Skrivet av: Gunnel | 7 oktober, 2016

Mod att leda Del 3

Det är inte inne längre med bloggar! Jaså! Det är inte inne längre med Facebook! Än sen då? Här är det fortfarande fråga om mod att leda. Jag är inte klar med vad GLS står för ännu – detta globala ledarskap, som introduceras i den pingstförsamling, som jag tillhör. Och de bloggare, som jag följt under alla år fortsätter att blogga lika envist som jag gör. Vi håller på med utvärdering, om någon undrar, för livet ligger bakom.

Den nya fasen i livet är upprepning och åter upprepning. Så ha tålamod med dem! Upprepningar menar jag. I vart fall tror jag inte, att jag citerat Frank Mangs förut. Det citatet kom jag på i morse, när jag vaknade och lyder:

”Denna själarnas innerliga gemenskap som kallas kärlek.”

Jag kan minnas fel så klart. Det finns ju en psykolog, som är expert på minnet och menar, att det inte går att minnas utan att ändra och justera lite. Fortfarande finns jag kvar i förberedelserna till min sista predikan. Den fick aldrig något ”Amen”.

Jo, jag har det så att hjärnan fotograferade samtidigt med vissa ord, som jag hört för länge sen. Dessa ord från min far kom ungefär år 1985, när han varit änkeman under två år och gjorde en utvärdering av livet. Det blev min slutsats av vad jag hörde honom säga i några få ord. Det var tre intresseområde som han haft: familjen, fabriken och församlingen. Han hade inte kommit längre utan körkort och bil. Järnvägen var nedlagd. Några bussar var inte tänkbart att resa med. Det hade blivit alldeles för länge i så fall att gå i Trollhättan och vänta på att få komma hem – komma därifrån.

Det var inte sant, att han inte kom längre än inom socknen! Han svingade sig högre upp än några flygplan kan lyfta till. ”Långt bortom rymder vida längre än solar går, högre än stjärnor tindrar, den bedjandes suckar når. Anden från stoftets världar lyfter sitt vingepar, klappar på himlaporten och söker sitt hem sin Far.” Där fanns han utan att kunna berätta för mig. För då hade han blivit rörd till tårar. Och det ville han inte. Det hade varit så generande nog i alla söndagsskollektioner. Komma till det viktigaste och då börja att gråta…

Ungefär två år senare under hans sista vecka bad han mig läsa för honom. Det är värt att upprepa: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” Det visste jag inte då var det står i Nya Testamentet. Han kunde det utantill och klarade några dagar till. Han hade mod att leda!

Kan man ärva ett mod att leda? Kan man importera det från USA? Vore det inte bättre, att vi får sjunga de gamla sångerna eller psalmerna, som de skrivit, som hade mod att leda på sin tid och i vår tid?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: