Memoarer – Sida 15 – Gunnels plats i rymden

”Jag spolar av nu!”

Som sagt: Jag spolar av nu. Så sade en gammal vän en gång, som jag kom på besök till. Tiden låg bakom. Det fanns ingen återvändo till alla platser i världen, som hon en gång besökt eller flera gånger. Så blev det en sjukhussäng en dag. Men inte längre.

Jag kom av mig med bloggandet. Tryckte ju på ett engelskt ord, som jag inte begrep innebörden av. Tänkte uppdatera profilbilden. Tänkte lära mig lite hur bloggen fungerar. Då blev alla mina bilder röda. Som sagt. Och jag fick hjälp att skriva på ett nytt ”underlag”, som är gratis. Det tidigare betalar jag för. Så jag skulle slippa reklam! Och jag vill lära mig använda mina bilder igen.

Så här såg det ut på min fars arbetsplats, när han vilade middag. De sista fyra åren var han ensam men blev 95 år nästan. Innan dess spolade han också av. Han berättade om sina stora intressen som familjen, fabriken och församlingen. Så kom den sista veckan och allt var tydligen avspolat av minnen. Läs för mig sa han:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Det låg ett Nya Testamentet i fönsterhyllan men jag hittade inte och visste inte var det står. Han kunde versen utantill. Det hade hållit att leva på. Det höll att dö på. Så har det blivit ett nytt avsked många, många år senare. Det är en hög ålder också att bli över 93 år.

Släkt och vänner var helt överens om att det var som om Gud själv bjudit på vit snö över hela Västergötland och en underbar rimfrost just den dagen! Vi var flera som spolat tillbaka bandet till den dag, då vi mötte vår vän eller släkting. Alla hade egna minnen – ett eget band.

När begravningsgudstjänsten var över och kistan skulle bäras ut började kantorn att spela melodin på orgel till sången:

”Invid porten där står en änglahär, när de frälsta tåga in…”

Genast var ”mitt minnesband” tillbaka på året 1967. Jag bodde i ett gammalt landshövdingehus i en etta över en mörk port. Vi var så rädda över allt hemskt vi mött i gatuarbetet bland unga människor. Vi kunde ingenting om narkotikamissbruk eller ockultism. De unga hade målat svarta väggar i en föreningslokal. Jag var hemma vid min bostad men inte de andra två vännerna. Den kvällen hade vi delat på en taxiavgift. Så rädda var vi! Då småsjöng Gunvor:

”Invid porten där står en änglahär, när de frälsta tågar in…”

Jag spolar av nu! Min tid ligger bakom också men jag skulle så gärna vilja berätta mera av det som varit. Vet inte vem du är som läser. Vet bara att det gjort mig gott att få spola av bandet. ”Lever vi så lever vi för Herren. Dör vi så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör, så hör vi Herren till.”

Jag älskar Paulus som bekant. Det är hans uttryck.

Min mentor är en syster

Idag är det måndag och den sjunde dagen. Min mentor är sjuksköterska och ”Sahlgrenare”, som jag trodde jag skulle bli. Vi möttes en kväll, när jag var ledsen och ingenstans kom:
”Jag hjälper dig,” sa Rose-Marie och såg till att jag kom ut på nätet.

Så dog min skolkamrat, en sköterska plötsligt. Jag fick inte in någon minnesruta i en tidning, om hur bra hon varit i sitt liv som sköterska på Restad Sjukhus. Ja, då skrev jag och berättade på min nya blogg, om hur det var att bli patient på det sinnessjukhuset, där hon var elev år 1956. Karin dog år 2006 bara 70 år gammal. Det har gått med snigelfart sen dess, för ingen orkar lyssna på hur patienterna hade det. Och har det år 2017. Det har jag förstått av alla berättelser.

Därför gav inte jag upp med mina försök att säga:

”Så gör man inte mot en patient!”

”Nu har Evert och jag oxå sett filmen. Så bra Gunnel, och så sakligt och fint du berättar. Mycket bra film som är sevärd av alla. Minns oxå min elevtid på Lillhagen och vill inte tillbaka till den tiden. Bra jobbat Gunnel”. Tack för den recensionen, Rose-Marie!

Detta är mina syskon. Alla är äldre. Jag var inte född då sommaren 1935. Jag har tillsammans med dem vuxit upp under bra och trygga omständigheter. Storebror precis som vår far tyckte inte om att tala om sjukdomar. De mådde illa av ett sådant samtalsämne och besök på sjukhus. Ändå kom storebror och hälsade på mig, när jag var 4½ år och hade kört en trädgårdgrep genom bara foten och när jag var 20 år och hade en sömnrubbning. De andra har också gjort besök och stöttat mig under åren som gått. Nu finns ett SOS på Youtube. Det handlar om så otroligt många andra men inte mig.

I morgon är det den åttonde dagen filmen kan leva sitt eget liv i rymden. Jag kan få fortsätta att berätta om honom, som såg mig redan i min moders liv. Han sammanfogade mig också som alla andra! Han vet vilka tankar han har om mig och alla andra till att ge mig och oss en framtid och ett hopp.

”Vi åker dit och gör ett studiebesök, så att vi får en punkt på historien!” Så sa projektledaren Annica Engström, Stiftelsen Gyllenkroken våren år 2013. ”Men det kan inte bli förrän till hösten.”

Den förlorade hösten år 1956 blev en vår. För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa.

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Telefonen ringde. Det var min sjukgymnast. Numera är det inget ovanligt eller märkvärdigt att få en höftprotes. Hon meddelade, att jag var färdigbehandlad som patient. Ett positivt meddelande att allt gått bra. Ansvaret var mitt sen att träna och åter träna.

Det hon inte visste var, att ordet ”patient” och ”färdigbehandlad” rev upp ett gammalt, stort sjok av minnen och smärta. Nu eller aldrig måste jag ta itu med detta!

Den 12 december år 2007 kom kopian av min gamla sjukjournal från år 1956 i rekommenderat brev att lösa ut med betalt svar, att jag mottagit brevet. Sen gällde det bara att ligga plant på sängen för att slippa ryggsmärtan och börja läsningen. Då ringde telefonen och frågan kom om vad jag gjorde.

Tio år har gått snart sen den stunden, då jag började gråta. Tio år har gått och många har fått lyssna med eller mot sin vilja. Nu är det över. Min förhoppning är att någon skall finna tröst och få upprättelse precis som jag fick till slut…

Efter 50 års bearbetning av traumat och nu 60 år senare finns dokumentären att se på Youtube. Varsågod! För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.

Bottenlös skam

Det fanns inget ord för det. Så jag hittade på ett själv – skammad. Så kom frågan: ”Vad är det för ett ord? Det har jag inte hört förut.”

Nu har alla bitar fallit på plats. Den 10 oktober är över. Det var hennes födelsedag, som antagligen hade ADHD. Vi – mina vänner och jag kunde inga bokstavskombinationer på den tiden i slutet av 60-talet. Vi såg bara beteendet och missbruket – det som senare i tiden kallas ”självmedicinering” med alkohol eller andra droger. ”Vi” hörde till dem, som vissa kallade personer ”Med Jesus i vårdsvängen”. Fyndig rubrik på ett nummer av ”Pockettidningen R”.

De unga som följde med mig på besök på Hinsebergs kvinnofängelse var unga i 20-årsåldern. På den tiden var det tillåtet att frivilligt gå till gudstjänst från avdelningarna tillsammans med vakter. År 1972 var de intagna en rätt publik för min del att berätta vad jag varit med om. Det är teknik att få en publik att skratta och slappna av för att sen kunna lyssna. Efter det berättade jag om en Gud, som känner oss människor och inte sätter felaktiga omdömen och diagnoser. Jag berättade om den tröst, som jag hade fått genom bibeln gång på gång, att Gud känner mig och har sammanfogat mig i min moders liv och älskar mig.

Skammen över det, som jag berättat var så stor att ingen av mina vänner som var med visste något. Det var ren överrumpling. Efteråt berättade kuratorn lågmält: ”Jag har den sjukdomen.” Anna Myhrman och jag höll kontakt under alla hennes år i tjänst och efter hennes pensionering. Jag har sparat sista julkortet för jag anade en djup depression.

Vadå skam? Om tjejerna blivit ”skammade” i sitt liv kan jag försöka sätta mig in i. Men jag eller deras kurator som varit så skötsamma? Den 10 oktober är över för i år och jag har fortfarande inte fattat vilka som uppmärksammar denna dag och varför.

Ett år köpte jag en blomma och tog med till Stiftelsen Gyllenkroken i Göteborg. Personalen var frågande. Till slut efter lunchen frågade jag en kille, om de inte firar den 10 oktober. Han blev lika frågande och jag fick påminna om att det var psykiatrins dag. Till slut fattade han och gav en motfråga:

”Menar du den dan då läkemedelsbolagen tog över vården?”

Ja, vad är det vi firar? Jag fattar fortfarande ingenting. Alla mentalsjukhus över hela världen tömdes på patienter, därför att medicinerna blivit så bra! Tro det den som vill! Skammen är bottenlös! Jag bjuder på detta nya ord ”skammad”! Jag själv blev skammad för livet den 5 september år 1956. Och fick inte berätta något om hur vården varit och vad som följde av den vårdens diagnoser för mig senare. Men de lärde med makt föreläser för varandra och överträffar varandra i kunskap om människas själ.

Den 10 oktober år 2017 släppte Stiftelsen Gyllenkroken sin film: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” till Youtube. Det är bara att söka på berättarens namn. Eller gå in på deras hemsida: http://www.gyllenkroken.se och söka på filmer.

Jesus sa en gång, att själen är ovärderlig. Ingen kan ge något i lösen för sin själ och rädda den. Det hjälper inte med millionbelopp! Vi är alla ”skammade” på olika sätt. Det visste Jesus och tog på sig vår synd, skuld och sjukdomar upp på korset. Det lär vara ett juridiskt begrepp i ordet ”nåd”. Den som vill ha strafflindring på ett fängelse måste gå till högsta instans kungen för att be om ”nåd”.

Den som ber Jesus kungars kung om nåd, kan bli frikänd både nu och få en frikännande dom efter döden på domens dag. Ett testamentet blir inte giltigt förrän den som skrivit det har dött.

Logisk kunskap. Jesus har dött, uppstått och står för sitt testamente.

En marginalanteckning

I min gamla bibel finns marginalantecknigar. Ibland obegripliga med bara ett datum men inget minne av vad som hände. Ibland som idag minnet av Christa-Maria Lyckhage, som höll ett bibelstudium i slutet av 60-talet på studenthemmet Jeriko. Enda anteckningen är två siffror i rött: 4:2. Resten är minnet av vad hon talade om och boken hon varit medförfattare till: ”Bakom stängda dörrar”.

Christa-Maria var gift med dåvarande föreståndaren för Stadsmissionen Knut Lyckhage. Det var hennes uppgift att undervisa unga, som ville bli besökare på fängelser. Så läste hon ur Jeremia kapitel 1 och visade på förhållandet mellan verben: upprycka, nedbryta, förgöra och fördärva i vers 10 i motsats till de positiva verben att uppbygga och plantera. Hennes egen livserfarenhet var hur fort det gick att förstöra allt, som varit bra från början i unga människors liv men hur svårt det var att bygga upp igen, det som var raserat.

Så kunde jag komma ihåg det hon sagt och åka runt i Göteborg och fotografera rivningshus med sönderslagna fönster. Inte bara dem utan även följa grävskoporna hur fort allt jämnades med marken och forslades bort. Det var lätt att koppla till familjer, som gått i sönder och barn som farit illa.

Det bästa jag kan göra nu är att rekommendera en nyskriven bok av Eva Edberg. Författaren berättade på måndagskvällen där jag fanns med om hur hon som 4-åring försökte rädda sin pappa och även sin mamma. Det arbetet och den drömmen fortsatte upp i vuxen ålder. Boken är mycket läsvärd, aktuell och sanningsenlig men fiktivt skriven. Det handlar ett barn, som försöker bygga upp en fungerande familj. I verkligheten för övrigt handlar det om väldigt många barn som kämpar med att få ihop en familj.

Eva Edberg 001

Brandnäva eller Svedjenäva

Det gäller att hitta bra rubrik för att kunna väcka intresse! Det gäller att få någon att läsa min blogg! Så nu gäller det, att få ordning på tusen tankar, som flyger i olika riktningar. Så vi börjar med bilden från den stora skogsbranden i Västmanland. På Facebook fick vi se flera bilder av Eivor Lindström inom gruppen ”blommar.nu”. Där bad jag om löfte, att få ge bilden vidare i denna blogg.

20526252_493293461006920_3716576260633641034_n

Mina tankar kretsar kring svårigheten att göra mig förstådd i mitt egotrippade tillstånd. Jag vill nå den som varit med om en stor förlust i livet. Jag skulle vilja ge tröst av den tröst jag själv har fått av Gud. Mitt ämne passar inte var som helst eller hur som helst. Då måste jag fråga mig fram.

Passar det att ”Fråga doktorn” vad post-traumatisk stress är för något? Jag skulle så gärna vilja ha en snyggare diagnos på allt mitt ältande! Jo, om jag får säga det själv att jag ältar, så är det OK. Men andra skall inte komma med det. Tycker jag.

Så programledarna för TV-programmet ”Fråga doktorn” fick min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” samt den filmade berättelsen och frågan: ”Vad innebär det att ha posttraumatiskt stress? De svarade aldrig. En av mina vänner förstod, att det var för känsligt material, som jag skickade och att programmet skall ha underhållningsvärde. Mitt ältande underhåller inte utan bara irriterar. I fel miljö.

Med stor spänning lyssnade jag på kommande program i ”Fråga doktorn”. Det finns ju stunder då jag tycker, att jag själv är intressant med mina frågor. Jo, de tog upp branden i Västermanland för alla de drabbade och tidigare drabbade av stora eldsvådor. Hur många år som helst efter en sådan katastrof väcker en doft av brandrök svåra minnen. Det kan bli traumatiska minnen…

Efter en skogbrand eller fula skogsavverkningar och vägarbeten kommer grönt sly och Mjölkört väldigt snart och läker såren. Det blir så vackert. I jorden kan det ligga frön under många år till små blommor, som blommar först efter en brand. Det visste jag men inte namnen. Det gäller, att våga fråga och rätt person. Det gäller att dela ut frågorna på många så chansen att få svara blir lite rättvis.

Så nu kommer min poäng. Det finns så många som varit med om stora katastrofer i livet där förlusten kom inom några timmar eller mycket kortade tid. Sen var den ett faktum med ett förstört område. Det dröjde år innan det vackra kom fram av liv, som fanns gömt i det svarta avbrända.

Behöver jag säga mer? Det finns så många människor, som fått stora skador och förluster på grund av psykiatrisk vård – likt en präriebrand. Värdet av det förstörda går inte att uppskatta i pengar. Det förblir en förlust. Kvar är livet i den brända jorden. Möjligheterna till en ny blomning.

Igår fick jag möta blommor, som jag aldrig sett förut. Och så klart redan glömt namnet på. Men det är tillåtet i min ålder. Deras berättelse minns jag.

Det var före Hibernalen

Dagarna går. I morgon har det redan gått en vecka sedan samtalet om gamla tiders vård på sinnessjukhusen i Sverige i ”Sagorummet” på Frölunda bibliotek. Jag vet inte hur många gånger jag hört uttrycket ”före Hibernalen”. Med andra ord kom det en tid då all personal fick en egen ”Frälsare” på heloroliga avdelningar. Det var år 1956, som jag tvingades lyssna och försöka lära in något av systemet. Men som sagt: Det var först år 1978, då konstvetaren Irja Bergström kom ut med sin doktorsavhandling, som jag fick en aha-upplevelse om flytten mellan olika avdelning för patienterna. Boken handlar om Ester Henning, som var inlåst mest hela sitt liv och vårdad.

Söndagen den 19:e mars hade ”Kampen mot ondskan” som rubrik över de föreslagna bibeltexterna under kyrkoåret. Är ångest det samma som ondska i samma mening som ondskan i alla krig i Gamla Testamentet? Min fråga gick vidare i morse till en exeget.

Till dess svaret kommer om olika bibeltexter, så måste jag tåla mig.

Den 23:e mars. Då svarar jag själv. Det var rubriken som inte stämmer med föreslagen predikotext från Markus kap 9:14-32. Eller stämmer det, att vi kämpar men misslyckas? Det stämmer inte, att vi ser ett stumt barn, som får anfall som ond! Så det är svårt för barnet som drabbats. Det är svårt för de anhöriga. Vem känner inte igen sig i frågan till Jesus i ett annat sammanhang:

”Är det denne som syndat eller hans föräldrar?” ”Vad ont har jag gjort som drabbas av sjukdom?” Det är nyttigt att läsa de föreslagna bibeltexterna i kyrkoåret. Texten från Gamla Testamentet handlar om Baalsprofeterna som var 500 mot en Elia ensam troende på Israels Gud som ende guden. 1 Kungaboken kap 18: 26-29, 36-39.

Bibeln texter är urgamla och samtidigt lika aktuella. Det var dit jag ville komma att kampen är lika komplex nu som på bibelns tid. Kan Israels Gud hjälpa idag och befria en lidande, kämpande människa?

Kemiska tvångströjor

”Två väldiga strida om människans själ…”

Idag avslutas Psykiatrikonferensen 2017 i Göteborg. Jag har läst igenom den långa listan av talare, som var kallade. Konferensen har pågått från och med måndagen. Igår kväll stod en ensam man med sitt plakat: ”Sluta sjukförklara! Lyssna på patienterna”. De två som kämpar mot varandra är inte jämbördiga.

År 1989 var konstvetaren Irja Bergströms doktorsavhandling om Ester Henning klar och kom ut. Den hade jag väntat på under alla åren, som den var på gång. Ämnet intresserad mig i allra högsta grad men skamkänslorna hindrade mig att berätta, att jag också varit inlåst.

Genom denna gedigna avhandling, som jag sträckläste, fanns systemet beskrivet. Äntligen började jag ana hur det gick till på stora sinnessjukhus och innan intagningen av en förvirrad person. Även om någon hittade en sjuk människas kunskap och värde, så var det för sent. Ester Henning var inte kontaktbar vid författarens enda möte med henne. Hon dog utan att få hålla i denna viktiga dokumentation och delvis upprättelse.

Två väldiga strida om människans själ. Fortfarande och i olika sammanhang. Det är bara att googla på Psykiatrikonferensen 2017 och läsa alla namnen på föreläsarna inom psykiatrisk vård och jämför obalansen! Vad förmår den ensamme mannen med sitt plakat igår kväll med sitt:

”Sluta sjukförklara! Lyssna på patienterna!”

Kemiska tvångströjor eller någon som vågar och vill lyssna tillräckligt länge? På måndagskvällen fanns en liten dialog på Kulturhuset i Frölunda i Sagorummet mellan de två representanterna: en före detta intagen, inlåst och illa behandlad trött 20-årig sjuksköterskeelev år 1956 och en pensionerad psykiater. De kom att handla om två människors olika förflutna. Vi hade först sett dokumentären: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Sen var det tillfälle för frågor. Inte bara mellan oss två.

Boken med samma namn finns att köpa på Adlibris (några veckor till eller genom mig). För min del har jag drömt om att få en dialog med personal inom psykiatrin men ack så lång vägen är kvar för mig till att lyssna på en annans åsikt.

Den 18:e mars

Jag får frågan vart jag vill komma och varför jag inte lämnar det bakom mig, som hände mig på 50-talet. Svar: Därför att det fortfarande förekommer psykisk våldtäkt inom den psykiatriska vården. Psykiskt våldtäkt innebär att den sjuke blir totalt överrumplad av bältesläggning, tvångsinjektion och senare diagnoser. Detta innebär att personal övergår sina befogenheter, trots att det bara är läkare, som får ordinera bälte. Diagnoser skall omvärderas och ordinationer. Utomstående saknar kunskap om hur det kan gå till bakom låsta dörrar och tror att den typen av behandling hör till 1800-talet nästan. Svar på nästa fördom: Medicinerna numera är så bra att långbad i ömsom kallt eller varmt vatten inte behövs längre som annat exempel. Eller insulinchocker…

Medicinerna kan bli en kemisk tvångströja numera.

Många blir befriade av att äntligen men sent i livet få rätt diagnos på det som varit svårt att förstå. För min del fick jag äntligen rätt diagnos av en ortoped i tjänst, när jag fick ett kraftigt ryggskott. Ortopeden berättade utförligt om vad han såg och om hur min framtid skulle bli med denna svaga rygg. Då hade det gått 11 år och jag var arbetsterapeut i tjänst. De starka värktabletterna var också skadliga, som jag blivit ordinerad under åren.

Varför fortsätter jag att berätta? Därför att den ensamme mannen, som protesterade mot allt fackfolk inom psykiatrisk sjukvård inte är ensam om att vädja:

”Sluta sjukförklara! Lyssna på patienterna!”

Jag är uppvuxen på landet utan diagnoser men med vissa omdömen. Han eller hon var lite ”egen” eller lite tillbakadragen och gick för sig själv. Skräcken för ”Resta” hade inte bitit på mig, som väl var. Den var obefogad hemma. Okänd.

Jag måste inte kunna något ens om psykiska sjukdomar men fördomar är bra att ta itu med.

Både en och två syndabockar

Det är dags igen att söka en syndabock. Gärna mer än en. Och det har jag så klart lyckats med under alla års ältande om hur det kunde bli så fel allting år 1956.

Så kom ju en dag då det gått så väldigt många år sen allt hände, att syndabocken den gången dog. Vem skulle jag då skylla på? Hur skulle jag kunna hitta en ny bärkraftig, som kunde argumentera och säga emot? Fast år 1956 sade man inte emot en rektor. Det gällde att välja ord för tunga.

Alla jagar efter någon att skylla på om det inte är bra i samhället, på arbetsplatsen eller i närmaste omgivningen. I vart fall den som är ärlig hittar orsaker utanför egna ansvaret. Så kom bakslaget att allt var mitt fel. Det var inte bra det heller. Det gav modlöshet och tog på krafterna.

Idag är jag så gammal och handikappad, att jag har rätt att få städhjälp viss tid varannan vecka. Så om här är dammigt, när vännerna kommer på besök, så är detta inte mitt fel. Det är bara att ursäkta sig med kommunal städhjälp. 🙂

Vem vill erkänna synd? Vem vill ta de orden i sin mun? Jag har syndat och behöver hjälp av en syndabock – jag behöver någon att skylla allt på! Så bra då. Jag hittade en syndabock ute på nätet i Stockholm. Där gick en ung tjej på en bibelskola och frågade sina lärare om vem Asasel är. Tydligen hade detta med syndabockar att göra. Deras svar tillfredställde inte mig! Frågan har legat kvar. Vem är Asasel? I en av nya bibelöversättningarna finns hans namn inte med. Då blev det så klart än mer intressant!

Åren har gått och jag måste lära mig läsa den gamla tyska skriftstilen. Där kan jag få veta något om att ha en syndabock och till och med två. Där i de gamla bibelförklaringarna av Peter Fjellstedt förmodar han, att Asasel har med Satan att göra – den nerkastade ängeln, som gjorde uppror mot Gud en gång.

Nu ljusnar det plötsligt för mig. Jag har fått både en och två syndabockar att skylla på när jag inte kan ta ansvar själv för vad jag gjort och tänkt! Så bra då, att ha en syndabock – någon som tar över och där placerar jag allt! Allt detta kan man läsa om i 3 Mosebok kapitel 16.

Detta är ju lika aktuellt idag, att det finns EN, som har bärkraft inför en helig Gud – en som kan ta på sig all synd och med sitt eget blod försona allt inför Gud. Detta tål att tänka på! Jesus hade dubbla uppgifter både ta på all synd i sin egen kropp på korset och sen dö i vårt ställe. Den andra uppgiften var att bära bort vår skuld från oss en gång för alla, när den är förlåten.

Där kommer namnet Asasel in. Jesus kämpade en strid mot Djävulen ute i öken en gång för alla och vann seger (Matt kap 4:1-11). Den segern gäller idag ockå när Djävulen retar oss med hur dåliga vi är och har misslyckats. Peter Fjellstedt skrev sin förklaring i slutet av 1800-talet. Den sjunde upplagan, som jag fått är tryckt år 1882. Nu har jag fått en aha-upplevelse! Visst är det intressant med olika tolkningsmodeller! Men vad är detta mot att fatta lite av vidden av ett uppror mot Gud från tidernas början och som pågår? Om fienden är som skepnad av en orm som kunde tala eller är myt eller historisk händelse bryr jag mig inte om. Skepnaden har växlat genom tiderna och är aktiv.

Idag far Asasel runt i mitt livs öken för att kunna gräva upp gamla synder, som Gud förlåtit för länge sen! Det är den andra syndabocken, som jag och många andra med mig behöver för att vara fri och glad.

För att bringa försoning för folkets synd skulle en syndabock slaktas och lite blod skulle översteprästen bära in i det allra heligaste inför HERREN. Den andre syndabocken skulle bära ut allt folkets synd i öknen en gång för alla. Så långt bort från minnet av Egyptens träldom som möjligt. Egypten stod för träldom för Israels folk. Öken står fortfarande för brist på liv, mat och vatten. Motsatsen till liv är inte död har någon sagt utan synd.

En julsång ringer inom mig: ”Att dö för vårt syndiga släkte och bringa rättfärdighet fram.” Det upprepas i 3 Mos kap 16 gång på gång ”…för att bringa försoning.”

”Men den bock som lotten bestämmer för att skaffa bort synden skall ställas levande inför Herrens ansikte, för att försoning skall bringas genom honom.” 3 Mos 16:10

P.S. Här är dagen efter som jag fick hjälp med städning. Vad gör då jag under tiden? Jo, jag gick och värkte på att få sitta vid datorn och skriva en blogg och berätta om Jesus, som han verkar idag. Så då frågade jag: ”Vet du vad en syndabock är för något?”

”Det är någon man skyller ifrån sig på!” Svaret kunde inte komma snabbare än det gjorde. Jag berättade bara, att jag vill skriva en blogg och vet inte hur jag skall klara av att berätta historien om syndabockarna. Hur kan det bli begripligt, att Jesus på korset är den syndabock, som måste dö i vårt ställe? Där kan min synd häftas nu idag också! Han kom för att bringa försoning för vår synd! Han kom för att öppna vägen in i det allra heligaste till Gud!

”Var glad var glad i din Herre och Gud…” Nr 108 i Psalmer och Sånger. Gärna nya sånger men inte på bekostnad av försoningen genom blodet! D.S.

Dolda skatter

God Jul och Gott Nytt År!

Summan av alla bloggposter under åren som gått är att det finns dolda skatter och bortgömda rikedomar. (Datorn tycker, att det finns en felstavning. OK. Ett annat ord är bortglömda.) Jag vet inte vem som läser. Ibland kommer det en bekräftelse. Det jag vet är, att jag fått en plats, som är min i rymden, där jag kan få tala rakt ut i luften!

I en av alla gamla bloggar har jag berättat om året 1957, då alla framtidsdrömmar var krossade. I Åby utanför Norrköping gick jag ut på en promenad över ett okänt fält. Där stod en tom, ensam predikostol. Och lusten att få predika kom över mig…

Hur hanterar en ungdom det? Det kom män och varnade mig och frågade, om jag inte sett skylten. Jag var på väg över ett skjutfält!

Nu är jag inte ung längre och tiden på barnhemmet i Åby är minnen bara. Det går mindre bra att gå med rollator över gräsfält numera. Hemvärnsmän är väl också ett avlägset minne?

Tack för i år till dig läsare, som ser skatten eller inte har upptäckt den ännu. Tack vare tekniken, så kan vi läsa bibeln tillsammans via Facebook och gruppen ”Anta Utmaningen”. Det är bara att söka medlemskap och ta hem bibelläsningsplan, som passar individuellt. Det är bra med datum. Det är ju gemensamt för oss alla. Även om jag måste undra mer än en gång över dag och datum…

Gissar att jag kommer att undra över allt möjligt annat också och prata rakt ut i luften.

Tumgrepp

Det är min idag. Lika barnslig som vanligt och tycker att det är roligt att fylla år. Det är tidig morgon och var väldigt tidigt, när jag vaknade. Onormalt eller mindre vanligt att vakna så pigg före någon väckarklocka. En väckarklocka som inte behövs ens.

Så går tankarna till storasyster som ansåg, att jag borde hålla mig vaken på kvällen för att slippa vakna så tidigt. Mina tankar går till min mor Anna så klart, som gav mig livet. Mina tankar går ofta till livet som gåva i rätt tid, när inga barnmorskor kunde föreslå abort. Gravida kvinnor kan visst få erbjudandet eller frågan redan vid tredje barnet numera. Vad hade jag haft för chans idag, som är det sjunde födda barnet?

Öppnade min bibel på måfå. Där fanns en understrykning och några datum i kanten.

”Överge mig inte, Gud, när jag blir gammal och grå, inte förrän jag fått förkunna om dina gärningar för nya släkten, om din makt för alla som skall komma.” (Psalt. 71:18)

När jag var barn hade jag min sovplats i kökssoffan. Min mor var ofta uppe före ½5 på morgonen för att ha ett brödbak färdigt tills klockan 7, då telefonväxeln öppnade.

Nu på morgonen har jag kommit på att hon nog störde min morgonsömn.

Så fick jag hennes rytm…

Fängelset

Ett fängelse kan se olika ut. Hinsebergs kvinnofängelse ligger så vackert omgivet av vatten delvis. Det så kallade slottet ligger högt. Var och en har sina egna associationer frivilliga eller påtvingade till fängelset.

År 2008 blev jag inbjuden till ett 50-årsjubileum. Mina kurskamrater på sjuksköterskeskolan hade varit färdiga som sjuksköterskor 50 år. Samtidigt med inbjudan var mitt manus klart till boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Alla sår var öppna och blödde. Det var jag själv, som rivit upp dem och skickade mitt manus som ett vänligt ”nej tack” till inbjudan. Jag ville definitivt inte komma. Jag som inte fick gå färdigt min utbildning…

Som svar på mitt manus fick jag frågan vart jag ville komma och sen påstående, att jag identifierade mig med de intagna på Hinseberg. Det är skillnad på en fråga och på ett påstående. Jag har fått frågan också, om jag identifierar mig med de psykiskt sjuka. Till slut frågade jag en god vän och psykoterapeut. Hans vänliga svar var, när han lyssnat färdigt: ”Du vet ju själv hur du har det!”

Tack! Det jag har gemensamt med de fångna är nyckelknippan och ljudet av nycklar, som sätts i en dörr. För övrigt har vi inget gemensamt mer än de två i personalen, som jag kunde namnet på och höll kontakt med. Men de känner inte Annika Östberg.

När det gällde utbildningen till attitydambassadör inom (H)järnkoll (ett regeringsuppdrag), så var det klart uttalat om distans till sin egna sjukhusvistelse. Den som ville utbilda sig för att gå ut i samhället för att informera om psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska handikapp fick inte komma i affekt under föreläsningen. Detta är min formulering. Vi fick träna på att hålla föreläsning. Vi skulle ha en positiv inställning att vården blivit bättre. Det visste jag ingenting om och har lätt att trigga igång mot bältesläggningar och tvångsinjektioner.

Så många fel jag gjort under mitt liv! Vi skulle inte använda publiken till vår egen terapi. Precis det gjorde jag en gång under en gudstjänst på Hinsebergs kvinnofängelse. Detta var i mitten av 70-talet och branden på Tidaholms fängelse hade inte varit och det upproret bland män. De intagna fick alltså komma från olika avdelningarna med någon vakt till en gemensam samlingssal. (Efter branden på Tidaholms fängelse fick det inte vara samling gemensamt för alla.) I denna gudstjänst spelade och sjöng ungdomarna från Göteborg och Örebro och jag talade. Överrumplade mina vänner med en berättelse, som de aldrig hört! Det var min första chans, att få tala till tjejer med stor erfarenhet av att vara inlåsta, att vara kränkta av myndigheter och att ha journalanteckningar om sig utifrån bara ett håll. Där satte jag in min berättelse. Det finns en annan sanning – den som Gud har om oss. Han som skapat oss känner oss och älskar oss. Han tänker gott om vår framtid.

I bilen tillbaka till Göteborg var det alldeles tyst om vad jag berättat. Vi höll tyst om detta ända tills såren gick upp igen och jag inte kunde tiga för en av dem i gruppen som varit med till Hinseberg. Då hade det gått tre årtionden. Mitt manus var ett faktum. Det var bara att vänja sig vid att andra tänker utan att avslöja sina tankar om rätt eller fel.

Nu läser jag om Annika Östbergs första bok också: ”Ögonblick som förändrar livet”. Den är mörk och tung att läsa jämfört med andra boken av samma författare. Vi har inget gemensamt! Eller vi har allt gemensamt i Jesus Kristus! Hon har skrivit två böcker och kan kalla sig författare nu. Det kan inte jag efter ett tunt häfte.

Jag är kvinna och har gått in på mansdominerat område. Det är inte mitt fel. Det finns i mina gener och jag tänker inte undervisa! Däremot kommer jag att fortsätta att berätta om vad jag sett i bibeln. Abraham hade tillit till vad Herrens sagt. Han lydde utan att förstå vad Herren tänkt med offret av SONEN. Skökan Rahav begrep inget av krig och framfart men hon ville tro på Israels Gud och öppnade sin dörr för två spejare. Inte nog med det. Hon gömde dem på sin takplats under linstjälkar och ljög för dem som ville åt dem och döda dem. Båda har gått till historien som hjältar. Historien upprepas till och med. De två tillsammans i samma kapitel, samma andetag…

Guds andetag gissar jag. Genom någon annans ande går det inte att bli en troshjälte och rättfärdiggjord. Känn på det! Abraham i sin tid och skökan Rahav i sin.

(De här bibelsammanhangen tänker jag på: 1 Mos 22:1-12, Josua 2:1-18, Hebr. 11:8-12, 30-31 och Jakobs brev 2:20-26)