Det är inte lätt att förstå vad jag menar! Det vet jag. Som sagt: Det är ett släktdrag från en faster att överskatta lyssnaren och hoppa över information här och där. Hon var född år 1880 och hade bara gått tre år i skolan. Sen var det arbete som lillpiga på en gård som gällde. Jag är ju mer utbildad och har en relation till tre kvinnor, som utbildat mig till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Absolut finaste titel jag har. Sen blev jag inte godkänd ändå. Där fortsätter storyn i det oändliga…
(Missionskyrkan i Norra Björke skall rivas och Gunnel Bergstrand ansvarade för information till sockenborna år 1989. Några informerade om varför den funnits till. Foto: Ruth Johansson, Velanda.)
Jag var redan bekännande kristen, när jag antogs att gå kursen år 2011 som erfaren av vård inom psykiatrin. Jag hade redan en relation till Gud, bibeln och frikyrkan. Jag var redan en bekännande kristen, när jag började min utbildning till sjuksköterska också. Det är inte mina problem med deras rädsla för andlighet men inte för nyandlighet!
Fem år efter min chockartade upplevelse av sinnessjukhusvård tvingades jag söka upp en frikyrklig läkare för att berätta det jag varit med om av diagnoser och övergrepp. Bland andra diagnoser tog jag upp frågan om religionsgrubbel. Vad innebar det? Läkaren svarade visligt, att den som blir sjuk har med sig sin egen vokabulär. För mig var fråga att få köra upp igen för att få körkort. Läkaren var medlem i Tabernaklet i Göteborg. Han kunde lyssna! Det var han, som gett mig sömntabletterna år 1956, som jag reagerade tvärtom om på – kunde inte alls sova utan blev hög och fick en snacknoja. (Det senare är ur narkomaners vokabulär. Den kunde inte jag på den tiden. Och använder helst inte.)
Mitt manus till boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” var redan klart för tryckning år 2011. Ett kapitel har provocerat många men inte alla de andra kapitlen! Detta enda borde bort för det är obegripligt! För vem? För professorn i anatomi och fysiologi eller docenten i nästa utbildning, som sa det samma om blodet? För pastorer inom frikyrkan, som inte forskat djupt nog i ämnet om kraften i tron på Jesu blod? Kritiken var enstämmig från flera olika. Kapitlet om blodet borde bort. Ingen begriper det!
Ja, då fick vi bli oense. Sju år har gått och jag har fortfarande en relation till dessa tre kvinnor, som utbildat mig i att hålla föredrag. Manus var ju klart:
”Skamliga sjukdomar och mindre skamliga – Om att leva med psykiatriska diagnoser.” Den sista meningen var ett tillägg i annonsen av en diakon. Det blev bara det enda föredraget. Jag blev inte godkänd som attitydambassadör inom (H)järnkoll trots egen erfarenhet och utbildning inom psykiatrin.
Så har jag en relation med tre pastorer också. Det skall vara män och är det. När vi träffas vet deras fruar, att jag bara vill prata själv och prata teologi. Det får jag göra med dem.
(Den 25 maj 2018 under en av visningarna av filmen i Annica Engströms regi Stiftelsen Gyllenkroken. Foto: Linda)
Linda Weichselbraun var journalist, när vi möttes år 2011 och medförfattare till boken ”Inre rum – Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa”, tillsammans med Annica Engström. Båda är duktiga fotografer också och har ytterligare utbildningar, sen vi möttes första gången. Inbjudare till den 25 maj på Elings ark var Anneli Jäderholm – tre eldsjälar som vill förbättra vården för psykiskt sjuka. För de finns och vågar berätta nu tillsammans.
(Tack till Nancy Wiklund också på Elings ark. Den 25:e maj 2018 var perfekt arrangerad för anhöriga.)
Gunnels plats i rymden 