Julafton år 2014

Det är den julafton då ”Mr Facebook” skannat och satt ihop bilder från året som gått. Det var bara att låta det rulla på med en blandning av gamla foton och nya. Precis så rörigt som jag är. En klarade av att hejda bandet och skriva längre och bra texter själv. Och årets höjdpunkt var ett litet barnbarns födelse för henne. Koncentration.

Hur skulle jag klara det, som varit på två begravningar där hela min barndom och ungdom ja, till och med ålderdom passerar revy? Efter Runes begravning i somras blev det tre bloggar om den kökssoffa, som är min nu. Men köket där den stod sen 20-talet var mor Annas.

Rune var en av grannarna i Norra Björke född år 1926. Det var mitt sätt att säga farväl till hela Norra Björke samtidigt att resa till hans begravning. Min bror Sven var född 1927 och begravningen var i Strängnäs på Sven-dagen den 5 december.

Det är julafton och då skall ”varenda unge vara glad”. Det är så långt från verkligheten, som det kan vara. Jag för min del hade en mamma som måste arbeta ända fram till julaftons kväll. Hon måste göra stora brödbak på förmiddagen för brödet var alltid slut. Nästan. Och där stod jag bredvid hennes baktråg, när hon satte degen och tjatade om att få öppna en julklapp. Bara en. Jag tjatade tills hon inte stod ut längre och visste precis vilken av fastrarnas julklapp, som jag ville öppna. En gav underkläder. Det fanns knappast några pengar, så det var julklappar min mor uppskattade, att vi fick. Den äldsta fastern förstod att ge ett spel.

Tjosan! Det är jag, som är yngst, som kunde tjata mig till en sådan julklapp och få använda den. Äldsta systern har tråkigare minnen att spel var synd enligt vår stränge far, så de fick öppna men inte använda faster Esthers julklapp! Faster i Göteborg var vidsynt. Hon hade lämnat en sträng, frikyrklig miljö år 1902 och var i tjänst hos en sekulariserad judisk familj. Deras inställning till nöjen var annorlunda.

Visst var min far sträng men han var trygg och nykter. Alla har inte haft en så bra uppväxt, som jag har haft. Där kommer nästa foto in från Facebook och Sveriges modigaste föreläsare Anneli Jäderholm till höger i bild. Vi träffades första gången via en helsida i Göteborgs-Posten torsdagen den 22 juli år 2010. Där finns hennes berättelse, som återkommit gång på gång sen dess i olika tidningar eller föredrag. Vi har inga gemensamma minnen. Inte ens från att ha legat i bälte och blivit tvångsvårdade!  Våra berättelser skiljer sig åt totalt och vi föreläser inte samtidigt heller.

Hennes berättelse om ångest inför julen är den samma, som jag hörde i mitt arbete på Räddningsmissionen. Då var det inte vanligt ”att gå ut” med hur psykisk sjukdom påverkar vardagen och att en osynlig ångest lamslår. Nu har jag lyssnat lite bättre. Varenda unge är inte glad på julafton! En krypande olust och ångest inför vad som kommer att hända på julafton kunde börja redan i september. Detta oavsett i vilken ålder ”barnet” befann sig. Och sen hade barn själv.

Den allra mest gripande berättelse Anneli Jäderholm har gett oss i skrift är skötaren, som efter ett av henne föredrag om bältesläggningar och tvångsvård kom fram till henne med ett löfte:
”Du skall få min bältesnyckel. Jag har bältat många men nu när jag hört dig förstår jag att det var människor.” (Citat fritt ur mitt minne.)

Det är julafton och Mr Facebook har plockat ihop foton från det år som gått. En enda röra i tid. Precis så rörigt, som bara jag kan berätta. Poängen var att minnen från barndomen, ungdomen rusade mot mig på två begravningar och sammanfattat i kökssoffan hemifrån där så många suttit eller sovit i.

Poängen är att jag till slut fick vara med på ett foto bredvid Sveriges modigaste föredragshållare inom (H)järnkoll. Poängen är att vi inte har samma uppväxtförhållanden eller samma ämnen i våra berättelser. Hon är halvgammal och jag är helgammal och stressad.

Jag är stressad över att det inte passar att tala om försoning genom Jesus inom psykiatrin.

Idag är julafton och han är ingen docka i någon vacker krubba. Han lever och hjälper och upprättar de stukade!