Memoarer – Sida 14 – Gunnels plats i rymden

Öppet brev till mina barn (om jag hade några)

De unga som valde mig är i 30-årsåldern. Därför kom det en dag, då jag insåg, att jag fått ”barnbarn”. En kort period av mitt liv hade jag en fosterson. Efter den perioden ringde en förtvivlad mamma till mig med en vädjan:
”Kan inte du bli mormor här?”

Jag blev helt ställd, för det fanns redan en mormor på nära avstånd. Behövde hon två? Så småningom fattade jag, att mormor var alkoholist. Själv orkade kvinnan till 50-årsåldern och hennes dotter bara till 20-årsåldern. Båda tog överdoser.

Jag blev en dålig mormor min period och ansåg, att hon var min dotter i så fall. Om jag var mormor? Jag blev en dålig mamma, för jag blev arg på spriten och tog barnen i försvar. Fattade inte, att hon själv varit barn i samma situation med sprit och slagsmål. Såg du det? Jag fattade inget! Inte förrän det var försent.

Där är jag nu och har erkänt, att jag inte fattar detta med nerver och öl eller sprit eller narkotika. För nerver finns det med och det lugnar visst med en ”cigg” också.

”Mitt hjärta är oroligt i mig…” eller med dagens uttryck ”mina nerver!” Så jag glömmer aldrig någonsin, när jag skolat om mig till arbetsterapeut och livet rasat för mig. Då förklarar en av mina patienter för alla de andra i terapilokalen:

”Jag hade aldrig klarat denna sjukdom, om jag inte haft min tro på Gud!”

Där stod jag tyst och stigmatiserad med diagnosen manodepressiv psykos själv! Tänk, om ändå psykiatrin kunde tänka om och släppa in Gud i stället för all nyandlighet på gränsen till det okulta! Och i stället för så mycket av vanebildande mediciner. De mediciner som behövs säger jag inget om.

Jag har ingen låtsasdotter längre. Hon förberedde mig noga på att hon tänkte avsluta lidandet. Vi hade kommit överens om att skriva en bok tillsammans om hennes historia. Jag har kvar breven och löftet, att jag får berätta allt jag vet. Det är inte mycket men det handlar om en som varit ett barn en gång och utsattes för värsta övergreppen hemma och sen av samhällets representant.

Denna kunskap hade jag aldrig orkat med utan min tro på Gud! Det är en sjukdom i samhället! Vad skriver jag då till mina barn, om jag hade några?

Släpp in historiens Gud i ditt liv och inte vilken gud som helst! Israels Gud går före och kan hjälpa idag också! Berättelserna finns att läsa fortfarande med barnbarnen och andra…

Det är visst livets efterrätt att få barnbarn. Jag är lycklig!

Öppet brev till mina ”barnbarn”

Kära ”barnbarn”!

Den som är i min ålder och lite över kan drabbas av sjukdom, komma igen och få panik att livet gick så fort över.

När min far var i 90-årsåldern förstod jag, att han sysslat med utvärdering i sina tankar. Vi bodde i en liten så kallad ”bonnhåla” utan bil. Så mina föräldrar var mycket begränsade till socknen. Min far kom fram till att han haft tre intressen med satsningar: familjen, församlingen och fabriken. Detta innebar en mycket stor familj på 30-talet under den svåraste depressionen i landet, en möbelfabrik som brann ner med dåliga försäkringar och en församling som inte växte och till slut dog ut med honom. Det visste han i sin utvärdering.

Nu har jag mött en pingspastor på Facebook, som är i detta stadium med utvärdering. Jag känner hans arbetsinsats sen slutet av 60-talet i gemensamt arbete bland unga missbrukare. Hans ena dotter sörjer i förväg, att föräldrarna skall dö. Precis som jag gjorde en gång. Banden skall klippas av och nästa generation är den äldre.

Så till poängen med oss gamla som gnällspikar på ungdomen ”nuförtiden”. Tänk, om det handlar om andebedömningens gåva? Tänk, om det är så att vi gamla tigit för länge utan att dela med oss? Han har fått frågan varför han inte tagit itu med ”detta” förut.

Pingstpastorer kan ju alla strömningar hit och dit och särskilt inom Pingströrelsen! Jag var ung och bara 19 år, när en äldre grät och berättade om delningen mellan medlemmar i samma församling på grund av andedopet och tungotalet. Då var det i ett missionshus, som hette Betania. Nu är det en pingstförsamling i samma Betania. Så onödiga strider under så många år! Jag fick historien år 1955. Då var jag så kallad evangelist.

Så såren finns i min kropp och själ ända sen den kvällen, då värdinnan grät och berättade. Har jag då rätt till min långa erfarenhet av frikyrkofolk som ekumen?
Kan det vara en gemensam andebedömning av pingstpastorn och mig, att det inte stämmer med rörelsen från Australien med högsta volym, strålkastare som spider olika färger och en dimridå innan evangeliet förkunnas? Har vi rätt att varna unga människor för dessa trix?

Var i bibeln hittar vi denna trend att rusa än hit och än dit efter det häftigaste? Hans församling hette Gilead men får inte ha anknytning till bibelns händelser där längre.

Några små morgonfunderingar. Jag saknar er!
Frid
önskar
Gunnel

En vit sten

Det finns många olika slags handikapp. Jag har en del. Det är olika dagar, som olika är olika svårt att bära. Den som börjar bli dement kan skämta och fylla i lite meningar med fantasins hjälp. Den som inte kan engelska språket kan köra med en inlärd fras då och då. Men det håller inte länge. Det håller inte alls.

Så har jag blivit taggad på Facebook igår. Bara den lilla meningen innehåller lite av ett begrepp ur engelskan. Det är en hel video med fem damer från olika delar av världen, som samtalar under ledning av Åsa Moberg känd författare och debattör. Hon nämner mitt namn i början av intervjun och detta är det enda jag fattar vidden av men inget mer. Detta är frustrerande! Tre dagar var jag med på Internationella filmfestivalen, satt i en mjuk låg fåtölj, fast jag aldrig väljer det annars och förstod ingen engelska! En gång till under de dagarna lyckades jag snappa upp att mitt namn nämndes av en föreläsare.

Jag kan inte förlora ett språk, som jag aldrig behärskat före år 1953. År 1956 mötte jag väldigt många kvinnor mot min vilja, som förlorat sitt språk – sitt egna språk svenska. Det var en tragisk iakttagelse, som jag aldrig glömmer. Var de så inne i sin sjuka värld, att de hade nog av röster som talade? Var de så understimulerade av miljön, att det var meningslöst att samtala med någon annan? Jag försökte provocera fram ett samtal med en av dem. Hon hade sin säng närmast en vägg. Till slut blev hon så irriterad på mig, att hon tog knytnäven och bankade i väggen. Jag hade fått fram en reaktion. Jag fick dåligt samvete men var hon farlig eller inte, där hon satt i sängen i sitt bälte?

Olga Runciman från Danmark – en av de fyra som intervjuades har berättat (text i svensk översättning), att ett trauma i barndomen kan utlösa schizofreni senare i livet med hallucinationer. Hon har tagit sig igenom många svåra år och kallar sig ”stemmehörer”. Hon har lärt sig leva med sitt handikapp och utbildat sig till psykolog för att kunna hjälpa andra.

Åter till år 1956, då jag mötte svårt sjuka kvinnor, som förlorat sitt språk. Men var de farliga? Innanför kontoret fanns ett låst utrymme. Där fanns mitt godis hemifrån. Av det kunde jag få hämta lite då och då – hämtade och la några praliner längst ner på kvinnans bädd. Precis så långt ifrån henne, att jag inte behövde bli rädd och hon skulle nå dem.

Hon hade förlorat sitt språk. Skamligt att jag också visade rädsla. Skamligt på vilket sätt jag provocerade fram ett annat språk. Jag kommer ihåg namnen på många av personalen men inte på en enda patient. Som om de inget namn hade! De hörde röster bara.

I all engelska som flödade fram mellan den 16 – 18 oktober 2015 på Stora Teatern i Göteborg så hörde jag mitt namn nämnas två gånger utan att fatta vad de sade mer än så. Gissa om jag är framme vid poängen! Vad andra än säger om mig positivt eller negativt eller vad jag anklagar mig själv för så finns det en vit sten någonstans där allt stämmer.

Enligt Skaparens eget löfte skall jag få en vit sten med ett nytt namn, som ingen mer känner till än jag som fått det.

Spännande! För Skaparen känner de andra också, som blivit missförstådda och missbedömda. De som kanske ligger i bälte nu. Och andra är så trötta på…

Uppenbarelseboken 2:17

(Vi vet inte hur många det är, som håller fast vid honom, som segrat över all sjukdom, all synd och döden. Det gäller bara att hålla sig till rätt Gud i denna tid, när det vimlar av läror och gudar.)

Nattorientering

Det var igår, som jag skrattade åt länken från Landet runts inspelning om tråkigaste platsen i Sverige. Idag är jag allvarlig. Är det Sverigedemokrater, som leker krig i en skog med en gammal pansarvagn? (se länken)

Mina egna minnen rusade iväg till mitten av 60-talet eller början. Att mina bröder orienterade kunde jag. Men det var dagtid. Bland de unga i distriktet runt Essunga skulle det bli nattorientering, som jag inte fattade och inte kunde skogen. Banan var snitslad med vita små lakansremsor. Med hjälp av en bra ficklampa gick det att hitta rätt stig, när ljusstrålen träffade remsan. Som ledare var det min uppgift att se till att de vita vägledarna fanns kvar i träden. De som gick först eller lite senare kunde bli frestade att försvåra tävlingen genom att ta bort någon.

Det var då den långe tonåringen kom och gick vid min sida och faktiskt avslöjade på sitt sätt, att det inte var roligt, att jag lämnade dem och flyttade till Göteborg. Hade jag tänkt igenom hur jag skulle klara mig utan dem?

Jag å min sida kunde inte tänka ut ett sabotage, att någon tog bort en vit remsa i träden. Det var ju inte ens ett Emil-hyss! Så gick vi där han och jag och såg till att banan var OK. Tro inte att jag glömt dessa stökiga tonåringar i Grästorp! Den kvällen fanns det ju unga från Essunga också.

Hur är det nu med bibelkunskapen? Jo, om det var någon skyldig, som skulle straffas med döden, så skulle den personen se till att fly till en fristad i Löfteslandet. Dessa fristäder var strategiskt så placerade att sträckan inte fick bli för lång. Det skulle gå att hinna fram innan åklagaren kom ifatt! Och hör och häpna ingen fick plocka ner de vita remsorna av lakanstyg så att den skyldige skulle komma vilse!

Nej, så står det inte i bibeln. Det står bara att vägen till fristäderna skulle hållas i ordning. Försumlighet är allvarligt nog och att leka krig är ändå värre.

Det är dags att vakna nu! Vi har firat påsk! Kyrkan i Sverige skall väl ändå inte plocka bort de vita snitslarna på vägen till Jesu kors för dem, som är hotade till livet? Och vilseleda med andra stigar…

Bibelhänvisning: 4 Mosebok 35:6 och 5 Mosebok kap. 19

Arvet

Auktionen var över. Den dagen hade jag inga möjligheter att vara med och inget intresse heller. Det bara är så. Vi värderar och intresserar oss för olika ting.
En dag var jag så mycket bättre i min rygg, att jag kunde resa och besöka min morbror. De hade brutit upp han och moster och hade modern lägenhet i stan. Nye ägaren hade inte tillträtt och jag fick låna nycklarna till husen. Jag ville fotografera taken och dörrarna. Jag ville minnas barndomens hemlängtan efter mamma. Visserligen var jag där bara på sommarlov. Det ändrade inte min inställning och den kusliga vindstrappan var borta. Moderniserad, öppen ljus. Det som kallades andra våningen var öppen vind i min barndom med ett vindskontor åt varje håll. Morbror ”Larsa” rum låg till höger ut mot vägen. Så märkligt. Jag bara har fått för mig, att det var i det rummet den första hemliga nattvardsgången hölls utanför Svenska Kyrkan. Det kunde ju lika väl ha varit i rummet till vänster inåt trädgården, eftersom samlingen inte var tillåten. År 1876 var morfars äldre bror August initiativtagare till att en söndagsskola bildades. År 1884 bildades Missionsförsamlingen. Så var det kvar en oinredd vind mellan dessa två rum. Där tittade jag in och fick se en stor klumpig kista. De hade väl inte klarat av att bära ut den till auktionen och inte heller fått någon köpare. Den stod kvar där den stått alltid. Inte bara kistan minsann utan även det Guds ord, som funnits tillgängligt bland gårdens ägare. Kan man ärva en kista? Ja. Kan man ärva Guds ord? Nej. Bara bli påverkad…

Sagt och gjort. Jag lyfte upp dessa böcker och lade dem ovanpå för fotografering. Sen skulle jag ta med dem till stan och fråga min morbror hur detta gått till. Jag vet ju att ”religiösa” böcker blir över på auktioner. Kunde jag få min morfars böcker? En heter: ”Passionspredikningar jemte twå predikningar om tröst emot döden” av Doktor Martin Luther (Ny översättning av Cavallin)

Här är jag nu och undrar om man kan ärva Guds ord, som det står översatt eller genom förklaringar?

Historien

Så började historien för min del. Den äldsta sysslingen på min mors sida skulle komma till Göteborg på besök. Handstilen på hennes brev som låg på golvet i tamburen var så bekant, men vem var brevet ifrån? Kan någon ärva en handstil för så skrev ju min mor, innan hon blev darrhänt och gammal? Så skrev en kusin…

I brevet fanns en förfrågan om natthärbärge för henne och hennes man. Vi kände inte varandra. Besöket blev en stor vändpunkt för mig år 1982. Gudrun ville lämna tillbaka min morfars bondepraktika och jag fick kopior av gamla brev om Roparna. Så sa hon, att de gamla breven innehöll uppgifter om Roparna.

Nu har jag nystat färdigt. Åren har gått och jag fortsatte min släktforskning i bibeln. Visst är det imponerade att komma ända ner till Adam och Eva! Utan historia lever ingen vare sig den är ljus eller mörk eller ointressant rent av. I min morfars bondepraktika är det fråga om sådd och skörd mest. I hans farfars tid var det fråga om ett svårt svältår. Det fanns inget ätbart. I bibelns historia återkommer berättelser om hungersnöd mer än en gång.

Det är morgon den 12 mars och mina tankar skall få virvla totalt fritt hit och dit, för det är sista dagen på kontraktet för brefvet.com. Någon har befogenhet att släcka ner den hemsidan sen. Innan dess fick jag hjälp av en supporter att flytta över de små berättelserna hit. Här är bilden på husen, som gått i arv från far till son. Jag har berättat om ”prästgenen”, som då rakt inte passade i en kvinnlig arvinge år 1958. Jo, jag har berättat om äldste sonen i en av generationerna, som tydligen var lika klen, som jag varit. Den slutsatsen har jag dragit alldeles själv, för det blev inget av en.

(Det är en västgötahistoria av Sixten Bengtsson. På landet förr i tiden var det märkvärdigt, när en missionär kom hem och berättade från något okänt område. Så var missionärens berättelse slut i kapellet och hon gav tillfälle till frågor. Det var tyst en stund. Sen kom frågan: ”Ho´ hade ena halter söster. Va´ ble´ de´ å´ den?”)

Nej, jag tänker inte oja mig, för det allra mesta av livet ligger bakom. Nu vet jag, att jag har sinne för teologi. Det var en kvinnlig exeget, som fick mig att fatta häromdagen. Och det gjorde mig gott!

Noomi betyder den ljuvliga men hon förlorade allt och tyckte att släkten borde kalla henne Mara. (Ruts bok kapitel 1)

Detta är antagligen lite teologi, som jag gräver i. Eller snarare är det så att jag älskar att promenera bredvid olika personer via texter och kartor bibeln…

Kom ihåg hur mycket jag vandrat bredvid Josef!

Profeterna

Så börjar tanken på att bjuda in till berättelsen av min kristna historia. Trappan har vittrat sönder. Läkten runt huset är bytt. Jag har ett gammalt foto där reparationen syns. Stugan är förmodligen från slutet av 1700-talet. Härifrån har det gått brev och hit har det kommit brev som svar. År 1982 fick jag kopior av dem och senare originalen. Den intressanta frågan var om profeterna, som gick i gårdarna. Redan år 1954 fick jag berättelsen om Roparna men hittade ingen mer information än distriktsföreståndare Nils Engmyrs berättelse. Sen dess har jag hittat boken ”Roparna” av David Carlsson.

Nu är det som det är. Det blir ingen mer fortsättning på http://www.brefvet.com. Vilken dag som helst släcks hemsidan ner. Psykiskt har jag mått bra av att få kunna använda min envishet. Arbeta och tjäna pengar har högre status än att ligga på sängen och tänka. Och stiga upp emellanåt och drömma om att få något gjort…

Ja, där kommer min association till alltings ursprung:

”Jag vet väl vilka tankar jag har för er,” säger Herren, ”nämligen friden och inte ofärdens till att ge er en framtid och ett hopp.”

Det var fritt ur minnet. Nu skall jag kolla översättningarna på svenska. Ha en bra dag och tag dig gärna lite tid att klicka runt i brefvet som kom.

Reningsvatten

Det har kärvat till sig för mig i bloggandet. Hur skall jag fortsätta? Vem vill läsa? Ja, så frågade jag privat en nyfunnen vän från den 17 oktober i Göteborg om feedback på den senaste som heter: ”Våga minnas”. Det blev samma omdöme som andra har, att jag pratar om allt på en gång. Så nu blir det ett citat från bibelläsningen via Facebook: ”Anta utmaningen”. Självklart att mina associationer skenar åt olika håll. Kanske att det kan stanna vid en ny rekommendation av bibeln och några fina minnen ”hemifrån”?

I så fall blir det en fortsättning på reningsvattnet beskrivet i Nya Testamentet…

En av medlemmarna Maria Tingdahl har kommit till 4 Mosebok kapitel 19 och tillåter mig citera hennes inlägg:

”#Pärm-till-pärm: Läste idag bl.a 4 Mos 19, där det står om reningsvattnet som användes. En ko brändes till aska, varpå askan skulle användas till att göra reningsvatten. Jag har läst detta innan, men idag slog det mig vad man får när man blandar vatten och aska… (4 Mos 19:9) De kokade tvål. Eller lut i alla fall. Användes så sent som under andra världskriget när tvålen var slut. Det skulle användas vid lite alla möjliga reningar, bl.a när någon dött i deras tält, både till tvätt av personer och egendom (tält). Jag förstår inte riktigt meningen med de olika antalet dagar. Men jag förstår en anledning till varför Israels folk varit huvud och inte svans. Herren lär dem sanitet (utan att blanda in krångliga beskrivningar om mikroorganismer – i det läget i alla fall).

Recept på lut:

http://www.korps.se/utskick/e0911.pdf” Slut citat

En kommentar av Ulf Johansson som det också är OK att citera: ”Aska är en märklig produkt ur elden som är ren och med högt PH medan röken och sotet
är smutsigt surt och väldigt lågt .PH”

Några bilder från Åsaka-Björke Hembygdsdag för ett par skolklasser från Norra Björke.

Elisabeth och Erland kokar lut för att visa skolbarnen hur det gick till förr.

Sen får barnen se luten färdig i en flaska. Evie kan börja tvätta och barnen går vidare…

Sjukdom till döds

”Det är en livsfarlig sjukdom!”

Så berättade hon för mig, som har bipolära svängningar i sitt psyke. Hon är en av många, som låtit mig fråga hur sjukdomen fungerar i vardagen och livet.

I år är det 60 år sedan jag stämplades för livet med diagnosen manodepressiv psykos. De som vet vad det handlar om får dessutom frågan om hur en psykos fungerar. Jag vet hur jag hade det år 1956 och vill bara vara med i ett informationsarbete för större förståelse och mindre fördomar. Och inte övergrepp inom psykiatrin med fel diagnoser, bältesläggningar och tvångsinjektioner…

Sex år har gått sen jag fick vara med om utbildning till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Frågan är om det blivit så mycket bättre? Finns det någon som vill lyssna på de som lider av schizofreni eller som har förföljelsemani? Har jag vågat ställa känsliga frågor? Vadå, sjukdom till döds? Det är väl många sjukdomar, som leder till döden? Eller kan det vara så att jag själv är dödligt rädd att detta med döden skall hända någon jag känner?

Vågar vi inte tala om döden? Nej, jag för min del går som katten kring het gröt, för är du över 80 år, borde det vara naturligt att dö. Då protesterar en del med: ”Nej då! Du är ju såå pigg!” Så finns ju alla dessa böcker om att tänka positivt…

Bipolär sjukdom är livsfarlig. Och när han inte orkade med svängningarna längre, så skall vi inte nämna hela hans namn! Trots alla förebyggande kurser och alla armband mot suicid. Döden är livsfarlig för alla. Faktiskt. Och jag tror inte på reinkarnation – att gå över i ett högre, bättre liv som någon annan. Abraham, Isak och Jakob har kvar sina namn och många andra.

Vi lever i ett informationssamhälle. Ändå finns det knappast någon information om skillnaden mellan olika religioner och trosuppfattningar. Vi bekännande kristna i Sverige har haft munkavel på oss under åtskilliga år. Det är skadligt för barnen med den kristna läran att vinna livet genom tro eller att gå förlorad genom att vägra tro på Kristus. Jo, jag minns mycket väl debatten om boken ”Helvetesläran”. Den var mycket betydelsefull och vi kristna skulle hålla tyst om vad vi visste. Döden var OK att tala om men inte om vad som kommer sen.

Jag är tydligen lättskrämd för döden och dödliga sjukdomar. Så borde det inte vara. Bibeln säger att rädsla inte finns i kärleken för kärleken driver ut rädslan. Och den som är rädd är inte fullkomlig i kärleken. Det var mycket fritt ur minnet men finns att läsa i många olika bibelöversättningar på många olika språk.

Håll till godo! 1 Johannes brev kapitel 4: 15-21

Självkänsla – vad är det?

Filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och är bara 30 minuter lång. De minuterna försvann fort och sen kom applåden. I salongen på Stora Teatern i Göteborg den 17: e oktober 2015 fanns människor från hela världen under en Internationell Filmfestival. De visste vad budskapet i berättelsen rörde sig om. Flera hade tydligen själva blivit kränkta som unga inom mentalsjukvården. Det var ingen applåd av artighet. Den var äkta och hjärtlig och jag fick upprättelse. Psykiatri är en vetenskap. Denna vetenskap borde inte knäcka unga människor i sin identitetskris. 30 minuter går fort. Med facit i hand har 80 år gått fort också och jag fortsätter att tro på en som kan mer än vetenskapen.

Vad är självkänsla? Vad är upprättelse? Vad är identitet? Jag har fått feedback och kan göra ett sammandrag. Är det fel att ifrågasätta? Kan det vara så här? Skulle då Gud ha sagt? Det är människans första fråga och första valmöjlighet. Där började friheten att lyssna på fel budskap. Där börjar förlusten av självkänsla. Där kommer skammen in efter fel val. Där kommer svaret. Skaparen älskade sin skapelse och gav både Adam och Eva kläder att skyla sin nakenhet med. Det var olydnaden för deras del som gav skamkänslor. Hela lustgården hade stått till deras förfogande med ett enda undantag – kunskapens träd på ont och gott. Av den frukten fick de inte äta för då skulle de dö.

Detta är så märkligt med en Gud, som kan berätta framåt i tiden. När väldigt lång tid gått kunde och kan han profetera bakåt i tiden med hjälp av profeter. För att ge tillbaka Adam och Eva sin självkänsla och frimodighet inför Gud fick de kläder av skinn. För att Herren skulle kunna göra dessa kläder måste ett oskyldigt djur offras. För att vi långt senare i tiden skall kunna få tillbaka vår frimodighet inför Gud, så måste han offra sin ende son. Ett oskyldigt, felfritt offer – hans ende son. Detta tål att upprepas gång efter gång! Rättfärdiggjord genom tro på Kristus. Klädd inför Gud och frimodig inför domens dag.

Detta är så märkligt med en Gud, som kan tala med en människa. Han talade med Kain och försökte få honom att tänka till och tänka om! Detta intresserar mig för nutidsmänniskan vill inte gå till kyrkan: ”Där talas ju bara om synd!”

Ja, då kollade jag upp det. När står det ”synd” för första gången i bibeln? Jo, det var när Kain släppt in avundsjuka och vrede i sitt tankeliv. Herren Gud såg de mörka tankarna i hans blick. Ögonen är ju själens spegel sägs det. Människan har fått en fri vilja och kan få välja. Kain valde fel och gick ut på åkern och slog ihjäl sin bror Abel. Detta blod började ropa till Gud. Människorna klarade inte en fri vilja eller fria val.

Tillsamman med många andra mest okända läser jag bibeln och är med i en Facebookgrupp, som heter ”Anta utmaningen”. Det spår jag valt är vid 3 Mosebok kapitel 16 idag bland andra texter. Det går an att vara gammal och ha haft bra bibellärare som ung! Det är lätt att hoppa över alla obegripliga bibeltexter annars!

Men livet är i blodet och utan blodomlopp dör vi.

Bibeln upprepar, att det behövs ett oskyldigt, felfritt offer för att placera våra synder på. Märkligt att begreppet ”en syndabock” fungerar i samhället och på arbetsplatser fortfarande. Någon får skulden. Någon måste fungera som en syndabock. Det är tragiskt och ingen kan klara den funktionen!

På försoningsdagen behövdes det två syndabockar. Där är vi nu. Vad innebär det att ha självkänsla? Får människan inte tänka egna tankar och göra egna val? Jo då! Det är bara det att rätt val leder till livet och fel val till synd. Vadå synd? Jo, motsatsen till liv är inte död utan synd. Alla dör förr eller senare men alla behöver inte dö i sin synd.

Just därför upprepas det felfria, rena offret i det oändliga nästan i Gamla Testamentet. Det skulle präntas in! Placera din synd på ett rent, oskyldigt offer och översteprästen får bära lite blod inför Herren Gud in det allra heligaste. Det gällde den ena syndabockens död och blod. Den andra syndabocken skulle bära bort synden ut i öknen till Asasel. Så förebildar de två syndabockarna två sidor av Jesu försoningsuppdrag senare i tiden enlig bibeltolkare. (I mitt arv finns P. Fjellstedts bibelförklaringar)

Försoningsläran är krånglig enligt teologer, som skall leva under samma namn. Då valde jag mittenpartiet i Equmeniakyrkans föreläsningar december år 2013. Det blev en ahaupplevelse. Det är slut på poesins vers för min del:

”Lär dig livets vackra gåta – Älska glömma och förlåta”

En av föreläsarna sade, att om den skyldige till övergreppen inte ber om förlåtelse eller förstår skadan som uppstått, så går det att stanna kvar i Jesu försoning och kärlek genom ett viljebeslut. Det går att stanna kvar i Jesu försoningsgärning trots skadan! Han är den syndabock, som klarade att bära allas synd och skuld inför Gud genom sitt blod. Han är den syndabock också som bär bort sjukliga skuldkänslor bort ut i öknen till Asasel där allt hör hemma och inget liv är möjligt. Det är skillnad på att vilja och kunna förlåta men ha kvar minnen av övergreppen!

Bibeln talar inte begripligt. Bibeln talar sanning. Min synd låg mellan mig och Gud. ”Också jag och min familj har syndat,” bekände Nehemja i sin fångenskap. Så grät han och vände om. Vände sitt hjärta till Gud och hemåt.

Det var igår, som jag borde läsa om försoningsdagen i 3 Mosebok kapitel 16. Det är en ny dag nu. Jag tror, att jag behöver läsa det om igen. Han är försoningen för våra synder. Han har burit fram sitt offer inför Gud i vårt ställe. Han bär bort skulden från oss så långt, att den inte kan plåga mer.

Var platsen Asasel ligger vet bara var och en. Tror jag.

Åttio år

Det har jag sett fram emot att få bli åttio år! Det har med en bibelvers att göra. En som haft hetsigt temperament som ung beskrivs som saktmodig i åttioårsåldern. Jag berättar inte vem…

Igår var jag tvungen att lösa ut alla osålda böcker från förlaget Recito. Det blev en tung låda, som jag slapp att bära utan kunde ta på rollatorn.

Innan dess lyssnade jag på pastor Urban Ringbäck vid 12-bönen i Smyrnakyrkan. Han kopplade ihop bibelverser ur 3 Moseboks 1:a kapitel med ett par verser ur Romarbrevets 12:e kapitel. 3:e Mosebok är seg att läsa med alla blodiga offer. Lätt att hoppa över. Obegriplig. I fjol strök jag under en av alla upprepningar:

”Prästen skall så bringa försoning för henne och hon blir ren.” 3 Mos 12:8

Kopplingen offer och gåva blev poängterad igår. Sen blev detta förtydligat genom att vi skall bära fram våra kroppar som ett levande, heligt offer som behagar Gud. Det är visserligen en uppmaning till bröder men jag har kunnat den bibelversen utantill som ung. Den drabbade mig då!

”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga tempeltjänst.” Rom 12:1

Den bibelversen fick jag två gånger till mig som ung, när jag helst skulle vilja bryta mitt löfte till Gud. Vad hade jag lovat då? Jo, i stundens förtvivlan gav jag Gud mitt söndersargade psyke. Tyckte att det inget fanns kvar av mig att ge till en ung man. Den 5 september lovade jag Gud att inte gifta mig. Jag var 23 år men inte 24.

Är det något att berätta offentligt? Jo, därför att det är redan ute! Filmen om min berättelse har samma namn som boken, som inte går att sälja. Filmen går att köpa via Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg (och boken via mig):

”Pat. är frisk och pigg för övrigt.”

Det märkliga är att såren är läkta men jag triggar lätt igång, när jag inte blir trodd på mina ord. Jag för min del jämför den diagnosen manodepressiv psykos, som jag fick som 20-åring och som gällde för livet i olika journaler med diabetes. Den sjukdomen kan man inte ha under tre månader och bli vårdad för och sen slippa, så fort man blir utskriven från sjukhuset. (Å andra sidan sköts en kronisk sjukdom polikliniskt nu för tiden utan inläggning som regel. Men inte utan medicin.)

Poängen då? Jo, i alla dessa kränkningar som ung har jag forskat i bibeln varför just Jesus måste dö för att jag skulle kunna bli försonad med Gud.

Att vara försonad med Gud är en stor lycka!

En gammal sång

Igår kom det ett mail från USA, som jag väntat så länge på. Det slutade med orden:

”You too – continue to sing your song!”

Kan detta vara sant? Jag som måste sätta in allt i Google Translate och försöker att göra mig populär over där? Det är inte lätt, att göra sig förstådd utan gemensamt språk! Det vi två har gemensamt är att vi båda blev inlåsta som unga. Hon var 17 år och jag var 20. Under en kafferast har vi möts och via tolk fått prata med varandra. Den dokumentären som Lucy Winer ansvarat för ”Kings Park” har jag sett fyra gånger nu. Just därför att jag inte fattar språket men väl innehållet. Den handlar om ett stort ödelagt mentalsjukhus i USA. Den handlar om ödelagda människor, som kämpar med att försonas med en grym behandling.

Året 2016 började med att jag hittade en tjock bunt brev längst in i ett överskåp under annat. Jag trodde, att jag slängt de flesta breven av före detta överläkaren på Restad Sjukhus år 1956. Ibland har jag tänkt sopa igen alla spår av den tiden. Min dokumentära berättelse är tydligen inte färdig. Genom att läsa igenom alla breven från henne har jag fattat hur jag på ett artigt sätt försökt att nå henne med min kunskap – knacka hål på vad som är psykiatri. Det lyckades jag verkligen inte med! Psykiatri är en vetenskap, som hon höll högt på.

Så här sitter jag och vill bli populär i USA nu via Google Translate som ett sista försök. Finns det ingen som vill höra min sång? Det är faktiskt inte tillåtet att skanna en konstnärs bild utan att fråga om tillstånd. Det gjorde jag i alla fall och satte in bilden av en fågel, som är hindrad att sjunga. Det är rep kring fågelns bröst.

Oj, så jag har slitit med att försöka berätta, att jag är psykiskt frisk! En gång för många, många år sen skickade jag ett kassettband till före detta överläkaren på en andakt, som jag hållit i närradio. Då visade det sig, att hon ingen radio hade med den möjligheten att lyssna på kassetter. Efter en lång tid kom ett brev, att hon fått låna sonens och det märkliga hände, att hennes kanariefågel började sjunga så fort fågeln hörde mig! Det kan väl inte vara inom vetenskapens gräns?

Poängen är förstås att min sång handlar om Jesus. Den är inte populär. Det skall handla om ljus, energi och överförd kraft nu för tiden men inte om försoning genom hans blod.

Jojo.