När såpbubblorna brast

I min ungdom var de en krets Sjuntorp, Velanda och Lindveden med en anställd pastor gemensamt. Det vanligaste var att en Missionsförsamling var ansluten till Svenska Missionsförbundet men det gick att vara fristående. Juridiken måste jag lära mig på grund av min hembygds lilla missionsförsamling. När det bara fanns tre medlemmar kvar kom ju frågan vem som skulle sköta fastigheten mitt i byn. Byborna var lika okunniga som jag var tydligen. Det är skillnad på att vara med i en församling med tretusen medlemmar eller att vara med där samtliga medlemmar fick plats i min bil.

(Missionskyrkan i Norra Björke Foto: Henrik Falkenberg, Köpenhamn år 1987)

Så i den stora församlingen fanns en utbildad jurist att fråga om hjälp. Förfallna missionshus eller kyrkor på landet är ingen trevlig syn. Ingen i Stockholm på Tegnergatan 8 reste runt och hade översyn. Så de tre i min hembygd fick ha två församlingsmöten efter varandra med en tid emellan där de skrev över fastigheten som gåva till Trollhättans Missionsförsamling. De å sin sida skulle bekräfta gåvan i två olika församlingsmöten. Kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. Den som var van vid formuleringen i 1917 års bibelöversättning kanske inte ens reagerar. I Bibel 2000 står det ”kyrka”, där det stod ”församling” förut. Kanske en omärklig förskjutning men inte för mig. När min far dog, så dog inte kyrkan utan församlingen i Norra Björke inom Svenska Missionsförbundet. Det gjorde ont, att ingen ville ha förkunnelsen som varit där.

(Foto: Ruth Johansson, Velanda. Arne Frick, Trollhättan spelade in den sista gudstjänsten och Gunnel Bergstrand fick hjälp av Brita Andersson med alla blommor.)

Storebror Arne fick veta att det behövdes en sista gudstjänst innan rivningen. Vi hjälptes år med olika berättelser om hur en frikyrkoförsamling fungerar och varför det samlas in pengar till mission. Så en pensionerad missionär född i grannsocknen, Alice Sandblom, berättade om Kongo. Jag hade läst in mig på protokoll och kassaböcker från det att församlingen bildades. Innan dess hade jag sökt upp en av socknens äldre som kunde brytningstiden med Svenska Kyrkan i slutet av 1870-talet.

Rickard Wetterin hade blivit döv men hans fru Signe skrev ner alla mina frågor och Rickard berättade med sinne för detaljer och ordväxlingar mellan de som levt generationen före honom. Mina föräldrar var inflyttade år 1919 och 1921. Vi har inte en enda rottråd i socknen. Detta blev ett märkligt sorgearbete för mig, som min far fick vara med i innan han dog i maj 1987.

Så klart att det finns mycket gemensamt men varje socken kan ju hålla på sitt. Så ån som rann genom socknen heter Björkeån. När den lämnade Norra Björke fick den ett nytt namn men skolorna slogs ihop och barnen skjutsades och hade gemensam hembygdsdag i Åsaka.

Nu närmar jag mig poängen med att såpbubblorna brast. Det har ju många lärt sig under livets gång, att en kris river upp en annan tidigare kris. Så för mig som haft det så bra i mitt föräldrahem och i min hemsocken blev det svårt att behöva mista allt på en gång. Det var då en inflyttad/ingift från Trollhättan sa till mig:

”Häng me´ ûss!”

Och jag var just inne i en svart/vit period, när såpbubblorna brast. Som barn hade vi en avsågad trådrulle att blåsa såpbubblor genom. Nu måste jag bli vuxen och lämna allt bakom mig. Allt fint tillsammans med de andra i hemsocknen.

Men det andra då? Det som inte var fint? Varför måste jag tiga med det? Varför får vi inte tala om döden som kommer förr eller senare?

Nu är de döda båda två, som kom till en kvinnofrukost i Lindveden, då jag fått löfte om att berätta hur det kändes, när alla såpbubblor brast för mig efter år 1956. Gång på gång har jag fått höra:
”Men varför lämnar du inte detta bakom dig? Det är ju 50 år sen!”

Ja, nu är det 60 år sen och både Dagmar och Brita uppskattade tillsammans med de andra damerna i Lindvedens Missionskyrka, att jag berättade om övergrepp inom sinnessjukhusvården och vilka konsekvenser det fick för mig.

Efteråt började Dagmar berätta sitt för mig och gav mig boken. ”Vägen valde dig”. Och Brita fortsatte att ta emot mig i Norra Björke varje sommar, bjuda mig på middag och skogspromenad med svamp, som jag fick med mig till Göteborg. Ja, det vill säga, när åren gått blev den första sträckan till skogen med bil. Rörligheten blev begränsad för oss båda.

En kyrka kan vara vacker. En kyrkogård kan vara välskött. Vare sig det är dop, bröllop eller begravning så river det upp minnen.

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans.

Till minne av Idas farmor Brita Andersson och min far David Bergstrand. Idas storebror förklarade för henne, att hon inte ens var ett år och Bergstrand nästan hundra. Det var år 1986 och är fina minnen att leva på. Och i denna blogg har jag en tagg som heter: ”Vägen valde mig”. Det är sant med Dag Hammarskölds uttryck: ”Vägen valde dig” men med perspektiv på ett långt liv, så kan jag se, att jag skulle igenom det som var ett svårt trauma en gång. Jag har vandrat tillsammans med honom som kallade sig Vägen, Sanningen och Livet. För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.

(Brita och Gunnar hjälpte mig att göra en avskedsfest i Missionskyrkan för mina fem äldre syskon och deras skolkamrater en gång i tiden. Brita till vänster, Kerstin och Anna-Lisa. Foto: Tore Welén)