Söndagsskolan – Gunnels plats i rymden

Min sång i natten

Det är natt och jag vill sammanfatta mina påsktankar.

De börjar med Emmaus-vandrarna Lukas evangelium kapitel 24:13-35. Alltid föreslagen predikotext i kyrkoåret på Annandag Påsk.

I år har jag vänt från tankarna vad Jesus eventuellt berättade som orsak varför han måste dö. Det finns att läsa om i Svenska Kärnbibeln med sina förklaringar. Det finns mycket av forskning kring detta.

I år har jag utgått från att han är VÄGEN att nå fadern för vår skull. Vägen fram till en av de sex givna fristäderna skulle hållas i ordning, så att den gick att nå undan blodshämnaren. 4 Mos 35 och 5 Mos 19. Den förebilden håller i alla tider.

Följ blodfläckarna från början av VÄGEN! Ett felfritt, oskyldigt djur måste dö för att HERREN Gud skulle kunna ge kläder åt Adam och hans hustru. Det hade varit nakna inför Gud men blev blyga av skammen genom olydnad.

Det blev blodfläckar på VÄGEN, där Kain slog ihjäl sin bror. Abels blod började ropa till Gud: Hjälp!

Det blev blodfläckar där bröderna slaktade ett djur och doppade Josefs mantel i. Sen var lögnen ett faktum: ”Vi har hittat hans mantel!”

Det blev väldigt mycket av blodfläckar i Egypten, då det felfria lammet slaktades. För att inte tala om blodet på alla dörrposter!

Lite avundsjuka. Några lögner och vi fortsätter att kivas under VÄGEN år 2023. Vem tolkar rätt? Vems åsikter gäller?

Mina föräldrar var de första, som höll i ordning VÄGEN till Jesus. Det var lätt som barn att nå honom och lära känna honom. De var söndagsskollärare också tillsammans med andra. Sen kom bibeltrogna pastorer och gav bibelundervisning, som inte var snårig.

Jag hade det bra till och med stormen år 1969. Då fick flera nyfrälsta narkomaner återfall och jag fick känna på deras ockulta blandningar samtidigt med deras berusningar. Det kom villoläror, som jag inte sett förut.

Sen kom ”En ny tid – En ny tro”. Den boken har jag läst flera gånger. Västerlänningar tror, att det är ofarligt med meditation och frigörande dans t.ex. Ingen vill veta, att det kommer ur hinduismen!

Ja, så skulle vi bara behöva lyda tolv apostlar från Australien. De står för det som fattas i bibeln (min ironi). Eller detta att vara utan medlemsregister och ekonomiskt ansvar! Det fattar inte jag.

VÄGEN valde mig, som är beskriven i bibeln. Den höll att vandra på under alla år. ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Psaltaren 119:105

Klockan har hunnit bli 2.00 2023 04 10

Gunnel Bergstrand

Korsordet

”Hur orkar du?”

Frågan har kommit mer än en gång, när jag berättat om något ur bibeln – en aha-upplevelse jag gjort. Men att lösa korsord då vecka efter vecka? Är inte det tröttsamt?

Så fram till Annandag Påsk fortsätter jag söka efter berättelserna om VÄGEN till Gud med sina blodfläckar. Lodrätt: försonad. Vågrätt: förlåten

Jo, det finns att läsa om i 3 Mosebok kapitel 16. Där finns sången ”Gå Sion din konung att möta, Jerusalem gläds år din Gud, Strö palmer på väg för Messias, bered dig som väntande brud. Var glad i din Herre och Gud.” vers 3 ”Han kommer till jorden att bringa ett offer på korsträdets stam, att dö för vårt syndiga släkte och föra rättfärdighet fram.”

Försonad – förlåten. Där har du teol.dr. Peter Fjellstedt en av många i slutet av 1800-talet, som röjde på VÄGEN fram till Gud, så att den skulle bli framkomlig för den skyldige! 5 Mosebok kap 19. Hans stora gedigna forskningsarbete med bibelförklaringar håller! Sen dess finns det avancerade verktyg att gå vidare. Israels folk skulle sköta ritualerna under hela ökenvandringen med offer utan att kunna förstå innebörden – profetian om Jesu offer av sitt eget liv. Deras nertecknade berättelser blev vår frälsningshistoria. ”Frälsningen kommer från judarna,” sa Jesus.

Min blogg är personlig men inte privat. Det blir tydliga spår efter mig. Gång på gång har jag berättat om kulturen, som gör mig så ledsen – alla dessa Missionskyrkor, som inte har någon församling. Ja, det kan bli vackra foton med mjölkört som blommar i backen, där vägen dit är igenvuxen.

Kvar är sången från söndagsskolan: ”Låt mig få höra om korset, kvalen och smärtan han led Visa mig graven i berget, där man han kropp lade ner. O, vilket under av kärlek Det var för mig som han dog Det var för mig som han uppstod Herre, min Gud det är nog…”

Mod att leda Del 4

Frågan är vart jag vill leda. Är jag en bakåtsträvare?

När jag var ung berättade en för mig, att melodin i söndagsskolan fanns förut men med en helt annan innebörd än: ”Är du glad av hjärtat nöjd…och ”När du ser vad Jesus gjort, Sjung då, sjung då…” Så citerade hon: ”Flickan från Havanna hon har inga pengar kvar Sitter i ett fönster Tittar efter karl…”

Snopet.

Ja, det var barnens sångbok och vi fick sjunga in teologin, påstår jag i Missionskyrkan. Det var så mycket prat om instrument senare i Pingströrelsen – om fiolen från dansbandsmusiken. Saxofon var inte tänkbart. Suget i dansbandsmusiken fick inte komma in bland de frälsta!

Som om inte suget i discomusik tränger sig in till alla unga med dämpad belysning i lokalen och strålkastarljus över musiker och solister! Skall en gudstjänstlokal likna en disco eller teatersalong?

”Mitt hus skall vara ett bönens hus,” sade Jesus. Det var då det. På hans tid. Nu tycker jag inte om lovsången idag med ständiga upprepningar. Den är inte till mig! Den är till honom som sitter på tronen!

Visst, men vi lite äldre och gamla skulle också vilja sjunga vår lovsång till honom som frälst oss från synden genom sin död på korset. Han som sitter på tronen nu och ber för oss är värd allas lovsång!

Så enkelt är det.

Läser i tidningen Dagen om Danmarks drottning Margarethe. Hennes valspråk är: ”Guds hjälp, folkets kärlek, Danmarks styrka”. Hon får frågan om sin tro på Gud och säger till slut: ”Ett av de stora glädjeämnena när man går i kyrkan är att sjunga med i psalmerna så högt man kan. Jag önskar att folk skulle våga sjunga med. Man deltar i gudstjänsten när man sjunger. Jag har inte mycket till röst, men jag har alltid älskat att sjunga.”

Citat av en drottning.

Mod att leda Del 3

Det är inte inne längre med bloggar! Jaså! Det är inte inne längre med Facebook! Än sen då? Här är det fortfarande fråga om mod att leda. Jag är inte klar med vad GLS står för ännu – detta globala ledarskap, som introduceras i den pingstförsamling, som jag tillhör. Och de bloggare, som jag följt under alla år fortsätter att blogga lika envist som jag gör. Vi håller på med utvärdering, om någon undrar, för livet ligger bakom.

Den nya fasen i livet är upprepning och åter upprepning. Så ha tålamod med dem! Upprepningar menar jag. I vart fall tror jag inte, att jag citerat Frank Mangs förut. Det citatet kom jag på i morse, när jag vaknade och lyder:

”Denna själarnas innerliga gemenskap som kallas kärlek.”

Jag kan minnas fel så klart. Det finns ju en psykolog, som är expert på minnet och menar, att det inte går att minnas utan att ändra och justera lite. Fortfarande finns jag kvar i förberedelserna till min sista predikan. Den fick aldrig något ”Amen”.

Jo, jag har det så att hjärnan fotograferade samtidigt med vissa ord, som jag hört för länge sen. Dessa ord från min far kom ungefär år 1985, när han varit änkeman under två år och gjorde en utvärdering av livet. Det blev min slutsats av vad jag hörde honom säga i några få ord. Det var tre intresseområde som han haft: familjen, fabriken och församlingen. Han hade inte kommit längre utan körkort och bil. Järnvägen var nedlagd. Några bussar var inte tänkbart att resa med. Det hade blivit alldeles för länge i så fall att gå i Trollhättan och vänta på att få komma hem – komma därifrån.

Det var inte sant, att han inte kom längre än inom socknen! Han svingade sig högre upp än några flygplan kan lyfta till. ”Långt bortom rymder vida längre än solar går, högre än stjärnor tindrar, den bedjandes suckar når. Anden från stoftets världar lyfter sitt vingepar, klappar på himlaporten och söker sitt hem sin Far.” Där fanns han utan att kunna berätta för mig. För då hade han blivit rörd till tårar. Och det ville han inte. Det hade varit så generande nog i alla söndagsskollektioner. Komma till det viktigaste och då börja att gråta…

Ungefär två år senare under hans sista vecka bad han mig läsa för honom. Det är värt att upprepa: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” Det visste jag inte då var det står i Nya Testamentet. Han kunde det utantill och klarade några dagar till. Han hade mod att leda!

Kan man ärva ett mod att leda? Kan man importera det från USA? Vore det inte bättre, att vi får sjunga de gamla sångerna eller psalmerna, som de skrivit, som hade mod att leda på sin tid och i vår tid?

Arvet

Auktionen var över. Den dagen hade jag inga möjligheter att vara med och inget intresse heller. Det bara är så. Vi värderar och intresserar oss för olika ting.
En dag var jag så mycket bättre i min rygg, att jag kunde resa och besöka min morbror. De hade brutit upp han och moster och hade modern lägenhet i stan. Nye ägaren hade inte tillträtt och jag fick låna nycklarna till husen. Jag ville fotografera taken och dörrarna. Jag ville minnas barndomens hemlängtan efter mamma. Visserligen var jag där bara på sommarlov. Det ändrade inte min inställning och den kusliga vindstrappan var borta. Moderniserad, öppen ljus. Det som kallades andra våningen var öppen vind i min barndom med ett vindskontor åt varje håll. Morbror ”Larsa” rum låg till höger ut mot vägen. Så märkligt. Jag bara har fått för mig, att det var i det rummet den första hemliga nattvardsgången hölls utanför Svenska Kyrkan. Det kunde ju lika väl ha varit i rummet till vänster inåt trädgården, eftersom samlingen inte var tillåten. År 1876 var morfars äldre bror August initiativtagare till att en söndagsskola bildades. År 1884 bildades Missionsförsamlingen. Så var det kvar en oinredd vind mellan dessa två rum. Där tittade jag in och fick se en stor klumpig kista. De hade väl inte klarat av att bära ut den till auktionen och inte heller fått någon köpare. Den stod kvar där den stått alltid. Inte bara kistan minsann utan även det Guds ord, som funnits tillgängligt bland gårdens ägare. Kan man ärva en kista? Ja. Kan man ärva Guds ord? Nej. Bara bli påverkad…

Sagt och gjort. Jag lyfte upp dessa böcker och lade dem ovanpå för fotografering. Sen skulle jag ta med dem till stan och fråga min morbror hur detta gått till. Jag vet ju att ”religiösa” böcker blir över på auktioner. Kunde jag få min morfars böcker? En heter: ”Passionspredikningar jemte twå predikningar om tröst emot döden” av Doktor Martin Luther (Ny översättning av Cavallin)

Här är jag nu och undrar om man kan ärva Guds ord, som det står översatt eller genom förklaringar?

Brita, Ruth och exegetiken

Ruth är långt över 90 år gammal och Brita skall fylla 85 detta år. De kvinnorna tänker jag på sen tidig morgon. För det handlar om exegetik i vanlig ordning, eftersom jag bara följer två bloggare Mikael Karlendal och Dag Sandahl. Båda otroligt pålästa, utbildade män i teologi, exegetik med mera.

Ruth tjänade den mesta delen av sitt liv i Velanda Missionskyrka i alla olika uppgifter, som behövdes och blev ordförande till och med, när det fattades en sådan. Vi samarbetade under åren 1988 – 1993. I en av mitt livs svåraste ögonblick tog Ruth ett fotografi på mig alldeles rödgråten. Min barndom och ungdoms Missionskyrka skulle rivas i Norra Björke. Det var jag, som ordnat med hela den sista gudstjänsten, därför att sockenborna inte kunde något om ägandeförhållanden eller funktionen.

Utan Brita hade det inte fungerat. Brita har tjänat i ”stora körkan” under många, många år i Norra Björke. Vid det här tillfället i Missionskyrkan var det Brita, som gav mig stöd och ordnade med alla blommor. Det var sorg för mer än en av oss. Ruth och Brita representerar tusentals kvinnor och åter tusentals, som ingen teologi eller exegetik kan eller kunnat. De har tjänat ändå i många olika uppgifter. Det är bara jag, som kämpat med bibeltexterna, om jag får predika eller inte. Nu kvittar det vid 80 års ålder. (Jag är så barnslig fortfarande, att jag gillar att fylla år.) Och Rose-Marie såg mig en gång och fixade en blogg – en osynlig predikostol. (Jag har ju predikosjukan.) Det är en tredje kvinna bland alla, som varit/är i tjänst. http://www.mikaelkarlendal.se/2015/06/24/kvinnor-i-ambetet/

Sista gudstjänsten i Norra Björke Missionskyrka år 1989 Foto: Ruth Johansson

Ädelstenarna

Igår fanns berättelsen om ädelstenarna i en av bibelstudieplanerna för oss som är med i ”ANTA UTMANINGEN” 2 Mosebok kap. 39:8-14 Det gäller bibelläsning.

Jag går här och funderar över detta med förkunskaper. Bloggen är ju min personliga och jag skriver om Josef, som om alla vet vem Josef är! Ibland tänker jag på det lilla barnet, som var alldeles för frågvis på kyrkans barntimmar. Hon platsade inte där utan störde med alla sina frågor och fick inte vara med längre. Hon är vuxen nu. Carina har ADHD och berättar öppet om hur detta fungerar i vardaglivet. Carina har sagt, att hon läser min blogg. Jo, så är det. Jag vandrar i bibeltexter tillsammans med Josef och har flera bloggposter om honom.

Hur skall jag kunna veta, vem som har förkunskaper om bibelns personer? Hur skall jag kunna veta, vem som har förkunskaper om mig och mitt liv, om jag inte berättar? Eller om Carina eller alla andra? Vad var mitt behov i livet eller andras? Vi har gått igenom så olika händelser och prövningar i livet. Det kan bli en poäng! Det kan bli poängen!

Ädelstenar ser olika ut och har olika hårdhetsgrad. De har varit utsatta för olika tryck och olika miljöer. Några kan mycket om stenar och var de finns att finna. En gång ringde jag till en pensionerad geolog och frågade på de tolv ädelstenarna, som skulle finnas i översteprästens bröstsköld. Tolv stenar med tolv namn inristade och den ena stenen inte lik den andra. Två syskon är inte alldeles lika. Två halvsyskon är mer olika. Jakobs tolv söner var mycket olika. Av dem blev tolv stammar. Tolv är ett förbundstal. Herren Gud själv hade slutit det förbundet med dem. En annan gång långt tidigare läste jag ett bibelstudium av Dagny Bergling om ädelstenarna i översteprästens bröstsköld. Hon hade forskat i bibelskrifterna och om ädelstenar uppkomst och behandling i naturen.

På översteprästens bröstsköld närmast hans hjärta skulle dessa ädelstenar ha namnen på de tolv stammarna och vara en påminnelse inför Herren vad han lovat i sitt förbund med Israels folk.

Där kommer kopplingen till förbundet genom Guds egen son Jesus till judarna främst men också till alla i hela världen, som vill ha hans erbjudande om förbön:

”När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en  överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (Hebreerbrevet kap 4:14 Svenska Folkbibelns översättning)

Så är det. Gamla Testamentets berättelse om Josef och hans bröder pekar fram mot Jesus till slut och hans bröder. Josef var frestad på olika områden och är en förebild till Jesus. Jesus var frestad i allt och drog sig inte undan – inte ens en död på korset. Döden vann han seger över och kan hjälpa oss nu när vi blir frestade och vill ge upp kanske.

Han ber för oss i sin himmel. Korset är tomt. Graven är tom. Han är inte där. Han lever!

Kökssoffan

Det är många minnen med en kökssoffa. Först hade jag en kökssoffa tillverkad, som de gjorde förr i något uthus på gården. Den var lite maskäten inuti och min far, som var snickare kunde göra om sänglådan till en fräsch med spånplatta. Det syntes inte sen utifrån och soffan hade inget antikvitetsvärde. Värdet i den var i vems hem den funnits och minnet av de gamla som ägt den. Senare blev det tillfälle att ropa in vår egen kökssoffa på den interna auktionen mellan oss syskon. Jag bytte upp mig, som andra byter kök ungefär.

Det som är så roligt är alla minnen kökssoffan väcker. Jag har märkt, att de två benen till sänglådan på höger sida är lite fasade längst ner. Det är till skillnad mot de två benen på vänster sida, där pappa hade sin plats. Jag kan höra inom mig små barns trummande med skorna mot träet. Ingen behövde lära ut det. Många barn har suttit på den delen av kökssoffan och många vuxna också naturligtvis. Det är så jag minns idag, när Rune en av grannarna kom för en pratstund. Många år senare kom ett av hans barnbarn och satt där i mor Annas kök. Det är så jag minns.

Minnesstunden för Rune 90 år är över och innan dess begravningsgudstjänsten i Norra Björke kyrka.

Anton kökssoffan158 Nostalgi

Så för att börja från början. Kökssoffan hör ihop med min hembygd. Runes far hade kommit till byn, när järnvägen Nossebro-Trollhättan var klar precis som min far och andra unga, som räknade med att få arbete och en framtid. Hundra år är inte mycket konstaterade vi vid minnesstunden. Före detta grannen Josua hade varit med som ”pinnapôjk” år 1914, därför att han kunde skogen mellan Frambo och Norra Björke. Det var fråga om att markera ut kortaste sträckan med hjälp av pinnar.

tåget163 Tåget på VGJ vid Norra Björke station år 1919 ungefär Foto: Georg Lindahl

Runt den lilla järnvägsstationen byggde de unga sina hus, bildade familj och hade små industrier så nära bostäderna. Av dessa hundra år hade Rune levt de nittio och vi hade affären, sågverket, möbelfabriken och Missionskyrkan mitt i byn som centrum för arbete och möten.

missionskyrkan NB162 Missionskyrkan mitt i byn invigdes år 1921

Så klart att var och en har en egen minnesbild av hembygd, uppväxt och skola. Få stannade kvar om det fanns tillgång till arbete. Många av oss har hållit kontakten trots geografiska avstånd. De unga som kom och bosatte sig i bygden i samband med att järnvägen mellan Nossebro och Trollhättan blev klar hade ingen släkt där. När pappa dog fanns inte en enda rottråd i Norra Björke. Jag började intressera mig för kyrkogården och läste på gravstenarna och frågade de äldre. På några gravstenar hittade jag bibelhänvisning – en tydlig markering om vad de trott på här på jorden och vad de förväntade sig i himlen.

kyrkan NB161 Norra Björke Kyrka

Det var Rune som berättade för mig en gång, hur jag skulle hitta gamla, försvunna boplatser i skogen.
”Titta efter fruktträd i blom på våren! Sen kanske du hittar en grund också efter hus.”

Det är i Norra Björke min hembygd, som jag lärt känna Gud och fått en relation till bibeln. Där har han uppenbarat sig och fortsätter att göra det.

14 07 08 Sonjas fjällvandring Hundra blommor fanns i herbariet från hembygden år 1952

Detta vackra foto är från Jämtland på beställning och det finns löfte att återge det av fotografen Sonja Boström. Hennes man Martin är bibellärare/teolog på en folkhögskola där.

Vem är han?

Det är tidig morgon. Det är min tid och tankarna går till min hembygd och allt vad det innebär av minnen under ett långt liv. För det säger bibeln. Livet blir sjuttio år. Åttio om det blir långt. Bibelns upplysning stämmer inte längre. Vissa får en övertid.

Det fick han, som blev 90 år. Några av oss före detta bybor har fått växa upp tillsammans med honom och hans familj. Våra föräldrar gifte sig ungefär samtidigt, när den generationen var ung efter första världskriget. Deras alla barn var tonåringar eller små, när andra världskriget bröt ut. Vi barn fattade inte stort mer än att finlandbarnen kom och placerades i olika familjer. Allt går att analysera i efterhand i rätt eller fel i fel eller rätt. Tågen passerade genom närmaste stad med tyska soldater, som ockuperat Norge.

Tankarna snurrar för det var Missionskyrkan, som var gemensam och tron på Gud och söndagsskolan. Den timmen var alldeles för lång för pojkar, som inte kunde sitta still utan hellre ville cykla eller springa i skogen och orientera efter karta och skärmar. Största föreningen som höll ihop oss var väl Frisksportarna med sin hyrda torpstuga lång inne i skogen.

Det närmar sig begravning och minnestund för grannen en gång i barn och ungdomstiden, som blev 90 år gammal. Vem var han? Alla som kommer den dagen har egna relationer med honom från olika tider av hans liv. Han och jag har mötts som ”hemvändare” på andras begravningar senare period av livet. Han och jag har pratat mycket om vår hemsocken. Mitt intresse för socknen kom försent, när det inte fanns en enda rottråd dit. Det var då siste medlemmen i Missionskyrkan dog och grannarna inget kunde om ekonomin. Det har gått nästa 30 år sen den kyrkan revs. En kyrka är kvar. Nästan utan gudstjänstbesökare den också. Få kan ekonomin i det sammanhanget heller. I Missionsförsamlingen fanns inte ett enda bidrag från staten. Allt var frivilla gåvor. En frikyrkas medlemmar kan dö ut. Det kan inte Svenska Kyrkans, så länge det är barndop, som ger medlemskap. Så länge som staten har hand om indrivning via skattsedeln…

Vi skall vara rädda om Kyrkornas kulturvärde! Eller? Det kanske är dags i Sverige att tänka till? Jag har nya grannar och lever i ett höghus. De kommer från hela världen nu och har en annan krigshistoria än finlandsbarnen på 40-talet, som kom utan föräldrar. Igår berättade grannen om sin pappa, som trampat på en sådan där liten bomb från Bofors och blivit blind sen början av 90-talet. Det har visst kommit fler krigsskadade till Sverige, som vill åt vår ekonomi och vårt välstånd. Det finns än värre vapen tillverkade i Sverige, som skadat andra för livet.

Det kanske är dags att tänka till! Vilken värdegrund blev vi undervisade om i våra kyrkor, vi som är gamla nu och skall lära oss religionsdialog? Gud och Allah är visst den samme. Skäms ärkebiskopen för Kyrkans tidigare undervisning i Sverige? Skäms jag och tänker vara tyst och försynt på hans minnestund i min hembygds Kyrka? Vi som fick lära oss vägen till Guds hus…

Vem är hon?

kyrkan155 En kyrkas utsmyckningar

Kyrkan kallas för hon. När hennes utsmyckningar är dyrbarare än honom, som dog för henne – då är det dags att tänka till!

Bibeltanten

Ser att någon klickat fram ”Stackars Svenska Kyrkan” från förra året. Det är ju just den tanten i Ockelbo, som muntrar upp mig gång på gång. Detta fast hon inte lever och jag inte hittar den bok, som har texten om henne. Den arme, nye prästen som fruktade hennes förhör hette Erik Jakob Ekman född 8 januari 1842.
Läs om de två hur det var när de möttes https://gunnelsplats.wordpress.com/2013/09/04/stackars-svenska-kyrkan/

En ung tjej i nutid bad till Gud, att hon skulle få möta gamla människor, när hon flyttade till Göteborg. Gissa vem hon träffade! Gissa vem som drömt om barnbarn! Så fick jag berättelsen om bönesvar och frågan om hon fick kalla mig ”bibeltant”. Detta berättar jag bara som en enkel ursäkt för att jag tänker fortsätta älta. Precis där jag slutade sist. Ja, kalla det gärna, att jag ältar. Jag anser, att det finns bättre och snyggare ord som till exempel, att jag forskar. Och forskar i skrifterna precis som män gör. 🙂 Eller borde göra…

Tappa inte tråden nu! Den är tre år gammal mitt ältande om den senaste kända kvinnliga prästen. Den första är ju Margit Sahlin så klart i mitt minne genom åren och 1958 alldeles särskilt. I nutid gäller det allt blodigt offer, som måste bort och särskilt psalmen ”Guds rena lamm oskyldig På korset för oss slaktad…”

”Fy,” sa narkomanen år 1969, ”jag tycker att det är så äckligt med blod! Han sa till mig i Smyrna, att jag skulle tacka för blodet!”

Det var då det. Så säger ingen i Smyrna nu för tiden. Gissar att det kan vara postteologi. Det fina uttrycket har jag snappat upp i en doktorsavhandling om försoningens mellanrum. Just i det mellanrummet är vi nu med mitt ältande, som övergått i forskande. Pingströrelsen som jag tillhör lär ha den objektiva försoningsläran. Jag för min del kan ju min egen väckelsehistoria ner till ”Predikare Lena” på 1700-talet och lär sen ha den subjektiva försoningsläran. Den hade jag insjungen i blodet, innan jag blev inlåst på Restad Sjukhus. Tjugo år gammal men inte myndig och tjugoett. Mamma och jag var helt överens om behov av vård men hon måste skriva på sitt namn. Förlåta och glömma också vad som hände i deras behandling av en sjuk, ung människa.
”Såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

Detta skall redas ut! Gud hatar synden och vredgas över den! Har jag fattat rätt, att han måste placera den vreden på ett offer, som var oskyldigt? Och var finns poängen att gräla om min barnsliga tro på att Gud älskar mig? Han behövde inte något offer för att blidgas! Det är väl ändå min och andras synd som sargat Jesus och plågat honom hela vägen fram till korsfästelsen och döden på ett kors? Det var väl ändå inte Gud, som piskade sin son blodig på vägen dit?

Det tragiska är att pingstvänner idag inte fattar, att de har den objektiva försoningsläran. Ingen har visat mig något intresse av att reda ut begreppen. Jag fick medlemskap år 1970 ungefär. Jag arma människa! Vem skall hjälpa mig? Hör du det? Jag kommer från Svenska Missionsförbundet. Utan att vara medveten om det borde jag ha en subjektiv försoningslära precis som Sofia Camnerin har i sitt Försoningens mellanrum!

Mitt mellanrum är tre månader inlåst på ett sinnesjukhus fastspänd i ett bälte och tvångssprutad. Det är försoningens mellanrum för min del. För att eventuellt få någon mer att läsa min blogg, bör jag ha med foton. Snart kommer det ett på Paul Petter. Han älskade Gud och blommor. Precis som jag gör. Snart kommer det några blommor från Gotland. Men jag skall fråga först. Annars får det bli från Norrland utan att fråga.

Allt mellan himmel och jord Svar till Fredrik Wenell av Stefan Swärd

(I Norrland finns det en fru till en teolog, som får vissa uppdrag av mig att hämta blommor i fjällen. Hennes man heter Martin.)

130704 Visst är denna blomma från fjällen norr om Östersund?

Försoning till livs

Här kommer en fortsättning på ”Försoning till döds”. Det är möjligt, att det går att hitta bättre rubrik längre fram. Som det nu är får den stå.

Min far var försonad ända till sista andetaget och höll fast vid den bibelundervisning han fått redan som barn. Hans söndagsskollärare hette Svensson. Söndagsskolan hölls i hans föräldrahem i finrummet. Det fanns inga andra rum att välja bland. Där bar de in små bockar och plank att sitta på söndagsmorgonen för alla barnen. Barnen från andra hem väntade redan medan pappas familj åt frukost. De var så ivriga att komma in. Det fanns ingen konkurrens med annan information.

Som sagt och skrivet. Jag fattar inte skillnaden mellan objektiv och subjektiv försoningslära! Det gjorde inte min far heller. Det var aldrig aktuellt. När prövningarna kom tog de sig igenom allt med Guds hjälp. Över det tomma korset i Missionskyrkan i min barndom fanns texten: Gud är kärlek. Vid en ommålning av väggarna kom den aldrig tillbaka.

Försoning till livs har jag varit med om hela mitt långa liv. Så nu bjuder jag på färskaste fotot från Gyllenkroken, Göteborg från den 28 maj – i nästa bloggpost. Det är samma fotograf som tog upp min berättelse den 12 september 2013 på före detta Restad Sjukhus, Vänersborg. Annica Engström är projekledare och visade filmen:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt” vid tre tillfällen den 28 maj på Gyllenkroken.

Mor Anna

Huvudpersonen i filmen är förutom mitt berättande ”jag” min mor, som skrivit på ansökan om vård för mig. Jag var inte myndig den 5 sept år 1956. Det finns en mor också som levde i försoningen ända till sista andetaget. Det sista andetaget hördes knappast enligt min bror. Mor Anna kunde heller inte skillnaden på objektiv och subjektiv försoningslära under sin långa livstid. I hennes uppväxt fanns inget fotografi i finrummet på C.O.Rosenius. Där fanns det bara ett stort på P.Waldenström på en vägg och en förstoring av storasyster och hennes man på en annan.

Skall det vara nödvändigt att göra allt så komplicerat för mig på ålderns dag med systematisk teologi? Se tidigare länkar till problemen. Min morfar ville läsa till präst men det fick han inte. Storebror hade drunknat innan han tog studenten. Detta trauma finns mellan mångas rader i ”brefven” och morfars anteckningar. Pennalism skulle visst upphöra på det läroverk, där storebror gått. Senare.

Senare. Ja, det är mycket som vi kan skjuta upp och tänker ta itu med senare. Det är så obehagligt att tänka på det nu. Detta med mobbning till exempel. Många barn går till skolan med en klump i magen eller vägrar till slut att gå dit. Det är inte mitt problem. Mitt problem är hur jag skall kunna få ihop det allt som jag läst i de teologiskt lärdes bloggar om försoning. Som om det är väsentligt?

Skall den vara objektiv eller subjektiv? Skall jag kunna få predika någon mer gång i livet i någon Missionskyrka om försoningens hemlighet? Visst är filmen bra:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt” men det är ingenting jämfört med att få ha en relation till honom som viskade sitt ”bliv” och ville mening i mitt liv.

Inte kan väl alla Missionskyrkor försvinna på en gång? Han (Jesus) har försonat oss med Gud! Det är stort och behöver sägas även i Equmeniakyrkor. Han (Jesus) har försonat mig med mig själv och mitt trauma från år 1956.

Psykiatrisk sjukvård behöver kunskapen om försoning också tycker nog jag.

Försonad till döds

Min far blev nästan 95 år gammal och hade som sagt aldrig läst teologi. Som jag berättat tidigare klarade han inte av att berätta skillnaden mellan C.O.Rosenius och P.P.Waldenströms olika tolkningar av bibeln. Det bara var så att i finrummet i hans hem hängde ett stort porträtt av den ene lärofadern på en vägg och på nästa den andre. Lika stora porträtt som jag kan se det från ett foto från hans föräldrahems finrum. ”Det bara var så”.

Min far var en systematisk arbetande snickare ända fram till sista halvåret. Ingen oordning i hans tankegång. När han låg på sin dödsbädd bad han mig läsa för honom:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”
1917 års översättning

Han citerade versen själv först och sen var det bara så att jag inte visste var denna vers står skriven och letade förgäves i Johannesevangeliet. Jag fick gå hem och lära mig min läxa. (Joh.11:25) Han var redan försonad till döds och trygg i sin Gud. Den teologi han kunde fanns i sångerna från barndomen och i hans egen bibelläsning. Så har jag det också och älskar sången:

”Min Gud vad jag betänker vad du har gjort för mig…Du döden för mig smakat, du mina synder bar och över mig du vakat i alla mina dar…Nu är jag redan salig och går till himmelen.”

Far147 Systematiskt snickeri

En enda gång i livet talade vi teologi han och jag. Det var en söndag efter gudstjänsten i Svenska Kyrkan med barndop. Prästen sa, att det lilla barnet blivit inympat i det äkta olivträdet. En liten stund hemma vid köksbordet pratade far och jag om den tolkningen. Som inte var vår. En personlig omvändelse är en förutsättning, ett personligt svar på Guds kärlek i Kristus för att bli inympad var hans och är min tolkning av just den bibeltexten.

Så kom påsken år 2011 med ett S.O.S. från en kvinnlig präst och jag blev förtvivlad minst sagt över denna okunnighet om försoningen genom blodet. Det har varit en total förvirring sen dess som speglat sig i mina olika bloggposter. Privat har jag ju en Missionskyrka som är riven och en Svenska Kyrkan som står kvar i min hembygd. Dessutom har jag haft mitt arbete på Räddningsmissionen, Göteborg där anställda och frivilliga tillhörde olika kyrkor. Vi debatterade aldrig olika tolkningar. Efter det tillhör jag Smyrna och efterlyser en teologi inom Pingströrelsen.

Öppet brev till kvinnlig präst

De tre mammorna som jag mött inom utbildning till attitydambassadörer i (H)järnkoll förstår inte det kristna pratet. De har lärt mig så mycket om hur det fungerar att leva med neuropsykiatriska handikapp. Systematisk teologi gissar jag är obegripligt, när tusentals tankar samtidigt ger kaos i huvudet. Om jag fattat rätt önskar de en tanke i taget från sig själva eller barnen.

”Vad handlar försoningsläran om?” Stefan Swärd

För min egen del är jag försonad med Gud genom vad Jesus gjort för mig på korset. Jag är försonad till döds jag också trots att det är långt till min fars höga ålder. Jag är försonad med minnen från ett destruktivt sjukvårdssätt på 50-talet. (Och protesterar högljutt nu tillsammans med de sjuka, som råkar ut för bältesläggningar och tvångssputor inom psykiatrin.)

Min Gud har vakat över mig alla mina dar. Som sagt. Som skrivet.

”Vad hade av mig blivit om du ej handlat så
om du ej nåd mig givit jag måst i döden gå.”