Idag är påskafton år 2026. Någon eller AI har hittat en tidigare blogg, som passar till skärtorsdagens blogg med namnet: ”Sadism”. Synkroniseringen är perfekt!
Jag har bjudit på min kamp under stor del av livet att kunna glömma också och inte bara förlåta. Glömma vad som hänt av övergrepp inom mentalsjukvården gick inte. Jag läste alla bibelställen om min skuld, som jag fick efterskänkt som enligt bibeln berättelse var obetalbar jämfört med det lilla, som jag inte ville efterskänka en nästa (personalen och myndigheter år 1956 och framåt).
Min dröm tål att upprepas. Den är så tydligt beskriven i mitt andliga arv inom Svenska Missionsförbundet genom kartan över min hembygds gårdar och hus. Spången över en å blev för gammal, sned och bräcklig. Ingen gick där längre. Min far var kritisk, yrkesskicklig snickare under sin levnad och undrade i drömmen varför ”de” inte gjorde något åt situationen. Jag ärvde hans petighet och noggrannhet och undrade varför mentalsjukvården inget gjorde för att förbättra vården. Jag gick ner mig i ”gyttjan” av kritik att syna en bro till hälsa. Men fattade inte så snart att den redan var färdigbyggd genom tro på Jesu död för min skull!
”Så ser jag det!” Detta är min brasklapp, när jag tolkar bibeltexter efter egna upplevelser. Jag har inte ”trampat vatten” utan gick ner mig i dyn. Jesus drog upp mig och satte mina fötter på en klippa.
”Den klippan är Jesus!” De åt och drack ur en andlig klippa…
Det var fel, att hålla på och såra mig själv med egen-påhittade diagnoser. Det gav ändå djupare sår. Det finns en ny bro till LIVET som håller! Min far i drömmen står för det förgångna och det som är dött. Gyttjan står för gyttja och stigen förbi Lyckhem till mitt föräldrahem Solhem står för hemmet. Fridhem står för den frid jag haft och lämnat en gång.
Jag längtar hem till min hembygd. Ja. Jag längtar än mer till mitt himmelska hem. Annandag Påsk börjar vandringen i bibeltexterna med den uppståndne.
Då är jag Kleopas hustru…
Gunnels plats i rymden 