Skrivet av: Gunnel | 12 mars, 2016

Historien

Så började historien för min del. Den äldsta sysslingen på min mors sida skulle komma till Göteborg på besök. Handstilen på hennes brev som låg på golvet i tamburen var så bekant, men vem var brevet ifrån? Kan någon ärva en handstil för så skrev ju min mor, innan hon blev darrhänt och gammal? Så skrev en kusin…

I brevet fanns en förfrågan om natthärbärge för henne och hennes man. Vi kände inte varandra. Besöket blev en stor vändpunkt för mig år 1982. Gudrun ville lämna tillbaka min morfars bondepraktika och jag fick kopior av gamla brev om Roparna. Så sa hon, att de gamla breven innehöll uppgifter om Roparna.Historien163

Nu har jag nystat färdigt. Åren har gått och jag fortsatte min släktforskning i bibeln. Visst är det imponerade att komma ända ner till Adam och Eva! Utan historia lever ingen vare sig den är ljus eller mörk eller ointressant rent av. I min morfars bondepraktika är det fråga om sådd och skörd mest. I hans farfars tid var det fråga om ett svårt svältår. Det fanns inget ätbart. I bibelns historia återkommer berättelser om hungersnöd mer än en gång.

Det är morgon den 12 mars och mina tankar skall få virvla totalt fritt hit och dit, för det är sista dagen på kontraktet för brefvet.com. Någon har befogenhet att släcka ner den hemsidan sen. Innan dess fick jag hjälp av en supporter att flytta över de små berättelserna hit. Här är bilden på husen, som gått i arv från far till son. Jag har berättat om ”prästgenen”, som då rakt inte passade i en kvinnlig arvinge år 1958. Jo, jag har berättat om äldste sonen i en av generationerna, som tydligen var lika klen, som jag varit. Den slutsatsen har jag dragit alldeles själv, för det blev inget av en.

(Det är en västgötahistoria av Sixten Bengtsson. På landet förr i tiden var det märkvärdigt, när en missionär kom hem och berättade från något okänt område. Så var missionärens berättelse slut i kapellet och hon gav tillfälle till frågor. Det var tyst en stund. Sen kom frågan: ”Ho´ hade ena halter söster. Va´ ble´ de´ å´ den?”)

Nej, jag tänker inte oja mig, för det allra mesta av livet ligger bakom. Nu vet jag, att jag har sinne för teologi. Det var en kvinnlig exeget, som fick mig att fatta häromdagen. Och det gjorde mig gott!

Noomi betyder den ljuvliga men hon förlorade allt och tyckte att släkten borde kalla henne Mara. (Ruts bok kapitel 1)

Detta är antagligen lite teologi, som jag gräver i. Eller snarare är det så att jag älskar att promenera bredvid olika personer via texter och kartor bibeln…

Kom ihåg hur mycket jag vandrat bredvid Josef!


Responses

  1. Tack Gunnel för dina intressanta krönikor och bibelutläggningar! Det har varit givande varje gång jag har läst. Jag har inte hunnit läsa alla, du är ju produktiv 😀. Men de jag har läst har varit tankeväckande. Du får fortsätta i något annat forum.
    Kram Birgitta

    • Hej Birgitta! Tack för feedback! Det är brefvet.com, som jag sagt upp till slut. Jag kommer inte ihåg HTML-systemet och det används inte manuellt längre.
      Så denna plats är kvar.
      Kram från
      Gunnel

  2. Hej Gunnel. Tack för dina intressanta tankar. Släktforskning är jättespännande. Jag forskar på nätet på ancestry. På både mors och fars sida. Mest material (en lunta jag fått av min mor) har jag på morfars släkt som varit bosatta i en och samma by ända ner till 1500-talet. Det är där min mor bor nu. Hon flyttade tillbaka hem till Finland för att ta hand om sina föräldrar när de blev sjuka och gick bort så småningom. Min mor lät bygga sitt drömhus i timmer vid sin farmors barndomshem. Det är bara ett stort potatisland emellan husen. Det gamla röda huset där min morfar vuxit upp med sina syskon bebos nu av min mors kusin.
    Jag blev intresserad och kikade in på dina mycket läsvärda texter på brefvet. Det är fascinerande med historia och att få ta del av berättelser om hur folk levde, och överlevde, förr i tiden. Jag känner brådska att få veta mer om min farmors släkt. Min far har blivit senil men efter trettio år har jag återupptagit kontakten med mina två fastrar i Helsingfors. Jag hoppas att de vill hjälpa mig med berättelser och fotografier. Sedan finns ingen kvar som kan berätta.
    Jag ser fram emot att läsa fler av dina inlägg framöver.
    Ha en fortsatt fin söndagkväll.
    Kram/Anne

    • Hej Anne!
      Precis så känner jag det! Finns det ingen som vill passa på att fråga mig, innan det blir för sent? Så visar du – en okänd – intresse för min historia! Tack! Ja, jag har forskat en del med anledning av de gamla breven och hittat platsen, där de blev skrivna. Jag har fått hjälp av en hembygdsforskare, som kan mycket om 1700-talet och 1800-talet, där Sven Walberg skrev breven. Det var väl så mitt intresse för kyrkohistoria började. Och dessa unga pigor, som ropade ut att folket måste omvända sig till Gud från all dryckenskap. Pigorna blev ansedda som sinnessjuka och skulle spärras in och botas med blodiglar och lavemang. Eller få fängelse…

      Fortsätt att fråga dina fastrar! Pingströrelsen kan väl inte vara så gammal i Finland?
      Kram från
      Gunnel

      • Så tråkigt att du inte har någon som intresserar sig. Jag saknar min farmor och mormor. Om jag ändå hade varit klokare när jag var yngre medan de fortfarande levde och bett dem berätta! Men visst ska jag hålla kontakten med fastrar levande och säkert få ta del av en del därigenom.
        Det där med pigor som straffades lät ju både intressant och ruskigt. Det kanske du skulle skriva mer om?
        Jag googlade och fann att Pingströrelsen kom till Finland 1908 men tog inte fart ordentligt förrän tio år senare ungefär. Jag läser om min hemstads Juvas historia. Hittade en sida där det står att pingsthelgen 30 maj 1937 grundades pingstförsamlingen i Juva och det anordnades en fest för de nio personer som döptes. Samtidigt, står det, slöt sig min farmor och farfar (som tidigare tillhört Mikkeli Frikyrka) till församlingen. Min far som är född 3 maj 1937 var nyfödd då.
        Kram och god natt från Anne

      • Anne, det har varit på tal för många år nu att medlemssiffrorna i våra kyrkor sjunker. Mitt intresse för min historia började väl med att barndomens och ungdomens Missionskyrka revs.
        Det tog viss bara en timma och fem minuter enligt en granne, som bevittnade rivningen. Det går fort att riva ner men är svårare att bygga upp. Ingen behöver längre lära sig att läsa Kyrkans trosbekännelse utantill eller några psalmversar.
        Detta menar jag är ett gemensamt arv som förskingrats.

        Så klart att det går att få rätt på igen!

  3. Så fint att uppgifterna från brefvet har kommit över till din blogg. Just nu blev jag rörd av de lilla Västgötahistorien, som jag hör den: Rörd av båda parter, både missionären som kom och berättade, de där resorna för att väcka församlingsmedlemmarnas intresse för missionen var inte alltid en lätt del av kallelsen, och av åhöraren som månade om att den som kanske inte kunde klara allt i livet ändå inte skulle bli bortglömd.

    • Kerstin,
      och jag har redan gått i försvarsställning om någon tycker, att jag har ett manligt språk. Min lekplats med andra barn var ju sågbacken med allt timmer och brädstaplar och sen började jag hjälpa till på möbelfabriken som en av ”basens ongar”. Det var bara att lära sig olika tempo. ”Du gör så här,” sa pappa och bröderna.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: