Gunnels plats i rymden

Mod att leda

Det är hur lätt som helst! Vad då? Jo, att googla på ”Mod att leda”, så kommer annonseringen upp om ledarskapskonferenser i Sverige på olika platser.

Global Leadership Summit (GLS) – verktyg, villkor och vilja… Chefskonferens…

Det står inget om vart deltagarna skall leda. En av kurserna kostade över 5.000 kronor. Inget för den som har pengar eller företag som betalar. De som gått kursen blir fulla av inspiration och har fått verktyg att leda. Frågan är vart? Det står det inget om. Det gäller att bli en bättre chef i företaget eller på avdelningen.

Så klart jag undrar över verktyg och vilka de är. En duktig kock lär ha sin egen ”väska” med egna knivar, om han går bort till ett hem för att laga mat. Det går inte med slöa, oslipade knivar! En damfrisör berättade för mig för 20 år sen om sin sax, att hon tog hem den från England. Då kostade en enda sax över 5.000 kronor. Minns jag fel från min hembygds lilla möbelfabrik hur noga snickarna var om sina egna olika stämjärn? Minns jag fel, hur glad min far var, när han fick hem en riktigt skarp sågklinga, som klarade Perstorpsplattor?

Vilka verktyg får deltagarna med sig hem från en GLS-kurs för att kunna leda andra? Och vart skall andra ledas? Så klart jag tänker på en verktygslåda med gångjärn i zicksack och av plåt. I den finns många fack för många olika verktyg.

Bibeln berättar om en man som gick ut i skogen för att hugga. Då var verktyget en yxa. Om träet torkat och inte är kilat, så sitter yxjärnet lite ostadigt. Det minns jag, att en av mina bröder visat mig. De äldre syskonen måste hugga ved, innan de gick till skolan och bära in veden.

Så hände det i skogen för mannen att yxjärnet for av och träffade en annan som dog. Detta var på Gamla Testamentets tid med vedergällning som lag. Den som orsakat olyckan skulle straffas med döden, om inte föreskriften hade funnits om fristäder. Det skulle finnas tre städer på östra sidan av Jordanfloden och senare tre på den västra sidan. De skulle ligga så strategiskt, att den jagade skulle hinna undan blodshämnaren. Vägen dit skulle hållas i ordning. Så detta blev möjligt! Var yxan mannens verktyg, som han ofrivilligt tog död på en annan med? Vad är ett verktyg? Vad är en skuld? Vem kan betala i så fall?

Jo, jag undrar mycket över dessa dyra verktyg, som finns att köpa via GLS. Vi skall inte slå bibeln i huvudet på någon heter det. Vad nu det innebär? Är bibeln ett verktyg? Kan jag ofrivilligt orsaka en olycka genom att använda verktyget? Så klart att män måste ha verktyg för att röja en väg, så att den går att komma fram på! Så klart att både män och kvinnor behöver mod att leda. Men vart?

Det finns mer än GLS att söka på. Det finns en länk till ”Den korslösa upprättelsen”.

Vi slår inte någon ofrivilligt med ett kors! Jag för min del har varit med om att slå på spikarna till Jesu kors. Det har jag inte fattat förrän nu när min ålder är vanlig att dö i. Jesus dog i mitt ställe och blev min fristad. Korset har jag hunnit fram till med min skuld. Den har jag lagt av där.

Andra höll vägen dit i ordning för min skull!

Frispråkig eller fåordig

Dagen kom och dagen gick. Den började dramatiskt med att det inte kom någon färdtjänstbil. Svaret var, att jag kunde klaga på måndag. Ja, det var så dags, när dagen äntligen hade kommit!

Gud visste tydligen var jag stod utanför vår dörr till höghuset. Så ett par vänner skulle visst gå ut på promenad i det vackra vädret och jag hann med tåget tack vare dem. Och tack vare Gud… Ingen av oss anser något annat än att det var hans ingripande. Så dagen blev ett enda leende och tack till honom, som varit med de senaste sextio åren! För detta gällde gudstjänsten i Velandakyrkan. Inte kan det vara så vanligt, att en åttioåring ringer och ber att få komma och predika?

Ett kort referat av predikan blir ordet utvärdering, när livet ligger bakom. För så var det en dag för min far, när han var ensam och över 90 år. Han fanns som vanligt i sin verkstad vid hyvelbänken. Jag hade kommit hem och gick in där. Då kom summan av hans tankar. Jag har haft tre områden eller om han sa intressen: familjen, fabriken och församlingen. I vilken ordning han nämnde dem minns jag inte. Sen fick jag tänka själv. Han var inte frispråkig, som jag är. Han var fåordig.

Så var jag tillbaka i Göteborg och hade fått de tre orden. Detta var en utvärdering av ett liv, som gick mot sitt slut. Möbelfabriken hade inte varit någon framgång. Den brann ner i de allra värsta depressionsåren på 30-talet. Det fanns knappast några försäkringar. En granne fick till slut sin far att berätta om de svåra åren tillsammans med små eller stora barnfamiljer och arbetslöshet. Missionsförsamlingen dog ut år 1987 med min far som siste medlemmen och alla barnen och barnbarnen bodde alldeles för långt borta från honom. Det är normalt med utvärdering.

Så kom sista veckan i hans liv, då han inte fick vara frisk utan behövde läkarvård och en plats på sjukhuset. Jag kom på besök och han sa nästan direkt, där jag stod innanför dörren:

Läs för mig! Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. På fönsterbrädan låg en av Gideoniternas Nya Testamentet med stora bokstäver men jag visste inte var detta stod att läsa och hittade inte textsammanhanget. Han kunde det utantill. Nu var det bara det väsentliga kvar. Vägen till Gud kunde han sen barnsben, att den är genom Jesus Kristus.

Därför valde den texten mig! Tre ord att minnas men inget om någon möbelfabrik, som inte gick att sälja till slut eller en missionskyrka, som antagligen skulle komma att rivas efter honom…Tre ord att minnas efter mitt besök i söndags i Velandakyrkan: Vägen, sanningen, livet.

Där är poängen! Inte vad jag sagt utan vad Gud sagt i alla tider genom alla generationer och på alla platser. För han talar genom himlen och naturen, om det inte finns bibeltexter som bok eller förmedlat på annat sätt. Vägen till Gud är beskriven på olika sätt genom olika profeter och olika händelser. Vägen skulle hållas i ordning så att den jagade skulle hinna fram till en fristad i tid och bli räddad! Fristäderna skulle vara på båda sidor av Jordan och ligga strategiskt tre på varje sida. Den jagade skulle kunna hinna fram undan blodshämnaren. Ja, kalla honom gärna annat: ormen från urtiden, åklagaren Satan eller Djävulen. Han som jagar är en och den samme och fristaden är en och den samma Jesu kors för alla i alla tider.

Vilken lycka att få sjunga tillsammans om Jesu försoning! Hoppas att sången om Jesu blod inte tappar sin innebörd och bara blir ett mantra som upprepas med hjälp av trummor och strängaspel…

Fråga mig gärna vilket nummer sången om försoningsdagen har, som finns i Psalmer och Sånger eller i Segertoner.

Bibelhänvisningar den 5:e dagen efter: Joh 14:1-5, 5 Mos 19, (vägen) Jer 30:12 -17, Jes 43:18-19,(sanningen) Joh 11:25 – 25 och livet).

Nedräkningen har börjat- Dag 3

I min lilla, lilla värld och min nedräkning inför söndagen är det dag 3. Det är jag själv, som bett om att få predika en gång till i livet. Finns det något bättre sätt än att välja några ord bara, ofta citerade. Då borde ju alla minnas den predikan! Själv lever jag nästan utan närminne. En ny fas i livet.

Jesus sade: Jag är vägen, sanningen och livet… Då gäller upprepning!

Vägen fanns redan för min del väl upptrampad och väl underhållen. Det skulle den vara enligt beskrivningen i Gamla Testamentet. Den fick inte vara snårig. Den som var hotad av hämnaren skulle kunna hinna till närmaste fristad i tid och bli räddad. Mina föräldrar hade gått vägen innan. Mina far och morföräldrar likaså. Så jag minns tydligt var vi stod hemma i köket och jag själv valde den vägen. Utan att förstå vad detta skulle innebära. Utan att fatta att det var VÄGEN som valde mig.

För alla de som gått vägen före hade det gällt steg för steg och uppmärksamhet vid alla möjligheter att vika av och gå en bekvämare väg. Så bra har jag haft det, att jag kunnat lita på vägen, som mina föräldrar rekommenderade. Den fanns från urminnes tider. Det är beskriven på olika sätt i olika tider av olika författare. En gång var det genom en märklig händelse om en man gick ut i skogen för att hugga träd och ofrivilligt tappade yxjärnet, som träffade en annan och orsakade den mannens död. (5 Mos kap 19). Där finns berättelsen om blodshämnaren och behovet av fristäder. Sträckan för den jagade fick inte vara för lång. Vägen skulle hållas i ordning och allt pekar fram mot Jesu kors. Lagen fordrade vedergällning.

”Hur skall jag kunna förstå om ingen förklarar för mig?” Den etiopiske hovmannens fråga är lika aktuell idag! Apostlagärningarna kap 8:26-40

Dag 3 har börjat i min nedräkning inför söndagen. Det är bara att arbeta vidare, sortera bort en massa egna tankar och försöka komma till poängen:

”Han är försoningen för våra synder.” 1 Joh 2:2 Inte för andras synder utan för våra. Inte för en institutions alla fel mot mig utan Jesus är försoningen för min synd.

Det blev något att bita i för en stolt människa!

Nedräkningen har börjat – Dag 9

Nedräkningen har börjat – Dag 10

Vaknade kl 3 och tankarna malde som vanligt. Är detta rätt att påminna om? Är det rätt att bjuda in till en berättelse genom film som är 60 år gammal och tragisk?

En timma senare öppnar jag datorn och Facebook. Först i annonseringarna finns ett meddelande från Skåne. Jag är med i en sluten grupp mot bältesläggningar och tvångsinjektioner. Det som hände mig för 60 år sen händer unga tjejer idag inom Rättspsykiatrin bakom låsta dörrar på unga tjejer, som har självskadebeteende! De har ångest enligt sina egna upplevelser och får inte ifrågasätta något av behandlingen eller medicineringen!

Vi tar det från början. Det var sommaren 1987 och Hönökonferens. Jag hade fått hel sjukpension för min ryggskada. På grund av all värk gick det inte att arbeta längre. Den förtvivlan och ensamhet jag upplevde utanför tältdukarna går inte att beskriva. Så det icke hörbara för andra gick rakt upp till Gud:

”Kan jag inte få lite uppmuntran och få predika en gång?”

Tjugo meter längre fram vid det stora mötestältet satt två vänner. De blev glada över att se mig. Hon påstod, att det var länge sen jag varit hos dem. Ja, då måste jag berätta, att jag inte arbetade på Räddningsmissionen längre men…

Vad då men? Jo, hon var ordförande nu i Missionsförsamlingen i Velanda och jag erbjöd att komma och predika. Precis så är det att ha predikosjukan! Ruth skulle titta i sin kalender hemma och ringa mig sen. Det blev en söndag. Det blev flera söndagar och måndagar. Åren 1988 och flera försvann. Under de åren pågick den stora Psykiatrireformen. Medicinerna hade blivit så bra att alla inlåsta patienter över hela världen kunde skrivas ut för att ta medicinerna själva. Hemma? Ja, var de hemma någonstans efter alla år som inlåsta?

Hur skulle jag kunna glömma vad jag hade sett år 1956 av alla kroniskt sjuka och deras situation?

Varför måste jag tiga om att de finns psykiskt sjuka fortfarande som far illa i samhället?

Nedräkningen har börjat. Idag är dag 10. SOS från Malmö Rättspsykiatriska har nått mig. Någon kan göra något för de som lider. Jag har bett om att få predika en gång till i mitt liv i Velandakyrkan. Först skall vi se den film som är gjord inom Stiftelsen Gyllenkrokens kunskaper: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Vägen valde mig.

När såpbubblorna brast

I min ungdom var de en krets Sjuntorp, Velanda och Lindveden med en anställd pastor gemensamt. Det vanligaste var att en Missionsförsamling var ansluten till Svenska Missionsförbundet men det gick att vara fristående. Juridiken måste jag lära mig på grund av min hembygds lilla missionsförsamling. När det bara fanns tre medlemmar kvar kom ju frågan vem som skulle sköta fastigheten mitt i byn. Byborna var lika okunniga som jag var tydligen. Det är skillnad på att vara med i en församling med tretusen medlemmar eller att vara med där samtliga medlemmar fick plats i min bil.

(Missionskyrkan i Norra Björke Foto: Henrik Falkenberg, Köpenhamn år 1987)

Så i den stora församlingen fanns en utbildad jurist att fråga om hjälp. Förfallna missionshus eller kyrkor på landet är ingen trevlig syn. Ingen i Stockholm på Tegnergatan 8 reste runt och hade översyn. Så de tre i min hembygd fick ha två församlingsmöten efter varandra med en tid emellan där de skrev över fastigheten som gåva till Trollhättans Missionsförsamling. De å sin sida skulle bekräfta gåvan i två olika församlingsmöten. Kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. Den som var van vid formuleringen i 1917 års bibelöversättning kanske inte ens reagerar. I Bibel 2000 står det ”kyrka”, där det stod ”församling” förut. Kanske en omärklig förskjutning men inte för mig. När min far dog, så dog inte kyrkan utan församlingen i Norra Björke inom Svenska Missionsförbundet. Det gjorde ont, att ingen ville ha förkunnelsen som varit där.

(Foto: Ruth Johansson, Velanda. Arne Frick, Trollhättan spelade in den sista gudstjänsten och Gunnel Bergstrand fick hjälp av Brita Andersson med alla blommor.)

Storebror Arne fick veta att det behövdes en sista gudstjänst innan rivningen. Vi hjälptes år med olika berättelser om hur en frikyrkoförsamling fungerar och varför det samlas in pengar till mission. Så en pensionerad missionär född i grannsocknen, Alice Sandblom, berättade om Kongo. Jag hade läst in mig på protokoll och kassaböcker från det att församlingen bildades. Innan dess hade jag sökt upp en av socknens äldre som kunde brytningstiden med Svenska Kyrkan i slutet av 1870-talet.

Rickard Wetterin hade blivit döv men hans fru Signe skrev ner alla mina frågor och Rickard berättade med sinne för detaljer och ordväxlingar mellan de som levt generationen före honom. Mina föräldrar var inflyttade år 1919 och 1921. Vi har inte en enda rottråd i socknen. Detta blev ett märkligt sorgearbete för mig, som min far fick vara med i innan han dog i maj 1987.

Så klart att det finns mycket gemensamt men varje socken kan ju hålla på sitt. Så ån som rann genom socknen heter Björkeån. När den lämnade Norra Björke fick den ett nytt namn men skolorna slogs ihop och barnen skjutsades och hade gemensam hembygdsdag i Åsaka.

Nu närmar jag mig poängen med att såpbubblorna brast. Det har ju många lärt sig under livets gång, att en kris river upp en annan tidigare kris. Så för mig som haft det så bra i mitt föräldrahem och i min hemsocken blev det svårt att behöva mista allt på en gång. Det var då en inflyttad/ingift från Trollhättan sa till mig:

”Häng me´ ûss!”

Och jag var just inne i en svart/vit period, när såpbubblorna brast. Som barn hade vi en avsågad trådrulle att blåsa såpbubblor genom. Nu måste jag bli vuxen och lämna allt bakom mig. Allt fint tillsammans med de andra i hemsocknen.

Men det andra då? Det som inte var fint? Varför måste jag tiga med det? Varför får vi inte tala om döden som kommer förr eller senare?

Nu är de döda båda två, som kom till en kvinnofrukost i Lindveden, då jag fått löfte om att berätta hur det kändes, när alla såpbubblor brast för mig efter år 1956. Gång på gång har jag fått höra:
”Men varför lämnar du inte detta bakom dig? Det är ju 50 år sen!”

Ja, nu är det 60 år sen och både Dagmar och Brita uppskattade tillsammans med de andra damerna i Lindvedens Missionskyrka, att jag berättade om övergrepp inom sinnessjukhusvården och vilka konsekvenser det fick för mig.

Efteråt började Dagmar berätta sitt för mig och gav mig boken. ”Vägen valde dig”. Och Brita fortsatte att ta emot mig i Norra Björke varje sommar, bjuda mig på middag och skogspromenad med svamp, som jag fick med mig till Göteborg. Ja, det vill säga, när åren gått blev den första sträckan till skogen med bil. Rörligheten blev begränsad för oss båda.

En kyrka kan vara vacker. En kyrkogård kan vara välskött. Vare sig det är dop, bröllop eller begravning så river det upp minnen.

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans.

Till minne av Idas farmor Brita Andersson och min far David Bergstrand. Idas storebror förklarade för henne, att hon inte ens var ett år och Bergstrand nästan hundra. Det var år 1986 och är fina minnen att leva på. Och i denna blogg har jag en tagg som heter: ”Vägen valde mig”. Det är sant med Dag Hammarskölds uttryck: ”Vägen valde dig” men med perspektiv på ett långt liv, så kan jag se, att jag skulle igenom det som var ett svårt trauma en gång. Jag har vandrat tillsammans med honom som kallade sig Vägen, Sanningen och Livet. För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.

(Brita och Gunnar hjälpte mig att göra en avskedsfest i Missionskyrkan för mina fem äldre syskon och deras skolkamrater en gång i tiden. Brita till vänster, Kerstin och Anna-Lisa. Foto: Tore Welén)

Farväl Mkyrkan 001

Storm i ett vattenglas

Undrar just om jag läst rätt, att en biskop uppfattar talet om korset nu som storm i ett vattenglas? Tre modiga, kvinnliga präster har tagit initiativ, att vi som vill skall ta fram och bära vårt kors synligt som halssmycke. Dessutom fotografera själv och lägga in bilden i en Facebookgrupp. Den gruppen heter: ”Mitt kors/My cross”.

Hur kunde detta bli storm i ett vattenglas? Korset har väl provocerat i alla tider? Eller var det bara en dårskap för de intellektuella en gång? ”Visserligen” skriver Paulus men det är ju snart 2000 år sen, ”är talet om korset en dårskap för dem som bli förtappade, men för oss som bli frälsta är det en Guds kraft.” (1 Kor 1:18)

En av de tre kvinnliga prästerna har fått så mycket kritik och hot, att hon inte vill vara präst längre inom Svenska Kyrkan – kritik av de egna. Fast inom stormens öga lär det vara ett lugn. Det är väl nyttigt, att alla biskopar tänker igenom var de står i förhållande till förföljda kristna eller anhöriga till de dödade i hela världen. Vi andra skulle bara plocka fram ett kors som halssmycke från byrålådan och bära det igen.

Jag är en retsticka eller ironisk många gånger men jag vill inte reta någon muslim! Däremot triggar jag igång på all okunskap bland kristna om vad korset står för. Skall vi vara hur menlösa som helst och bara låta tiden gå ifrån oss? Det är väl ändå en dålig ursäkt, att jag inte vet hur jag skall föra ett samtal med en muslim? Det lär inte vara bra, att berätta att Jesus är Guds son. Och detta kan visst biskoparna och vet vad som är lämpligt att bekänna. (Jo, jag är ironisk och kallar det, att de lagt ut en dimridå. Svenska Kyrkan har Bekännelseskrifter. Alla präster lovar inför Gud och församlingen vid sin vigning att förkunna Guds ord.) Vi som är gamla och konfirmerade fick lära oss trosbekännelsen utantill. Den bör sitta där i minnet, om den får upprepas i gudstjänster.

Det finns många olika grupper i vårt samhälle att vara med i och bekänna sig till. Så kommer det en dag då kravet märks, att tycka som alla de andra inom gruppen – med andra ord att vara politisk korrekt. Där kan det uppstå en storm i ett vattenglas förstår jag.

”…frälsningen kommer från judarna,” sade Jesus och hans kors blev rest i Jerusalem. Därifrån utgår kraften till jordens alla väderstreck. Han dog på skammens trä för hela världens synder men en och en måste förhålla sig till hans kärlek och hans försoningsuppgift att dö i vårt ställe och visa en väg att nå Gud.

Jag måste ta emot denna frälsning/räddning själv först, innan jag kan prata med muslimer. Hur det skall gå till politiskt korrekt vet jag inte. Till dess bär jag också tillsammans med 8.000 andra ett kors som halssmycke.

Och berättar gång på gång om tröstens Gud, som har tröstat mig…

Gud i sökaren

En kristen tidning hade en annons om en fototävling för länge sedan. Den hette om jag inte minns fel: ”Gud i sökaren”. Bidragen fick vara i färg eller i svart/vitt. Det vinnande bidraget blev en stor överraskning för mig. Kvaliteten var den högsta och färgerna vackra. Motivet var från en kyrka. Så långt kunde det ju vara Gud i sökaren. Det var ju en stillbild så rörelserna gick inte av avgöra eller farten på en clown, som gick fram mot altaret. I kyrkan fanns inga andra. Hur kunde det bli en vinnarbild? Var fanns Gud i sökaren?

Så en gång till tar jag fram min gamla systemkamera och mäter den lilla gluggen, som kallas sökaren. Den är liten och fortfarande 10 x 16 mm. Det var inget digitalt tänkande på den tiden. Det är det inte nu heller för min del med stor sökarruta och snabba resultat. Hur tänkte juryn? En clown springer, hoppar eller dansar fram mot altaret i en kyrka? Skulle detta likna Gud genom fotografens kamera? Eller var vinnarbilden lite profetiskt in i vår tid? En ensam clown går upp mot ett altare i en kyrka? Och i dagens nyhetsflöde läser jag att en av Svenska Kyrkans präster inte längre orkar vara präst i den på grund av mobbning. Hon hade sett Gud i sökaren och tog initiativ att berätta detta tillsammans med två andra modiga präster. Sen kom förföljelsen genom ord och åter ord…

För så är det att på den tiden hade mitt fotografi inte en chans att bli en vinnarbild. Juryn i fototävlingen såg inte vad jag sett i min sökare. Jag hade heller inte sett någon Gud där. Det hände först fem år senare i en djup depression. Eller vanlig sorg efter en förlust. Jag satt på min kökssoffa och bestämde mig för att äntligen börja kopiera svart/vita negativ. Sorgen måste ju brytas på något sätt. I pärmen med negativ hittade jag ett negativ, som jag aldrig försökt ens att framkalla.

Ja, Gud borde ju vara i kyrkan men kunde han finnas i min sökare, som jag inte hade en aning om? Kan det få bli en vinnarbild idag i Svenska Kyrkans tidning till exempel? Eller provocerar Gud alla med klippan i Gamla Testamentet, som kunde och kan gå före ett helt folk? Provocerar bibeln med sin uppenbarelse om framtiden, att kärleken vinner över hatet och döden?

En eloge till tre kvinnliga präster som tagit initiativ till ”Mitt kors” och startat en Facebookgrupp som stöd för alla kristna som förföljs eller mördas för sin tro särskilt i Mellersta Östern.

”…och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa, och den klippan var Kristus.” 1 Kor 10:4

Personlig utveckling

edit 19.09

Målsättningen är att läsa bibeln tillsammans efter någon bibelläsningsplan. Ibland sammanfaller de föreslagna bibeltexterna för dem som läser bibeln på ett år med dem som valt att läsa bibeln på två år. Jag är med i ANTA UTMANINGEN en sluten grupp på Facebook. Jag följer dessutom kristna debatter och bloggar. Via en Internationell Filmfestival i oktober 2015, så har jag mött människor från olika delar av världen, som farit illa inom psykiatris vård. Via Internet går det att hålla kontakt. Många såg filmen: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” på Stora Teatern i Göteborg. Manus kom ut som bok år 2011 i första upplagan.

I allt detta försöker jag påstå, att jag har utvecklats personligt i min tro!

Året efter 2011 kom boken: ”Människa du är någon!” Och den säljer fortfarande på Adlibris! Boken bygger på prästen Ulla Karlssons artiklar i Kyrkans Tidnings hemsida den 22 mars 2011 och predikningar med titeln: ”Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm”.

Vi två kvinnor har sammanstrålat på internät: hon som kunde bli präst och blev det och jag som ville bli pastor och inte kunde bli det. Jag är så tacksam för detta intensiva möte från min sida sett. I mitt bokmanus borde talet om blodet bort ”för ingen begriper vad du skriver”, som mina vänner påstod. Mitt svar upprepades: ”Då blir det ingen bok!”

Den personliga utvecklingen kan ske åt olika håll. Min personliga uppfattning är att undervisningen om blodets betydelse i bibeln borde finnas på teologiska fakulteter. Kan psalmer bli för gamla att sjunga? Ja, det verkar så i nutidens gudstjänster. Kan innehållet bli för gammalt?

Psalmen ”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad…” är skriven före år 1529.

Paulus skriver till församlingen i Korint att talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir räddade är det en Guds kraft. 1 Kor 1:18

Vem känner till N Decius (Tech) möjligtvis Olaus Petrus, som kanske ändrade lite år 1536 i psalmen ”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad”? och senare ”…vår synd du haver tagit och dödens makt nedslagit”?

Nej, varje människa är ansvarig för sitt eget liv och Gud kräver inga offer. (Enligt Ulla Karlssons motivering att ta bort allt tal om blodet och offer. Vi är bra som vi är. Ur boken: ”Människa du är någon!”.)

Personlig utveckling kan ske i olika riktningar. Prästen Annika Borg var frimodig att föreslå den som vill att ta på sig korset, som ett halssmycke och göra en selfie (och sätta in på Facebook). Detta till stöd för alla förföljda kristna och till minne av de, som blivit dödade för sin tro på Jesus.

Detta går också att ha en annan uppfattning om från Svenska Kyrkans ledning. Min personliga uppfattning var att Ulla Karlsson var mycket modig som skrev och erkände, att hon inte fattar blodet och offrets innebörd på korset. Det är värre, när de högsta ledarna lägger ut en dimridå och inte erkänner Jesus som Guds son tydligt och öppet.

Det tog hela livet för mig att utvecklas i min personliga tro. Det var för min skull som Jesus dog. Min förträfflighet och mina försök att vara bra räcker inte långt.

Det minsta som jag kan göra är ju att bära det uppståndelsekors, som jag har. ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.”

Öppet brev till mina barn (om jag hade några)

De unga som valde mig är i 30-årsåldern. Därför kom det en dag, då jag insåg, att jag fått ”barnbarn”. En kort period av mitt liv hade jag en fosterson. Efter den perioden ringde en förtvivlad mamma till mig med en vädjan:
”Kan inte du bli mormor här?”

Jag blev helt ställd, för det fanns redan en mormor på nära avstånd. Behövde hon två? Så småningom fattade jag, att mormor var alkoholist. Själv orkade kvinnan till 50-årsåldern och hennes dotter bara till 20-årsåldern. Båda tog överdoser.

Jag blev en dålig mormor min period och ansåg, att hon var min dotter i så fall. Om jag var mormor? Jag blev en dålig mamma, för jag blev arg på spriten och tog barnen i försvar. Fattade inte, att hon själv varit barn i samma situation med sprit och slagsmål. Såg du det? Jag fattade inget! Inte förrän det var försent.

Där är jag nu och har erkänt, att jag inte fattar detta med nerver och öl eller sprit eller narkotika. För nerver finns det med och det lugnar visst med en ”cigg” också.

”Mitt hjärta är oroligt i mig…” eller med dagens uttryck ”mina nerver!” Så jag glömmer aldrig någonsin, när jag skolat om mig till arbetsterapeut och livet rasat för mig. Då förklarar en av mina patienter för alla de andra i terapilokalen:

”Jag hade aldrig klarat denna sjukdom, om jag inte haft min tro på Gud!”

Där stod jag tyst och stigmatiserad med diagnosen manodepressiv psykos själv! Tänk, om ändå psykiatrin kunde tänka om och släppa in Gud i stället för all nyandlighet på gränsen till det okulta! Och i stället för så mycket av vanebildande mediciner. De mediciner som behövs säger jag inget om.

Jag har ingen låtsasdotter längre. Hon förberedde mig noga på att hon tänkte avsluta lidandet. Vi hade kommit överens om att skriva en bok tillsammans om hennes historia. Jag har kvar breven och löftet, att jag får berätta allt jag vet. Det är inte mycket men det handlar om en som varit ett barn en gång och utsattes för värsta övergreppen hemma och sen av samhällets representant.

Denna kunskap hade jag aldrig orkat med utan min tro på Gud! Det är en sjukdom i samhället! Vad skriver jag då till mina barn, om jag hade några?

Släpp in historiens Gud i ditt liv och inte vilken gud som helst! Israels Gud går före och kan hjälpa idag också! Berättelserna finns att läsa fortfarande med barnbarnen och andra…

Det är visst livets efterrätt att få barnbarn. Jag är lycklig!

Öppet brev till mina ”barnbarn”

Kära ”barnbarn”!

Den som är i min ålder och lite över kan drabbas av sjukdom, komma igen och få panik att livet gick så fort över.

När min far var i 90-årsåldern förstod jag, att han sysslat med utvärdering i sina tankar. Vi bodde i en liten så kallad ”bonnhåla” utan bil. Så mina föräldrar var mycket begränsade till socknen. Min far kom fram till att han haft tre intressen med satsningar: familjen, församlingen och fabriken. Detta innebar en mycket stor familj på 30-talet under den svåraste depressionen i landet, en möbelfabrik som brann ner med dåliga försäkringar och en församling som inte växte och till slut dog ut med honom. Det visste han i sin utvärdering.

Nu har jag mött en pingspastor på Facebook, som är i detta stadium med utvärdering. Jag känner hans arbetsinsats sen slutet av 60-talet i gemensamt arbete bland unga missbrukare. Hans ena dotter sörjer i förväg, att föräldrarna skall dö. Precis som jag gjorde en gång. Banden skall klippas av och nästa generation är den äldre.

Så till poängen med oss gamla som gnällspikar på ungdomen ”nuförtiden”. Tänk, om det handlar om andebedömningens gåva? Tänk, om det är så att vi gamla tigit för länge utan att dela med oss? Han har fått frågan varför han inte tagit itu med ”detta” förut.

Pingstpastorer kan ju alla strömningar hit och dit och särskilt inom Pingströrelsen! Jag var ung och bara 19 år, när en äldre grät och berättade om delningen mellan medlemmar i samma församling på grund av andedopet och tungotalet. Då var det i ett missionshus, som hette Betania. Nu är det en pingstförsamling i samma Betania. Så onödiga strider under så många år! Jag fick historien år 1955. Då var jag så kallad evangelist.

Så såren finns i min kropp och själ ända sen den kvällen, då värdinnan grät och berättade. Har jag då rätt till min långa erfarenhet av frikyrkofolk som ekumen?
Kan det vara en gemensam andebedömning av pingstpastorn och mig, att det inte stämmer med rörelsen från Australien med högsta volym, strålkastare som spider olika färger och en dimridå innan evangeliet förkunnas? Har vi rätt att varna unga människor för dessa trix?

Var i bibeln hittar vi denna trend att rusa än hit och än dit efter det häftigaste? Hans församling hette Gilead men får inte ha anknytning till bibelns händelser där längre.

Några små morgonfunderingar. Jag saknar er!
Frid
önskar
Gunnel

Ramar

Största irritationen för mig personligen är ramar som hot. I alla kristna debatter har det gällt att få in en ny debattör i en ram eller i ett fack. Som jag upplevt debatterna. Sen har det inte varit roligt längre. ”Jasså, han är sådan!” Eller: ”Jasså, hon tycker så!” Sen var det att ge upp debatten. Om vad? Och varför ge upp?

När jag försökte lära mig HTML-språket var det för att få bygga själv. Det går ju an om det hade fungerat med minnet. Nu är det färdiga ramar som gäller. Valet av uppsättning kan variera förstår jag. För att överleva sommaren, när nästa alla under pensionsåldern lämnar staden, så behöver jag ett projekt. En sommar trodde jag, att jag bara kunde gå ut och fotografera blommor och göra ett herbarium på datorn. Att gå med rollator på ängar fungerar inte. Att hitta blommor mellan asfalt och gräs har inte varit det lättaste. Att böja sig till dom ändå svårare. Så det projektet gav jag upp.

Ett av mina barnbarn på låtsas har gjort i ordning ramar åt mig för bloggen för denna sommar. Det var han i gruppen, som föreslog lite struktur. Nu skall det bli det i ”Ett rött snöre” och så fick jag tomma ramar med Kapitel 1 till Kapitel 5. Om någon undrar varför där varit tomt.

År 2011 utbildades jag till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Där var det precis som ute i debatter. Det gällde att få in varandra inom en ram. Så upplevde jag det. För jag passade inte i sammanhanget men är envis och anser fortfarande, att jag bör få vara med. Detta visar sig i mina inlägg på Facebook. Och Google glömmer aldrig! Det finns ett system med ”taggar” åt alla håll.

Så jag är taggad att tala om synden. Den får ingen tala om för den irriterar. Kan det vara så att det egentligen är brist på bibelkunskap? Paulus påstår att alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Ja, men då så! Är det en härlighet som vi förlorat borde vi väl kunna samtala om hur vi skall få tillbaka den?

Eller hur? Detta är det tänkt att det röda snöret skall handla om. Det är obegripligt precis så länge som jag själv är likgiltig för Herrens härlighet.