I drömmen en natt vandrade jag ”Kärlekens stig” tillsammans med min far. Han hade varit död under många år redan. Vi hade en liten gård bakom oss som heter ”Lyckhem” och var framme vid en helt ny stabil bro. Där hade det varit en spång förut på sned med dåligt räcke på ena sidan. Lite fallfärdig eller rättare sagt mycket fallfärdig. Min far, som varit skicklig yrkesman inom snickeri, undrade över om den var ordentligt byggd. Vi gick över med hans tvekan och på andra sidan var det mycket gyttjigt efter deras arbete. Han gick åt sidan och skulle undersöka arbetet men trampade ner sig i gyttjan och jag hade ingen möjlighet att orka dra upp honom. Marken hade dessutom gångar, som om bävrar höll till där. Där vaknade jag.
Bakom oss hade vi haft inte bara ”Lyckhem” utan även huvudgården ”Fridhem” och ”Storemålet” åt vänster. När min far kom som ungkarl till byn år 1919, så hölls det stugmöten i Fridhem där den Evangeliska Friförsamlingen bildats i slutet av 1800-talet. När jag hade denna dröm var det som allra värst med teologiska debatter på Intranät om rätt eller fel bibeltolkningar. Jag för min del kunde inte ens ordet ”tolkningsmodeller”.
En dag långt senare än min dröm, så ville jag vandra upp för ”Levins klev” på Hunneberg för en sista gång och se utsikten och studera klippblocket om samma sprickbildningar fanns kvar, som var år 1978. De fanns inte kvar. Så ville jag dessutom vandra ”kärlekens stig” för att få se skylten, att det ingen ”bro” fanns längre. Spången att ruttnat bort och andra hade sagt mig, att där fanns bara en varningsskylt. Det gick inte att komma över till andra sidan längre.
Jag bjuder på min dröm. Vem som vill får läsa och låna den. Jag bjuder på min egen tolkning, som jag känner min barndom- och ungdoms vackra stigar och mig själv. När jag vill, så kan jag se den nya, vackra bron framför mig. I drömmen tvekade min far, om den var rätt byggd. Höll den att gå på? Om vi inte vågade pröva den, så skulle vi inte veta och inte komma hem den vägen. Vi var på hemväg. Jag är lik honom i det, att jag är intresserad av konstruktioner. Inte i bygge så mycket som i bibeltexter. Håller bibelns ord över dessa hinder på livsvägen? Höll den för honom?
När hans sista dagar kommit bad han mig, att läsa högt för honom. Sen citerade han texten själv. Läs för mig sa han: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” (Joh. kap 11:25-26 Svenska Folkbibeln)
Håller det att sjunga en sångtext som ”byggdes” år 1776 av A M Toplady och ändrades lite år 1854 av Betty Ehrenborg-Posse och sen en gång till av Britt G Hallqvist år 1980? Nej, inte utan förkunskaper i Gamla Testamentets berättelser om Israels ökenvandring och törst efter vatten. Och inte heller utan aposteln Paulus sammanlänkning med hans nutid efter Kristus: ”De drack ur en andlig klippa som följde dem och den klippan var Kristus.” 1 Kor 10:4
Den berättelsen är ingen myt eller saga. Det är OK att undersöka konstruktionen. Det är OK, att undra om det håller, att gå ut på denna nybyggda bron för att komma hem?
”Det som var omöjligt för lagen, (den gamla bron) svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden.” Rom kap 8:3
En ny möjlighet att nå Gud!
”Klippa du som brast för mig Låt mig gömma mig i dig
Vattnet, blodet som går fram från ditt hjärta o, Guds Lamm
låt det bli en dubbel bot för min synd och lagens hot.” Psalmer och Sånger nr 230:1
2) ”Om jag strävar aldrig så, räcker ej min kraft ändå till att lyda helt din lag.
Om jag gråter natt och dag, står dock syndens fläckar kvar.
Blott i dig jag frälsning har.”
Glad Påsk!
Gunnels plats i rymden 
Klippa du.. är en underbar psalm. På gymnasiets religionslektioner gick diskussionerna höga och en dag fick jag för mig att sjunga denna psalm för klassen. jag hoppas de uppfattar dess budskap fortfarande och att minnet av den rabiata Jesus-galningen inte skymmer sikten för hur stor nåden är.
Alma-Lena, hur tänker du nu? ”den rabiata Jesus-galningen” var det klassens synpunkter?
Ja, och jag inser nog själv att en tonåring full av Guds Ande och lust att berätta om Jesus nog kunde upplevas som jobbig. Kan tänka mig att det var pinsamt att lyssna på Klippa du när jag sjöng. Men de var snälla och toleranta och jag fick konstigt nog vänner för livet och en av klasskamraterna fann sin tro genom mig. Ibland är man ovislig men Gud kan ändå använda en. Jag fann min man också i den klassen, Gud är god!
Tack för att du svarade, Alma-Lena, och berättade lite mer.