Kategori: Memoarer

Fånarna på Restad

Så tuktas en argbigga

(Ur journalen 31.10 Har fått Öl. löfta att gå på bio idag.)

Här slutar berättelsen om sinnessjukhuset. ”Sara” hade sträckt upp mig ordentligt och frågat varför jag inte alltid var så lugn, som jag var mot henne och som mot min mamma, när jag pratade i telefonen. (Det skulle vara en sköterska inne på expeditionen under dessa samtal.)

– Fortsätter du så här, så kommer du aldrig härifrån!

Efter detta samtal skulle hennes tjänstgöring börja på en nyöppnad avdelning i den stad, där hon bodde. Ingen hade någonsin blivit utskriven direkt från avdelning 10 B, tillade hon. Nu gällde det lite frisk luft bara. Det kunde man få genom att ansöka hos överläkaren om att få gå med på bio.

10 B låg längst bort från administrationsbyggnaden. Efterhand kom det fler och fler patienter ut från de andra avdelningarna tills skaran var fulltalig klädda i samma sorts kappor och vantar.
I den skaran gick jag, Gunnel Bergstrand.

Filmen hette: Så tuktas en argbigga

Punkt slut.

Nej inte riktigt än. Det var sex veckor kvar, då livet rann ur mig i form av diarré. Det skar som knivar och jag som varit en prydlig, duktig sjuksköterskeelev hann inte alltid på toaletten. Vilken förnedring att snart vara myndig 21 år och göra i byxorna!
Men deras behandling hade lyckats. Jag var rar, lugn och positiv till behandlingen. Allt enligt journalen. Lite orolig för framtiden och min utbildning hade jag påstått. Enligt mitt minne så hade jag en svår ångest och var nästan apatisk. Serpasil den blodtryckssänkande medicinen hade en biverkan: depression. Det var ju den, som jag skulle ha och hade fått.

Så tuktas en argbigga.

(Ur journalen 12.12. Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.)

Öl. = överläkaren

Känn på dom orden: ”Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.” Som om jag vore ett 21 år gammalt kolli. Det är bara ordet ”färdigbehandlad” som fattas och det står inget om hur jag skulle göra för att komma ur chocken av deras diagnostisering och behandling. Det står inget om hur jag skulle kunna ta mig upp ur den depression, som Serpasilens biverkan gett mig.

Slut på detta kapitel ur min bok: Pat. är frisk och pigg för övrigt

I morse skrev jag en ny blogg angående aktiviteterna på Restad Gård kallat:
”Fånarna på Restad”
Den tog jag bort och byter ut mot detta.
Visst skall vi glömma och gå vidare! Vi skall inte fastna i det som varit! Men att inte bli lyssnad på då jag kom alldeles frivilligt och inte hade rört en människa är övergrepp. Jag berättade för den rare överläkaren hur trött jag var. Det är inte en sinnessjukdom. En utmattning och sömnrubbning går över.
När min mor skrivit på vårdbehovet (jag var omyndig bara 20 år drygt), så hade de rätt att behandla och hålla mig inlåst efter deras diagnos mano-depressiv psykos och rutiner med bälte. Bältesläggning ingick i rutinerna.

Denna vårdform skall inte glömmas och sopas under mattan! Detta var år 1956 och jag fick skador för livet av traumat.

Jag var alltså en av fånarna på Restad! Din sanning är inte min sanning. Det håller inte att påstå att de som leker ”Fånarna på Restad” är fånarna själva. Det fattas er min och andras berättelser hur det var att bli fastspänd i ett bälte i en smal järnsäng! Och att bli provocerad månad efter månad med låsta dörrar och skrammel av nycklar.

Citat från 300-talet:
Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.

Endast ett är nödvändigt

För min del ligger livet bakom och framtiden framför. Precis som för alla andra. Även ett litet barn lämnar daddaspråket och tiden före skolan. Redan en två, treåring ser ner på den mindre och säger ”baby”.

Så jag för min del kan backa 60 år utan vidare och minnas och mer än så. Filmen ”Hon dansade en sommar” gick på biograferna. Det är bara att läsa på i Wikipedia:
Läs om filmen här och musiken.

Han med stort H ringde och frågade, om jag sett den och jag fick veta, att den var så bra, att han sett den två gånger. Till och med döden blev så gripande och vacker för hon var ju så ung och de vara ju så kära.

Nej, jag såg den aldrig men märker i beskrivningen hur kritiken var mot ”strängt hållen”, prästen och undrar just varför de sjöng. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder.” Var det något i stil med ”Himlen kan vänta”? Ett enda hån mot s.k. moralism?

Nu kommer poängen. Det är lätt att bli engagerad och förälskad i den åldern. Så det fick bli en bibel- och evangelistkurs tillsammans med andra ungdomar för min del. Under en månads tid skulle vi ha textutläggning två gånger inför bibellärare och klassen. Första gången fick vi välja text själva. Andra gången senare i kursen blev vi tilldelade en text. Jag för min del fick texten om Jesu besök hos syskonen Marta och Maria.
Lukas 10:38-42

Hur skulle jag kunna glömma detta? Jo, kritiken efteråt blev hård. Den lärare jag kände sen barndomen smulade sönder allt jag sagt och frågade var det står i texten, som jag lagt ut den med. Till slut anmärkte han på att jag bara hade ett Nya Testamentet:
”Det håller inte! Du måste skaffa en hel bibel!”

Vad hade jag sagt då som var så fel? Jo, i brist på kunskap om vad detta enda nödvändiga är, så broderade jag ut texten, hur mycket Marta hade att göra under dagen. Jag såg min mamma framför mig, som inte hade en chans att sätta sig ner och bara lyssna på vardagarna. Kritiken sved i mig och jag fick böja huvudet ner inför alla. Det blev tyst sen. Detta är den viktigaste kritik jag någonsin fått! Den kritiken håller idag också. Var står det skrivet? Vad står det skrivet?

Jag har hittat predikan av Niklas Piensoho från en Hönökonferens om varför Jesus måste dö. (Tidigare har jag efterlyst teologiskt klarspråk med tanke på präster, som vill ha bort Jesu blodiga offer för vår skull. Ulla Karlsson var inte ensam minsann att undra). Dessutom hittade jag en annan predikan av honom om kvinnan vid Sykars brunn. Idag är det hans tur, att ta emot frågan om en utläggning av bibeltexter:
”Var står det som du sagt på Nyhemskonferensen?”

Det håller inte att välja ut bibeltexter och sen tala om annat! De flesta är läskunninga och kan slå upp hela sammanhanget för att se själva vad som är det enda nödvändiga. Abraham och Lot såg precis samma syn framför sig men vek åt olika håll. Konsekvenserna blev därefter. Vi har fått en fri vilja. Vi har ansvar för våra val.

Marta och Maria bodde i samma hem och visste vad som måste göras. Maria prioriterade att lyssna på Mästaren framför stress.

”Endast ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen och den skall inte tas ifrån henne.” Jesus

Elden

Den som bjuder andra på en av sina drömmar skall bara bjuda och inte tolka. Om jag fattat rätt och enligt en seriös modell av Ullman och Zimmerman i boken ”Använd dina drömmar”.
Sen är det upp till var och en som lyssnat, att göra drömmen till sin och berätta om vad metaforerna står för.
”Alla tolkar”, upprepade en kyrkoherde på den tiden i bibelsajten, när debatterna var som hetast. Tänk, att det tog många år, innan jag fattade! När det gäller bibeltexter är det väl bara att läsa rätt innantill! Eller?

Ja, hur är de nu med detta? Vem kan tolka de drömmar, som Josef hade och berättade för sin far och sina bröder rätt?
Kan stadsbor tolka ett skördearbete med hårt arbete med lie och folk, som binder för hand alla dessa kärvar? Kan jag, som inget vet om astronomi tolka drömmen om solen, månen och stjärnorna rätt? Allt var ju i olag och alla bugade sig för en enda stjärna?

Kan någon annan tolka min dröm om att vandra motsols mitt i natten, som inget vet om vad jag varit med om och varför det blivit natt och går baklänges? Det är ju bara den som haft drömmen, som har facit till sitt liv! Ändå bjöd jag, för där har jag varit mitt i natten och mitt i verkligheten med alla minnen om åsknedslag både i ett hus mitt i hembyn och just där inne i den stora skogen bakom mannen med en liten eldslåga i min dröm.

Så prövade jag, att se efter någon ny blogg i Fjärde väggen och hos storasysterivassen. De två och andra har arbetat intensivt med ”Tidskiften Evangelium” och bloggandet har fått vila. Men så fanns det bloggar igen om Kyrkan och elden dessutom! Det var förra söndagens föreslagna bibeltexter om hur det skall gå för oss på domens dag. Inom Pingströrelsen följer man inte kyrkoårets föreslagna texter. Så jag får läsa på nu. Ja, hur skall det gå för oss pingstvänner då på domens dag? Räcker det att vara vuxendöpt, andedöpt och kunna tala i tungor och sen få slippa domen?

”Andlig klarsyn” var rubriken för den 21:e juli. Matt 7:22-29, Ordsp 7:1-3 och 1 Kor 3:10-15

Jag för min del har sysslat mycket med utvärdering av mitt liv – ältat tycker en del. Vart tog kallelsen vägen, som jag fick när jag var 16 – 17 år? Det har jag undrat mycket över. I vart fall har Gud lovat, att jag skall få vara med igen, när elden renat mig från slagg.

Elden kan vara förödande men också renande. Om mitt eget verk brinner upp på domens dag, så är frälsningen kvar genom Jesus Kristus och härligheten från Gud.

Det är nog och övernog!

Dokumentation

Eric Strand var en av min mors lekkamrater och granne. Om det nu fanns plats för så många lekar i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet. Krigsåret 1914 köpte Eric en kamera tillsammans med Lars Larsson från Logården i Warola för 14 kronor och 50 öre. Det är tack vare Erics intresse att fotografera, framkalla och kopiera, som det finns foton för eftervärlden och mig. Och mitt intresse för svart/vitt…

Så gick det till år 1982, att min morfars bondepraktika kom till rätta. Jag hade inte ens vetat att den fanns. Min mor hann att läsa den och berättade vad hon mindes av händelserna ur den. Jag hann att fråga vem som tagit dessa fina svartvita fotona, som fanns i en hurts i bokhyllan. Så gick det till med mitt intresse för dokumentation. Eric Stand levde och jag kunde kontakta honom för fler berättelser och fick hans löfte att reprofotografera hans bilder och använda dem. Han blev drygt 90 år och berättade så gärna.

Sen var intresset för släkten och släkterna igång jämsides med frikyrkohistorien. Vad är några hundra år bakåt i tiden jämfört med att få lära känna Jakob och hans söner? Nu är jag där igen och kommer att fortsätta. En repetition av berättelsen finner du i bloggen:

Brunnen är tom

Jag för min del använder min gamla systemkamera med utbytbara objektiv och min fantasi, när jag läser bibeltexterna om Jakob och hans söner. I min själs mörkrum har jag stått med alla negativ och prövat mig fram med olika tider på fotopappret i olika tider.
”Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam…”

Josef ger sig tillkänna för sina bröder till slut i berättelsen om hungersnöden. Jakobs söner hade varit tvungna att vandra den långa vägen till Egypten gång på gång för sin egen överlevnads skull. De hade hunnit att tänka och komma ihåg mycket. De hade sett Josefs själs ångest, när de ville döda honom eller lämna honom i en tom brunn att dö långsamt…
1 Mosebok kap 45
Där ser jag, att de inte ens hinner att be Josef om förlåtelse innan han har gett den.
Josef är en förbild till Jesus.

Sådan är Jesus. Han ger oss tid att fatta brödundret och försoningen.

Fotorum047 (800x566)Arbete i mörkrummet Olle Strand till höger och ? till vänster (justerat)

Andras synd och min synd

Det är svenska flaggans dag Nationaldagen och röd dag. Många skall samlas till bön för Sverige.
Hur skulle det vara med en extra liten böneplats vid Dotan? Vem vill komma och se på när han kommer gående drömmaren – sänd av fadern? Ja, de som står där har ingen annan far än Jakob. Nu gäller det våra känslor inför älsklingssonen. Tänkte han bli herre över oss? Drömde han om att bli kung och härska över oss till och med? Hur skall vi göra oss av med honom utan att det märks?
Nej, jag skall inte vara ironisk nu men visst är det bara männen det gäller? Männen samtalar om hur det skall bli kvitt honom.

”Vi måste döda honom!”
1 Mosebok kapitel 37

Visst har det gått för långt! ”Vi måste döda honom!”
Var det inte män den gången vid Lasarus grav också, som tyckte det? Skall han som säger sig vara Guds son bli herre över oss och regera som en kung till och med?
Johannes evangelium kapitel 11

Johannes kallar honom för ORDET från Gud denne älsklingsson. Då är jag med plötsligt och med i kören av röster:
”Vi måste döda honom!”
Han skall inte bli Herre över oss! Och inte regera som en kung över oss! Vi är självständiga individer och kan tänka själva! Det är min synd större än andras. Låt mig slippa ORDET från Gud!

Det är bara det, att jag behöver bröd för att överleva och måste vandra den långa vägen för att få det. Inte visste jag att försoningen redan fanns hos honom utan att jag bett om den!

Och Jesus grät.

Dag Sandahl kåserar

Queerteologi

Ibland snappar jag upp ett nytt främmande ord och utökar mitt ordförråd. Ett sådant ord fastnade för omkring 10 år sen och jag har inte brytt mig. Nu vandrar jag på vägarna från Jerusalem åt olika håll denna period före påsk. Jag har ett helt överskåp fullt av Ilford kartonger sen min svart/vita tid. Dessutom andra kartonger fulla med osorterade foton. Tyvärr prövade jag olika filmer under resan i Jordanien och Israel jul och nyår 74 – 75. Jag lämnade detta med diapositiv så småningom och Agfafilmen hade mjuka färger men inte starka som Kodak.

Tyvärr är det bara några foton där jag vet exakt var vi var. Det var landskapsbilder som intresserad mig som sagt och hur naturen såg ut. Så har jag satt in en landskapsbild i förra bloggen, som jag tror är innan Jerusalem, när vi varit i Betlehem och stannade på en utsiktsplats.

Mina bloggar hör ihop och jag håller på att spola av som en gammal dam fick fram, när hon låg på sitt yttersta. Hon hade fått en kraftig stroke men vid ett av mina besök fick hon fram många ord.
”Jag spolar av nu!”

Det var på resan till Israel vi umgicks vid måltiderna ibland och senare i livet. Under tiden jag sitter här och minns resan och mötet med Hilja och Apollon Saarne, så minns jag, att dottern gav mig deras bilder i album över resan, som jag själv sammanställt! Så märkligt att jag är bra på att systematisera åt någon annan! Nu är det bara att ner på knä och få fram ett album, som ligger allra längst in i en djup skrivbordshurts!

Här och nu fick jag bildbevis på hur filmer inte skall ligga i väskor hem från en resa och gå genom röntgen! I det gamla parets album finns mina bilder också med bevarad färg! Jag hade fått veta hur noga det var att skydda filmerna.

Jakobs brunn263Vid Jakobs brunn

Så märkligt det är med associationer. Denna blogg började med en länk om olika bibeltolkningar. De är så många som undrar varför kristna är splittrade och osams. Jag har rört mig bland kristna från olika kyrkor och erkänt, att jag aldrig begripit KG Hammars sätt att tolka bibeln. Där är jag framme vid dagens poäng om änkorna Noomi, Rut och Orpa. Alla tre hade förlorat sina män. Noomi och hennes man kom från Betlehem (brödhus), när hungersnöden blev för svår. De kom till Moabs land där de två sönerna gifte sig med moabitiskor. Det var mot Herrens lag att äkta någon från ett hednafolk. När alla tre blivit änkor längtade Noomi tillbaka till sitt land. Hon rekommenderad sina sonhustrur att stanna kvar där de var och gifta om sig. De dyrkade olika gudar och Noomi ville komma tillbaka till sitt land. Orpa stannade kvar men Rut vill gå med och vi fick de välkända orden:

Men Rut svarade: ”Sök icke att övertala mig att övergiva dig och vända tillbaka ifrån dig. Ty dit du går vill ock jag gå och där du stannar vill ock jag stanna. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.”
Ruts bok kap 1:16

Ruts bok innehåller bara fyra kapitel. De är viktiga och visar på hur lätt det är att tunna ut budskapet eller förvanska texten. Att vara under någons beskydd har inget med sex att göra. I grundtexten står det fyra gånger, att Rut senare låg vid fötterna under Boas mantel. Två av de fyra upprepade formuleringarna har blivit ändrade i Bibel 2000. De har tunnats ut i sin innebörd och kan ge andra associationer. Dessutom kan två kvinnor innan dess vandra en väg tillsammans i tillit och tro.
Nu heter detta tydligen queerteologi. En alldeles egen variant. En annan variant är visst att ta bort det patriarkaliska.
Försök med det att ta bort det som står om Abraham, Isak och Jakob!

Ur debatten om olika bibelsyn, där jag blivit helt förvirrad på grund av min okunskap om tolkningar, citerar jag mitt eget senaste inlägg. Det är från Stefan Swärds blogg. Jag blev ställd mot väggen genom att inte ens kunna formulera min fråga:
”Jonasq!

Jag vill instämma i Kajas tack. Det går bättre för mig nu att läsa debatten sen du blivit tydligare – det jag kallar för att tranformera ner sin kunskap till min nivå.
Om det inte finns knappast någon bibelkunskap kvar ens bland frikyrkoungdom, så måste det till begriplig svenska för det första.
För det andra undervisning om skillnaden mellan äktenskap och sambo. Om inte undervisningen om Gamla Testamentets förbund blir klarlagt, så måste väldigt mycket av nya testamentets texter städas bort till skräpkammaren.

Det går inte att ta bort hela bildspråket om brudgum och brud och att vänta på bröllopet! Det går inte att ta bort allvaret i att få rena kläder här och nu och bröllopskläder för framtiden.
Bröllopskläder är inget man fixar till i himlen.”

IT-pastorn försöker reda ut begreppen om evangelikal

Ett personligt besök

Det är dagen före första advent. Den dagen var betydelsefull för mig en gång för många, många år sen. Räddningsmissionen, Göteborg har firat 60 år och jag är en liten del av den. Utslagen bland andra utslagna. Fast det syntes inte på min utsida. Skammen då tycker nog inte jag är så värst mycket mindre 2012, än den var år 1956 över att kunna bli psykiskt sjuk vid något tillfälle. Nåväl jag dolde noga mina minnen och sår och skämtade mycket. Var en glad en. Och allvarlig när det behövdes som dagen innan en predikan.

Min förste chef var Wiktor Norin. Det dröjde inte länge förrän han ”delegerade”, som det så fint heter. Jag fick uppgiften själv att predika och församlingar som gästades de gav kollekten till Räddningsmissionens arbete. Fram till år 1986, som jag minns det fungerade arbetet enbart genom gåvomedel utan kommunala bidrag. Vi var ute en grupp frivilliga medarbetare och jag och hade möten ibland.

Texten från Gamla Testamentet var från Jesaja denna gång, att det skall bli slut på ångest. Där mitt i mina förberedelser fick jag ett provocerande telefonsamtal. Det är lätt, att irritera mig. Frågan var vad jag gjorde och sen vilken text jag skulle predika över. Tredje frågan var som sagt den som fick mig i obalans. Vad hade jag att komma med? Vad visste jag om ångest?

Det är fula trix att komma ifrån en obehaglig, svår fråga genom en motfråga. Men det trixet tog jag till. Frågade först vänligt, om jag fick ställa en fråga. Ja, det gick bra och den löd:

”Varför är du så rädd för att dö?”

Sen minns jag inte mer av vårt samtal. Svenska Kyrkans kör och Missionskyrkans kör sjöng dagen efter tillsammans i Trädets Missionskyrkan och jag kunde med frimodighet meddela:

Se din konung kommer till dig i din situation just här och nu!

Det är ju hela bibelns sammanlagda budskap idag också precis som på profeternas tid. Oavsett att missionsförsamligar dör ut eller slås ihop med andra församligar. Den gången första advent var det fullsatt i Trädets Missionskyrka.
(Ja, jag lider av predikosjukan.)

(men kan lyssna också…)

Vi har olika bibelsyn. Det är bara att acceptera. Det är tillåtet dessutom.

f.d. RäddningsmissionenDet är lätt att riva ner men svårare att bygga upp. Räddningmissionens fastighet rivs på Husargatan 34 – 36

Kyrkopolitiken

Läser på dataskärmen från tidningen Dagen om en M-politiker. Det är nytt för mig. Ständigt nya begrepp, som ger associationer till barndomens politiker i socknen. Med ålders rätt jämför jag lite.
Begreppen kunde beskrivas från förr i ”våran pappa” och ”grannarnas pappa”. Med mitt perspektiv nu så var farbror Josua en kyrkopolitiker, som inte röstade på samma parti som min pappa. Med mitt perspektiv nu så var kyrkvärden, som kom fram bakom altaret från sakristian och bugade inför ”den gudstjänstfirande församlingen” respektingivande. Min pappa var församlingsföreståndare utan att det kom fram mer än i årsmötets protokoll. Då var jag vuxen och måste skriva dessa protokoll. Min mamma hade fått handdarr och kunde inte skriva utan att detta syntes. Annars var väl hon vald som sekreterare. Min pappa kom från lilla salen och hade skött städningen och eldningen tidigare på våra gudstjänster i Missionskyrkan. Han var liksom allt i alla och söndagskollärare, fast han ingen talare var. Han grät, när han kom till poängen. Det var så genant för oss – hans egna barn.

Farbror Josua hoppade aldrig av kyrkopolitiken vad jag minns. Gissar att han var en M-politiker. När han blivit gammal precis som mina föräldrar frågade de en dag, som jag varit över där: (Jag gick ofta över till tant Lydia och farbror Josua)

”Nå, hur mådde Josua?”
”Jo, han sa, att han var så trött, att han knappast klarade trappan ett steg i taget.”
Då kom repliken snabbt från ett barn:
”Han kan väl ta två steg i taget då!”

Ja, varför inte hoppa över kyrkopolitiken dessutom! Farbror Josua var inte så värst musikalisk, så han bad mig spela orgeln i en av deras gudstjänster vid ett tillfälle. Det gjorde inget, att jag inte behärskade noterna. Bara det var lätt att sjunga till. Han var så snäll.

Dessutom fick jag betalt av skattebetalarnas pengar efteråt. Det har aldrig hänt inom Missionskyrkan.

”Ni har fått för intet så ge också för intet!”

Undra på att jag inget begriper av Dag Sandahls Blogg om Posk! Men nu är jag ju en ny människa i Kristus och retas inte längre…

Hoppa gärna av kyrkopolitiken och bli en läsare

Kallelsen till Guds rike

Det var natt, när jag vaknade och kollade vem som eventuellt satt sömnlös vid datorn. Då lyser en liten grön lampa på Facebook. När morgonen har kommit vet jag, att präster och pastorer har en bibeltext att förbereda om kallelsen till Guds rike. Två av dem som jag följer har småpratat om sin egen kallelse till präst. Jag följer deras bloggar därför att de är kvinnor och ändå vågade utbilda sig till denna tjänst. Denna omdebatterade tjänst för en kvinna! Och jag har varit bjuden till en enda prästvigning och den var i Skara domkyrka för över 30 år sedan.

Jag för min del får leva med en prästgen i mitt arv utan att ha någon predikostol. Som sagt så har jag spårat den genen till början av 1800-talet från en rote Logården i Warola. Längre kom jag inte och är inte släkt med Predikare-Lena från Östergötland.

En sommardag år 1957 gick jag en upptrampad stig utanför Norrköping över ett fält. Där stod en ensam predikostol kvar och det tog tag i mig:
”Tänk, om jag ändå finge…”
Det hade väl varit något friluftsmöte på platsen och jag var helt okänd med området. Nästa gång på promenad blev jag varnad av ett par män. Jag hade inte läst någon skylt och detta var ett övningsfält, en skjutbana. Fattade jag inte risken att gå över detta fält, när männen hade övningsskjutning?

De föreslagna bibeltexterna i morgon handlar om att alla är kallade till Guds rike. Präster och pastorer tänker igenom sin egen kallelse och jag blev påmind om min en vanlig juniorkväll i Trollhättans Missionskyrkan. Den kallelsen var inte märkvärdig bara det, att Gud sagt ”ja” till mig och att jag kunde få dela med mig av den trygghet i tron, som jag fått. Sen dess har det varit mycket svårt att fatta att den kallelsen finns kvar. Den tomma predikostolen står där. Jag längtar efter att få predika Guds ord och har oförståndet att inte läsa på skylten först.
Det är ju på männens revir jag går och det är ett övningsfält. En skjutbana.

Ja, det var ett gammalt minne från Åby utanför Norrköping, när alla mina drömmar gått i kras. Alla är kallade till Guds rike men bara de är utvalda, som vill komma.
(Så förenklad teologi får inte jag ha.)

Storasyster i Vassen

En prästs tankar inför helgen

Nyckeln till dödsriket

Skriv, skrivare, skriv…Min dikt gäller en konung! Min skrivare är en snabb penna. Orden går inte att hejda! Orden finns i boken i huset, som blev mitt hem. Orden finns i boken, som fanns i morfarfars hem och morfars. Orden finns i boken, som fanns i farfar och farmors hem…Jag vaknade och de bubblade inom mig. Ibland i fel ordning. Då är det bara att kontrollera. Hur står det egentligen? Hur står det i senaste översättningen? Hur står det i Olle i Aspets bibel med den gamla stilen?

Det är inte bara jag, som orden flödar ur. Det är inte bara jag, som skriver. Min bok kom ut den 17 september 2011 och började med en hänvisning till målet för mitt skrivande. Fast om jag hade bibelcitat från början, så skulle jag tappa intresserade läsare, fick jag höra. Vem vill gå och leta efter en bibel, om det finns någon? Vem vill leta upp var citatet kan finnas?

Jag vaknade och börjar om igen på en fortsättning:
Skriv, skrivare skriv! Min dikt gäller en konung…!

”Att du inte lämnar det bakom dig! Det är ju över 50 år sen!”

Ja, vad gör jag, när det finns andra, som kommer ihåg från andra hållet? Det finns ju andra, som tvingas berätta sin historia! Så nu tar jag mig friheten att citera Anneli Jäderholm från Facebook igår:

”JAG VILL BERÄTTA – Artikel i DN är klar och publiceras någon dag den här veckan. Läser ni så ge mig en hint! Jag har gjort allt jag kan för att beskriva min upplevelse och känsla. Precis allt! Idag fick jag den bästa present jag någonsin fått. En bältesnyckel som har sina anor ända från 1970 talet! Symboliken gör mig mycket rörd och sentimental. Mannen som gav mig den hade bältat patienter i trettio år men först i mötet med mig påmints om att det var människor han bältat! Kära vänner! mötet mellan människor är undergörande! Delandet- KÄNSLAN och UPLLEVELSEN. Jag beundrar hans mod, styrka att så rakryggat och ärligt möta mig. Låt det sprida ett ljus över framtiden.”

Vad har detta med med min konung att göra?. Jo han fanns i huset, som blev mitt hem, innan jag kom dit. Han fanns långt, långt tillbaka i tiden och hade nycklarna till dödsriket och har dem kvar. Han kan låsa upp den värst fjättrade människan eller den som är bunden av silkesfina trådar.

Jag vet vad jag skriver om. Jag vet vem jag vill ge min hyllning för hans makt, att befria från dödens grepp. Han är med i dödsskuggans dal. Han är med i varenda situation och kan hjälpa om han får.

Min dikt gäller en konung! Hans ord gäller idag också att aldrig överge oss utan att ge oss en Hjälpare (försvarsadvokat). Det står i presens. Han skall påminna oss om vad han lovat. Det står i boken, som fanns i huset, som blev mitt hem. Boken följde med till olika hus, där jag bott. Boken ligger på mitt köksbord oöppnad ännu. Jag vet, att i den finns beskrivningen av min vän skönare än tio tusen.

En bältesnycket inom mentalsjukvårdenBilden av den nyckel Anneli fick som gåva

Dubbelbokad

Idag skulle jag kunnat vara dubbelbokad. Det låter positivt i mina öron, som brukar ha vit almanacka. En dag är röd förstås och då är jag alltid bokad för gudstjänst. Det skulle inte falla mig in att kalla mig bänknötare, för att inte just jag får sjunga solo.

Om inte om hade varit, så hade jag varit dubbelbokad idag. Det är något visst med det, att vara så efterfrågad från olika håll och dessutom ha så mycket omkring sig, att jag inte vet vad jag lovat komma till. Om jag haft pengar, skulle jag haft kvar min gamla Volvo. Om jag inte varit så rörelsehindrad skulle jag kunna vara lite överallt dessutom.
Tyvärr. Till och med det kan låta bra. Tyvärr var jag redan inbokad!

Jag kunde ha varit dubbelbokad idag om inte om funnits. Om inte han som bjudit mig en gång varit en liten lintott på 4 år, som just hade förlorat sin pappa och jag aldrig kan glömma den begravningen i min hembygds kyrka eller klockringningen! Om bara jag haft pengar…om bara jag inte varit så handikappad, då hade jag varit dubbelbokad idag. Jag kunde ha varit med i min hembygds församlingshem för att få titta på gamla svart/vita bilder från förr. Lintotten en gång har blivit vuxen men kan aldrig bli så gammal som jag är nu. Både han och jag kan mycket om svart/vitt.

År 1998 hade vi en hemvändardag med början i kyrkan och gudstjänst. På kvällen åt vi allra närmaste grannarna middag tillsammans. Vi hann bara sätta oss för att ha roligt tillsammns som i barndomen och ungdomen förrän en sa:
”Jag vill passa på att be dig, Gunnel, om förlåtelse för att du inte fick vara med oss, när vi var små!”
Sen berättade hon om min stränge pappa, som sagt till henne med sin skarpa blick. Hur glömmer jag detta utanförskap, när jag var liten eller ung? Å andra sidan fanns det alltid gamla att hälsa på och sitta hos…

Idag kunde jag ha varit dubbelbokad och fått maila ett tyvärr. Jag är bjuden åt fler håll och prioriterar. Nej, det behöver jag ju inte säga, när jag ändå ingen bil har…

Carina Ikonen Nilsson har rekommenderat en bok, där hon medverkar:

”Varför vill ingen leka med Dennis och Stina?”

Boken handlar om barn med ADHD, som inte får vara med. När jag läst den kommer jag att blogga mera. Carina är en av alla, som inte fått vara med som barn och heller inte fått någon förklaring förrän egna barnet hade samma problematik.
Jag för min del är inte odiagnostiserad minsann men vill inte ha diagnoserna. Nog om min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Idag tänker jag besöka Gyllenkroken i Göteborg och prioritera deras mat och gemenskap. Än så länge är jag med i (H)järnkoll även om jag inte får sjunga solo.

Gunnel i samtal med Folke på Hemvändardag Foto: Tore Welén

Huset som blev ett hem

I huset som blev mitt hem bodde redan sorgen och glädjen tillsammans. Där bodde döden, som en naturlig fortsättning av livet eller som ett hot. Där bodde livet som en möjlighet. Det var ganska trångbott redan, när jag anlände. Pappa hade köpt huset år 1920. Själv kom han till stationssamhället året innan. Det var just därför han kommit. Järnvägen mellan Nossebro och Trollhättan var klar och de unga satsade på industrier, gifte sig och byggde sina hus. Husen som skulle bli hem för kommande generation. Det var en ungdomlig entusiasm och våghalsighet till och med. Det var inga gränser för företagsamheten ser det ut som med facit i hand. Min pappa hade inte kommit då. Min pappa var inte orsak till den stora depressionen på 30-talet eller till att möbelfabriken brann ner. De andra runt omkring var heller inte orsak till detta. De måste bara överleva och gjorde det också.

På den tiden då jag kom till Norra Björke var det inte aktuellt att tala om barnet i gram och längd förutom kön. Barnmorskorna hade en Bessmans våg och vägde i precis som en fiskhandlare vägde fisk. Alla mina äldre syskon är födda hemma i sängkammaren. Det är bara jag som kommer från Trollhättan, som en enda stor överraskning. Min mamma var så trött och smal och vägde visst bara 45 kg som minst. Det syntes heller inte på henne, att det skulle bli en till i huset att mätta och passa. Den berättelsen kommer att upprepas via storebrors version.

Gång på gång har jag fått frågan:
”Men varför lägger du inte detta bakom dig? Det är ju ändå 50 år sen och över det! Att du inte går vidare!”
Detta ”det” gäller inte huset, som blev mitt hem. Detta ”det” var nästan det enda i den berättelse, som jag skrivit ner tidigare. Några av mina läsare ville inte ha detta ”det” utan en början på historien. Några läsare ville inte ha detta ”det” och sen ett skutt på 50 år, där nästan inget har hänt för att sluta med hur jag tvingades ta itu med ”det”. Och hur det har plågat mig från och till under alla 50 åren och styrt mina tankar.
Var det så lyckat att bära det ensam med påtvingad tystnadsplikt? Är det så lyckat, att få vara ögonvittne men inget få säga?

Snart finns det inga ögonvittnen kvar om jag också tiger med ”det”. Och varför lyssnade ingen på pigan i huset, som var så deprimerad men ändå kom varje sommar till Norra Björke för att få träffa min mor Anna? Eller varför lyssnade inte jag bättre på de gamle, som fanns där före min tid?

(Prov på ett första kapitel, när jag skriver om boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”)