Judendom Kristendom och Islam

Det handlar om tre världsreligioner. De har var sin lära om den sista tiden (eskatologi). Så nu får du en karta av mig, hur jag tänker. Det har inte gått på en dag. Drömmen har varit att följa Abraham i hans spår. Drömmen har varit att följa blodspåren sen Edens lustgård. Du skrev, att jag får lov att berätta för dig. Det kan ju bli omodernt att följa någons berättelse…

Bra om en läsare finns kvar.

001

I min blogg finns mycket av bildspråket från bibeln. HERREN säger till Israel, att han kommer ihåg hur de följde honom genom öknen som en brud följer sin brudgum. Innan dess kan vi följa Abrams släkt i egen tankegång från Edens lustgård till kaldeiska UR vid Persiska viken. Först blev han buren. Senare vandrade han själv med sin brorson Lot och hustru Sara. De hundra åren är en lång historia. Bibelns texter är en uppenbarelse från Gud till Mose långt senare i tiden. Bibeln texter är en uppenbarelse framåt i tiden också genom profeterna. Budskapet prövades och fortsätter att prövas. Det håller att prövas!

Till sist uppenbarade Gud sig genom sin Son. Det säger ”ja” och ”amen” inom den, som vill ha Guds kärlek.

Vill du ha bibelhänvisningar om VÄGEN, så fråga bibeln. Ikväll kanske jag får lust att ge någon anvisning. Vem vet?

Tack för att du vill följa min vandring i texterna!

Prästkrage från Sonja 17 07 29

Det är svårt många gånger att ta sig igenom Gamla Testamentet med alla krig och ruskigheter. Idén att följa namnen i en kartbok eller i slutet av en bibel eller via internet är bra. Så såg jag efter på floderna Eufrat och Tigris för att få en ungefärlig uppfattning om var Edens lustgård låg en gång i nuvarande norra Irak. I 1 Mosebok kap 2 och vers 10 får vi veta, att från Eden utgick en flod, som sen delade sig i fyra mindre och vattnade lustgården. En av de fyra heter Pison. Den flyter runt hela landet Havila, där det finns guld.

Ja, sen får fantasin hjälpa till på vandringen ner till kaldeiska Ur. Långa perioder fanns ingen relation med Gud som Skapare. De dyrkade solen och månen. En dag för länge sen drömde jag om att följa Abrahams vandringar via kartboken från min skoltid. Från och till växer intresset för hela området.

Idag vet jag lite mer än i min ungdom. Vi lever i tiden mellan femte och det sjätte inseglet i Uppenbarelseboken kapitel sex.

 

Sönderstressade förkunnare – Del 3

”Den som hittar sin plats tar ingen annans”. Så heter Tomas Sjödins bok som skrivet tidigare.

Där fortsätter jag. Inte om andra stress. Eller om hur de funnit sin plats. Inte om förkunnare, som varit vänner men blivit oense i tolkningar. Både E.J. Ekman och P. Waldenström – före detta banbrytande förkunnare – kan inte ha rätt bibeltolkning. Bibeln är heller inte skriven på mina villkor och måste läsas genom mina glasögon. Stressen hos mig har uppstått, när inte jag får vara med och berätta vad jag sett i bibeln. Var går gränsen mellan vad en kvinna berättar om Jesus eller en man, som förkunnar vad det står skrivet?

kvinnliga-kyrko

Här är en teckning från Parsmos penna, som jag uppskattade, när den kom i tidningen Dagen och uppskattar. En dag den 17:e dec. år 2013 fanns det tillfälle att få lyssna på tre förkunnare om försoningsläran sedd ur olika tolkningar. Av de tre var två kvinnor, som doktorerat i teologi. Jag besökte samlingen för pastorer i Betlehemskyrkan, Göteborg, bara av den anledningen, att jag ville se dem och sen få komma med mitt. Så klart! (Där var min självironi igen.) Minsann att jag brottats med försoningen! Stefan Swärd skulle ge ut en ny bok om försoningen och min bok ansåg jag, att han bör läsa: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Fortsättningen var, att den metodistpastor och kvinna, som jag inget visste om var bäst för min situation. Det fanns tillfälle och finns att lyssna igen via IT. Det gjorde jag. Och dessutom tog jag kontakt och tjatade mig till hennes manus.

”Lär dig livets vackra gåta – älska glömma och förlåta” Ja, det är gamla tiders vers i olika generationers poesiböcker. Den kan jag utantill. Den versen blev som ett litet gruskorn i skon. Som jag inte klarade av att tömma. I Ingrid Svenssons föreläsning om förlåtelse och försoning kom det tydligt fram att vissa, som orsakat stora skador aldrig ber om förlåtelse eller ens fattat de skador som blivit. Den person som blivit skadad och kränkt kan inte förväntat sig en ursäkt ens! Den personen kan inte bli kvitt skadorna och inte glömma. Detta är min formulering på den person, som kan sitt ”Fader vår” och ”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

För så är det. Det står mer i bibeln. ”om ni inte förlåter skall er himmelske fader inte förlåta er.” (fritt ur minnet efter 1917 års översättning). Visst kunde jag också vad det står i bibeln före denna ”försoningsdag” för pastorer!

Föreläsningen var bra! Den var värd att tänka på. Bibeltexterna kunde omvärderas. Inte nog med det. Pastorn och teologen kunde mer än så. Senare kunde Ingrid Svensson via mail överbevisa mig om självrättfärdighet.

Så om jag trodde, att jag i egen kraft kunde glömma det som jag varit med om som 20-åring, så var det inget annat än självrättfärdighet! Jag ville klara det själv utan en frälsare och försonare. Det var ord och ingen poesi!

Tänk, att kvinnor kan se vad det står i bibeln och förkunna försoning genom Jesus! För första gången fick jag dessutom se Sofia Camnerin IRL och berätta vem jag var, som frågat så mycket om hennes doktorsavhandling: ”Försoningens mellanrum”. Den avhandlingen är så avancerad, att inte ens män begriper den! Frågorna hade jag ställt på Skutans ”Bibelsamtal”.

Jojo. Jag kan också med hjälp av Wilhelm Bergling och Eric Nilsson redan på 70-talet. Då undervisade dessa två var för sig om försoningsgrunden, som den är förebildad genom tabernaklet i öknen. Det gäller ett viljebeslut att står kvar på den och bli rättfärdiggjord enligt tro.

Det är motsatsen till självrättfärdig och barnets ibland trotsiga ”kan själv”.

Sönderstressade förkunnare – Del 2

Detta är min plats. Namnet har jag blivit tilldelad mot min vilja att blogga: ”Gunnels plats i rymden”. ”Den som hittar sin plats tar ingen annans”. Det är titeln på Tomas Sjödins senaste bok. Där fortsätter jag om sönderstressade förkunnare. Margit Sahlin lever inte längre men väl debatten om rätt eller fel. Får en kvinna förkunna Guds ord?

En dag stod jag på Frölunda bibliotek och läste ”Sändaren” en gemensam tidning för Svenska Missionskyrkans läsare och Svenska Baptistförbundets. (På biblioteket finns ett så högt skåp eller bord, att en kan stå och läsa.) Detta är redan gammal historia. Jag fick syn på en liten notis att samtalen strandat efter 27 år dem emellan. Kunde detta vara möjligt med 27 års samtal om dopet? Jag frågade en initierad och fick veta, att det var långt flera år än så. Det finns en bok skriven om samtalen fram och tillbaka till och med. I dessa samtal borde det ha varit kunniga förkunnare i både teologi och exegetik? För att inte tala om kyrkohistoria och tradition? Gissa om de varit stressade?

Så kom det en dag då jag själv var stressad till max och måste få fråga föreståndaren i stora Smyrnakyrkan: ”Var hämtar de olika samfunden sin teologi ifrån?” Konstigt svar som jag redan hört tidigare och ville ha bekräftat Europa eller USA? Så ingen behöver ta åt sig. Vi är alla påverkade av tiden, omgivningen och familjen. En del håller hårt på tron att ha tolkat rätt. Andra är mer moderata. Jag för min del blev intresserad av frikyrkohistoria. Hur uppkom begreppet ”Stockholmsbaptister” i motsats till ”Örebrobaptister”? Varför låter det så ofta att P. Waldenström var den förste missionsföreståndaren inom Missionsförbundet, när det var E.J. Ekman? Gissa om där fanns stressade förkunnare? Och den stressen fortsätter som olika tolkningsmodell.

Det håller inte att låta bli att läsa bibeln för alla krig och grymheter som står där! Det håller inte att låta bli att läsa bibeln därför att kristna bara bråkar med varandra! Det håller inte att påstå, att Jesus inte kommit tillbaka som han lovade! Om jag fattat rätt började den yttersta tiden i och med Jesu himmelsfärd. Perioden före hans ankomst finns noga beskriven i Gamla Testamentet. Perioden efter hans ankomst finns noga beskriven i Nya Testamentet.

Den som hittar sin plats tar ingen annans. Kristna skall inte spela fia med knuff. Det var ett par lärjungar en gång som grälade om bästa platsen bredvid Jesus sen i himlen. Läs gärna om det grälet i bibeln och om det finns en plats för alla.

”Har du läst Tomas Sjödins bok ännu,” frågade jag min syster, som vuxit upp i samma frikyrkliga hem och miljö, som jag gjort. Hon svarade ”ja” men drog på det. ”Tyckte du inte om den?” ”Jo, men jag tycker han vandrar än. Jag skall läsa om den får jag se!”

Tycker nog jag också. Författaren och pastorn Tomas Sjödin vandrar ännu. Precis som det heter i sången: ”Jag har vandrat med Jesus en lång, lång tid och är icke trötter ännu.”

Under tiden går det att vila i Kristus och vara försonad i Kristus.

Fängelset

Ett fängelse kan se olika ut. Hinsebergs kvinnofängelse ligger så vackert omgivet av vatten delvis. Det så kallade slottet ligger högt. Var och en har sina egna associationer frivilliga eller påtvingade till fängelset.

År 2008 blev jag inbjuden till ett 50-årsjubileum. Mina kurskamrater på sjuksköterskeskolan hade varit färdiga som sjuksköterskor 50 år. Samtidigt med inbjudan var mitt manus klart till boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.  Alla sår var öppna och blödde. Det var jag själv, som rivit upp dem och skickade mitt manus som ett vänligt ”nej tack” till inbjudan. Jag ville definitivt inte komma. Jag som inte fick gå färdigt min utbildning…

Som svar på mitt manus fick jag frågan vart jag ville komma och sen påstående, att jag identifierade mig med de intagna på Hinseberg. Det är skillnad på en fråga och på ett påstående. Jag har fått frågan också, om jag identifierar mig med de psykiskt sjuka. Till slut frågade jag en god vän och psykoterapeut. Hans vänliga svar var, när han lyssnat färdigt: ”Du vet ju själv hur du har det!”

Tack! Det jag har gemensamt med de fångna är nyckelknippan och ljudet av nycklar, som sätts i en dörr. För övrigt har vi inget gemensamt mer än de två i personalen, som jag kunde namnet på och höll kontakt med. Men de känner inte Annika Östberg.

När det gällde utbildningen till attitydambassadör inom (H)järnkoll (ett regeringsuppdrag), så var det klart uttalat om distans till sin egna sjukhusvistelse. Den som ville utbilda sig för att gå ut i samhället för att informera om psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska handikapp fick inte komma i affekt under föreläsningen. Detta är min formulering. Vi fick träna på att hålla föreläsning. Vi skulle ha en positiv inställning att vården blivit bättre. Det visste jag ingenting om och har lätt att trigga igång mot bältesläggningar och tvångsinjektioner.

Så många fel jag gjort under mitt liv! Vi skulle inte använda publiken till vår egen terapi. Precis det gjorde jag en gång under en gudstjänst på Hinsebergs kvinnofängelse. Detta var i mitten av 70-talet och branden på Tidaholms fängelse hade inte varit och det upproret bland män. De intagna fick alltså komma från olika avdelningarna med någon vakt till en gemensam samlingssal. (Efter branden på Tidaholms fängelse fick det inte vara samling gemensamt för alla.) I denna gudstjänst spelade och sjöng ungdomarna från Göteborg och Örebro och jag talade. Överrumplade mina vänner med en berättelse, som de aldrig hört! Det var min första chans, att få tala till tjejer med stor erfarenhet av att vara inlåsta, att vara kränkta av myndigheter och att ha journalanteckningar om sig utifrån bara ett håll. Där satte jag in min berättelse. Det finns en annan sanning – den som Gud har om oss. Han som skapat oss känner oss och älskar oss. Han tänker gott om vår framtid.

I bilen tillbaka till Göteborg var det alldeles tyst om vad jag berättat. Vi höll tyst om detta ända tills såren gick upp igen och jag inte kunde tiga för en av dem i gruppen som varit med till Hinseberg. Då hade det gått tre årtionden. Mitt manus var ett faktum. Det var bara att vänja sig vid att andra tänker utan att avslöja sina tankar om rätt eller fel.

Nu läser jag om Annika Östbergs första bok också: ”Ögonblick som förändrar livet”. Den är mörk och tung att läsa jämfört med andra boken av samma författare. Vi har inget gemensamt! Eller vi har allt gemensamt i Jesus Kristus! Hon har skrivit två böcker och kan kalla sig författare nu. Det kan inte jag efter ett tunt häfte.

Jag är kvinna och har gått in på mansdominerat område. Det är inte mitt fel. Det finns i mina gener och jag tänker inte undervisa! Däremot kommer jag att fortsätta att berätta om vad jag sett i bibeln. Abraham hade tillit till vad Herrens sagt. Han lydde utan att förstå vad Herren tänkt med offret av SONEN. Skökan Rahav begrep inget av krig och framfart men hon ville tro på Israels Gud och öppnade sin dörr för två spejare. Inte nog med det. Hon gömde dem på sin takplats under linstjälkar och ljög för dem som ville åt dem och döda dem. Båda har gått till historien som hjältar. Historien upprepas till och med. De två tillsammans i samma kapitel, samma andetag…

Guds andetag gissar jag. Genom någon annans ande går det inte att bli en troshjälte och rättfärdiggjord. Känn på det! Abraham i sin tid och skökan Rahav i sin.

(De här bibelsammanhangen tänker jag på: 1 Mos 22:1-12, Josua 2:1-18, Hebr. 11:8-12,   30-31 och Jakobs brev 2:20-26)

Hinseberg

Den 26 januari 2013 skrev jag fränt som vanligt. Och fick svar på tal. Feedback som jag längtat så efter: ”Kvinnan skall tiga i församlingen”.

Magnus Olsson svarade bland andra. Jag saknar honom! Inte bara han var trött på mitt gamla ältande. Så nu fortsätter jag genom att berätta om bilden, som jag bytt till. (Kanske tillfälligt för jag kan inte tekniken och första viktiga delen av vägen kom inte med. Det fungerade bättre på min tidslinje på Facebook.)

Det finns en bibelvers, som jag inte kunnat smälta så bra men ändå stavat på:

”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.”

Visst låter det käckt att säga: ”Det är smällar man får ta,” om prövningar men jag ville ha en förklaring på vad jag gått igenom av den högste själv. Inte bara en bibelvers att allt samverkar till det bästa. Så under tiden som jag väntade på hans svar, så var jag fängelsebesökare både i Göteborg och på Hinsebergs kvinnofängelse. Jag kan inte hjälpa, att detta senare ligger så orimligt långt bort från eventuella besökare!

Så vid första besöket efter år 1970 såg jag inte upp med skylten in mot höger utan for in i Frövi, genom samhället och kom till denna pontonbro på bilden ovan för endast en bil. Inget möte alltså och hela vägbanan gick att se till nästa sida. Det var lite spännande och plasket hördes in i bilen. Vi var tre den gången. Vi tre hade mött varandra på studenthemmet Jeriko, där Christa-Maria Lyckhage hade ett bibelstudium. Hon hade tillsammans med sin man Knuth Lyckhage föreståndare på Stadsmissionen i Göteborg och Caroline Krook skrivit boken: ”Stängda dörrar – Om medmänsklighet och kriminalitet”. Nu gällde det ett studiebesök på kvinnofängelset Hinseberg och kurator Anna Myhrman var ciceron.

I bilen därifrån fick jag veta av de två tjejerna, att jag gjort fel, som varit så positiv till allt, som Anna Myhrman visade och berättade om. Hon visade en arbetsterapisal bland annat och jag var ju utbildad arbetsterapeut! Det jag inte visste då var 68-revolutionen och pockettidningen R, som skulle komma med ett nummer som hette: ”Med Jesus i vårdsvängen”. Vi kände inte varandra och visste inget om varandras referensram. Våra vägar skildes åt efter detta studiebesök. Kvar i mitt medvetande blev Christa-Marias val av bibeltext. Hon kom en gång från krigets Polen och Tyskland och räknade verben i Jeremia kapitel 1. Där har jag en liten anteckning om proportionerna 4:2 i vers 10

vers 9 ”Och HERREN räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: ”Se jag lägger mina ord i din mun. 10 Jag sätter dig idag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.”

Så jag fortsätter i nutid och rekommenderar Annika Östbergs andra bok om fångenskap och frihet. Den heter: ”Se ljuset i det svarta”. Där finns berättelsen om hennes första ledsagade permission utanför fängelset med tre vakter. Efter 28 års straffarbete i värsta fängelset dömd för polismord, som pojkvännen gjort var Annika Östberg i sitt hemland – det land som hon älskade och aldrig velat lämna! Det var ju mamman, som blivit kär i en man från USA och ryckte upp sin enda dotter med hennes fina, känsliga rötter.

Dagen kom då Annika fick fylla i en blankett och skriva ned vad hon önskade av denna första tid utanför fängelsets grindar. Där har jag stått och fotograferat vattnet och potonbron med ryggen åt fängelset – hoppas jag! Annika önskade en picknick nere vid bryggan och att få gå ut i vattnet. Det var allt! Det var önskan att få kunna vända sig om och titta på det fönster i slottet, som var hennes och få se fängelset utifrån!

Bara den som varit inlåst fattar detta stora. Som jag ser det. Detta att få stå med ryggen åt ett fängelse och vara ute i frihet på svensk jord och ha fötterna i svenskt vatten!

 

Moralisten

Sveriges Television sänder repris på tidigare sändningar. Nu har jag ingen TV längre men lyssnar på vad någon annan berättar. Så blev det med programmet:

”Siwert och sågklingan” Svt Play

Det gick tydligen för ett par år sen redan. Nu kunde jag följa programmet via datorn och minnena strömmade mot mig. Jag är inte som andra tydligen och fattar inte varför Siwert Öholm blev sågad vid fotknölarna som journalist under 30 år på svensk television. Har inte vi kristna också betalt TV-licens under alla år och rätt till program, som vi tycker om?

Programmet var mycket välgjort i sin vinkling med kristna som töntiga. Vi fick se en snutt ur det populära programmet från Umeå: ”Hela kyrkan sjunger” med Margot Borgström som musikalisk ledare.  På min tidslinje på facebook har jag satt in länken till programmet. Inte nog med det. Någon dag senare fick vi möjlighet att se en intervju i mer privat regi med Annika Östberg. Hon satt ju 28 år som livstidsfånge i Kalifornien.

Och vad gör jag? Jo, alla mina minnen från hårdrocksmusiken och Black Sabbat med flera band sammanfaller med den period i USA, då Annika Östberg fastnade på droger och flum. Det var fråga om musik, kärlek och medvetandehöjande droger. Siwert var den store moralisten i Sverige, som varnade i svenska television. Vi andra hade ingen sådan kanal att varna i på 70-talet och 80-talet.

Så kom dagen då Annika Östlund fanns i Sverige och på Hinsebergs kvinnofängelse. Om jag inte minns fel fanns det en känd kritiker till att Annika Östlund fick komma till Bok & Biblioteksmässan år 2011. Hon var inte fri ännu. Varför tror jag det? Jo, för att få en sittplats i Svenska Kyrkans ”Hela Människan”, så måste jag gå minst en halvtimma tidigare och lyssna på det programmet. Det gjorde jag och kunde inte fattat något av deras val! Det var tydligen hårdbandsmusiker, som blev intervjuade om sin musik. Ångrade de sig inte? Var de inte de, som gjorde så mycket reklam för narkotika, satanism m.m. Jag fattade inget?

Så plötsligt sammanfaller alla minnen på föräldrar, som förlorade ett barn genom missbruk av hasch eller tyngre narkotika. Det kallades bara ”en tripp” men blev himmel eller helvete. Helvetet kallades ”snetändning” och var tydligen en ruskig skräckupplevelse. Annika Östbergs berättelse finns att läsa i hennes böcker. De svenska berättelserna sitter i mitt hjärta/hjärna.

Domsöndagen är över. Den söndag på kyrkoåret, som jag tycker om i valet av bibeltexter. Det kom en dag, då jag ordentliga (så kallade moralist) kom till insikt att också jag syndat. Texten finns att läsa i Nehemja kapitel 1. Summan av Guds ord är sanning och hans domar är rätta. Även den går över de skötsamma, som är med i kyrkans verksamhet. Livstids träldom om jag inte bekänner min synd och ber om nåd.

Nåd kan bara den högsta instans bevilja, som är kungen i Sverige. Nåd kan för en livstidsfånge bara begäras efter vissa år. Den kan avslås eller beviljas. Detta är juridik. Detta är teologi enligt Romarebrevet 7:24 – 8: 1-4. Rätta mig om jag har fel. I Kalifornien hette guvernören Arnold? Stämmer det att Annika Östberg och programledaren Tommy Dahlman blivit så tummis med honom, att de använde förnamnet? Länken finns på min tidslinje på Facebook.

Har jag rätt att året var 2011, då jag ville se och höra Annika Östbergs berättelse på Bok & Biblioteksmässan? Jag tror det för tiden var väl vald, att jag skulle slippa stanna i detta stora brus av röster genom alla olika högtalare. En timma senare skulle jag själv få stå på en låda i Förlaget Recitos scen och presentera min berättelse som bok.

Det är en annan historia. Annika Östberg fick min bok, när hon var på väg att signera sin. Vi tävlar inte om vem som behöver mest nåd av Gud!

”Ställ dig bredvid mig,” säger hon ”så kan vem som helst få förlåtelse.” Hon bor i Norrland, om inte jag fattat rätt. Jag bor här.

Ställ dig bredvid Jesus! Där är förlåtelsen. Han har betalt priset och både friköpt och återlöst oss – försonat oss med Gud.

”Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt…”

Soluret177

P.S. Den 27:e nov. Jag läser om igen Annika Östbergs bok: ”Se ljuset i det svarta” och märker att en viss kritik gällde hennes medverkan i ”Sommar” i P1, innan hon var helt fri och inte år 2011 på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. D.S.

Mod att leda Del 2

Ja, det var bara att söka via Google på ”Mod att leda”. Det finns olika sidor. Det finns olika vägar att nå vilka som leder. Så jag lade till ”Rick Warren” nyss. Hans namn har jag måst lära mig. Sen läste jag min egen bloggpost på nytt eftersom jag fått oväntad feedback.

Utan feedback är det svårt att fortsätta att blogga. Jo, jag kan fortsätta att läsa andras bloggar, som jag följde förut och sen plocka upp irritationsmoment. Men det intresserar mig inte längre. Jag har sett vilka som konverterat till RKK (Romerska katolska kyrkan). Jag vet vem som kan det mesta inom Svenska Kyrkan. Kvar var vad Hillsong står för och så mod att leda.

Söndagen den 18:e september fick jag tillfälle att ställa frågan till en musiker. Inget tillfälle får gå förlorat. Vi hade aldrig sett varandra förut och skulle hålla en gudstjänst tillsammans. Det har jag frågat långt tidigare i en bloggpost: ”Vem gör en gudstjänst?” Nu visste jag, att min fråga gick till en musiker och han berättade hur musiken är uppbyggd, var den kommer från och varför dessa upprepningar. Så klart jag måste fråga varför Hillsong har en sådan framgång bland yngre! Att musik och sång är medryckande det kan jag. Det stora problemet är, att jag skulle vilja vara med och sjunga lovsången till Gud. Men jag är exkluderad! Jag har inte dragit mig undan och är sur. Hör du det? Jag har ingen taktkänsla och kan inte engelska!

Snopet. Kvar är att jag har mod att leda. Inte till boken av Rick Warren utan till bibeln.

Jo, pingstvänner leder människor till Jesus. Det är bara det, att Jesus och ORDET är ett och givet av Gud och ledningen sker genom den helige Anden.

(Två förslag på lovsånger, som jag skulle vilja sjunga tillsammans med församlingen: Segertoner nummer 12 och 13. I Psalmer och Sånger är det samma nummer. ”Brist ut min själ i lovsångsljud…” och ”Min Gud när jag betänker vad du har gjort för mig…”)

Frispråkig eller fåordig

Dagen kom och dagen gick. Den började dramatiskt med att det inte kom någon färdtjänstbil. Svaret var, att jag kunde klaga på måndag. Ja, det var så dags, när dagen äntligen hade kommit!

Gud visste tydligen var jag stod utanför vår dörr till höghuset. Så ett par vänner skulle visst gå ut på promenad i det vackra vädret och jag hann med tåget tack vare dem. Och tack vare Gud… Ingen av oss anser något annat än att det var hans ingripande. Så dagen blev ett enda leende och tack till honom, som varit med de senaste sextio åren! För detta gällde gudstjänsten i Velandakyrkan. Inte kan det vara så vanligt, att en åttioåring ringer och ber att få komma och predika?

Ett kort referat av predikan blir ordet utvärdering, när livet ligger bakom. För så var det en dag för min far, när han var ensam och över 90 år. Han fanns som vanligt i sin verkstad vid hyvelbänken. Jag hade kommit hem och gick in där. Då kom summan av hans tankar. Jag har haft tre områden eller om han sa intressen: familjen, fabriken och församlingen. I vilken ordning han nämnde dem minns jag inte. Sen fick jag tänka själv. Han var inte frispråkig, som jag är. Han var fåordig.

Så var jag tillbaka i Göteborg och hade fått de tre orden. Detta var en utvärdering av ett liv, som gick mot sitt slut. Möbelfabriken hade inte varit någon framgång. Den brann ner i de allra värsta depressionsåren på 30-talet. Det fanns knappast några försäkringar. En granne fick till slut sin far att berätta om de svåra åren tillsammans med små eller stora barnfamiljer och arbetslöshet. Missionsförsamlingen dog ut år 1987 med min far som siste medlemmen och alla barnen och barnbarnen bodde alldeles för långt borta från honom. Det är normalt med utvärdering.

Så kom sista veckan i hans liv, då han inte fick vara frisk utan behövde läkarvård och en plats på sjukhuset. Jag kom på besök och han sa nästan direkt, där jag stod innanför dörren:

Läs för mig! Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. På fönsterbrädan låg en av Gideoniternas  Nya Testamentet med stora bokstäver men jag visste inte var detta stod att läsa och hittade inte textsammanhanget. Han kunde det utantill. Nu var det bara det väsentliga kvar. Vägen till Gud kunde han sen barnsben, att den är genom Jesus Kristus.

Därför valde den texten mig! Tre ord att minnas men inget om någon möbelfabrik, som inte gick att sälja till slut eller en missionskyrka, som antagligen skulle komma att rivas efter honom…Tre ord att minnas efter mitt besök i söndags i Velandakyrkan: Vägen, sanningen, livet.

Där är poängen! Inte vad jag sagt utan vad Gud sagt i alla tider genom alla generationer och på alla platser. För han talar genom himlen och naturen, om det inte finns bibeltexter som bok eller förmedlat på annat sätt. Vägen till Gud är beskriven på olika sätt genom olika profeter och olika händelser. Vägen skulle hållas i ordning så att den jagade skulle hinna fram till en fristad i tid och bli räddad! Fristäderna skulle vara på båda sidor av Jordan och ligga strategiskt tre på varje sida. Den jagade skulle kunna hinna fram undan blodshämnaren. Ja, kalla honom gärna annat: ormen från urtiden, åklagaren Satan eller Djävulen. Han som jagar är en och den samme och fristaden är en och den samma Jesu kors för alla i alla tider.

Vilken lycka att få sjunga tillsammans om Jesu försoning! Hoppas att sången om Jesu blod inte tappar sin innebörd och bara blir ett mantra som upprepas med hjälp av trummor och strängaspel…

Fråga mig gärna vilket nummer sången om försoningsdagen har, som finns i Psalmer och Sånger eller i Segertoner.

Bibelhänvisningar den 5:e dagen efter: Joh 14:1-5, 5 Mos 19, (vägen)  Jer 30:12 -17,  Jes 43:18-19,(sanningen) Joh 11:25 – 25 och livet).

Nedräkningen har börjat – Dag 10

Vaknade kl 3 och tankarna malde som vanligt. Är detta rätt att påminna om? Är det rätt att bjuda in till en berättelse genom film som är 60 år gammal och tragisk?

En timma senare öppnar jag datorn och Facebook. Först i annonseringarna finns ett meddelande från Skåne. Jag är med i en sluten grupp mot bältesläggningar och tvångsinjektioner. Det som hände mig för 60 år sen händer unga tjejer idag inom Rättspsykiatrin bakom låsta dörrar på unga tjejer, som har självskadebeteende! De har ångest enligt sina egna upplevelser och får inte ifrågasätta något av behandlingen eller medicineringen!

Vi tar det från början. Det var sommaren 1987 och Hönökonferens. Jag hade fått hel sjukpension för min ryggskada. På grund av all värk gick det inte att arbeta längre. Den förtvivlan och ensamhet jag upplevde utanför tältdukarna går inte att beskriva. Så det icke hörbara för andra gick rakt upp till Gud:

”Kan jag inte få lite uppmuntran och få predika en gång?”

Tjugo meter längre fram vid det stora mötestältet satt två vänner. De blev glada över att se mig. Hon påstod, att det var länge sen jag varit hos dem. Ja, då måste jag berätta, att jag inte arbetade på Räddningsmissionen längre men…

Vad då men? Jo, hon var ordförande nu i Missionsförsamlingen i Velanda och jag erbjöd att komma och predika. Precis så är det att ha predikosjukan! Ruth skulle titta i sin kalender hemma och ringa mig sen. Det blev en söndag. Det blev flera söndagar och måndagar. Åren 1988 och flera försvann. Under de åren pågick den stora Psykiatrireformen. Medicinerna hade blivit så bra att alla inlåsta patienter över hela världen kunde skrivas ut för att ta medicinerna själva. Hemma? Ja, var de hemma någonstans efter alla år som inlåsta?

Hur skulle jag kunna glömma vad jag hade sett år 1956 av alla kroniskt sjuka och deras situation?

Varför måste jag tiga om att de finns psykiskt sjuka fortfarande som far illa i samhället?

Nedräkningen har börjat. Idag är dag 10. SOS från Malmö Rättspsykiatriska har nått mig. Någon kan göra något för de som lider. Jag har bett om att få predika en gång till i mitt liv i Velandakyrkan. Först skall vi se den film som är gjord inom Stiftelsen Gyllenkrokens kunskaper: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Vägen valde mig.

När såpbubblorna brast

I min ungdom var de en krets Sjuntorp, Velanda och Lindveden med en anställd pastor gemensamt. Det vanligaste var att en Missionsförsamling var ansluten till Svenska Missionsförbundet men det gick att vara fristående. Juridiken måste jag lära mig på grund av min hembygds lilla missionsförsamling. När det bara fanns tre medlemmar kvar kom ju frågan vem som skulle sköta fastigheten mitt i byn. Byborna var lika okunniga som jag var tydligen. Det är skillnad på att vara med i en församling med tretusen medlemmar eller att vara med där samtliga medlemmar fick plats i min bil.

Missionskyrkan 001

(Missionskyrkan i Norra Björke Foto: Henrik Falkenberg, Köpenhamn år 1987)

Så i den stora församlingen fanns en utbildad jurist att fråga om hjälp. Förfallna missionshus eller kyrkor på landet är ingen trevlig syn. Ingen i Stockholm på Tegnergatan 8 reste runt och hade översyn. Så de tre i min hembygd fick ha två församlingsmöten efter varandra med en tid emellan där de skrev över fastigheten som gåva till Trollhättans Missionsförsamling. De å sin sida skulle bekräfta gåvan i två olika församlingsmöten. Kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. Den som var van vid formuleringen i 1917 års bibelöversättning kanske inte ens reagerar. I Bibel 2000 står det ”kyrka”, där det stod ”församling” förut. Kanske en omärklig förskjutning men inte för mig. När min far dog, så dog inte kyrkan utan församlingen i Norra Björke inom Svenska Missionsförbundet. Det gjorde ont, att ingen ville ha förkunnelsen som varit där.

Sista gudstjänsten080

(Foto: Ruth Johansson, Velanda. Arne Frick, Trollhättan spelade in den sista gudstjänsten och Gunnel Bergstrand fick hjälp av Brita Andersson med alla blommor.)

Storebror Arne fick veta att det behövdes en sista gudstjänst innan rivningen. Vi hjälptes år med olika berättelser om hur en frikyrkoförsamling fungerar och varför det samlas in pengar till mission. Så en pensionerad missionär född i grannsocknen, Alice Sandblom, berättade om Kongo. Jag hade läst in mig på protokoll och kassaböcker från det att församlingen bildades. Innan dess hade jag sökt upp en av socknens äldre som kunde brytningstiden med Svenska Kyrkan i slutet av 1870-talet.

Signe o Rikard 001

Rickard Wetterin hade blivit döv men hans fru Signe skrev ner alla mina frågor och Rickard berättade med sinne för detaljer och ordväxlingar mellan de som levt generationen före honom. Mina föräldrar var inflyttade år 1919 och 1921. Vi har inte en enda rottråd i socknen. Detta blev ett märkligt sorgearbete för mig, som min far fick vara med i innan han dog i maj 1987.

Så klart att det finns mycket gemensamt men varje socken kan ju hålla på sitt. Så ån som rann genom socknen heter Björkeån. När den lämnade Norra Björke fick den ett nytt namn men skolorna slogs ihop och barnen skjutsades och hade gemensam hembygdsdag i Åsaka.

Skura mattor 001

Nu närmar jag mig poängen med att såpbubblorna brast. Det har ju många lärt sig under livets gång, att en kris river upp en annan tidigare kris. Så för mig som haft det så bra i mitt föräldrahem och i min hemsocken blev det svårt att behöva mista allt på en gång. Det var då en inflyttad/ingift från Trollhättan sa till mig:

”Häng me´ ûss!”

Och jag var just inne i en svart/vit period, när såpbubblorna brast. Som barn hade vi en avsågad trådrulle att blåsa såpbubblor genom. Nu måste jag bli vuxen och lämna allt bakom mig. Allt fint tillsammans med de andra i hemsocknen.

Tvättmaskin 001

Men det andra då? Det som inte var fint? Varför måste jag tiga med det? Varför får vi inte tala om döden som kommer förr eller senare?

Nu är de döda båda två, som kom till en kvinnofrukost i Lindveden, då jag fått löfte om att berätta hur det kändes, när alla såpbubblor brast för mig efter år 1956. Gång på gång har jag fått höra:
”Men varför lämnar du inte detta bakom dig? Det är ju 50 år sen!”

Ja, nu är det 60 år sen och både Dagmar och Brita uppskattade tillsammans med de andra damerna i Lindvedens Missionskyrka, att jag berättade om övergrepp inom sinnessjukhusvården och vilka konsekvenser det fick för mig.

Efteråt började Dagmar berätta sitt för mig och gav mig boken. ”Vägen valde dig”. Och Brita fortsatte att ta emot mig i Norra Björke varje sommar, bjuda mig på middag och skogspromenad med svamp, som jag fick med mig till Göteborg. Ja, det vill säga, när åren gått blev den första sträckan till skogen med bil. Rörligheten blev begränsad för oss båda.

En kyrka kan vara vacker. En kyrkogård kan vara välskött. Vare sig det är dop, bröllop eller begravning så river det upp minnen.

Björke kyrka 001

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans.

Ida o David 001

Till minne av Idas farmor Brita Andersson och min far David Bergstrand. Idas storebror förklarade för henne, att hon inte ens var ett år och Bergstrand nästan hundra. Det var år 1986 och är fina minnen att leva på. Och i denna blogg har jag en tagg som heter: ”Vägen valde mig”. Det är sant med Dag Hammarskölds uttryck: ”Vägen valde dig” men med perspektiv på ett långt liv, så kan jag se, att jag skulle igenom det som var ett svårt trauma en gång. Jag har vandrat tillsammans med honom som kallade sig Vägen, Sanningen och Livet. För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.

(Brita och Gunnar hjälpte mig att göra en avskedsfest i Missionskyrkan för mina fem äldre syskon och deras skolkamrater en gång i tiden. Brita till vänster, Kerstin och Anna-Lisa. Foto: Tore Welén)

Farväl Mkyrkan 001

 

Personlig utveckling

edit 19.09

Målsättningen är att läsa bibeln tillsammans efter någon bibelläsningsplan. Ibland sammanfaller de föreslagna bibeltexterna för dem som läser bibeln på ett år med dem som valt att läsa bibeln på två år. Jag är med i ANTA UTMANINGEN en sluten grupp på Facebook. Jag följer dessutom kristna debatter och bloggar. Via en Internationell Filmfestival i oktober 2015, så har jag mött människor från olika delar av världen, som farit illa inom psykiatris vård. Via Internet går det att hålla kontakt. Många såg filmen: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” på Stora Teatern i Göteborg. Manus kom ut som bok  år 2011 i första upplagan.

I allt detta försöker jag påstå, att jag har utvecklats personligt i min tro!

Året efter 2011 kom boken: ”Människa du är någon!” Och den säljer fortfarande på Adlibris! Boken bygger på prästen Ulla Karlssons artiklar i Kyrkans Tidnings hemsida den 22 mars 2011 och predikningar med titeln: ”Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm”.

Vi två kvinnor har sammanstrålat på internät: hon som kunde bli präst och blev det och jag som ville bli pastor och inte kunde bli det. Jag är så tacksam för detta intensiva möte från min sida sett. I mitt bokmanus borde talet om blodet bort ”för ingen begriper vad du skriver”, som mina vänner påstod. Mitt svar upprepades: ”Då blir det ingen bok!”

Den personliga utvecklingen kan ske åt olika håll. Min personliga uppfattning är att undervisningen om blodets betydelse i bibeln borde finnas på teologiska fakulteter. Kan psalmer bli för gamla att sjunga? Ja, det verkar så i nutidens gudstjänster. Kan innehållet bli för gammalt?

Psalmen ”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad…” är skriven före år 1529.

Paulus skriver till församlingen i Korint att talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir räddade är det en Guds kraft. 1 Kor 1:18

Vem känner till N Decius (Tech) möjligtvis Olaus Petrus, som kanske ändrade lite år 1536 i psalmen ”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad”?  och senare ”…vår synd du haver tagit och dödens makt nedslagit”?

Nej, varje människa är ansvarig för sitt eget liv och Gud kräver inga offer. (Enligt Ulla Karlssons motivering att ta bort allt tal om blodet och offer. Vi är bra som vi är. Ur boken: ”Människa du är någon!”.)

001

Personlig utveckling kan ske i olika riktningar. Prästen Annika Borg var frimodig att föreslå den som vill att ta på sig korset, som ett halssmycke och göra en selfie (och sätta in på Facebook). Detta till stöd för alla förföljda kristna och till minne av de, som blivit dödade för sin tro på Jesus.

Detta går också att ha en annan uppfattning om från Svenska Kyrkans ledning. Min personliga uppfattning var att Ulla Karlsson var mycket modig som skrev och erkände, att hon inte fattar blodet och offrets innebörd på korset. Det är värre, när de högsta ledarna lägger ut en dimridå och inte erkänner Jesus som Guds son tydligt och öppet.

Det tog hela livet för mig att utvecklas i min personliga tro. Det var för min skull som Jesus dog. Min förträfflighet och mina försök att vara bra räcker inte långt.

Det minsta som jag kan göra är ju att bära det uppståndelsekors, som jag har. ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.”

Öppet brev till mina ”barnbarn”

Kära ”barnbarn”!

Den som är i min ålder och lite över kan drabbas av sjukdom, komma igen och få panik att livet gick så fort över.

När min far var i 90-årsåldern förstod jag, att han sysslat med utvärdering i sina tankar. Vi bodde i en liten så kallad ”bonnhåla” utan bil. Så mina föräldrar var mycket begränsade till socknen. Min far kom fram till att han haft tre intressen med satsningar: familjen, församlingen och fabriken. Detta innebar en mycket stor familj på 30-talet under den svåraste depressionen i landet, en möbelfabrik som brann ner med dåliga försäkringar och en församling som inte växte och till slut dog ut med honom. Det visste han i sin utvärdering.

Nu har jag mött en pingspastor på Facebook, som är i detta stadium med utvärdering. Jag känner hans arbetsinsats sen slutet av 60-talet i gemensamt arbete bland unga missbrukare. Hans ena dotter sörjer i förväg, att föräldrarna skall dö. Precis som jag gjorde en gång. Banden skall klippas av och nästa generation är den äldre.

Så till poängen med oss gamla som gnällspikar på ungdomen ”nuförtiden”. Tänk, om det handlar om andebedömningens gåva? Tänk, om det är så att vi gamla tigit för länge utan att dela med oss? Han har fått frågan varför han inte tagit itu med ”detta” förut.

Pingstpastorer kan ju alla strömningar hit och dit och särskilt inom Pingströrelsen! Jag var ung och bara 19 år, när en äldre grät och berättade om delningen mellan medlemmar i samma församling på grund av andedopet och tungotalet. Då var det i ett missionshus, som hette Betania. Nu är det en pingstförsamling i samma Betania. Så onödiga strider under så många år! Jag fick historien år 1955. Då var jag så kallad evangelist.

Så såren finns i min kropp och själ ända sen den kvällen, då värdinnan grät och berättade. Har jag då rätt till min långa erfarenhet av frikyrkofolk som ekumen?
Kan det vara en gemensam andebedömning av pingstpastorn och mig, att det inte stämmer med rörelsen från Australien med högsta volym, strålkastare som spider olika färger och en dimridå innan evangeliet förkunnas? Har vi rätt att varna unga människor för dessa trix?

Var i bibeln hittar vi denna trend att rusa än hit och än dit efter det häftigaste? Hans församling hette Gilead men får inte ha anknytning till bibelns händelser där längre.

Några små morgonfunderingar. Jag saknar er!
Frid
önskar
Gunnel