Kategori: Memoarer

”Jag har inga kläder.”

I min ålder kan man leva på minnen – minnen som blivit mindre sårbara – minnen som inte irriterar längre. Irriterade gjorde de i stundens allvar. Provocerade gjorde de också. Vem vågar anmärka på mig?

Telefonen ringde en lördagsförmiddag och en vänlig röst frågade vad jag gjorde. Det var inte helt lätt att berätta om. Jag förberedde en predikan för första advent. En gemensam kyrkokör skulle sjunga och efteråt skulle det bli mat för alla i en Missionskyrka 17 mil längre bort. Det är mycket arbete med alla förberedelser. Vilket förtroende att få predika och sen få med en gåva till Räddningsmissionens arbete.

Då ringde en man och provocerade mig med sina frågor. Jag hade ärligt berättat, att jag förberedde en predikan. Nästa fråga kom omedelbart:
– Vad skall du predika om?
– Dock natt skall inte förbi där nu ångest råder…
– Vad vet du om ångest?

Min irritation accelererade. Det var färdigdebatterat med den mannen. Så till slut tog jag till ett anfall. Det var ju inte det första samtalet om kristen tro. Så började jag vänligt med att fråga, om jag fick ställa en fråga till honom. Det skulle gå bra och den kom:

– Varför är du så rädd för att dö?
– Jag har inga kläder!

Det har väl gått över 30 år sen det samtalet. Jag mår fortfarande dåligt av debatten mellan Stefan Swärd och Torsten Åhman om vad som händer ”Efter detta” – efter döden. Och varför debattera försoningen utan att någon vittnar om Jesu försonande blod i sitt eget liv – vad fick förlåtelsen från Gud för effekt i vardagslivet?

”Jag har inga kläder,” sa mannen som ringde och störde mig i mina djupa tankar. Ångesten skall ta slut! Säg det till en, som bär på sjuklig ångest och inte kan bli kvitt den! Vad visste jag om ångest? Frågan var på kornet. Jag vet i princip ingenting mer än om en normal oro och lite onormala bekymmer, som visar sig onödiga efteråt.

Vad vet jag om dödsångest? Ingenting. Det finns visst till och med barn, som inte vågar somna på kvällen för det vet inte vart de tar vägen.

”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont. Ty du är med mig din käpp och stav de trösta mig.”

Visst. Men alla känner inte herden och vet om vandringen med honom steg för steg.
”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”
Visst. Men alla vet inte var stigen går och råmärken har man flyttat! Jag har vandrat på en tydligt rösad led fram till korset. Där har jag fått kläder bildligt talat. Jag är inte naken inför Gud – ångestfylld inför döden.

Precis detta handlar advent om. Mörkret är skingrat och ljuset har kommit till världen. Ljuset lyser nu. Ljuset kan skingra en människas mörker. Visst har jag kontrolleringsbehov och vill veta vem som släppt in Jesus i sitt hjärta! Visst skulle jag vilja veta hur han eller hon trodde till slut, när döden kom.

”Jag har inga kläder!”

Detta vet Gud om och har vetat sen början. Redan i början fick ett felfritt djur i hans perfekta skapelse släppa till livet. Gud ville ta bort olydnadens skam och gav människorna kläder av skinn. De blygdes och gömde sig nakna – medvetna om sin nakenhet, eftersom de inte lyssnat till Herrens ord. De behövde inte ens be om kläder att skyla sig med. De behövde få tillbaka sin frimodighet inför Gud. Därför måste någon dö i deras ställe. Ett blod rann oskyldigt i Edens lustgård. De som var nakna inför Gud och rädda och skamsna blev klädda. De fick kläder utan att behöva be om det ens. Gud visste deras behov. Gud vet vårt behov.

Det är budskapet i advent. Han ger det vi behöver, innan vi ens formulerat vårt behov.

Se din konung kommer till dig!

Omöjligt svar

Hur ger jag svar på en sådan fråga varför jag ser fram mot domsöndagen? Hur förklarar jag för den, som ingen referensram har till kyrkohistorien 200 år tillbaka i Sverige, att jag är mer schartauan än pingstvän i själen?

”Må vi då betänka huru få våra dagar äro…”

Det kanske jag berättat redan, att jag inte är tillräckligt musikalisk. Saknar taktsinne. Kan inte klappa i händerna när de skall göras så vida inte en står på podiet i kyrkan och visar tydligt. Lite annorlunda känns det med bibeltexter och musiken där.

Nej, jag skall inte börja med svart huckle för det. Det räcker med svart basker till och från kyrkan. Ja, den är ful. Överläkaren på f.d. Restad Sjukhus gick visst också omkring i svart basker och blev 90 år. Nu är jag där igen. Jag kanske inte är en from gammal kvinna på västkusten, som läser bibeln och begrundar texterna? Det kanske bara är den vanliga otåligheten? Det kanske är stressen över att livet ligger bakom och det viktiga inte är dokumenterat så tydligt, som jag skulle önska?

Så enkelt och romantiskt var och är det inte att vara mamma till tre söner och tre döttrar med ADHD, autism ja, neuropsykiatriska handikapp. Det kom en länk igår av Madelein på Facebook. Vi kan inte byta liv med varandra. Vi kan inte byta diagnoser. Vi kan inte byta tro på livet eller förutsättningar. Vi kan bara fortsätta att berätta för den som vill lyssna. Förlaget som vi har gemensamt heter Recito. Jag fick hennes sista bok i första upplagan. http://www.litenupplaga.se
Där finns min bok igen.
Hennes bok heter: ”Samma djävla ångest” (Slut på förlaget)
Min bok heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Så var det sagt. Jag har inte begrundat de föreslagna bibeltexterna för domsöndagen bara varit stressad över att livet som finns nästan är färdiglevt. Här hos mig finns inga tusen sätt att leva kvar. Här finns inget USB-minne ännu med filmen om mitt budskap:

”Hoppas att de psykiskt sjuka får upprättelse och respekt!”

Inspelningen ligger redan bakom. Det fanns och finns en, som trodde på mig och ville satsa! Det finns en, som aldrig sett eller hört mig, som var villig att klippa samman all berättelse. ”Koka ner,” säger de ”till 30 minuter”. Frustrationen lär visst synas i filmen över att jag inte fick bli något. Inte få bli mamma heller.

Kvar är att jag måste vara politiskt korrekt. Det innebär att vara positiv och säga ”JA TILL LIVET” och ändå inte säga ”JA TILL LIVET”. Hur bär sig vår stadsminister åt egentligen? Vi skall vara positiva, arbetsdugliga, delaktiga i samhället med vår insats utan sjukdom eller handikapp! Vi får inte låtsa om vem vi tror på! Ha det för oss själva!

Vem vill ligga samhället till last och vara exkluderad? Vem vill bli ”skammad” som oduglig?
”Du vet väl om att du är värdefull att du är viktig här och nu?”

Jojo. Den sången passar perfekt i kyrkan men är inte politiskt korrekt. I politiken gäller hälsa och höga inkomster.

Vem bryr sig om Domsöndagen i Pingströrelsen?

Ja, det är bara jag som undrar. Det skall komma en länk till slut som handlar om vem som har ansvar för läran. Jag följer tre representanters bloggar. En för Svenska Kyrkan som skrivs av Dag Sandahl. En för Evangeliska Frikyrkan som skrivs av Stefan Swärd. En för Pingströrelsen som skrivs av Mikael Karlendal. Alla tre representerar sig själva men finns i de olika kyrkorna. Inte tre bara utan en fjärde så klart. Det är IT-pastorn med långa väl genomarbetade bloggar, som kommer sällan. Lars Gunther kommer från Svenska Missionskyrkan, som nu ingår i Equmeniakyrkan.

Det som rör till det för mig är anonyma eller inte anonyma personer som kommenterar med egna synpunkter. Och kvinnan skall tiga i församlingen enligt Paulus.

Därför ser jag fram mot Domsöndagen varje år. Rädsla finns inte i kärleken. Men det finns sjuklig rädsla, som kan förstöra livet. Om domen går över mitt och andras liv nu så skall vi inte bli dömda sen. Det är bibelns budskap. Om Jesus får vara den han är och vår syndabock här och nu så blir det en frikännande dom på domens dag. För den som är i Kristus och stannar där.

Så nu kommer det ett gammalt minne igen. Inte från år 1956 utan från år 1957 när hela min framtid var raserad och jag skulle bära dessa minnen av skam själv. Ingen visste vad jag bar på utanför Norrköping ny i området och på en promenad. Jag kom till en stor äng med en stig över. Där i början stod en tom predikostol. Jag drog den slutsatsen, att det varit ett friluftsmöte nyss. De hade inte hämtat hem den ännu men jag visste vad en gudstjänst stod för både inomhus och utomhus. Så kom lusten över mig att få stå där och vittna för människor om vad det står i bibeln.

Det jag inte såg var några människor bara möjligheten, bara erfarenheten av vad jag gjort tidigare och ville av hela mitt hjärta. Då när jag var halvvägs över ängen i egna tankar och drömmar kom två män springande efter mig och frågade om jag inte såg varningen, att det var ett skjutfält. Det var farligt att promenera här! Tänk om de inte fått syn på mig och hunnit hejda mig?

Inte nog med att jag gick i egna tankar och var inne på farligt område just den tiden. Jag levde med en skräck och rädsla inombords som accelererade så småningom till en ny sömnrubbning. Det går att trigga igång skräck för vad som kommer att hända. Det går att bli sjuk av rädsla för en sjukdom. Nej, jag skriver inte gåtor bara min egen erfarenhet från år 1957. Jag levde i skräck för vad som hänt mig året innan. Nu är det mesta av livet bakom mig och jag undrar vilka pingstpastorer som skall predika över domsöndagens föreslagna bibeltexter. Pingstpastorer får välja texter själva. Och kvinnan skall tiga i församlingen. Och jag skall hålla fast vid kallelsen för att inte komma på fall…

Hur går detta ihop? Vem skall bli dömd i mitt ställe på domens dag? Ingen. Där kommer inte att finnas någon att skylla på. Det kom en sådan lust över mig på den där promenaden över en äng. Jag såg en tom predikostol sommaren år 1957 och ville inget hellre än att vittna/predika.

Och jag är kvinna och älskar Jesus för att han tog på sig min synd och skuld och frikände mig. Det vi har sett och hört det förkunnar vi.

Ansvar för läran – och förvirrade debatter

”Kvinnans rätt till sin kropp”

Ibland blir jag så frustrerad, att jag önskar bli politiker! Då gäller det en ”struntsumma i deras budget”. Den summan är oöverkomlig för mig. Sen blir jag irriterad. Så lätt är det. ”Liten tuva välter ofta stort lass.” Som sagt.

För att ta det från början igen. En överläkare inom mentalsjukvården rekommenderade mig att gå högre upp om jag ville klaga på vården. Det var ju precis det, som jag hade gjort som 20-åring! Det var ju jag, som gick ända upp till Medicinalstyrelsen och frågade vem som har rätt att ordinera bältesläggning? Nu heter det Socialstyrelsen. Det är snart 60 år som sen de fick förra brevet av mig. Kanske dags att skriva igen?

”Kvinnan har rätt till sin egen kropp,” trummas det in i oss år efter år. Ingen får överrösta det budskapet minsann. Ingen kvinna i regeringsställning får ha ett förflutet i Ja till livet!

På min tid som sjuksköterskeelev skulle frågan om abort aktualiseras som teori inom det ämnet. Ja, vad hette ämnet? Var det ”Förlossning och kvinnosjukdomar”? När var det befogat med abort? Det allra värsta scenariot målades upp som exempel. Det var ju självklart en medicinsk orsak till abort och sen kom exemplet på en av de största kompositörerna i tiderna och ett annat exempel på en känd konstnär. Var de dessa som varit en cellklump bara med rätt att skrapas bort? Vi skulle tänka till som elever.

I mitten av 50-talet fanns ingen aggressiv debatt om kvinnans rätt till sin kropp. På 30-talet var det den värsta tänkbara arbetslöshet och depression i Sverige. Ändå föddes det ena barnet efter det andra i dessa kollektiva bekymmer i samhället. Hur skulle mina föräldrar t.ex. klara av att försörja ett barn till med nummer sju av födslar? Vid tredje graviditeten numera kan en barnmorska fråga: ”Vill du ha abort?”

Kvinnan har rätt till sin kropp!

I denna självklara uppfattning finns ingen man med tydligen. Är det jämnställdhet? Vad hade jag för rättigheter till mig kropp, när jag var 20 år gentemot överheten? Vi skall som kristna tacka Gud för överheten men också be för den. Det kanske är dags nu. Där brister jag. Där reagerar jag först nu på talet om rätten till abort och ofriheten att ha en annan åsikt. Har vi åsiktsfrihet i Sverige? Får en politiker ha åsikten, att det är för många aborter i Sverige? Är det rätt att använda abort som preventivmedel?

Tankarna snurrar i mitt huvud. Har vi verkligen åsiktsfrihet i Sverige? Får en kvinna, som är politiker inte ha en kristen värderingsgrund i sitt arbete i Sveriges regering? Måste hon förneka sin tro för att kunna arbeta med så stora problem i vårt land som arbetslösheten innebär?

Tankarna snurrar i mitt huvud. Får en politiker inte tro på Gud som Skapare och vi som medarbetare? Mitt eget problem är inte att få bli politiker. Mitt problem är inte abortfrågor och kvinnans självständighet. Mitt problem är konsten att kunna vara politik korrekt inför en skolklass. Det är mitt problem just nu. Hur skall jag kunna dela på kroppen och själen från anden? Det är tillåtet att tro att kropp och själ hör ihop nu för tiden. Det är tillåtet att tala om somatiska sjukdomar till skillnad från psykiatriska. Men är det tillåtet att tala om att en människa har en ande, som är orolig innan den finner vila hos Gud?

Får jag lov att citera en psalmvers inför studenter, som väljer psykiatrin?

”Den gång du viskade ditt bliv
du ville mening i mitt liv…”

Kvinnans rätt till sin kropp?

Känslor

Det är sjukt, att ha nära till sina känslor! Bara så ni vet det.

På 70-talet fanns det två stora fototidningar, som jag följde, som senare slogs ihop. Att det blev fototidningar så mycket berodde på att jag inte kunde koncentrera mig på långa texter på grund av värk men bilder kunde jag ta in. ”Aktuell fotografi” och ”FOTO”, om inte jag minns fel. I en av dem vid den tiden fanns ett fotoreportage från ett mentalsjukhus i USA och från den oroligaste avdelningen. Reportern berättade, att det varit så intressant att arbeta där för patienterna hade så nära till sina känslor.
(Senare kom ett förbud att fotografera psykiskt sjuka patienter för de anhörigas skull. Inte för patienternas. OBS!)

I Sverige skall det vara lagom. I debatter skall inte vara något känslomässigt typ ”Rör inte min kompis”. Tyvärr så överreagerar jag. Jag tar åt mig på grund av egen erfarenhet.

Nu har jag lugnat ner mig. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men en Roland Spjuth har skrivit en Gästblogg om försoningen, som jag förstod. Den stämmer med min bibelläsning. Jag har ingen egen teologi. Läs vad det gäller HÄR

Det är mycket fyndigt ord ”Försoningsstriden”. Att den skulle blossa upp igen kunde väl ingen ana. Men den finns på Stefan Swärds blogg. Den bloggen följer jag utan att tillhöra Evangeliska Frikyrkan. Eller just därför att jag är så intresserad av varför kristna blir osams så osams, att det uppstod stockholmsbaptister eller örebrobaptister. Som väl är hann jag att fråga en dam på 90 år medan hon levde om hur det gått till i Göteborg med osämjan mellan medlemmarna i Tabernaklet och Saron.

Det är inte lätt att ha nära till sina känslor. Nej, det är inte det samma som temperament. Det är inte det samma som att kunna bli arg även om ilska är känslor. Nej, i fotoreportaget från de allra sjukaste i USA var hans erfarenhet, att de hade nära till skratt eller gråt. Hur sjukt är nu det?

På Skutan f.d. Missionskyrkan och Baptisternas gemensamma ”Bibelsamtal” fick jag ställa mina frågor och fick svar av flera olika pastorer. De svaren har jag kopierat och sparat! Att läsa bibeln är inte det samma som att kunna teologi! Teologi kan vara botten enligt mitt temperament och bedömning. Det är bara det, att jag fick ingen åhörare till min föreläsning i det teologiska bottennappet Om Gud.

”Rör inte min kompis”! Är det fel att känna för Niklas Piensoho och Sofia Camnerin? Är det fel att bli upprörd? Jo, jag ser, att en text skall beröra men jag får inte bli arg, som på denna sega debatt, som följde efter detta vad Niklas Piensoho egentligen sagt.

Jag tillhör sen år 1970 en stor Pingstförsamling, Smyrna i Göteborg men inte på grund av teologin. Från Majornas Missionskyrkan har jag fått en vänlig inbjudan att vara med och fira deras 130 år som församling och att kyrkan redan är 50 år, som byggdes år 1963. De firar nu och jag blev vänligt mottagen, så fort jag kom till Göteborg år 1966.

Hur skulle det vara att läsa Psaltaren i bibeln och kolla deras känslor? Det var sällan lagom. Jo, jag har blivit minst sagt upprörd över hur Sofia Camnerin blivit uppfattad i Stefan Swärds blogg. Jag ser fram mot en försoning. Både med subjekt och objekt.

Den objektiva försoningsläran Del 1 av Olof Edsinger i Bloggen: EFTERKRISTUS.NU

Upprättad

Det är en sak att längta efter upprättelse och en annan att få den. Det är en sak att hålla fast vid en hägring – en annan att kunna nå dit. Bilden av Missionsskolan på Lidingö finns kvar på näthinnan. Det kanske beror på mitt intresse för bilder. Det kanske beror på bildminne. Med åren som går tonas bilden ner och förväntningarna blir mindre och mindre. Det kanske inte var det bästa att stå efter för min del? Kvar är andras doktorsavhandlingar i teologi. Det var liberalteologi, som smög sig in lite pö om pö. Jag har lärt mig ett nytt namn utanför Svenska Missionsförbundet, som var mitt i barndomen och ungdomen: Rudolf Bultmann…

Diagnoserna som jag fick för livet år 1956 har hindrat mycket av min framfart och jag har klagat. I svar på ett av mina klagande brev stod det, att det kanske inte var bra att sparka sig blodig mot en mur. Det kanske var bättre att gå runt den. Ordagrant kan jag inte citera ur läkaren brev. Ibland rev jag det, som påminde om min förlust.

Så kommer frågan vem som har tolkningsföreträde. Det är ett ord, som jag lärde mig av präster i nätdebatter. Då år 2000 var det helt nytt för mig med samma bibel i Sverige som 1917 års översättning. Hade de översatt så fel tidigare? Blev försoningen annorlunda genom Svenska Bibelkommissionens 30 åriga översättningsarbete? Jag för min del vet i vart fall om en preposition, som blivit fel :-). Det var missionär William Bergling som påpekade i början av 70-talet. Och där började mitt intresse för upprättelse! Språket var inte oväsentligt. Bräderna i tabernaklet skulle vara genomborrade. Det skulle inte hållas ihop av något som satt utanpå! 2 Mos 36:20 –
(Tillämpningen var att kristna skulle vara ”genomborrade” av Guds ord.)

Det var bara att fortsätta att tro på hur noga Gamla Testamentets texter hör ihop med Nya Testamentets. Jag är upprättad i Kristus på ordets grund! Det bildspåket återkommer på annat sätt än genom två fotstycken av silver. Det har gått många år sen jag fick undervisningen om att jag tillsammans med andra som tror på Jesu försoningsverk är upprättade och har lika värde (lika mått på varje bräda i tabernaklet).
”Vi är ju den levande Gudens tempel.” 2 Kor 6:16

Gäller inte detta vare sig jag är medlem i en Missionskyrka eller i en Pingstkyrka?
Vem får vara medlem i en Pingstkyrka? Jag följer Mikael Karlendals blogg…

Vem får vara medlem i en Pingstkyrka?

Vem tolkar försoningsläran rätt? Jag följer Stefan Swärds blogg…

Vem tolkar försoningsläran rätt?

Och svårare fråga än så: Har jag förlåtit andra, som Gud förlåtit mig? Igår kom ett nytt nummer av Tidningen Evangelium ut. Översättningar är inte lätt!

Har jag förlåtit andra som Gud har förlåtit mig?

Gud som ende byggHERREN

Gud som ende byggHERREN
En kort koncist sammanfattning av vad bibellärare visat mig under åren. Under alla åren har jag haft möjlighet att pröva deras undervisning mot bibelns texter. Jag som kvinna undervisar inte utan berättar bara vidare vad jag hört och sett.

Allt som behöver göras för detta kyrkbygge i vår tid är redan gjort. Grunden är redan lagd. Måtten är redan givna. En person får varken vara bredare eller högre än någon annan. Ingen kan breda ut sig på den svagares bekostnad. Ritningen till kyrkbyggen är given en gång för alla. Sida vid sida står vi upprättade i Kristus med all kvistighet, som finns i materialet från början. Det är Gud själv som drar över allt med sin härlighet och nåd. Likt guldet.

Detta går att begrunda noga från 2 Mosebok kap 26:15-30. Det var två fotstycken av silver. Ingen kan stå på ett ben i längden och bara hålla sig till Nya Testamentet. Grunden för upprättelse sätts under vårt liv inte som en sort lära utan som försoningsgrunden av blod genom ett givet offer.
Vi är den levande Gudens tempel, om vi låter oss uppbyggas på den givna grunden!
1 Kor 3:17, 1 Kor 6:9, 2 Kor 6:16

Varför får då inte prästen breda ut sig på den svages bekostnad?
Svar: Därför att prästen är upprättad på exakt samma grund – två fotstycken av silver bildligt talat. Det är ingen värdeskillnad mellan de två fotstyckena. Ingen kan som sagt stå på ett ben i längden. Och guldet bjuder Herren på. Det är hans nåd alltsammans att vi blir rättfärdiggjorda genom tro på Jesu död och uppståndelse.

Varför skall inte någon kunna sticka upp högre än alla andra?
Svar: All kunskap och vishet finns i Kristus enligt Efesierbrevet kap 1 och Kolosserkapitlet 2. Allt finns givet i Kristus för alla, som vill stå där!

Det står mycket om män i bibeln och skillnad i tjänster. Män har mer muskelmassa för att kunna bygga upp den raserade muren igen. Se Nehemja kapitel 3. Var och en byggde upp vid sitt hus och sträckan därifrån.

Sen kommer dessutom Jesu undervisning i en liknelse om tio jungfrur. Den helige Ande förebildas ofta som olja. Det finns helig ande i bibeln men måste finnas i ens liv också. Det gäller att inte bli överrumplad av brudgummens ankomst, när det är dags för bröllop!

Diagnosen syndare

Äntligen föll polletten ner! Det är en hemsk diagnos: syndare!
Jag hör inom mig författaren Lena Anderssons perfekta recitation från Marcus evangelium i programmet ”Sommar, sommar” för några år sen.

Vadå synd viskade den lame knappast hörbart mer än för lärjungarna i närheten. Jag har väl inte syndat mer än någon annan?

Ur Markus evangelium kapitel 2
9 Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? 10 Men det skall ni veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder.” Och han sade till den lame: 11 ”Till dig säger jag: Stig upp, ta din bädd och gå hem!”

Kan det vara så att nu kommer fortsättningen av Lena Andersson? Vem var det som skulle förklara begreppen synd, rättfärdighet och dom?

Med Gud in i tankelättjan

Äntligen föll polletten ner. En människa kan bli stigmatiserad med en diagnos men inte fatta innebörden av diagnosen! Är det inte läkarens uppgift att förklara hur det gått till att fastställa diagnosen och berätta om hur symtomen fungerar? Är det inte patientens sak att fatta om det stämmer eller inte?

I min egen sjukjournal från år 1956 står det, att jag fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt efter många veckor.

Det är allvarligt.

JAG ÄR och jag var

2 Mosebok kapitel 3
11 Men Mose sade till Gud: ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?” 12 Han svarade: ”Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” 13 Då sade Mose till Gud: ”När jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? vad skall jag då svara dem?” 14 Gud sade till Mose: ”Jag är den Jag Är.”
(Svenska Folkbibeln)

Idag skall jag berätta om en god vän, som blev utsatt för andlig våldtäkt gång på gång som sexåring. Hon var duktig att läsa redan då och klarade gamla lässtilen i bibeln. En gammal kvinna, som var blind bad henne läsa om de grymma krigen i Gamla Testamentet varje gång. Särskilt om Gideon. (Historien om den gamla kvinnans olyckliga kärlek till en Gideon var inte synlig för ett barn men blev berättad senare i livet av andra vuxna.) För detta högläsande fick hon en 25 öring. Det var mycket pengar år 1942.
Konsekvenserna av detta blev att barnet tackade och tog emot pengen men ville aldrig någonsin ha en sådan grym Gud som sin.

Karin blev bara 70 år och var en klasskamrat under realskoletiden i Trollhättan. Karin var under utbildning till sköterska på Restad Sjukhus, där jag utsattes för en psykisk våldtäkt upprepade gånger. De konsekvenserna har lett mig att söka tröst i bibeltexterna tvärtom.

Helfigur 1955104Eleven år 1955 jag var…

Jag har fått lära mig att texterna i Gamla Testamentet hör ihop med texterna i Nya Testamentet. Jag har fått inpräntat, att Guds löfte så många de är har i Kristus Jesus fått sitt JA och sitt AMEN =ske alltså. Så det som står att läsa om i Gamla Testamentet gäller fullbordat i Jesus Kristus. Den som vill ta emot gåvan får den av bara nåd.

Så likaväl som Mose fick ett möte med Gud, så har jag fått det. Lika väl som Mose fick presentera allt han inte kunde likväl har jag fått komma med allt, som jag inte kan. Detta är en upprepning. Så länge som jag blir frustrerad över olika tolkningsmodeller ända till rena villolärorna, så kommer jag att repetera att summan av Guds ord är sanning. Inte en av olika sanningar.

Mose är en förebild till Jesus. Mose gick på Guds befallning mot Farao med sin begäran:
”Släpp mitt folk, så att det får fira gudstjänst med mig i öknen.”
Jesus gick emot Djävulen i öknen och på korset. Jesus har sagt sitt:
”Släpp mitt folk!”

En enskild liten människa får också gå emot fienden med en begäran:
”Släpp mitt folk!”
Där är hemligheten i att tro på vad bibeln förkunnar. Om det är en man eller en kvinna, som får berätta om denna hemlighet har ingen betydelse. Eller barnen eller de förståndshandikappade…

***

Jesus använde namnet JAG ÄR om sig själv vid flera tillfällen. Det kommer inte fram i hans ”Det är jag, den som du talar med.” Joh 4:25 och på andra ställen i Johannesevangeliet. (se noten i NT 81)

Det gäller i vår tid att damma av gamla biblar och psalmböcker! Det gäller att be om den helige Andes ledning över KYRKAN, som är församlingen, som är Kristi kropp.

”Ingen vet om det svåra jag sett…”

Detta får bli en ny blogg tack vare dig, som läst någon av mina gamla bloggar:
”Språkförbistring”
Via den bloggen kom jag till Andreas Holmbergs länk Andliga sånger. Sen var associationerna igång. Tack Andreas!

Så fortsätter jag mitt berättande om allt på en gång i vanlig ordning. År 1955 på Göteborgs Sjuksköterskeskola skulle första årskursens elever avsluta med program för de äldre eleverna. På den tiden hade jag gott självförtroende och trodde, att jag kunde sjunga. Så jag fick tillstånd att sjunga:
”Nobody knows…” på dålig engelska.

Det var min favoritsång och kurskamraterna stod ut med övningarna. Vem kunde ana, att jag någon månad senare eller ett par skulle drabbas av diagnosen manodepressiv för livet i alla papper?

Det är lättare kanske att missförstå mina ambitioner nu än att försöka förstå dem? Vad vet jag? Två dagar har gått snart sen jag lämnade en CD till inspelningsstudion på Stiftelsen Gyllenkroken av Charlie Norman kallad ”En salig röra”. Eftersom jag blivit stämplad för livet av en diagnos, så föreslog jag ”Nobody knows” som lite bakgrundsmusik. En liten slinga någonstans kanske till vad jag sett av lidande? Inspelningen av min berättelse hade skett tidigare på före detta Restad Sjukhus avdelning 10 B där de allra sjukaste fanns. Och dit jag kom av en obegriplig anledning frivilligt.

För det är detta projekt som det handlar om för min del. 20 år har gått sen den stora psykiatrireformen då före detta inlåsta patienter från mentalsjukhus plötsligt skulle få eget boende och frihet i olika samhällen och städer. De som har de tyngsta psykiska diagnoserna finns kvar i frihet men i stället finns en övertro på farmaca. Glöm inte deras lidanden! Sopa inte under mattan den mörka historia, som funnits i Sverige, när sjuka kunde få vara inlåsta år efter år utan tillgång till promenader i frisk luft! Jo, det fanns en rastgård med en tre meter hög mur av rött tegel utan fönster att ens titta genom till friheten utanför.

Jo, jag skämtar ofta och är glad. Det syns inte i bloggar kanske men jag tycker själv, att jag varit politiskt korrekt under inspelningen, som inte berättade om honom, som kom från fadern och gick tillbaka till fadern. Det har med himmel att göra. Tydligare än så tänker jag inte vara. JA skall vara JA och NEJ skall vara NEJ enligt honom.

Ärkebiskopen är inte tydlig.

Ingen vet om det svåra jag sett

Idag är det den 24 augusti år 2026 och ett annat år skrev jag texten ”Ingen vet om det svåra jag sett”

Heb 7:11-28 berättar om Jesus – den Jesus som jag inte skulle berätta om under inspelningen av filmen:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt” år 2013. Idag får jag berätta vem som hjälpt mig genom allt!

Ett evigt prästerskap
11Om nu fullkomlighet hade gått att nå genom den levitiska prästtjänsten – och på den grunden fick [det judiska] folket lagen [undervisningen i Moseböckerna] – varför måste det då uppstå en annan präst, en som Melkisedek, en som inte sägs vara som Aron? 12För om prästtjänsten förändras (får en ny ordning) måste lagen [instruktionerna vad gäller prästtjänsten] också bli förändrad. 13Han som det talas om hör till en annan stam, och från den stammen har ingen gjort tjänst vid altaret. 14Det är tydligt att vår Herre har kommit ur Juda stam, och Mose har inget sagt om präster från den stammen.

[Jesus kommer från Juda stam, se Matt 1:2; Luk 3:33. När Jakob välsignar och profeterar över sina söner i 1 Mos 49 ges fler detaljer kring varför Juda räknas som den förstfödde. Förstfödslorätten togs från Ruben eftersom han låg med sin fars bihustru. Den gick förbi Simeon och Levi på grund av deras grymhet när de mördade en hel by efter att Dina hade våldtagits. Därför blev Juda räknad som förstfödd. En strof i välsignelsen från vers 10 pekar tydligt på Jesus: ”Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga.”]

15Ännu tydligare blir det när det uppstår en annan präst som Melkisedek, 16en som inte har blivit präst genom lagbud om härstamning utan genom kraften i ett oförstörbart liv. 17Han får nämligen vittnesbördet:

Du är präst för evigt,
    på samma sätt som Melkisedek.
[Ps 110:4, detta är tredje gången samma passage citeras, se Heb 5:6; 6:20.]

18Så åsidosätts ett tidigare bud eftersom det var svagt och kraftlöst – 19för lagen [Torah] åstadkom aldrig något fullkomligt – och ett bättre hopp har kommit, och genom det kan vi närma oss Gud.

20Dessutom kom det inte utan ed. De andra blev präster utan ed, 21men Jesus har blivit det genom en ed av den som sa till honom:

Herren har gett sin ed
    och ska inte ångra sig:
Du är präst för evigt.
[Ps 110:4]

22Så mycket bättre är det förbund för vilket Jesus är garant.

23De andra prästerna har blivit fler och fler, därför att döden hindrade dem från att stå kvar i sin tjänst. 24Men eftersom han [vår överstepräst Jesus] lever för evigt, har han ett permanent (oföränderligt) prästadöme. 25Därför kan han fullständigt (helt och fullt, nu och för all framtid) frälsa (hela, bevara, upprätta, försörja) dem som kommer till Gud genom honom, för han lever alltid och kan vädja för dem (gripa in och medla, be för vår skull).
26Det var nödvändigt att vi fick en sådan överstepräst: helig, oskyldig, inte nedsmutsad av synd, skild från syndare och upphöjd över himlarna. 27Han behöver inte göra de dagliga offren, som de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv. 28Lagen insätter svaga människor som överstepräster, men ordet som bekräftades med ed och kom efter lagen, insätter Sonen, som är fullkomlig för evigt.

Kvinnlig ärkebiskop

Vaknade lite omtumlad i tankesystemet. Det var inte lite, som rörde runt i huvudet igår. Så kom den gamla tanken:
”Jag är väl inte klok, som berättade detta? Hur skall jag kunna reda ut detta sen?”

Det var nämligen så att massor av mina minnen från det förflutna skulle berättas inför en kameraman och filmklippare, en ljudtekniker och en projektledare. Jag skulle svara på frågor och berätta men frågorna skulle klippas bort och min berättelse bli kvar. Jo, jag är 77 år och frustrerad över att min historia skall glömmas. Eller att jag glömmer den själv. Ändå mer snopet.

Så jag skulle vara politiskt korrekt i två timmar minst och inte tala om varken Jesus eller Gud. (Plats för skratt, som jag har så nära till!)

Prästen Dag Sandahl har bloggat i vanlig ordning och jag har varit kvinnligt nyfiken och läst. Det har ju hänt revolutionerande saker inom Svenska Kyrkan. Först har jag druckit gott morgonkaffe. Sen ler jag. Han skrev bland annat:

”Lite roliga kommentarer ska vi nog fälla om Dagens Segloras chefredaktör, en fromsint missionsförbundare som uppträder med levande ljus så fromsint puttinuttigt som bara gamla missionsförbundare kan få till det. Han var nöjd med ärkebiskopsvalet. Det förekommer också i media en hel uppsättning andra kommentatorer, som kan misstänkas ha det gemensamt att de inte söndag förmiddag återfinns i församlingens gudstjänst.”

Plats för skratt igen. För jag har då aldrig varit en fromsint missionsförbundare och detta skamliga beteende, som jag haft från min sida finns nu på film. Jag har protesterat högljutt utan att bli trodd! Jag har skrivit till Medicinalstyrelsen redan i 20 årsåldern och frågat på behandlingen av psykiskt sjuka! Ja, de som har hjärnkoll kan svara vänligt! De kan även fromma missionsförbundare tydligen. Det hör däremot inte till mitt förflutna inom Missionsförbundet.

Mot rektorn på Missionsskolan Lidingö William Bredberg har jag inte betett mig uppkäftigt utan var mild och go och tog emot deras ”nej” till att få utbildning. Jag sa inte emot näste rektor heller, som föreslog mig att utbilda mig till något annat först.

Det borde prästen Dag Sandahl veta, att det finns kvinnor, som inte blivit pastorer och en som klarat att vara politiskt korrekt i två timmar igår.

Ingen vet om det svåra jag sett…

Känd av Gud

Jag är känd av Gud och detta är min trygghet. Jag är ingen kändis däremot och vill inte bli det heller. Mina vänner vet, att jag pratar om många saker på en gång. Hoppar från ämne till ämne utan hänsyn till lyssnaren. Hinner du med?

Detta är en personlig blogg. Det går inte att tvinga in mig i ett fack för då blir jag frustrerad. Är jag utbildad inom sjukvården? Ja. Har jag varit patient? Ja. Måste jag skriva på ett sådant sätt att antingen personal eller patienter känner sig trygga i var jag står?

Där är jag nu ambivalent som från början. Min far var företagare i liten skala och folkpartist. Det var på den tiden Folkpartiet var mer som Kristdemokratena var i början. Eller också var han själv mycket tydlig i sina kristna värderingar, så det politiska partiet passade honom då. Min storebror var lika övertygad socialdemokrat med samma kristna värderingsgrund. Jag hade fullt förtroende för båda och blev politiskt ambivalent från början.

Nu gäller det sjukvården och mitt fulla förtroende för den från början. Jag var personal och ville förbi det. Sen blev jag patient och fick en chockupplevelse. Nu har det gått närmare 60 år sen dess och jag är ambivalent inte bara politiskt utan även när det gäller sjukvård.

En dag var jag tvungen att tänka ifrån andra hållet än mitt som patient, kränkt och skadad på djupet.

”Gå högre upp!”

Så skrev f.d. överläkaren på Restad Sjukhus till mig och berättade om sin situation med 340 patienter, personal att vara ansvarig över och ja, det var en orimlig arbestbörda. Där är jag nu och kan läsa om hennes långa brev om och om igen hur personalsituationen såg ut då. Där är jag nu ambivalent mellan att själv vara före detta personal och själv vara 20 år och bli patient. Alla patienter låg i bälte på nätterna på den avdelning, som jag fick lära känna år 1956. Det var den oroligaste avdelningen och hade enligt statistik upp till 50 patienter. Jag såg inte alla. Jag såg bara en enda vakande sköterska på natten.

Får jag lov, att berätta min historia? Får jag lov, att tro på en dialog mellan den tidens personal på sinnessjukhus och mig som patient med svåra minnen?

”Gå högre upp!”

Det var inte sjukvård bara eller brist på sjukvård. Det var politik också. Så fick jag en ny backlash, när Tidningen Trollhättan/ELA hade en artikel den 22 augusti, att det ju gått 25 år sen sjukhuset lades ner och att vi bör glömma och gå vidare. Till vad? Vem bestämmer, att det räcker med 25 år för att glömma vad som förekommit inom mentalsjukvården av själsliga övergrepp? Jag följer inte ”Fångarna på fortet”. Undrar bara i mitt stilla sinne vad ett sådant underhållningsprogram kostar och om jag måste vara med att betala? Plötsligt blir jag politiskt intresserad av vart alla pengar tar vägen. Plötsligt får jag intresse för alla projekt och vad de kostar. Vem följer upp alla goda projekt?

Så lever jag mellan stolarna igen där jag fallit gång på gång förut. Jag är utbildad inom sjukvården och har varit patient på båda sidor det vill säga psykiatri å ena sidan och ortopedi/kirurgi å andra. Journalerna är inte jämförbara.

Vad vill jag sagt? Jo, jag är känd av Gud! Där finns min trygghet genom allt. Jag måste gå högre upp! Han vet vilken väg jag vandrat. Han känner mina tankar och ser om jag är stadd på en olycksväg. Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull…
Kanske det blir bibelhänvisningar till kvällen?

Här kommer lite förhandsinformation. Jag har gått högre upp och lyssnat på sjukvårdspersonalen! Jag har lyssnat på patienter – de allra mest stukade, som inte orkade leva längre. Jag har lyssnat på mig själv. Andra har lyssnat på min historia om och om igen och nu spelat in den på plats f.d. Restad Sjukhus avdelning 10 B = ”stormen”. Detta hände den 12 september 2013.

En kille som aldrig sett mig tidigare har klippt ihop, klippt ner en och en halv timmas speltid till 30 minuter. De minuterna har jag fått se tillsammans med honom, projektledaren på Gyllenkroken och Martin, som skött ljudet så perfekt. (En annan Martin min yngre bror är en av huvudpersonerna i filmen genom vad han betytt för mig den gången särskilt.)

”Gå högre upp!”
Det rådet har jag fått i ett annat sammanhang också när jag ramlade mellan stolarna. Då gällde det teologi och motsättningarna mellan ”Bibeln på mina egna villkor” och att ha respekt för summan av Guds ord.

Det är egentligen ett mycket bra råd: Gå högre upp!