då han inte fick vara frisk utan behövde läkarvård och en plats på sjukhuset. Jag kom på besök och han sa nästan direkt, där jag stod innanför dörren:

Läs för mig! Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. På fönsterbrädan låg en av Gideoniternas  Nya Testamentet med stora bokstäver men jag visste inte var detta stod att läsa och hittade inte textsammanhanget. Han kunde det utantill. Nu var det bara det väsentliga kvar. Vägen till Gud kunde han sen barnsben, att den är genom Jesus Kristus.

Därför valde den texten mig! Tre ord att minnas men inget om någon möbelfabrik, som inte gick att sälja till slut eller en missionskyrka, som antagligen skulle komma att rivas efter honom…Tre ord att minnas efter mitt besök i söndags i Velandakyrkan: Vägen, sanningen, livet.

Där är poängen! Inte vad jag sagt utan vad Gud sagt i alla tider genom alla generationer och på alla platser. För han talar genom himlen och naturen, om det inte finns bibeltexter som bok eller förmedlat på annat sätt. Vägen till Gud är beskriven på olika sätt genom olika profeter och olika händelser. Vägen skulle hållas i ordning så att den jagade skulle hinna fram till en fristad i tid och bli räddad! Fristäderna skulle vara på båda sidor av Jordan och ligga strategiskt tre på varje sida. Den jagade skulle kunna hinna fram undan blodshämnaren. Ja, kalla honom gärna annat: ormen från urtiden, åklagaren Satan eller Djävulen. Han som jagar är en och den samme och fristaden är en och den samma Jesu kors för alla i alla tider.

Vilken lycka att få sjunga tillsammans om Jesu försoning! Hoppas att sången om Jesu blod inte tappar sin innebörd och bara blir ett mantra som upprepas med hjälp av trummor och strängaspel…

Fråga mig gärna vilket nummer sången om försoningsdagen har, som finns i Psalmer och Sånger eller i Segertoner.

Bibelhänvisningar den 5:e dagen efter: Joh 14:1-5, 5 Mos 19, (vägen)  Jer 30:12 -17,  Jes 43:18-19,(sanningen) Joh 11:25 – 25 och livet).

Öppet brev till mina barn (om jag hade några)

De unga som valde mig är i 30-årsåldern. Därför kom det en dag, då jag insåg, att jag fått ”barnbarn”. En kort period av mitt liv hade jag en fosterson. Efter den perioden ringde en förtvivlad mamma till mig med en vädjan:
”Kan inte du bli mormor här?”

Jag blev helt ställd, för det fanns redan en mormor på nära avstånd. Behövde hon två?  Så småningom fattade jag, att mormor var alkoholist. Själv orkade kvinnan till 50-årsåldern och hennes dotter bara till 20-årsåldern. Båda tog överdoser.

Jag blev en dålig mormor min period och ansåg, att hon var min dotter i så fall. Om jag var mormor? Jag blev en dålig mamma, för jag blev arg på spriten och tog barnen i försvar. Fattade inte, att hon själv varit barn i samma situation med sprit och slagsmål. Såg du det? Jag fattade inget! Inte förrän det var försent.

Där är jag nu och har erkänt, att jag inte fattar detta med nerver och öl eller sprit eller narkotika. För nerver finns det med och det lugnar visst med en ”cigg” också.

”Mitt hjärta är oroligt i mig…” eller med dagens uttryck ”mina nerver!” Så jag glömmer aldrig någonsin, när jag skolat om mig till arbetsterapeut och livet rasat för mig. Då förklarar en av mina patienter för alla de andra i terapilokalen:

”Jag hade aldrig klarat denna sjukdom, om jag inte haft min tro på Gud!”

Där stod jag tyst och stigmatiserad med diagnosen manodepressiv psykos själv! Tänk, om ändå psykiatrin kunde tänka om och släppa in Gud i stället för all nyandlighet på gränsen till det okulta! Och i stället för så mycket av vanebildande mediciner. De mediciner som behövs säger jag inget om.

Jag har ingen låtsasdotter längre. Hon förberedde mig noga på att hon tänkte avsluta lidandet. Vi hade kommit överens om att skriva en bok tillsammans om hennes historia. Jag har kvar breven och löftet, att jag får berätta allt jag vet. Det är inte mycket men det handlar om en som varit ett barn en gång och utsattes för värsta övergreppen hemma och sen av samhällets representant.

Denna kunskap hade jag aldrig orkat med utan min tro på Gud! Det är en sjukdom i samhället! Vad skriver jag då till mina barn, om jag hade några?

Släpp in historiens Gud i ditt liv och inte vilken gud som helst! Israels Gud går före och kan hjälpa idag också! Berättelserna finns att läsa fortfarande med barnbarnen och andra…

Det är visst livets efterrätt att få barnbarn. Jag är lycklig!

 

 

Ingen parafras

parafras  omskrivning, omdiktning, bearbetning… (Enligt Bonniers Ordbok 23)

Den som behärskar hebreiska, grekiska och arameiska har rätt att översätta testamentet till modernare språk. Det gäller bara för läsaren att jämföra med vad det står tidigare. Några olika svenska översättningar kan ge rätt innebörd av texten från sitt originalspråk. Men en parafras är en parafras och kan inte bli godkänd som översättning.

En tolkning är en tolkning som tolkare tycker olika om. Vissa konstnärers bilder fastnar på näthinnan och i minnet. Så var det med Werner Sällmans Kristusbilder för mig och många andra. (Warner Sallman 1892 – 1968)

The_Head_of_Christ_by_Warner_Sallman_1941

Den kände Harry Carlsson, Tibro (HC-möbler), berättade för oss tonåringar år 1950 på ett läger om sitt möte med denna konstnär i Chicago. Hans förnamn Werner har blivit som ett efternamn Warner och det svenska påbråt verkar glömt numera. Hans mor var från Sverige och hans far från Åbo. Den Jesus han såg för sin inre syn en natt bearbetades och blev konst.

Eller också blev det en sångtext av någon annan: ”Jag ser i ordet hans sköna bild, hans sköna bild Han är så tålig Han är så mild Han är den bäste av alla.” (Nils Frykman 1886)

Bibelns beskrivning av den kommande Messias var, att hans utseende inte kunde behaga oss. Så nog finns det bearbetningar. Så klart jag tilltalades av Werner Sällmans vackra Jesus-bild och äger en kopia. Så klart att Nils Frykmans sånger påverkat mig också. Nu vill jag inte ha någon parafras.

De flesta kan lilla bibeln: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom icke skall förgås utan hava evig liv.” Nyare översättning ändrar inget! Kärleken är ju villkorad! Ja, det har jag fått höra mer än en gång i samtal på intranät. Vadå villkorad? Jo, man måste kunna tro!

Så till den vers som finns innan denna så ofta citerade: ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:14)

Så det är inte nog med tro på Jesus! Det gäller att tro på ormen i öknen också! Bibeln är ingen parafras. Den berättar rakt på sak om det omöjliga för människan och det möjliga för Gud. Bibeln beskriver kampen mellan kärlek eller död.

Så om jag fattat rätt var det en strid i himlen i pre-adamitisk tid. En av änglarna blev högmodig och satte sig upp mot Gud. Resten är historia med många namn. Vi känner igen ”ormen från urtiden”. När Israel som ett folk vandrade genom öknen mot det land som Herren lovat dem kom alla klagomål. Maten var för ensidig. Törsten var svår. Varför skulle de lyda vad Mose sagt dem? Hade han fört dem ut i öknen för att dö?

Där kommer berättelsen om deras trots, som fick Herren att tappa tålamodet. Han sände giftiga ormar. De blev sjuka. Många dog. (4 Mos. 21:4-9) När de förstod sambandet med olydnad och synd, vädjade de till Mose. Han i sin tur borde vädja för folket inför Herren. Ja, så vet vi, att Mose skulle göra en kopparorm och sätta upp på en påle. De som såg upp mot den blev friska. Glömt berättelsen? Aldrig kunnat den? Vilket som. Israels folk glömde detta under men bar med sig kopparormen i sin fortsatta vandring. Generation efter generation. Den historiska verkligheten blev inte bara en parafras utan en avgud kallad Nebustan.

Generation efter generation bar de  med sig kopparormen men glömde historien! Det är ruskig läsning i bibeln om hur förbundsfolket lämnade Herrens undervisning och ledning. De blandade ihop sig med andra folk och började dyrka deras gudar! Så visst är det grymheter i Gamla Testamentet! Så visst är det lätt att tappa poängen om att allt var gott som Gud skapat! Så när som på ormen då i Edens lustgård – eller? Bibelns undervisning är att den trotsiga, högmodiga ängeln blivit utkastad från himlen men fortsatte trotsa Gud i ormens skepnad:

”Har Gud verkligen sagt…” (1 Mos. 3)

Jag upprepar. Tvivlet mot Herrens ord fortsätter tills Herren Gud tappade tålamodet och Mose fick i uppgift att göra en kopparorm och hänga upp på en påle. Den som blivit sjuk av giftiga ormar skulle se upp mot kopparormen och få sin hälsa tillbaka! Så enkelt! Börja om från början och lyssna och lyda Herrens ord! Med facit i hand vet vi, att detta är en profetia om Guds egen son Jesus, som skulle komma och ta på sig all skuld i vårt ställe. Vi klarar heller inte av att lyssna och lyda! Vi glömmer vad korset står för! Bildligt talat bär vi med oss kopparormen generation efter generation och låter den bli en avgud! Varför hänger Jesus kvar på korset annars på så många målningar? Eller uthuggen i trä? Han är ju inte kvar där på skammens påle!

”Förbannad är var och en som är upphängd på trä.” Gal 3:13  Profetian om Jesus som blev gjord till förbannelse för vår skull förebildades i en kopparorm en gång under ökenvandringen! Den korsfäste Jesus skall inte vi bära omkring och avguda! Jesus är inte en Nebustan! 2 Kungaboken kap 17 och 18

Nu närmar jag mig poängen. Min blogg är en ”jag”- berättelse väldigt ofta. En period hamnade jag i ett gammalt hjulspår i mitt berättande. Kan det vara så att mitt eget trauma blev som en kopparorm, som jag släpat med mig år efter år? Ibland tycker nog jag, att min bok, som dessutom blivit filmad, är riktigt bra:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”…

För övrigt är det den levande Jesus, som jag borde se på för att bli helad.

Glömt?

Naken eller avklädd

”Det är inte fråga om vad man säger utan hur man säger det.”

Hur många gånger har inte jag fått höra detta som en fin tillrättavisning. Jag borde formulera om mig! Och detta mer än en gång. I stället för att vara klumpig är det ju bättre att pröva lite finkänslighet?

Vi har åsiktsfrihet men risken är att bli avklädd offentligt och få stå naken inför alla. Det är förargelseväckande beteende att gå naken offentligt. Personen som provocerar kan få böter. Inom konst och litteratur är allt tillåtet. Det är tillåtet att kränka kristna. Det är tillåtet att skriva en hel bok om Gud efter egna eller andras halvsanningar. Det är tillåtet inom litteratur och konst att ta eviga sanningar ur sitt sammanhang och förvanska dem.

Det är skillnad på att vara naken eller bli avklädd inför folket. Det är tillåtet att gå naken i en demonstration. Den som tittar får skylla sig själv. Den som går på en utställning och tittar får också skylla sig själv hur provocerande än bildspråket är och kränkande för en kristen. Det är tillåtet att avbilda vatten och en duva och två nakna män.

Hur är det nu med poängen? Jo, det började med att två människor var nakna och inte skämdes inför varandra. Det fortsatte med en metafor för lögnens fader med flera olika namn framöver i texten. Han lurade först den ena, som kallas hen nu. Sen lurade nutidens hen den andre, som också heter hen nu.

Historien är tydlig för den som inte vill bli avklädd och naken inför allt folk. Historien är tydlig för den som vill bli klädd inför Gud. Välklädd.

Än så länge har vi yttrandefrihet i Sverige. Än så länge är det tillåtet att formulera om sig.

Tro det den som vill.

Självmord

Nu finns det armband att köpa och bära att man bryr sig. Det är morgon och jag har läst alla inlägg av alla, som bryr sig och är förtvivlade, sorgsna och frustrerade över andra som inte gör något för att hindra detta självmord. Den senaste goa människan, som tog en överdos gäller Halland nu. Det gäller visst hela Sverige, att vi toppar statistiken över självmord. Det gäller brist på pengar och satsning från de styrandes sida. Det gäller, att inte döma missbrukaren, som också är en unik individ med anhöriga.

Därför tror inte jag på Pridefestivalen med allas lika värde. Det är ju den motiveringen vi hör ständigt. Vi borde flagga allmänt för rätten till lika värde? Vi har ju inte lika värde och kommer aldrig att få det! På vad sätt är den utslagna, arbetslöse lika mycket värd som milliardären? På vad sätt är narkotikamissbrukaren lika mycket värd som den nyktre arbetsnarkomanen?

”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu?”

Den sången passar att sjunga inom kyrkans väggar möjligtvis men inte utanför. Som jag ser det och har uppfattat viskningen från botten. ”Du får skriva vad du vill,” sa hon. Ja, hon ville, att jag skulle skriva ner hennes berättelse med hennes namn. Hon var stolt över sitt namn och att hon orkade kämpa så länge som hon gjorde innan överdosen en julafton.

Nu osar det av svordomar i inläggen på Facebook. Inte över den, som inte orkade längre utan över myndigheter, som inget gör och inte ser missbrukaren! Vi behöver en syndabock! Vi behöver två syndabockar enligt bibeln! Men den psykiatriska vården i Sverige har Kristofobi.

Som jag ser det. Jag glömmer inte politikernas uppfattning om människans rätt till integritet – rätten att dricka sprit på ett nybyggt ungkarlshotell. Det var i slutet av 60-talet. Då var det gott om pengar. Vi klarade oss utan Guds hjälp. Varje individ har rätt att leva destruktivt – utan Gud och utan hopp i världen.

Jag är också upprörd som dem i Halland idag. En go´ människa till har tagit en överdos och mött döden.

Nu har vi fått en syndabock – någon att skylla på! Vi har fått två till och med. Den ene fick i uppgift att dö och ge sitt blod och översteprästen tog lite av blodet och bar in det i det allra heligaste till försoning inför Gud. Den andre syndabocken fick bära bort synden och skulden från alla allra längst bort ut i öknen. Namnet är Asasel.

I stället för alla svordomar är det bättre att lära sig namnet på honom som vann striden i öknen över Djävulen, Satan och Åklagaren.

Som jag ser det.