Vägen valde mig – Sida 19 – Gunnels plats i rymden

Naken eller avklädd

”Det är inte fråga om vad man säger utan hur man säger det.”

Hur många gånger har inte jag fått höra detta som en fin tillrättavisning. Jag borde formulera om mig! Och detta mer än en gång. I stället för att vara klumpig är det ju bättre att pröva lite finkänslighet?

Vi har åsiktsfrihet men risken är att bli avklädd offentligt och få stå naken inför alla. Det är förargelseväckande beteende att gå naken offentligt. Personen som provocerar kan få böter. Inom konst och litteratur är allt tillåtet. Det är tillåtet att kränka kristna. Det är tillåtet att skriva en hel bok om Gud efter egna eller andras halvsanningar. Det är tillåtet inom litteratur och konst att ta eviga sanningar ur sitt sammanhang och förvanska dem.

Det är skillnad på att vara naken eller bli avklädd inför folket. Det är tillåtet att gå naken i en demonstration. Den som tittar får skylla sig själv. Den som går på en utställning och tittar får också skylla sig själv hur provocerande än bildspråket är och kränkande för en kristen. Det är tillåtet att avbilda vatten och en duva och två nakna män.

Hur är det nu med poängen? Jo, det började med att två människor var nakna och inte skämdes inför varandra. Det fortsatte med en metafor för lögnens fader med flera olika namn framöver i texten. Han lurade först den ena, som kallas hen nu. Sen lurade nutidens hen den andre, som också heter hen nu.

Historien är tydlig för den som inte vill bli avklädd och naken inför allt folk. Historien är tydlig för den som vill bli klädd inför Gud. Välklädd.

Än så länge har vi yttrandefrihet i Sverige. Än så länge är det tillåtet att formulera om sig.

Tro det den som vill.

Självmord

Nu finns det armband att köpa och bära att man bryr sig. Det är morgon och jag har läst alla inlägg av alla, som bryr sig och är förtvivlade, sorgsna och frustrerade över andra som inte gör något för att hindra detta självmord. Den senaste goa människan, som tog en överdos gäller Halland nu. Det gäller visst hela Sverige, att vi toppar statistiken över självmord. Det gäller brist på pengar och satsning från de styrandes sida. Det gäller, att inte döma missbrukaren, som också är en unik individ med anhöriga.

Därför tror inte jag på Pridefestivalen med allas lika värde. Det är ju den motiveringen vi hör ständigt. Vi borde flagga allmänt för rätten till lika värde? Vi har ju inte lika värde och kommer aldrig att få det! På vad sätt är den utslagna, arbetslöse lika mycket värd som milliardären? På vad sätt är narkotikamissbrukaren lika mycket värd som den nyktre arbetsnarkomanen?

”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu?”

Den sången passar att sjunga inom kyrkans väggar möjligtvis men inte utanför. Som jag ser det och har uppfattat viskningen från botten. ”Du får skriva vad du vill,” sa hon. Ja, hon ville, att jag skulle skriva ner hennes berättelse med hennes namn. Hon var stolt över sitt namn och att hon orkade kämpa så länge som hon gjorde innan överdosen en julafton.

Nu osar det av svordomar i inläggen på Facebook. Inte över den, som inte orkade längre utan över myndigheter, som inget gör och inte ser missbrukaren! Vi behöver en syndabock! Vi behöver två syndabockar enligt bibeln! Men den psykiatriska vården i Sverige har Kristofobi.

Som jag ser det. Jag glömmer inte politikernas uppfattning om människans rätt till integritet – rätten att dricka sprit på ett nybyggt ungkarlshotell. Det var i slutet av 60-talet. Då var det gott om pengar. Vi klarade oss utan Guds hjälp. Varje individ har rätt att leva destruktivt – utan Gud och utan hopp i världen.

Jag är också upprörd som dem i Halland idag. En go´ människa till har tagit en överdos och mött döden.

Nu har vi fått en syndabock – någon att skylla på! Vi har fått två till och med. Den ene fick i uppgift att dö och ge sitt blod och översteprästen tog lite av blodet och bar in det i det allra heligaste till försoning inför Gud. Den andre syndabocken fick bära bort synden och skulden från alla allra längst bort ut i öknen. Namnet är Asasel.

I stället för alla svordomar är det bättre att lära sig namnet på honom som vann striden i öknen över Djävulen, Satan och Åklagaren.

Som jag ser det.

Hemligheten

Det var i början av år 2000-talet. Debatten var livlig. Debatten var hård också och onyanserad: ”Jag har rätt och du har fel.” Ungefär. Vi var många olika viljor på ett debattforum, som egentligen var tänkt för unga från 12 års ålder och upp till 20+. Det började så bra och bibelsajten fick bra kritik. Tills vi äldre gav oss in i debatten och hade rätt…

En av alla frågor var om judarna i synagogan hade svensk översättning genom översättningen i Bibel 2000 i deras ”bibel” till gamla testamentets texter. Det påstod jag och blev så motsagd. Ibland är det bra att vara envis. Så jag ringde synagogan i Göteborg och var välkommen på besök och att få köpa denna ”bibel” på hebreiska och svenska (Chumash). Får jag vara så barnslig och sen berätta hur lycklig jag blev över att få läsa 1 Moseboken med början på slutet av boken och bläddra framåt?

Det blev en plats kvar i minnet från min balkong, där jag satt och kom till orden:

”…Stanna här med åsnan. Gossen och jag vill gå ditbort. När vi har tillbett, skall vi komma tillbaka till er.” (1 Mosebok 22:4)

Kan det vara så att vissa personer har tusentals tankar i huvudet samtidigt, som flyger åt alla håll inom Svenska Kyrkan och runt på kartan i Mellersta Östern? För visst är det så att den vanligaste trosbekännelsen har blivit ifrågasatt och under debatt? Visst är det så att Kyrkans högsta ämbetsmän krånglat till det med ett annat sätt att tänka? Jag för min del fick vara ett barn i barndomen och söndagsskolan. Om Gud prövade Abraham med att han skulle gå och offra sin son, så var det fråga om en prövning och som blev bra genom berättelsen om Jesus som Guds son.

En av alla debattörer i bibelsajten påstod, att inte en enda profetia i Gamla Testamentet hade gått i uppfyllelse. Vem som helst fick komma med motargument. Han kunde smula sönder dem bums. Jag tackade ”nej” till hans erbjudande. Och satt på min balkong en tidig morgon och fick syn på orden: ”…när vi har tillbett, skall vi komma tillbaka till er.” (1 Mosebok 22:5)

Vilka vi? Det var ju Abraham och Isak – far och son och sonen skulle offras! Ingen mer fick gå med på denna tunga vandring. De andra skulle stanna kvar där de var och vänta. Som om vänta inte är tungt också? Sen skulle de komma tillbaka!

Just där började glädjen att porla inom mig. Far och son skulle komma tillbaka trots vad Herren sagt om offer av sonen! Ja, det är minsann tungt att bara vänta på vad som skall ske. Kan någon hindra tankarna på far och son i Getsemane? Visst fanns fadern med där? Visst fick lärjungarna stanna och inte vara med i den svåraste stunden? De somnade och kom inget ihåg om Abraham och Isaks vandring upp på Moria berg. (Matt 26:36-46)

Det var den 27 augusti år 2004, som jag stred om att ha rätt bibeltolkning. Sen blev det inga mer strider och jag blev avstängd. Hur kan någon gammal människa få vara kvar bland unga, som skall lära sig historisk kritisk bibelsyn på vetenskaplig grund?

Hör här! Jag är född på landet och mina föräldrar fick en granne, som ägnade sig åt får. På våren fick de lamm. När tackorna fick sin mat sprang alla lammen fram och tillbaka på den öppna ytan på gärdet. Då var det fart. De tvärvände vid staketet och sprang alla samtidigt vilda av livslust. Så jag har sett lamm och fler än sju samtidigt och att de inte kan stå still.

Abrahams herdar blev en gång osams med Abimeleks herdar om en brunn som Abraham grävt. Det fick bli en uppgörelse mellan ägarna, som var juridiskt bindande på den tiden. Detta står i kapitlet innan. Undrar just hur Abraham hade tänkt sig, att sju lamm skulle kunna stå stilla tills uppgörelsen var klar? Abimelek frågade Abraham vad han menade med de sju lammen. (1 Mosebok 21:29)

Ja, varför inte tänka på Jesus som Guds lamm, som tar bort världens synd?

De gjorde upp om äganderätten till en brunn, som Abraham grävt. Är det då så konstigt om jag associerar till en annan brunn som Jakob, Abrahams barnbarn grävt senare i tiden? Är det så konstigt, att jag tänker på Josef, som son och Jakob som far? Jakob skickade Josef att söka efter sina bröder just vid denna brunn? (1 Mosebok 37:12-17). Är det inte nära då att tänka på Jesus, som kom till sina egna? Visst är det lätt, att tänka på vilken väg Jesus måste gå för att leta efter sina bröder? Det är ett bra sätt att läsa bibeln på att följa personernas vandring via en karta. En dag kom Jesus fram till Jakobs brunn och var törstig. (Joh kapitel 4) Just där sammanfattas allt i Jesus. Den tro på Gud som Abraham hållit sig till och den brunn han grävde en gång är en profetia framåt i tiden mot Jesus, som skulle komma med livets vatten. Som jag upplever texten.

”Det står mer men aldrig mindre i bibelns texter”. Det var ord av en rabbin. När Jesus uppstått från de döda gick han som en främling bredvid två av hans lärjungar och lyssnade på deras sorg och förlust. (Lukas 24:13-33) Sen gick han igenom alla skrifter med början på Moseböckerna och visade på att Messias måste lida allt detta som hänt under påsken i Jerusalem. Det står om Jesus överallt i Skrifterna (Gamla Testamentet)!

Tusentals tankar kan fara hit och dit i min hjärna samtidigt. Det som är svårt är koncentration. Det är svårt, att inte berätta allt vad jag sett samtidigt! Jag skulle ju bara upp till bevis att profetiorna i Gamla Testamentet gått i uppfyllelse!

Som sagt. Ibland är det bra att vara så envis. Där ute på min balkong hände det, att jag fortsatte läsningen bakifrån och framåt utan att kunna förstå hebreiskan. Lite ovant att bläddra på detta sätt men sen kommer att Isak behöver en hustru. Abrahams mest trovärdige tjänare får uppdraget att söka denna hustru ur Abrahams egna sammanhang. Inte bland fiender. Om Jesus visat på, att det står om honom överallt, så finns han ju här också i kapitel 24? Kan det inte vara så att bildspråket från bibeln håller på att glömmas? Hur många i den unga generationen kan vad ett förbund innebär mellan Gud och en människa eller mellan Gud och en familj eller mellan Gud och en hel släkt och sen ytterligare ett nytt förbund?

Det är skillnad mellan äktenskap och sambo! Det är en historisk verklighet, att Israel som folk följde Herrens ledning genom öknen en gång. Detta kallar Herren själv för ”som en brud följer sin brudgum”. Johannes Döparen kallade sig själv för brudgummens vän. Det håller att tänka på. Vem sökte Johannes Döparen bildligt talat en brud åt?

Jo, så är det. Summan av Guds ord är sanning och hans rättfärdiga domslut är eviga. Det är tryggt att veta, att det håller att bygga på. Det håller att pröva. Felaktiga tolkningar håller inte i längden.

Så till hemligheten. Den står det om i Efesierbrevet kapitel 5:25-33. I Ruts bok står det om hur Noomi förberedde sin sonhustru Rut för nytt äktenskap. Rut var moabitiska och hade blivit änka precis som svägerskan Orpa och tillhörde ett fiendefolk till Israel. I Esters bok står det om en judisk kvinna Ester, som förbereddes att bli drottning. Bibeln använder begrepp som förbund och äktenskap och talar om ett kommande bröllop.

Det är visst bara strutsen som kör ner huvudet i sanden och inget vill se.

Vakuum

En grovt kriminell och narkotikaberoende person berättade i slutet på 60-talet om ett enda stort vakuum inom honom. Det var innan han mötte någon som kunde berätta om Jesus och hans möjlighet att rädda och befria. ”Jag hade öppnat för vilken lära som helst i den situationen,” berättade han.

Det är svårt att glömma hans livs berättelse från förr till något nytt. Ordet ”vakuum” passar perfekt med tanke på all förvillelse inte bara genom drogmissbruk. Utbudet är stort, vitt och brett. Lär dig att slappna av! Lär dig att sitta i rätt ställning och tömma ditt inre på alla negativa, svåra tankar! Öppna ditt sinne!

Visst! Det låter ju bra och i västerlandet betyder inte yoga vad yoga betyder i Indien. Vi tänker själva! Några indiska gudar är svensken inte rädd för. Och inte för en främmande andevärld. Medicinsk kundalini är bara djupandningsövningar. Det har inget med någon hopslingrad, liknande kobraorm att göra med urkraft…

Bara inte bön för sjuka! Bara inte den helige andes kraft! Eller?

Hur är det nu när de fyrtio dagarna har gått sen påsk? Är det bara sol och värme som betyder något? Men inte har väl svenskarna en solgud (”Echnatons hymner till solen”)? Finns det ingen som vill lära känna urtiden Gud som han uppenbarar sig i bibelns texter?

En gång klagade jag över vad min statistik visade – knappast ingen som läste det jag skrev. Då kom ett förslag, att jag kunde skriva en lovsång till Herren! Vilket förslag! Rakt ut i luften skulle jag skriva bara till Herren och ingen annan! Jag blev stum då. Det var länge sen. Så nu kommer sången till honom, som vandrar vid min sida eller bara ÄR.

Käre Jesus!

Du vet allt! Du vet, att jag har dig kär och vill fortsätta vår gemenskap – vår relation. För det är det och kanske obegripligt för andra. Du vet hur mycket jag uppskattat trösten jag fått genom bibelns texter. Du vet hur jag fantiserar, att jag vandrar tillsammans med de andra personerna i olika tider via en gammal skolatlas. Mest har jag vandrat med Josef via Sikem till Dotan och sen till Egypten. Det har jag redan berättat om.

Så efter påsk är vandringen så klart från Jerusalem mot Emmaus. (Lukas 24: 13- 33.) Det har jag också berättat om hur mycket den sträckan på 11 kilometer betyder för mig. Jag vet, att den ene lärjungen hette Kleopas. Så finns det en namnlös lärjunge. Med min fantasi och livserfarenhet, så är det jag. Så klart! Jag vill ju vara med överallt i din närhet. Vad sade han Kleopas?

”Till allt detta kommer att han har låtit den tredje dagen gå sedan detta skedde.”

Som om dina lärjungar inte hört dig berätta om vad du skulle göra på den tredje dagen! Och tredje dagen hade redan gått och inget hände av vad du lovat! Du hade ju lovat att uppstå från de döda på tredje dagen…

Nu skall jag säga som det är. Jag har tyckt, att det gått 50 år av mitt liv och inget har hänt! Jag har varit totalt förblindad av mina egna tankar och min egen misslyckade målsättning. Så snopet. Tycker du, att jag är lite egotrippad eller mycket? Kunde det vara så att jag trodde på allt, som jag skulle utföra. I ditt sällskap visserligen. Var det därför det blev som det blev, att jag också lämnade Jerusalem och allt som skett och gick mot Emmaus desillusionerad?

Så bra då att jag fick berätta till punkt vad det var jag trott på. Så bra då att jag inte fattade, att det var du som lyssnade på dessa jeremiader!

Jo, det var när vi satt där vid mitt köksbord en dag, som jag kände igen dig. Det hade ju varit du under alla svåra år fastän i andra människors gestalt och som lyssnat färdigt. Nu känner jag igen dig bättre och vill fortsätta hitta dig i olika situationer hos olika människor. Och i bibelns texter förstås också.

Tack för att du alltid varit den du är och för att jag fick lära känna dig redan som barn!

Din Gunnel

En vit sten

Det finns många olika slags handikapp. Jag har en del. Det är olika dagar, som olika är olika svårt att bära. Den som börjar bli dement kan skämta och fylla i lite meningar med fantasins hjälp. Den som inte kan engelska språket kan köra med en inlärd fras då och då. Men det håller inte länge. Det håller inte alls.

Så har jag blivit taggad på Facebook igår. Bara den lilla meningen innehåller lite av ett begrepp ur engelskan. Det är en hel video med fem damer från olika delar av världen, som samtalar under ledning av Åsa Moberg känd författare och debattör. Hon nämner mitt namn i början av intervjun och detta är det enda jag fattar vidden av men inget mer. Detta är frustrerande! Tre dagar var jag med på Internationella filmfestivalen, satt i en mjuk låg fåtölj, fast jag aldrig väljer det annars och förstod ingen engelska! En gång till under de dagarna lyckades jag snappa upp att mitt namn nämndes av en föreläsare.

Jag kan inte förlora ett språk, som jag aldrig behärskat före år 1953. År 1956 mötte jag väldigt många kvinnor mot min vilja, som förlorat sitt språk – sitt egna språk svenska. Det var en tragisk iakttagelse, som jag aldrig glömmer. Var de så inne i sin sjuka värld, att de hade nog av röster som talade? Var de så understimulerade av miljön, att det var meningslöst att samtala med någon annan? Jag försökte provocera fram ett samtal med en av dem. Hon hade sin säng närmast en vägg. Till slut blev hon så irriterad på mig, att hon tog knytnäven och bankade i väggen. Jag hade fått fram en reaktion. Jag fick dåligt samvete men var hon farlig eller inte, där hon satt i sängen i sitt bälte?

Olga Runciman från Danmark – en av de fyra som intervjuades har berättat (text i svensk översättning), att ett trauma i barndomen kan utlösa schizofreni senare i livet med hallucinationer. Hon har tagit sig igenom många svåra år och kallar sig ”stemmehörer”. Hon har lärt sig leva med sitt handikapp och utbildat sig till psykolog för att kunna hjälpa andra.

Åter till år 1956, då jag mötte svårt sjuka kvinnor, som förlorat sitt språk. Men var de farliga? Innanför kontoret fanns ett låst utrymme. Där fanns mitt godis hemifrån. Av det kunde jag få hämta lite då och då – hämtade och la några praliner längst ner på kvinnans bädd. Precis så långt ifrån henne, att jag inte behövde bli rädd och hon skulle nå dem.

Hon hade förlorat sitt språk. Skamligt att jag också visade rädsla. Skamligt på vilket sätt jag provocerade fram ett annat språk. Jag kommer ihåg namnen på många av personalen men inte på en enda patient. Som om de inget namn hade! De hörde röster bara.

I all engelska som flödade fram mellan den 16 – 18 oktober 2015 på Stora Teatern i Göteborg så hörde jag mitt namn nämnas två gånger utan att fatta vad de sade mer än så. Gissa om jag är framme vid poängen! Vad andra än säger om mig positivt eller negativt eller vad jag anklagar mig själv för så finns det en vit sten någonstans där allt stämmer.

Enligt Skaparens eget löfte skall jag få en vit sten med ett nytt namn, som ingen mer känner till än jag som fått det.

Spännande! För Skaparen känner de andra också, som blivit missförstådda och missbedömda. De som kanske ligger i bälte nu. Och andra är så trötta på…

Uppenbarelseboken 2:17

(Vi vet inte hur många det är, som håller fast vid honom, som segrat över all sjukdom, all synd och döden. Det gäller bara att hålla sig till rätt Gud i denna tid, när det vimlar av läror och gudar.)

Livets möjligheter

Detta är min farfar Per Johan Bergstrand. I hans kropp fanns en gång möjligheterna till mitt liv via ett av hans åtta barn min far David. Det skriver jag därför att det finns en så fin formulering någonstans i bibeln, som jag inte hittar nu. Möjligheterna till någon längre fram i tiden fanns i dennes kropp. Min farfar var snickare och blev fotograferad, därför att han hade ett arbete hos fotografen i Hjo. Min far var snickare.

Detta är ett foto från år 1920-talet och början till en fabrik, som efter år 1935 blev en möbelfabrik. Från början var det inte tänkt så. På originalet kan man se rakt igenom och bygatan i Norra Björke. Snickerifabriken var inte tänkt, som en arbetsplats för mig men det blev så en kort period av återhämtning från ett trauma inom sjukvården som patient.

Det var aldrig tänkt från min sida, att jag skulle bli patient på ett sinnessjukhus och sen behöva arbeta på en snickerifabrik bland enbart män. Men jag har lärt mig mycket om trä. Och sen akacieträ i öknen.

Här är en skiss på en ritning med detaljerade upplysningar för all framtid hur en människa skall kunna bli upprättat igen och få komma i funktion tillsammans med andra. Det är en skiss på hur en församling bör byggas. Bibeln har många dolda skatter för den late! För den som längtar efter upprättelse är bibeln en guldgruva. Herren själv lovar att ge dolda skatter och bortglömda rikedomar.

Nu är vi inne på möjligheter i en annans kropp. Farfar lever inte längre och kan få fler barn. Min far lever heller inte och kan få fler än mig. Men Gud är verksam och lovar att den som tror på ORDET från Gud kan få makt att bli hans barn! Sen kan flera tillsammans stå sida vid sida upprättade och bilda en levande Guds församling.

Det är bibelns förverkligade ritning, att kunna bli upprättad på en försoningsgrund av försoningssilver lika för alla.

Kroppen är ett tempel åt Gud…

Ni är den levande gudens tempel…

Ja, så fortsätter jag att tro för vem som vill sätta sin tro på Guds löften genom hans son Jesus Kristus.

(Det är möjligt, att jag sätter ut bibelhänvisningar ikväll om någon är intresserad av hur upprättelsen går till. Och melodin till ”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid…” :-))

Paradisets barn

Paradisets barn är en boktitel, en trilogi av Marianne Fredriksson. En efter en kom till mig och sa, att jag måste läsa den. Det som fick mig att läsa till slut var hon som sa, att man förstår bibeln bättre sen.

Jojo. Jag blev bara arg och protesterade högljutt.

”Så står det ju inte!”

Sen var debatten igång och jag fick ge upp. En författare har rätt att skriva vad som helst i romanform. Böckerna blev en succé. Och jag blir upprörd bara jag tänker på denna stora begåvning att forma meningarna till trovärdighet.

Nu läser jag om Lars Ferms bok: Svartenbrandt. Den kom ut år 1994. Där skriver han bland annat om bibelns saga om helvetet, när helvetet är här och nu inom honom. Det var hans sanning och rätt att uttrycka verkligheten.

För att förstå bibelns sanningar behövs kunniga utläggare, som leder rätt. Jag för min del har rätt att fråga om sammanhangen, som jag inte förstår. De är många men villiga utläggare är få.

”Hur skall en vanlig bibelläsare kunna förstå varför Herren gjorde skillnad på två bröders offer? Båda vill ju ge sina offer åt Gud?”

Om jag inte förstår början av bibeln om Kain och Abels offer, hur skall jag då kunna fatta resten? Två bibellärare stod i den långa matkön på Hönökonferensen ett år för länge sedan och samtalade med varandra. Min frustration var så stor, att jag avbröt dem i deras samtal och frågade rakt ut. Detta är jag glad över ännu. Så småningom ledde det till att jag fick komma hem till pastor Nils Pollack för att köpa begagnade böcker. Han frågade artigt vilken område jag sökte i. Sen dröjde det inte länge, innan han själv valde:

”Den här måste du ha! Ljus över korset”

En så enkel bok av en enkel präst, som lyssnat på sin mamma och en gammal man, som visat honom sammanhanget i bibeltexterna! Deras erfarenheter blev mer värdefulla än alla teologiska kunskaper, som han fått på universitetet.

”Det finns andra bibelsammanhang, förstår du, som förklarar skillnaden på offren.” När jag vill kan jag se matkön framför mig på Hönökonferensen och höra hur ivrig Nils Pollack blev, när han fick göra en bibelutläggning.

Nu gäller det, att inte döma Svartenbrandt. Nej, det har jag aldrig tänkt heller! Men nyheten om hans död kablades ut snabbt och väckte hela stora frågeställningen inom mig:

Kan Gud frälsa en människa genom Jesus Kristus? Om han inte kan det är det synd om människorna, som Strindberg lär ha sagt. Det hade varit synd om mig, om jag inte läst Herrens samtal med Kain ur bibeln i stället för de förledande orden i romanform! Där var det så synd om Kain. Han hade blivit så ifrågasatt av sin mamma till fördel för den begåvade Abel.

Det var så synd om mig också en period, tills jag fattade beslut om att läsa bibeln och se var detta med synd stod att läsa om den första gången. Och det handlade om lite syskonavundsjuka bara, som den drabbade borde råda över. Borde ta itu med av fri vilja.

Ord som drabbat mig

Det var en period av mitt liv, som jag kände mig som en låda pusselbitar, utspridda lite överallt. Ingen ville se helheten av dessa tusen bitar. På kartongen finns ju en vacker bild. Sen gäller det att få ihop allt. Jag för min del visste hur vacker bilden var från början av alla mina drömmar. Inte bara drömmar. Det var verkligen målsättning också.

Och inte fick jag berätta hur bilden ser ut från 20 årsåldern. Ingen ville lyssna och se det jag sett. Det var då orden drabbade mig tagna ur sitt sammanhang:

”Ingen tar sig an din sak!”

Visst, så var det. Skulle jag sitta där själv med denna hög av tusen bitar och inte få ihop det?

”Ohelbar är den skada du fått!”

Ja, det stämde. Såren gick upp gång på gång och började blöda…

”oläkligt det sår du fått. Ingen tar sig an din sak, så att han sköter ditt sår;” Det var illa nog. Sen står det ”ingen helande läkedom finns för dig.”

Jag skulle med andra ord ha detta sår för mig själv – denna skada. Och ingen skulle bry sig! Varje människa är ju centrum i sitt eget liv! Det kunde ju bli en centrifugalkraft, om det inte fanns fler ord, att rycka ur sitt sammanhang. En stigmatisering. Det finns flera ord.

”Ty jag vill hela dig hela dina sår och läka dig från de slag du har fått, säger Herren,…”

Om jag inte kunde få utbilda mig färdigt till sjuksköterska, så försökte jag komma in på utbildning till pastor. Deras upprepade ”nej” och halvsanningar var bara att acceptera. Nu vet jag lite mer om att inte ta något ur sitt sammanhang. Jag var hel från början och löftet om helande gäller både Israel och en enskild trasig person, som gått i tusen bitar.

Där är vi nu mellan påsken och pingsten. Påskdagen börjar med att två lärjungar försökte lämna allt de varit med om – gå därifrån. Som om det går att gå ifrån sig själv och det en sett och hört? Vi får inte veta om Kleopas och en annan om de fått ett, två eller tre års undervisning av Jesus. En påsk i Jerusalem fick de sitt trauma och livet gick bildligt talat i tusen bitar. Vem brydde sig om vad de trott på? Vad skulle de satsa på efter slagen, allt blod de blivit vittne till och såren?

”Ohelbar är den skada du fått!”

Det står som sagt inget namn på en av lärjungarna. Där i berättelsen i Lukas kapitel 24 har jag satt in mitt trauma vad det är jag såg på ett sinnessjukhus år 1956. Jesus hade varit där före mig och tagit på sig all skam och skuld. Skammen har väl inte blivit så mycket mindre med åren men jag för min del vet, att min och allas läkedom finns i Jesu egna sår. Det är mindre skamligt att ha en ryggsjukdom än en psykisk. Att inte kunna arbeta och göra rätt för sig är nog lika skamligt tror jag. Att ligga samhället till last så att säga.

Att vara kvinna och vilja förkunna Jesu död och uppståndelse är inte fel! Det finns läkedom i hans sår!

Det är värt ett ”halleluja”, tycker nog jag.

Nattorientering

Det var igår, som jag skrattade åt länken från Landet runts inspelning om tråkigaste platsen i Sverige. Idag är jag allvarlig. Är det Sverigedemokrater, som leker krig i en skog med en gammal pansarvagn? (se länken)

Mina egna minnen rusade iväg till mitten av 60-talet eller början. Att mina bröder orienterade kunde jag. Men det var dagtid. Bland de unga i distriktet runt Essunga skulle det bli nattorientering, som jag inte fattade och inte kunde skogen. Banan var snitslad med vita små lakansremsor. Med hjälp av en bra ficklampa gick det att hitta rätt stig, när ljusstrålen träffade remsan. Som ledare var det min uppgift att se till att de vita vägledarna fanns kvar i träden. De som gick först eller lite senare kunde bli frestade att försvåra tävlingen genom att ta bort någon.

Det var då den långe tonåringen kom och gick vid min sida och faktiskt avslöjade på sitt sätt, att det inte var roligt, att jag lämnade dem och flyttade till Göteborg. Hade jag tänkt igenom hur jag skulle klara mig utan dem?

Jag å min sida kunde inte tänka ut ett sabotage, att någon tog bort en vit remsa i träden. Det var ju inte ens ett Emil-hyss! Så gick vi där han och jag och såg till att banan var OK. Tro inte att jag glömt dessa stökiga tonåringar i Grästorp! Den kvällen fanns det ju unga från Essunga också.

Hur är det nu med bibelkunskapen? Jo, om det var någon skyldig, som skulle straffas med döden, så skulle den personen se till att fly till en fristad i Löfteslandet. Dessa fristäder var strategiskt så placerade att sträckan inte fick bli för lång. Det skulle gå att hinna fram innan åklagaren kom ifatt! Och hör och häpna ingen fick plocka ner de vita remsorna av lakanstyg så att den skyldige skulle komma vilse!

Nej, så står det inte i bibeln. Det står bara att vägen till fristäderna skulle hållas i ordning. Försumlighet är allvarligt nog och att leka krig är ändå värre.

Det är dags att vakna nu! Vi har firat påsk! Kyrkan i Sverige skall väl ändå inte plocka bort de vita snitslarna på vägen till Jesu kors för dem, som är hotade till livet? Och vilseleda med andra stigar…

Bibelhänvisning: 4 Mosebok 35:6 och 5 Mosebok kap. 19

Ett svärd genom din själ

Händelserna sammanföll. Vi får berättelsen i koncentrat. Jesusbarnet hade blivit född i Betlehem och reningsdagarna enligt Mose lag var över. Så vandrade Josef och Maria upp mot templet i Jerusalem. Precis som de skulle för att bära fram Jesus inför Herren.

”På den tiden fanns en man i Jerusalem som hette Simeon.” Denne gamle man hade väntat färdigt och aldrig gett upp. Så hans vandring började också upp mot templet ”på andens uppmaning”. Av den helige Ande hade han fått veta, att han inte skulle se döden förrän han fått se Israels tröst, Herrens smorde.

”Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som det var sed enligt lagen, tog han honom i sina armar prisade Gud och sade: ”Herre nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning…” (Ur Lukas kapitel 2 öv.s. SFB)

Bitarna föll på plats skulle vi kanske säga. Ge inte upp! Låt Anden visa på helheten! Öppna bibeln så kommer Anden att öppna ögonen varför Jesus måste dö i vårt ställe – i mitt ställe! Hur kan någon ta på sig en skuld, som inte ens fanns på den tiden? Det kan vara en fråga för många.

”Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Se denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt. Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd. Så skall det bli uppenbart vad många människor tänker i sina hjärtan.” (Lukas 2:34)

Ja, jag slår på samma spik! Fem år har gått sen vi fick veta att alla blodiga psalmer borde bort under fastan som ”Guds rena Lamm oskyldig på korset för oss slaktad…” och andra motbjudande. Ingen vad jag vet har tagit på sig ansvaret för att bibelundervisningen nästan försvunnit. Finns det inget som är synd, så behövs ju ingen Frälsare. Räcker det att alla tänker positivt för att alla krig skall upphöra? Håller de olika vackra självhjälpsprogrammen om ljus, energi och positivt tänkande?

Var kommer svärdet in då? Kunde inte Maria få vara lycklig en enda liten stund i templet med Jesusbarnet i sina armar? Måste Simeon berätta detta hemska samtidigt? Kunde hon inte få lite beröm för allt hon utstått tillsammans med Josef? Han var ju inte ens far till barnet och hade inte rört henne! Var detta tack för deras prestation – ett svärd skulle gå genom hennes själ?

Han växte upp och blev tolv år och kom till templet vid påskhögtiden och försvann för sina föräldrar i vimlet. Ja, Maria och Josef tog för givet att han var med på hemvägen i resesällskapet. Efter tre dagar hittade de honom i templet bland de skriftlärde. Maria fick inte ens uttrycka sin bestörtning och stora oro med orden: ”Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.” Ingen medömkan. Jesus gjorde en tydlig markering mot dem, som de inte förstod:

”Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader.” Lukas 2:49

Han gick ut med det uppdrag, som han hade av Fadern senare. Folk började prata om honom, som om han var Josefs son i Nasaret. Hur kunde han göra de tecken och under som han gjorde? Han kanske var besatt? Ja, så kom Maria och hans bröder för att fråga. Men Jesus bara gjorde en ny markering mot Maria och familjen. (Matt 12:46-50) Hur kände Maria inför detta? ”Vem är min moder och vem är mina bröder”, frågade Jesus? Hur ofta kände hon av detta svärd, som skulle gå genom hennes själ? Skulle hon aldrig få ett erkännande för sin insats? Hon hade ju burit honom och fostrat upp honom och de hade lärt honom lagen.

Så ont detta gör! Han delar inte sin ära med någon! Aldrig någonstans står det, att någon eller ens Maria skall få dela äran och tillbedjan!

”Gå Sion din konung att möta, Jerusalem gläds åt din Gud! Strö palmer på väg för Messias, bered dig som väntande brud. Var glad, var glad, var glad i din Herre o Gud. Var glad, var glad och hylla din konung och Gud.

Han kommer från eviga fröjder, han lämnar sin tron av kristall, sin ära i ljusets palatser och lägges på strå i ett stall.

Han kommer till jorden att bringa ett offer på korsträdets stam, att dö för vårt syndiga släkte och föra rättfärdighet fram.

Han kommer ur graven med byte, och skuggornas boning blir ljus, och gravarnas slumrare väckes till liv utur seklernas grus.

Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Han kommer i makt att regera, till Gud uti alla blir allt. Var glad, var glad…”

(Psalmer och Sånger och Segertoner nr 108.)

Palmsöndagen år 2016

Arvet

Auktionen var över. Den dagen hade jag inga möjligheter att vara med och inget intresse heller. Det bara är så. Vi värderar och intresserar oss för olika ting.
En dag var jag så mycket bättre i min rygg, att jag kunde resa och besöka min morbror. De hade brutit upp han och moster och hade modern lägenhet i stan. Nye ägaren hade inte tillträtt och jag fick låna nycklarna till husen. Jag ville fotografera taken och dörrarna. Jag ville minnas barndomens hemlängtan efter mamma. Visserligen var jag där bara på sommarlov. Det ändrade inte min inställning och den kusliga vindstrappan var borta. Moderniserad, öppen ljus. Det som kallades andra våningen var öppen vind i min barndom med ett vindskontor åt varje håll. Morbror ”Larsa” rum låg till höger ut mot vägen. Så märkligt. Jag bara har fått för mig, att det var i det rummet den första hemliga nattvardsgången hölls utanför Svenska Kyrkan. Det kunde ju lika väl ha varit i rummet till vänster inåt trädgården, eftersom samlingen inte var tillåten. År 1876 var morfars äldre bror August initiativtagare till att en söndagsskola bildades. År 1884 bildades Missionsförsamlingen. Så var det kvar en oinredd vind mellan dessa två rum. Där tittade jag in och fick se en stor klumpig kista. De hade väl inte klarat av att bära ut den till auktionen och inte heller fått någon köpare. Den stod kvar där den stått alltid. Inte bara kistan minsann utan även det Guds ord, som funnits tillgängligt bland gårdens ägare. Kan man ärva en kista? Ja. Kan man ärva Guds ord? Nej. Bara bli påverkad…

Sagt och gjort. Jag lyfte upp dessa böcker och lade dem ovanpå för fotografering. Sen skulle jag ta med dem till stan och fråga min morbror hur detta gått till. Jag vet ju att ”religiösa” böcker blir över på auktioner. Kunde jag få min morfars böcker? En heter: ”Passionspredikningar jemte twå predikningar om tröst emot döden” av Doktor Martin Luther (Ny översättning av Cavallin)

Här är jag nu och undrar om man kan ärva Guds ord, som det står översatt eller genom förklaringar?

Profeterna

Så börjar tanken på att bjuda in till berättelsen av min kristna historia. Trappan har vittrat sönder. Läkten runt huset är bytt. Jag har ett gammalt foto där reparationen syns. Stugan är förmodligen från slutet av 1700-talet. Härifrån har det gått brev och hit har det kommit brev som svar. År 1982 fick jag kopior av dem och senare originalen. Den intressanta frågan var om profeterna, som gick i gårdarna. Redan år 1954 fick jag berättelsen om Roparna men hittade ingen mer information än distriktsföreståndare Nils Engmyrs berättelse. Sen dess har jag hittat boken ”Roparna” av David Carlsson.

Nu är det som det är. Det blir ingen mer fortsättning på http://www.brefvet.com. Vilken dag som helst släcks hemsidan ner. Psykiskt har jag mått bra av att få kunna använda min envishet. Arbeta och tjäna pengar har högre status än att ligga på sängen och tänka. Och stiga upp emellanåt och drömma om att få något gjort…

Ja, där kommer min association till alltings ursprung:

”Jag vet väl vilka tankar jag har för er,” säger Herren, ”nämligen friden och inte ofärdens till att ge er en framtid och ett hopp.”

Det var fritt ur minnet. Nu skall jag kolla översättningarna på svenska. Ha en bra dag och tag dig gärna lite tid att klicka runt i brefvet som kom.