Vaknade med tanke på att skriva ”Förlåt mig” precis som en rubrik är från nättidningen: Tidskriften evangelium
Jag har följt bloggen ”Fjärde väggen” från start och redaktörens kamp dessförinnan att gå ut i eget namn – inte med en signatur – inte något namn på bloggen med ”bibel” i längre. Det var i den skarven mellan två olika bloggar, som vi möttes i Stefan Swärds kommentatorfält – det vill säga jag såg dessa knivskarpa kommentarer, som männen uppskattade.
Nu har jag likt Job fått besök av ”mina vänner” och blivit totalt ställd. De förstår inte min situation och jag begriper inte vad de försöker säga mig. (Se boken ”Försoningens mellanrum av Sofia Camnerin). Jag vaknade helt omtumlad och förstod inte ett dugg av Sofias Lilly Jönssons senaste blogg. Jag förstår heller inte ett dugg av kommentarerna till artikeln: ”Förlåt mig” i Judith Fagrells blogg.
En lärd man har hittat via Judith Fagrells blogg till brefvet.com och visat mig på vilka värdefulla brev jag har i privat ägo. Just det! Det var poängen med att jag började stava på rätt kombinationer av bokstäver, punkter och tecken för att få ut detta gamla budskap. HTML heter språket. Det måste vara korrekt annars fungerar det inte. Inte ett jota får vara fel. Därför blir jag så upprörd, när många tror sig kunna förmedla evangelium utan rätta tecken. Eller på annat sätt uttryckt tror sig om egna kombinationer av bokstäverna. Det är svårt i ett HTML-språk att upptäcka var jag skrivit fel så att överföringen inte fungerar.
Där är jag nu och vaknade av att jag måste bekänna detta. Jag kan inte förmedla varken den ena eller andra försoningsläran men jag vet likt Job, att min förlossare lever. Jag vet om att jag haft stora problem med bibeltexten i Matt kap 18:21 – 35
Så steg jag upp och tittade i min gamla bibel efter dagens löfte för den 5 januari. Det förmedlar jag och det räcker långt för mig:
Job 19:25
For I know that my redeemer liveth, and that he shall stand at the latter day upon the earth:
Läs kommetarer till artikeln här
Gunnels plats i rymden 
Utmärkt! Försoningsläror finns det många men bara en försoning Jesus själv. I morgon handlar texterna om detta, tre kunskaper 1 hedningarnas ( de vise männen som anar Gud dvs lagen i köttet) 2 lagen given av Gud ( de judiska skriftlärda som vet var Messias skall födas) 3 lagen som sammanfaller då Den Helige Ande ger kunskap över allt samvete ( Sam- vetande) och laglydnad , det är erfarenhet, som endast kan tillbedjas, falla ned inför Gud själv! Älska Gud och medmänniskan, se att detta är ett. Så som försoningen är en person och Anden gör en person, den nya människan. Det är att gå från Guds gåvor till Gud själv. Dit dras man. / Magnus Olsson
Ja, det fick ta 50 år för mig att fatta! Den helige Ande vet, att jag undrar.
Tid och nåd följs åt. / Magnus Olsson
Gunnel, när jag läser dina ord ”men jag vet, likt Job, att min förlossare lever” tänker jag mig att du just där förmedlar det som är verkligt viktigt. Gud, Jesus som levande liv. Bra!
Carolina, jag ser vilken nåd det är att Gud väntat in mig, när jag inte fattat, att det är skillnad på att minnas hur det varit och detta att inte vilja bära agg till någon. Job kunde väl inte glömma vad han förlorat?
Kanske inte. Jag vet inte. Men, instämmer i att Guds tålamod är en stor nåd – Han står kvar tills vi fattar.
Jag är inne i en bokslukarperiod. Jag har sådana, likt dem man hade i ”bokslukaråldern” 10-13 år. En sådan period brukar vara någon månad, och då gör jag knappt något annat med min egen tid än läser. Bok efter bok efter bok. Jag hinner knappt lägga ned en avslutad förrän jag letar i hyllan efter nästa att påbörja. När jag ser på listan över lästa böcker i år ser jag att det kan bli ett bra år. Om man räknar många lästa böcker som ett tecken på ett bra år, förstås. Jag erkänner dock att jag är ganska nördig. Läser mest teologi eller andliga böcker, biografier eller ”omvändelseberättelser”. Mitt eget fack. Klassiska, stora, svulstiga romaner står också högt i kurs hos mig. Förutom på sommaren. Då frossar jag i engelska deckare (ett intresse jag delar med många präster, har jag förstått), och Agatha Christie skall det vara, eller PD James. Eller Elizabeth George. Jag när en dröm om att en dag bo i en liten engelsk ”cottage”, och den drömmen får fullt spelrum i den klassiska engelska deckarvärlden. Jag är ju dessutom välsignad med ett yrke där jag får – och till och med skall – läsa på arbetstid. Det är lyxigt. Det är en nåd. Men nu har jag precis avslutat en otäck berättelse som jag behöver skriva av mig. Den dröjer kvar: Inger Edelfeldts ”Samtal med djävulen”. Det är en roman, en berättelse om två kusiner som en dag av en händelse möts på ett tåg. De har inte sett varandra sedan tonåren. De är uppvuxna i samma lilla församling. Den ene förvisades, den andre stannade kvar. Nu möts de som sagt igen, och alla de tysta åren väller upp inom dem. Ingen av dem anar vid deras första möte vad den återupptagna relationen skall leda till. Det är en otäck berättelse om skam, skuld, makt och om vad en osund andlig miljö kan sätta för djupa spår i en människas liv.
Välkommen hit till min blogg, Ronnie.
Någon har läst många tidigare bloggar i går/natt som sen datasystemet sammanställt i högersidan. Samtliga har jag också läst igen och sammanfattar, att det bland övergrepp finns tre olika våldtäkter: på anden, på psyket eller på kroppen. De är inte jämförbara. Jag råkade ut för psykisk våldtäkt i 20 årsåldern och fick skador för livet. Det hände inom mitt eget område: sjukvården. Sen har jag lyssnat på de, som blivit utsatta för andlig våldtäkt eller sexuell.
Efter över 50 år känner jag mig upprättad trots att jag blev stämplad felaktigt för livet. Jag är dessutom öronmärkt av Gud. Han var före allt.