Skrivet av: Gunnel | 3 maj, 2016

En vit sten

Det finns många olika slags handikapp. Jag har en del. Det är olika dagar, som olika är olika svårt att bära. Den som börjar bli dement kan skämta och fylla i lite meningar med fantasins hjälp. Den som inte kan engelska språket kan köra med en inlärd fras då och då. Men det håller inte länge. Det håller inte alls.

Så har jag blivit taggad på Facebook igår. Bara den lilla meningen innehåller lite av ett begrepp ur engelskan. Det är en hel video med fem damer från olika delar av världen, som samtalar under ledning av Åsa Moberg känd författare och debattör. Hon nämner mitt namn i början av intervjun och detta är det enda jag fattar vidden av men inget mer. Detta är frustrerande! Tre dagar var jag med på Internationella filmfestivalen, satt i en mjuk låg fåtölj, fast jag aldrig väljer det annars och förstod ingen engelska! En gång till under de dagarna lyckades jag snappa upp att mitt namn nämndes av en föreläsare.

Jag kan inte förlora ett språk, som jag aldrig behärskat före år 1953. År 1956 mötte jag väldigt många kvinnor mot min vilja, som förlorat sitt språk – sitt egna språk svenska. Det var en tragisk iakttagelse, som jag aldrig glömmer. Var de så inne i sin sjuka värld, att de hade nog av röster som talade? Var de så understimulerade av miljön, att det var meningslöst att samtala med någon annan? Jag försökte provocera fram ett samtal med en av dem. Hon hade sin säng närmast en vägg. Till slut blev hon så irriterad på mig, att hon tog knytnäven och bankade i väggen. Jag hade fått fram en reaktion. Jag fick dåligt samvete men var hon farlig eller inte, där hon satt i sängen i sitt bälte?

Olga Runciman från Danmark – en av de fyra som intervjuades har berättat (text i svensk översättning), att ett trauma i barndomen kan utlösa schizofreni senare i livet med hallucinationer. Hon har tagit sig igenom många svåra år och kallar sig ”stemmehörer”. Hon har lärt sig leva med sitt handikapp och utbildat sig till psykolog för att kunna hjälpa andra.

Åter till år 1956, då jag mötte svårt sjuka kvinnor, som förlorat sitt språk. Men var de farliga? Innanför kontoret fanns ett låst utrymme. Där fanns mitt godis hemifrån. Av det kunde jag få hämta lite då och då – hämtade och la några praliner längst ner på kvinnans bädd. Precis så långt ifrån henne, att jag inte behövde bli rädd och hon skulle nå dem.

Hon hade förlorat sitt språk. Skamligt att jag också visade rädsla. Skamligt på vilket sätt jag provocerade fram ett annat språk. Jag kommer ihåg namnen på många av personalen men inte på en enda patient. Som om de inget namn hade! De hörde röster bara.

I all engelska som flödade fram mellan den 16 – 18 oktober 2015 på Stora Teatern i Göteborg så hörde jag mitt namn nämnas två gånger utan att fatta vad de sade mer än så. Gissa om jag är framme vid poängen! Vad andra än säger om mig positivt eller negativt eller vad jag anklagar mig själv för så finns det en vit sten någonstans där allt stämmer.

Enligt Skaparens eget löfte skall jag få en vit sten med ett nytt namn, som ingen mer känner till än jag som fått det.

Spännande! För Skaparen känner de andra också, som blivit missförstådda och missbedömda. De som kanske ligger i bälte nu. Och andra är så trötta på…

Uppenbarelseboken 2:17

(Vi vet inte hur många det är, som håller fast vid honom, som segrat över all sjukdom, all synd och döden. Det gäller bara att hålla sig till rätt Gud i denna tid, när det vimlar av läror och gudar.)

 


Responses

  1. Hej Gunnel. Jag hade skrivit ett långt inlägg nyss som bara försvann uti rymden. Det sista jag skrev handlade om ilska och hur jag hanterar det allt bättre men att det kräver enträget arbete. Och när så inlägget försvann blev jag just ilsken! Sedan såg jag det komiska i det hela.
    Det här med kommunikation och språk är väldigt intressant, särskilt den tysta kommunikationen. Blickar som förvandlar ett rum till isande kyla, en utsträckt hand som framkallar ett leende.
    Dina ord berör. Jag tänker på kvinnan i sängen som bankade i väggen. Din rädsla. Hennes rädsla. Rädsla och ilska är besläktade sägs det. Man reagerar ibland spontant med ilska när man egentligen är rädd.
    Att höra röster är väl också kommunikation. Med sig själv och sina demoner? Jag är inte den rätta att veta. Jag är inte rösthörare. Men har ett konstant flöde i mina tankar och utövar olika andliga övningar såsom meditation och bön för att få tyst på hjärnkontoret. Och det funkar.
    Tack för att du delar med dig av ditt liv med dina inlägg som väcker så många olika känslor och tankar. Jag förstår att det måste vara frustrerande att inte förstå engelskan särskilt när det handlar om dig och ditt liv och så angelägna saker som du är delaktig i.
    Ha en fortsatt fin dag och så önskar jag dig en fin Kristi Himmelfärdshelg!
    Soliga hälsningar från Anne

    • Tack, Anne Kaarina, för feedback! Jo, jag fattade ju ett beslut, att inte vara så feg längre utan våga bjuda på egna upplevelser. Det var ändå mitt livs viktigaste utbildning, att gå från personal till att bli patient! En patientupplevelse, som aldrig går att läsa sig till…

      Bit för bit skall jag nog få hjälp med översättning av de andras upplevelser. Olga är från Danmark och kallar sig ”stemmehörer”. Jag har korrigerat det i min text.

      Ha en fin helg du också!
      önskar
      Gunnel

      • Tack Gunnel!

  2. Åh. ett av mina favoritbibelord! Min näst yngste son fick en vit sten i dopgåva av en kollega-så fint!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: