Skrivet av: Gunnel | 2 juni, 2017

Min egen krigshistoria

Du gav mig tillåtelse att berätta för dig. Jag hade misslyckats igen att få ihop berättelsen. Och skrev det på Facebook. Plötsligt dök Lars upp från ingenstans precis som dessa hemvärnsmän gjorde våren 1957 med sin varning.

Det var kväll på nya arbetsplatsen i Åby utanför Norrköping. Jag tänkte bara ta en kvällspromenad och kom till en stor äng med en upptrampad stig. Till vänster stod en enkel predikostol kvar. Så där hade tydligen varit en friluftsgudstjänst nyligen. Då dök det upp tre män från ingenstans och ropade på mig. En av dem frågade barskt, om jag inte sett skylten om varning. Jag var på väg över ett skjutfält. Det var livsfarligt med deras pågående övning. Hur skulle jag kunna glömma år 1957, då hela min framtid låg i spillror? Jag fick inte ens ta en promenad utan att bli stoppad och varnad: Detta är livsfarligt! Hade jag inte sett skylten med varningen?

Nej, jag hade bara sett den tomma predikostolen till vänster och känt lusten att få predika, som kom över mig. Männen dök upp från höger från ingenstans. Jag var farligt ute och hade inte fattat detta. Det var ett låtsaskrig men på allvar för hemvärnsmännen, som skulle skydda befolkningen i risk av krig.

Han heter Lars, som dök upp från ingenstans på Facebook och undrade hur jag kunde bli glad över att bildligt talat se en tom predikostol. För det hade jag sett inom mig. Men denna gång en teatersalong ganska fullsatt med människor från nio olika länder. Fyra kvinnor blev intervjuade av författaren Åsa Moberg på engelska utan översättning. Jag förstod bara mitt eget namn, som nämndes en gång. Nu binder jag ihop år 1957 med år 2015. Över 50 år har gått, som jag måst tränga bort minnet av den vackra stigen i Åby och varningen, att jag var ute på en livsfarlig väg.

Laura Delano är också ute på en livsfarlig väg. Hon är i krig mot världens stora Läkemedelsbolag som många andra. Så fick jag syn på hennes inlägg på Facebook och blev så glad! I katalogen för medverkande  16 – 18 oktober 2015 står som presentation av Laura, att hon var 13 år, när hon skrevs in i det psykiatriska vårdsystemet och flydde från det 17 år senare. Då började kriget! Jag var 20 år, när jag utsattes för en psykisk våldtäkt med diagnoser och mediciner och rapportering för livet till myndigheter. Det är inte överdrift. En psykiatrisk diagnos på den tiden var för livet och hindrade mig, att bli det jag ville. (Se den tomma predikostolen). Se ”kriget” som pågått sen år 1958 med Margit Sahlin på stigen.

Han hette Lars den förste mannen i min mors släkt, som inte ville ha krig! Ett sätt att slippa dö på ett slagfält var att bistå med hästar från gården. Så blev han en rusthållare. Det är lätt att släktforska om en gård gått från far till son generation efter generation och med en morfar som tagit tillvara på muntliga och skriftliga berättelser. Där kommer ett annat krig in bland generna – att inte vilja bli lantbrukare heller utan att få läsa och inte klara det heller. Hur skall den kunna förskaffa sig bildning, som måste gå bakom ett par oxar? Citatet är fritt ur minnet från en gammal familjebibel och en tunn blyertsunderstrykning. Ett syskonbarn i Köpenhamn önskade bara en bibel, när hans son skulle döpas. Då kom idén att ge bort den gamla bibeln. Då upptäckte jag min morfas understykning och så hans kamp i livet. Han hade velat bli präst men måste sköta gården. (Nu är den sonen vuxen som döptes en gång i Brönshöj och fick den gamla släktbibeln. Han stavar på hebreiska av annan anledning har jag hört nyss.)

Lars gifte sig år 1808 och den släktens ”krig” i generna har jag följt noga – praktiskt arbete eller prästarbete. Och jag har undrat varför jag som kvinna blev den enda i min generation som fick genen och därmed blev varnad av okända hemvärnsmän? Där närmar vi oss poängen att en ”Lars” dök upp på Facebook och undrade hur jag kunde bli glad av en nästan okänd kvinnas kamp på andra sidan jordklotet. Det var i konferensen med namnet ”Driving us crazy”, som jag inte förstod hennes berättelse. (www.drivinguscrazy.com) På Facebook finns ju knappen ”Visa översättning” att klicka på för mig. Kvinnor över hela världen har gått emot jätten Läkemedelsbolaget och kämpar för sin rätt att känna och uppleva som normalt utan droger.

På min fars sida däremot finns utbildade militärer, som varit med i de stora krigen för att segra för Sverige. Då blir det också lätt med släktforskning, om någon annan gjort allt arbetet. Efter krigen i början på 1800-talet som mest var förlust och ledde till allmän misär med fattigdom och superi kom en vändpunkt. Vi som släktforskat och har ett frikyrkligt arv att förvalta och vet, att det var i denna misär som vändpunkten kom i kriget mot brännvinet. Två av oss från olika orter i Västergötland med olika åldrar besökte Nårungabygdens Missionsmuseum klocka 9.57 tisdagen den 31 maj 2017. Det var färdkamraten, som poängterade detta med klockan för mig som chaufför i Volvon, som inte var min.

Vi skulle vara där klockan 10 och bönhusens värld öppnades för oss. Där fanns hennes farfarsfar på stor bild på en vägg som kolportören Kasper Andersson och hans bibel låg framme på altarbordet under estraden, som har ett fint namn i broschyren. Så brännvinsapparater i ett rum bredvid som påminnelse om hembränning och lönnbränning, slagsmål och som sagt misär. Två kvinnor i bygden kom överens om att ropa till Gud. Så kom väckelsen som spred sig och Missionshus byggdes tätt – alldeles för tätt. Detta är före detta Älvsborgs län. Jag tror, att jag kan min egen väckelsehistoria från Skaraborgs län. Där byggdes först ett bönhus som senare kallades Missionshuset. Sen byggdes ett bönhus till på samma tomt som kallades missionshuset också fast det var Missionskyrkan och en kolportör skrev en rapport till Stockholm och undrade hur Guds barn kunde göra så med bara ett staket emellan. Det var väl inte riktigt så tätt i Norungabygden. En osynlig skillnad för oss i bibeltolkning gjorde detta. I min fars föräldrahem var de gifta farmor och farfar och bar in plank varje söndagsmorgon och små bockar, så att alla barn kunde få gå i söndagsskola i finrummet. De hann knappast äta färdigt frukost, berättade min far förrän barnen ville in. Han hette Svensson som var söndagsskollärare.

På en vägg hängde i deras gemensamma hem ett stort porträtt av C.O. Rosenius. På den andra väggen ett lika stort porträtt av P.P. Waldenström. Min far var finsnickare. Hans far var grovsnickare. Farmors fars hade varit totalt nersupen men blev omvänd till Gud, som det hette på den tiden. Han var med och byggde det ena, första bönhuset. Privat köpte han upp böndernas potatis, då han byggt en stärkelsefabrik som nykter troende på Guds under i hans liv. Hans blivande måg Per Johan var med ”Waldenströmarna” och med och byggde den Missionskyrkan. ”Det var inget kônstitt i de´”, sa min far, när jag undrade varför farmor och farfar gick till var sitt ”missionhus” på samma tomt.

Nej, det är inget konstigt i det med alla kyrkor och kapell. Bara de inte står tomma utan lovsång. Den 31 maj fick jag uppleva min egen väckelsehistoria bakåt i tiden till Lars Bengtsson och Bolla Svensdotter. Den finns på min blogg högst upp som rester från min hemsida ”brefvet.com” om Roparna. Inte bara det utan också ”krigshistoria” mellan män och kvinnor angående bibeltolkning. Som min mor sa en gång:

”Tänk att jag tycker det kvittar precis vem som har rätt!” Sådan inställning har inte jag haft utan har ärvt mer av antingen – eller, rätt eller fel.

Och ser fortfarande en tom predikostol framför mig. Lycklig den som hittar mitt budskap om Jesus, som upprättat mig på en stabil grund.


Responses

  1. Tack för väckelse historia. Jag funderade senaste veckoslut på ett konferenstema : ”Gud gör något nytt”. …. Min fråga / fundering var : Är det Gud som borde förändras ? (”något nytt”) I min barndom sjöng vi: ”Gamla tiders väckelse vi vänta”.


  2. Kyrkokonferens

    • Märta, detta är Vårgårda som ligger mitt i väckelsebygden! Detta år hade före detta Svenska Missionsförbundet sin årskonferens här i några dagar. Flera grupper var under de dagarna och tittade på museet med all missionshistoria. Så klart att Gud inte förändras utan att det är vi som måste få tillbaka respekten för hans ord. Hans plan går alltid framåt oavsett hur vi tolkar tidshändelser.

    • Märta, det tog 27 år innan samtalen i dopfrågan strandade mellan Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan och de fick börja på nytt med nya samtal. Metodistkyrkan i Sverige behövde samarbetspartner också. Så småningom blev det Equmeniakyrkan. EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) är fortfarande – om jag fattat rätt – samma som Lutherska Missionskyrkan. Detta är intressant och brytningarna finns ju i Finland också men kanske inte så stora hopslagningar.
      Det som är tragiskt är ju om bibelkunskapen försvinner och ingen vet varför vi tillhör en församling/kyrka.
      Som jag ser det.

  3. Klicka och lyssna !


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: