Nu finns det armband att köpa och bära att man bryr sig. Det är morgon och jag har läst alla inlägg av alla, som bryr sig och är förtvivlade, sorgsna och frustrerade över andra som inte gör något för att hindra detta självmord. Den senaste goa människan, som tog en överdos gäller Halland nu. Det gäller visst hela Sverige, att vi toppar statistiken över självmord. Det gäller brist på pengar och satsning från de styrandes sida. Det gäller, att inte döma missbrukaren, som också är en unik individ med anhöriga.
Därför tror inte jag på Pridefestivalen med allas lika värde. Det är ju den motiveringen vi hör ständigt. Vi borde flagga allmänt för rätten till lika värde? Vi har ju inte lika värde och kommer aldrig att få det! På vad sätt är den utslagna, arbetslöse lika mycket värd som milliardären? På vad sätt är narkotikamissbrukaren lika mycket värd som den nyktre arbetsnarkomanen?
”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu?”
Den sången passar att sjunga inom kyrkans väggar möjligtvis men inte utanför. Som jag ser det och har uppfattat viskningen från botten. ”Du får skriva vad du vill,” sa hon. Ja, hon ville, att jag skulle skriva ner hennes berättelse med hennes namn. Hon var stolt över sitt namn och att hon orkade kämpa så länge som hon gjorde innan överdosen en julafton.
Nu osar det av svordomar i inläggen på Facebook. Inte över den, som inte orkade längre utan över myndigheter, som inget gör och inte ser missbrukaren! Vi behöver en syndabock! Vi behöver två syndabockar enligt bibeln! Men den psykiatriska vården i Sverige har Kristofobi.
Som jag ser det. Jag glömmer inte politikernas uppfattning om människans rätt till integritet – rätten att dricka sprit på ett nybyggt ungkarlshotell. Det var i slutet av 60-talet. Då var det gott om pengar. Vi klarade oss utan Guds hjälp. Varje individ har rätt att leva destruktivt – utan Gud och utan hopp i världen.
Jag är också upprörd som dem i Halland idag. En go´ människa till har tagit en överdos och mött döden.
Nu har vi fått en syndabock – någon att skylla på! Vi har fått två till och med. Den ene fick i uppgift att dö och ge sitt blod och översteprästen tog lite av blodet och bar in det i det allra heligaste till försoning inför Gud. Den andre syndabocken fick bära bort synden och skulden från alla allra längst bort ut i öknen. Namnet är Asasel.
I stället för alla svordomar är det bättre att lära sig namnet på honom som vann striden i öknen över Djävulen, Satan och Åklagaren.
Som jag ser det.
Gunnels plats i rymden 
Mitt i prick! Sedan kan vi ju också vila tryggt i att den himmelska föräldern aldrig överger ett enda förlorat får och vi ser inte allt från vår horisont. Vi får lita på att hen blir omhändertagen nu på mycket bättre sätt än av socialen eller andra välmenande och mindre välmenande krafter.
I min ungdom fick jag en ännu yngre människa i min vård, hen var min konfirmand och jag lärde henom att läsa som skolan misslyckats med. Hen växte upp med en missbrukande mamma och styvfar. Så blev han ung vuxen och flyttade till sin nyktre far. Allt verkade ordna sig.
En natt drömde jag att hen låg i bakluckan på en bil och höll på att kvävas och jag måste rädda henom. Jag vaknade med ett ryck: Måste ringa NN! Men såg att det var för tidigt på morgonen. Var sen till jobbet (som jag aldrig var annars). Sedan ringde svärmor och berättade att hen dött samtidigt som jag drömde det. Hen hade gasat ihjäl sig i sin bil.
Jag var förtvivlad, tänkte att jag borde ringt direkt och räddat min fyra år yngre vän som hade hela livet framför sig men nu var död. Mamma sa: ”Men för NN var det kanske detta att ha hela livet framför sig som var för svårt. Hen vilar hos den himmelska föräldern, där har hen det bra. Nu har hen hela evigheten framför sig, i himlen” Jag tror faktiskt mamma hade rätt-som så ofta.
Intressant och tänkvärt inlägg som vanligt Gunnel. Jag blir också skakad och berörd av en mening här skriven av din vän ”Men för NN var det kanske detta att ha hela livet framför sig som var för svårt.” Jag tänker på en speciell människa och orden tränger på, ger mig ångest men tacksam för dem.
Vi får inte rygga tillbaka för att lyssna på den som har livsångest. Ingen av oss kan backa för att bli mer noga och mer lyhörd.
Det har du så rätt i….ha en fortsatt fin afton Gunnel!
Anne Kaarina