Referensram

Det är inte min grej med främmande ord. Så jag var 35 år, när jag fattade vad det innebar att ha en egen referensram och att andra har sina och andra. Mycket snopet. Då trodde jag, att andra tänker likadant som jag gör. Nu har jag svårt att hitta en enda som tänker som jag…

Jag kör mitt race. Ibland kan jag stoppa in ett ord från engelskan. Någon såg det på Facebook, att jag är mot bältesläggningar inom psykiatrisk vård och använde mitt eget uttryck och skrev:

”Kom till oss och kör ditt race!”

Så blev det år 2014 och jag fick nya, värdefulla kontakter. Nu skulle jag vilja köra ett sista race och platsen är självklar på före detta Restad Sjukhus i Vänersborg. Det lär vara ett sådant sug efter de som kan med att berätta egna upplevelser av bältesläggningar, tvångsinjektioner och diagnoser. Detta inom sinnessjukhusvården för min del. Det blev nya namn på engelska senare för att lindra skammen antar jag. Uppkäftig som jag är och alltid varit.

Det var en ung zigenerska kanske 20 år, som bad om ett samtal med mig som tonåring. Hon tog mig avsides från deras tältläger i min hembygd. Vi gick tysta båda två en bra bit från lägret. Där sa hon och platsen blev kvar i mitt minne och orden:

”Du ska inte vara så käftig!”

Sen blev vi tysta båda och gick åt var sitt håll. Sen dess har jag mött en kvinna med efternamnet Taikon, som bott i tältläger sommar och vinter som barn och ung och var helt söndervärkt och sjuk. För henne kunde jag berätta och säga ett ”förlåt mig”. En representant för en stor grupp utsatta medmänniskor. Det finns många andra utsatta grupper där det blir ett ”dom” och ”vi”.

Som 20-åring ville jag tillhöra en respekterad grupp inom sjukvården på ett Universitetssjukhus. Det fanns aldrig i min tankevärld att själv bli en patient på allra värsta stället i utkanten av sjukvård. Så fick jag frågan en gång vad jag menar med ”stället”? Jag märkte inte själv hur mycket av förakt och avstånd jag skickade med i det begreppet. Som gammal vill jag dit igen gång efter gång för att om möjligt få träffa någon och säga mitt: ”Förlåt mig, att jag var så uppkäftig.” Det är fråga om ”dom” som personal och mig som offer. Offerkoftan blev en osynlig tvångströja under minst 50 år. Jag levde i skräck för dem.

”Hur kunde de behandla mig så? Så fin som jag är!”

Nu har det kommit ut en tjock bok skriven av oss x-patienter. Det begreppet tål inte jag att höra, så fin som jag är! Inte heller tål jag att höra någon engelska inbakad. Jag orkade ju inte med skolan ens och var nära att få gå ut bakvägen. ”Om inte om varit…” (Kemiläraren var snäll i sitt förhör av mig. Han hade tagit en liten styrketår innan examen av elever.)

Nåväl. Galenskapsstudier fungerar inte i svenska språket så då måste det heta: ”Mad studies” och jag bland många är ett stycke kultur. Det retar mig!

Löftesbågen uti skyn – andra delen

Idag blir det bara nostalgi och citat ur det gamla förrådet. Det är som om jag ville dra ihop säcken. Ibland tycker jag, att jag sopar upp efter mig. Ja, jag vet, att det är svårt att fatta, vad jag vill ha sagt, när det blir flera ämnen samtidigt.

Så kom denna bild på Facebook tagen av Peder Sjöberg eller hans fru Ulrika. Jag fick Peders löfte att använda den. Peder är en av mina tidiga kontakter i Örnsköldsvik. Han hörde till de unga och jag som enskild till en mycket äldre generation och som blev bjuden att vara med i IMPAKT. Då är vi 20 år tillbaka i tiden. Precis som då är bibeltexter mitt stora intresse…

Så försöker jag förklara hur jag tänker men lyckas inte så bra. Då är det bara att börja om igen och igen…

Jag har ett förhållande till den bibeln, som blev min den 5 december år 1958. Jag önskade en bibel i mjukt skinn med övervikta kanter och hade så många syskon och en moster som alla skickade 50 kr i ett brev utan att jag bett om det. Det räckte exakt till denna fina bibel.

Där textade jag längst ner i ett hörn: ”Tänk icke på vad fordom har skett. Se jag vill göra något nytt säger Herren” Jes 43:18 och 19

Många år senare i en svår kris hittade jag vad jag skrivit med bläck på en bakre pärmsida. Det är nästan osynligt nu: ”Löftet som jag gav i unga dagar vill jag troget hålla år från år.” och Predikaren 5:3 – ett löfte som inte var roligt att hålla långt senare.

Vad har ett löfte från mig för betydelse inför en mäktig Gud? Det undrade jag och började sätta in datum i bibeln varje gång han svarat med regnbågen ”end to end”. Jag har haft ett förhållande till just denna bibel och haft med den i min handväska i många svåra uppgifter, som ett skydd över mitt liv och den uppgift jag fick. Den har blivit sliten så utan eget fodral i handväskan bland allt annat. Nej, jag avgudar inte en bibel, som ärkebiskop K G Hammar påstod under en viss tid att vissa av oss gör och genom heta debatter runt år 2000. Jag har ofta tryckt den mot mina läppar. Det är hans kärlek, som mött mig gång på gång och jag har bara gensvarat.

”Min båge sätter jag i skyn…” ”När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den skall jag tänka på det eviga löfte som har blivit slutet mellan Gud och alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.” Ur 1 Mosebok kap 9

Där finns det datum och årtal i kanten på textsidan 1965, 1972, 1973, 1996. Den senaste gången hade vi fyra vänner varit på Hinsebergs kvinnofängelse och besök två tjejer från forna Jugoslavien, som fått långa straff. Ingen märkte att det plötsligt blivit blixthalka på motorvägen. Regnbågen stod ”end to end” över oss lika plötsligt som en liten bil körde mycket sakta. Det var ingen trafik för övrigt och fyrfilig vägbana och en stor, stark Volvo. Föraren var mycket van vid stora motorvägar i Europa och tryckte på gasen för en omkörning. Bilen slog runt och hamnade i ett dike med fören åt andra hållet – där vi kom ifrån. Ingen blev skadad.

Jag har ifrågasatt mycket under alla mina levnadsår. Tycker att jag ingenstans kommit utan bara blivit bromsad genom sjukdom i en svag, dålig rygg och med kronisk värk långa tider. Så jag frågade Gud en dag vad han menade med sin kallelse – den jag försökt hålla – den jag så gärna ville ha som tonåring…

Vill Skapelsens Gud bekräfta detta på något sätt?

Tycker han om att sätta upp sin båge i skyn då och då och tänka på sina löften?

Backa bandet

Jag är inte i fas med tiden – tiden då det är dags för adventssånger. Vet inte hur många gånger jag hört om behovet att få stressa ner i en kyrka med adventssånger – dämpad belysning, levande ljus. Behovet av stämning är stort. Längtan efter lite lugn och stillhet…

Då stressar jag igång! Vad då lugn och stillhet? Hur många gånger skall vi fira, att ett litet barn är fött? Skall vi stanna i utvecklingen? Så jag backar bandet i form av en app till den 10:e december och dagens kvart med Svenska Kärnbibeln:

”Ps 118:14-21

14Herren (Jahve) är min starkhet och min lovsång,
    och han blev mig till frälsning (räddning, befrielse; hebr. yeshuah). [2 Mos 15:2]

15Segerjubel (glädjerop) och frälsningsglädje hörs i de rättfärdigas tält (deras boningar).
    Herrens (Jahves) högra hand visar sin kraft (militära styrka).
16Herrens (Jahves) högra hand ger seger.
    Herrens (Jahves) högra hand visar sin kraft (militära styrka).

[Dessa tre strofer i vers 10-16 är psalmens strukturella mittpunkt. De förstärker huvudbudskapet i denna psalm som är att det är Herren som har kraft och vinner seger!]

17Jag ska inte dö,
    utan leva och berätta (vittna, proklamera) vad Herren (Jah) har gjort.
18Herren (Jah) prövade mig hårt,
    men han överlämnade mig inte till döden.”

Där slutar jag detta citat. Ja, Jesus föddes som ett barn men där stannar inte berättelsen! Jag vill lära känna Jesus som krigarkungen först i täten! De som var med honom och rädda skulle vända om hem. (5 Mos 20) Eller somnade när fienderna närmade sig. (Matt 26:36-46)

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Psaltaren 119: 105

När mörkret är mörkt och det bara blir nya restriktioner om olika Corona-virus och åldern tar ut sin rätt med rädsla för andra sjukdomar, då vill jag lära känna Jesus som krigarkungen för min skull! Han är inget litet barn i en krubba hur gulligt det än är med små lamm och får runt omkring! Han är verklig och har tagit den ena striden efter den andra åt oss – dig och mig!

Jag vill backa bandet och möta Jesus i Getsemane – se hans kamp för min skull! Jag har inget behov av mysig belysning i en kyrka! Det är mörkt ute och kriminaliteten tränger sig på och vill stjäla våra barn och ungas framtid. Då passar det att läsa om Gideon i Domareboken kapitel 7. Värre än så kan det inte bli.

Bättre än så kan det inte bli heller. Den helige Anden är given och vill undervisa om kungars kung. Han finns överallt i skrifterna. Vi har fått ORDET från Gud! Han är summan av ordet från Gud. (Psaltaren 119:160) Sanningen skall göra oss fria.

Segerrik. Känner jag igen honom i mitt missmod? Ser jag bara åsnan?

Mitt privata Palestina

Idag sätter jag ut bilden igen på baksidan av kartboken från år 1947. Glömmer jag det, så beror det på att jag är i den åldern, att jag dels glömmer och dels upprepar. Gång på gång…

Nu kommer en ny variant av min egna historia. Jag har fått en ny följare, som uppskattar, att jag med mitt stora JAG berättar om Jesus. Så var så god! Försök att hitta honom i allt trassel hit och dit av vägar.

År 1956 hade jag en kärna av friskhet i mitt psyke. Det är bara jag, som levt mitt eget liv och vet hur trött till bristningsgränsen jag var första dagarna i september år 1956. Det finns kurskamrater från Göteborgs Sjuksköterskeskola, som minns fortfarande hur sjuk jag var. Och håller fast vid att diagnosen var rätt på en sinnessjukdom.

Nu är jag tydligen en X-patient, fast jag aldrig mer sökt hjälp av någon Psykiatrisk Mottagning. Min kunskap är så värdefull från den tiden att den borde vara bland kultur som fack. Detta förstår inte jag riktigt men försöker förstå. Jag har en följare som uppskattar min berättelse just därför att hon också är stämplad för livet med en psykiatrisk diagnos.

Vad har detta med Palestina att göra år 1947? Jo, det var året innan 1948. Då fick Israel en lite egen plätt i världen, som deras Gud skapat. Första gången var den mycket större. Numera har Himmelriket, som är Jesus inga gränser mätbara.

Vad har detta med med mitt psyke att göra? Jo, jag hade med riket inom mig till Restad Sjukhus 5 september år 1956, där jag blev totalt knäckt av behandlingen och deras diagnoser. Den skadan blev värre och värre för varje år som gick. Jag fick en osynlig tvångströja på mig ut i världen för omskolning och ett normalt liv. Jag fick tre tusen fiender runt mig, som upprepade, att jag inte var klok, som varit på Restad! Vem klarar 3.000 fiender och en Saul i grottöppningen?

Svar: Bara den som är under hans vingars skugga. För där satt jag och kurade. Det gäller att läsa på! Det gäller att fatta att ensamheten inte är ensamhet. Det finns andra, som varit längst in i en grotta omgivna av fiender också.

Så välsigna Jerusalem! Där dog Jesus för allas synder! Men alla vill inte ha hans förlåtelse och försoning. En dag slutade jag söka en syndabock till varför jag blev utsatt för dessa psykiska övergrepp. Rektorn på skolan som beslutade, att jag skulle till Psykiatrisk Klinik dog. Jag fick se ut andra syndabockar. De dog också och förlorade sitt värde.

En dag fattade jag, att Jesus är den ende syndabocken, som håller att kasta all skuld på. Detta står om i bibeln. (Tredje Moseboken kapitel 16) Detta höll år efter år för mig. Fortfarande är jag omringad av fiender som mörka krafter – rädsla för ålderdomens fasor. I allt detta är Jesus mitt ljus, min tröst, min försvarare. Han påpekar gång på gång enligt sina skrifter:

JAG HJÄLPER DIG!

Innan dagen gryr

Vaknar mitt i natten och drömmer om att få ha bibelstudium! Klarvaken och drömmer…Som om jag inte har något kvar att bearbeta under 40 år! För NT81 kom för 40 år sen med de fyra kvinnorna, som sticker ut som mammor, som är mor till den födde. Vem kunde tro, att vi skulle komma dit en dag, att män kan föda barn! Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Juda och så vidare. (Se Matteus evangelium kapitel 1)

Nej, det skall inte bli en genusdebatt i så fall utan bara mitt gamla hjulspår med en rätt preposition i rätt sammanhang enligt Wilhelm Bergling! Ändå sa han bara detta i förbifarten på ett bibelstudium på 70-talet. ”Egentligen står det ”i” och inte ”på” som i den svenska bibeln. (2 Mos 36:32) I den engelska står det rätt…” Detta var angående mönsterbilden. Sen kommer vi till ett annat område: arvsynden och en predikan av Bertil Olingdahl. Han var född i Härjedalen, om jag inte minns fel och han tyckte om att reda ut begrepp – svåra begrepp från svåra teologiska strider om arvsynden. Han lär ha sagt:

”Jag är född i Härjedalen hemma i en kökssoffa. Men jag fick inte kökssoffan i mig.” Synden fanns runt omkring i landet. Kökssoffan var närmaste miljön i hemmet men den fick han inte i sig! Om att vara född i synd eller inte. ”I synd har min moder avlat mig,” enligt Luther. Nu är det natt och jag misslyckades med försöket om att ha bibelsamtal om Jesus ”i” Gamla Testamentet – fick inte ihop några intresserade av detta ämne och Corona kom emellan.

Jesus var född ”i” världen men inte av den! Han fick inte krubban i sig! Mose var född ”i” Egypten, men han fick inte Nilens vass i sig! Rut var född ”i” ett fiendeland en gång, men hon fick inte Moabs avgudadyrkan och fiendskap mot Israel i sig. Vi är födda ”i” världen men inte av varken musik, sport eller aktier. (Jag är sjunde barnet i tätt följd född av min mor, som var dubbelarbetande och ”dödstrött”, ville egentligen inte föda ett barn till. Bibeln säger, att jag inte är född av köttslig vilja eller en mans vilja utan av Gud – om jag tar emot Jesus som hans son. (Joh kap 1:10-16) Jag är född i värsta arbetslösheten och depressionen på 30-talet, möbelfabriken brann ner, där pappa var chef, där någon slarvat med trassel i olja som självantände. Fabriken hade dåliga försäkringar. Det var miljön men inte hela sanningen. Mina föräldrar litade på Gud.)

”Kristus i eder vårt framtidshopp”. Det är annorlunda än att vara född i svåra tider! Förbliv i ordet så förblir jag (Kristus, den smorde) i er! Joh kap 15 och 16

Släpp inte in världen och lev ”av” den! Detta är ett dagligt viljebeslut.

Än är inte matchen slut!

En barnslig tro Del 2

Vandringen med min far fanns i en dröm. Han hade varit död under många år redan. Så det handlade om det som låg bakom. Han var elva år en gång och bland de yngre av alla syskon. Det var hans tur att dra fram foder åt djuren i ladugården. De andra i familjen var i Missionshuset på möte. Det var söndag.

Min far hade berättat detta för en granne, som skulle bli präst och hade i uppgift att intervjua någon från frikyrkan, om det avgörande ögonblicket för trons skull. Då kom berättelsen om själanöd, som det hette i början av 1900-talet. Han visste inte om han var ett Guds barn. Så fort arbetet i ladugården var klart skyndade han in och slog upp sitt lilla testamente på måfå och blicken föll på en vers i Apostlagärningarna.

”Du är min son jag har idag fött dig.” Apg 13:33 Inte nog med detta. Senare står namnet David. För honom var bekräftelsen nog, att det var för honom som hette David. Han höll fast vid detta hela livet. Gud var hans far. Han var ett Guds barn. Exakt som det står för övrigt:

”Men åt alla dem som togo emot honom gav han makten att bli Guds barn, åt dem som tro på hans namn.” Joh 1:12 ”och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.” vers 13 (1917 års översättning)

Så i min gamla dröm var hans förflutna mitt förflutna också. Vår vandring började exakt på ett ställe på ”Kärlekens stig” med två ställen bakom oss där Evangeliska Frikyrkoförsamlingen börjat i Östbjörke på 1880-talet och en å framför oss som skiljde Östbjörke från Västbjörke med en ny bro. Där hade det varit ett skrangligt räcke på en spång förut över ån. Detta är en upprepning av den gamla drömmen, för min far var så noggrann som snickare och skulle inte gå över den nya bron utan att han kontrollerade den först som bygge!

I drömmen fick jag honom att gå med och på andra sidan steg han av i gyttjan för att fortsätta undersöka, att den var rätt byggd. Men som jag berättat förut gick han ner sig i gyttjan och jag kunde inte rädda honom. Där vaknade jag.

Hemmen bakom oss hette: Fridhem och Lyckhem och framför oss på stigen till Västbjörke Vårvik och vårt hem, dit vi var på väg Solhem. En dråplig dröm värd att ta vara på.

Min barnsliga tro är, att jag också är ett Guds barn – född av Gud den dag jag tog emot hans son som min Frälsare. Davids tro höll nästan 100 år, om jag räknar bort de första elva åren och minus fem i hundra år mot slutet.

Det var jag själv, som var nära att fastna i gyttja, när jag inte vågade tro på en ny möjlighet i livet efter den fallfärdiga spången, som funnits tidigare! Jag är på väg hem tillsammans med min himmelske far! Det är han som byggt den nya bron! Det är han som sjunger för mig i sin egen bok om Sonen. (Ordsp 30:4 B2000)

Det är Gud som stigit upp till himmelen och kommit ner igen förkroppsligad i sin son. Det är Sonen som uppstod från de döda på tredje dagen och kunde gå bredvid två förtvivlade, desillusionerade lärjungar på väg hem till Emmaus en gång. En av de namnlösa är jag. Vi sonen och jag går den sträckan gång på gång mellan korset och hemmet. Jag klagar och förstår inget över vad som skett.

Han öppnar boken och finns överallt!

Ritningen till en kyrka/församling finns i bibeln! Och till mitt och ditt liv…

Så där fortsätter berättelsen om blodet, som renar från all synd. Detta märkliga faktum att kunna hålla kläderna vita genom den dagliga tvätten hela vägen hem!

Detta faktum att tio jungfrur väntade på samme brudgum och väntade på ett bröllop! ”På bröllop jag bjudits av urtidens Gud i himmelens sköna palats…”

Alla är bjudna.

En barnslig tro

Bäst att berätta detta nu. Min tro är barnslig. Jag är ute och går med min far och håller hans hand. Just nu blommar Rödnarv, fast de knappas syns i den hårda marken. Han kan alla namn på de osynliga, som vi trampar på dessutom.

Han sjunger för mig. Det handlar om honom själv:
”Vem har stigit upp till himlen och kommit ned igen? Vem har fångat vinden i sina kupade händer? Vem har knutit in vattnet i sin mantel? Vem har märkt ut jordens gränser? Vad heter han, vad heter hans son – vet du det?”

Han sjunger ur sin egen bok. Nu har han lovat berätta om sin son…

Han älskar allt i sin Skapelse. Människan är högre än alla djur säger han.

Så vandrar vi två tillsammans på VÄGEN som är hans SON.

Vokabulär och kontext

Detta är min självironi!

Jag kan två främmande ord och berättar detta öppet, rakt ut i rymden. Därför att det är så svårt, att få något gehör på det jag skriver… Det jag skriver är för svårt för många och för lätt för andra. Till vem skriver jag då? En blogg skulle ha en målgrupp. Jag skulle veta till vem jag ville skriva för. Ja, det visste jag nyår 2000. Jag ville nå unga människor, som aldrig kommit i kontakt med någon kyrka och budskapet om Jesus Kristus. Hur gick det då? Jo, jag hittade en plats för tolvåringar med gräns ungefär vid tjugo års ålder. Där trodde jag, att jag kunde få hjälpa till med min bibelkunskap…

Efter fyra år blev jag avstängd, för jag lydde inte ledningen som sa, att jag var för gammal att vara med. Sanningen var nog, att jag inte kunde uppföra mig utan blev arg och sen argare. Den kvällen jag blev avstängd mitt i en debatt var jag allra argast. Trots att jag kan två främmande ord: vokabulär och kontext.

Det går inte med ironi eller ens självironi på nätet i skrift. Men jag lär mig visst aldrig! I verkligheten går det att följa ögonen om de glittrar eller ett kroppsspråk som är vänligt. Olika kulturer har olika kroppsspråk visst. Jag kan bara svenska och min dialekt och min släkt. Där är jag nu med en lärares anmärkning ringande i mina öron – anmärkning på min dialekt:

”Svenska språket är vackert, när det talas väl.”

Så sa hon och jag tycker, att det är bra med ett rikt ordförråd. Det är bra om en inte tar något ur sitt sammanhang och förvränger det.

Psaltaren 119:160 angående Herrens ord och att Jesus är ORDET från Gud:

”Summan av ditt ord är sanning, dina rättfärdiga lagar består för evigt.”

Abrahams arvingar

Släkttavlan som vi följer i Matteus evangelium kapitel 1 börjar på Abraham. Frågan var varför? Om det är rätt svar med löftet om en Son på ett helt omöjligt sätt. Jag tror så. Sara var 90 år. Detta repeterar vi tillsammans och hänvisar till Alma-Lenas svar på ”Obed Del 3”.

Vi börjar från början av bibeln med 1 Mos 3:15

”Jag skall sätta fiendskap mellan dig (ormen) och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.” Svenska Folkbibeln

Detta är profetian om Jesus. Senare när HERREN prövad Abrahams lydnad att offra sonen Isak, så kommer löftet: ”I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst.” 1 Mos 22:18 (SFB)

Ingen person i nutid behöver önska sig en välsignelse, som redan är given en gång för alla genom Abrahams lydnad. Ingen person i nutid behöver prövas på detta sätt, som Abraham blev prövad. Detta skall vi ha klart för oss, när Frestaren kommer med sitt påstående om Gud som en grym far.

För att underlätta för min egen bibelläsning har jag använt karbonpapper och en atlas sen år 1947. Där blir Jerusalem bara en liten prick men som centrum. Där dog Jesus för allas synder. Cirkeln drog jag så långt ut jag kunde, som att apostlarna nått ut med evangelium.

Detta underlättar tankarna på Abraham lydnad. Välsignelsen gick genom hans kropp ut till alla jordens folk. Ingen klarade att hålla Lagens bud. Genom tro på Israels Gud kan vem som helst komma in i Guds förbund.

”Det som var omöjligt för lagen svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en människa, och i hans kropp fördömde Gud synden.” Rom 8:3

Gissa om jag var glad igår, när jag fått feedback – någon att byta tankar med om Löfteslandet.

Var inte rädd för att skriva en kommentar eller en fråga.

Obed Del 3

Ruts bok 4:14 och Matt kap 1:5 egen plan.

Kopiering från mitt eget inlägg i ”Anta Utmaningen” via Facebook den 30:e maj år 2021.

”Då sade kvinnorna till Noomi: ”Välsignad vare HERREN, som idag inte har låtit dig vara utan en återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel!”

Välsigna Israel som gav oss en son av Davids hus! Rut födde en son men det är ersättningsteologi att hylla henne (för hennes arbete…). Noomi var inte ens biologisk släkt med Obed men Obed kallades Noomis son. Välsigna Israel som gav oss en son och Guds ord till frälsning! Låt inte krigen i Mellersta Östern lamslå tankarna om vems fel det är! Bibeln berättar om Jakobs nöd att den kommer. Men vi får leva under blodets beskydd.

Tacka Gud för Lammet – Lammet som blev herde…

Obed Del 2

Det känns som att Obed blev svår att förstå. Så jag gör ett nytt försök. (Det skall finnas en ”sökruta” till min betalda bloggplats i WordPress).

Vem förstår hur långt avståndet är mellan öster och väster? Ändå är detta ett begrepp inom Guds språkområde – bibeln.

”Så långt som öster är från väster låter han (Gud) våra överträdelser vara från oss.” Psaltaren 103.12. Två versar tidigare står det: ”Han handlar inte med oss efter våra synder och lönar inte efter våra överträdelser.”

Då påminner jag om fyra kvinnor i Jesu släkttavla som poängteras liksom i yttermått av överträdelser från lagen. Det är som fyra punkter i rymden som ingen kan komma utanför i sviket förbund. ”Jorden och alla som bor därpå kan vackla, men jag har gjort dess pelare stadiga.” Gud slöt ett förbund med sin Skapelse och upprepade sen detta gång på gång. Det är som om Gud vill poängtera detta genom fyra kvinnor: Tamar, Rahav, Rut och Urias hustru i Jesu fortsatta släktledningshistoria i Matteus kap. 1.

Värre än så här kan ondskan inte bli än den var genom Juda två söner! Den var så stor, att HERREN måste döda dem en efter en. Tamar hade varit gift med först den ene och sen den andre. Juda glömde sitt löfte sen till Tamar.

Fyra olika berättelser visar på centrum i Skaparens kärlek genom att sända sin ende Son att dö på ett kors i vårt ställe. Det fanns inget annat sätt att ge försoning än genom Sonens blod.

Kvinnorna runt Noomi som förlorat sin man och två söner i ett fiendeland till Israel fick ett ”barnbarn” i sitt knä att fostra och berätta om Israels Gud. Där är historien om Obed i Ruts bok i bibeln.

Gud tänker ut vad göras kan för att den förskjutne inte skall förbli förskjuten – utan upprättad, förlåten och försonad.

”Ty så hög som himlen är över jorden så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.” Psaltaren 103:11

Nej, jag hoppar inte över den versen. Det var Gudsfruktan som räddade skökan Rahav.

Obed

Det vill inte mycket till förrän det snurrar till i huvudet på mig. Så blev det tidigt i morse, då jag följde en länk och kom till en artikel om kriget i Jerusalem – kriget mellan araber och judar. Det är inget märkligt i det att komma till sådana artiklar. Men här poängterades, att det inte fanns uppgift om att Jerusalem var judarnas. Än mindre Palestina då anar jag underförstått?

Ja, det finns så stor brist på kunskap om historien. Alla vet ju att Abram fick Ismael först och senare sonen Isak. Och därav alla krig som följde… Inget som jag kan redogöra för. Därför stannar jag vid min egen historia igen. Den kan jag bäst av alla. Jag har varit fostermamma en kort period av mitt liv, som var en av de lyckligaste. Den andra korta perioden av lycka var då jag fick vara ”pastor” och bara ösa fritt ur källan och bjuda. Den ena perioden kom efter den andra med några års mellanrum.

Så direkt på konstigheterna. Varför fick Noomi bli sköterska till Obed och dessutom av kvinnorna runtomkring fått veta att just Noomi fått en son! Och kvinnorna gav honom namn och kallade honom Oved. De gick förbi den rätta mamman Rut! (Ruts bok i bibeln)Det var väl ändå en självpåtagen uppgift? (Undra på att jag övertalade en duktig tekniker att filma mina funderingar fram och tillbaka. Jag måste ha dem på plats i rymden medan jag lever. Innan jag dör.)

Står det verkligen i bibeln att Jerusalem inte tillhör bara judar? Vad står det då i så fall? Jo, det står om tre män som kom på promenad till Abram en gång. Den ene var kung i Salem och hade inget släktregister bakåt eller framåt – om jag fattat rätt.

Det är väl inte bara jag som saknar rätt kunskap om en tröskplats senare i historien och nya namn på det som varit? Varför sjöng de i slutat av 1800-talet så mycket om längtan efter Sion den store konungens stad? Varför gick två kvinnor till den vise kung Salomo ändå senare i tiden för att han skulle avgöra en tvist om samma barn som båda ville ha? Hur kunde kung Salomo vara så grym och komma med det förslag han gjorde, när tvisten inte kunde avgöras vem som var den rätta modern? (1 Kungaboken kap 3:16-28)

Det är inte bara jag som behöver läsa på!

Tror jag…

Men det vet jag! Idag är det Pingstdagen. Pingsten delar det som är ande och det som är kött mitt itu angående gärningar. Ja, Abram gick till sin tjänstekvinna, sin slav, därför att Sara var realist och inte kunde tro på det orimliga, att hon skulle kunna föda en son, när hon var 90 år. Detta kallas ”kött” i Nya Testamentet. Motsatsen att tro på Guds löften kallas ”ande”. De som tror, att Jesus är Guds son kallas efter den händelsen Guds barn (vilket vi ock äro).