Försoningsstriden – Sida 7 – Gunnels plats i rymden

Våga minnas

Rubriken är inte min. Rubriken är hämtad från en dokumentär om konsekvenserna av en våldtäkt. Den berättelsen har betytt mycket för mig, som vägrar skämmas över min berättelse om en psykisk våldtäkt år 1956. Den tidens övergrepp för min del påverkade hela mitt liv och har påverkat min omgivning också – det icke berättade under många år.

Idag är det bibelns dag. Det är morgon och jag vill som sagt avsluta berättelsen om övergreppen i mitt psyke. ”Våga minnas” för att dela hoppet och glädjen, som funnits under alla år i botten. En bottenglädje med poeten Majken Johanssons ord. Eller en rubrik ur författaren Gunnar Edmans samlingar: ”När burfågeln sjöng”. Konstnären Dagmar Holmkvist illustrerade hans novell en gång i tidningen: ”Din Nästa”.

Det är många nu som lyssnat till det gamla traumat och de många följderna. Vi brevväxlar inte längre numera utan väljer elektronisk, snabb väg. Mail kan inte ersätta breven. Breven går att spara på ett helt annat sätt och läsa om och om igen.

Det är bara jag, som vet hur tung skambördan var december år 1956. Det är bara jag, som vet hur djup ångesten var inför framtiden – tanken på att möta rektorn vid Göteborgs Sjuksköterskeskola. Hur skulle jag kunna förklara vad som skett, att jag blivit sjuk och inte bara sjuk utan vårdad på ett sinnessjukhus? Av detta som var ren ångest fattade personalen ingenting! De beskrev mig i journalen som positiv nu för behandlingen och trevlig till och med. Möjligtvis lite orolig för framtiden…

Min identitet fanns i elevuniformen och den skulle jag hämta ut i början av år 1957. Det var resultatet av samtalet med rektorn. Den elev som jag delat rum med som provelev fick ett besök och blev glad till att börja med. Innan jag avslöjat något. Sen sa hon:

”Jag känner inte igen dig! Du har blivit så hård!”

På väg till spårvagnen mötte jag en annan elev. Hon blev också så glad. Glad för att jag såg ut som vanligt – underförstått att vistelsen inte påverkat utseendet. Annars blev ju det en mycket vanlig tanke: ”Syns det på mig, att jag varit sjuk på ”det stället”?

Idag är bibelns dag. Hela dagen. Den första trösten var, att Gud vet vem jag är och har rätt uppfattning om mig.

”Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv… Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;…” 69.12.31 (rader från 1917 års översättning av Psaltaren 139: 13-16) Jag har kallat dig vid ditt namn…

Så mötte jag orden om ett oläkligt sår – ”ingen tar sig an din sak…Se, jag vill hela dig säger Herren.” Ja, det står så att oavsett hur många Guds löften är. De har fått sitt ”ja” och ”amen” genom Jesus. Det gäller bara att kunna den versen! Och hålla fast vid löftena! (2 Kor 1:20)

Det finns brev, som jag ångrar, att jag slängt. En period skulle jag sopa bort varje spår av traumat och vandra vidare med annan utbildning. Vi hade en fin liten brevväxling rektor William Bredberg, Missionsskolan, Lidingö och jag. Han skrev och tackade mig för att jag tagit beskedet så bra, att jag inte kom in på Missionsskolan som nästa steg.

Så klart att trösten finns i bibeln! Gud själv ville ta hand om undervisningen då:

”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.” Ps 32:8

Mest dråpliga var väl när jag ifrågasatte hur det skulle gå till att få vägledning om utbildning till arbetsterapeut. Det ordet finns ju inte i bibeln! Och så står det ju mest om män och jag tänkte söka till Stenebyskolan, Dals Långed och alla de olika slöjdkurserna. I läsningen i Gamla Testamentet kom jag till att Gud utrustade några med helig ande och olika slags slöjdskicklighet. I läsningen i Nya Testamentet kom jag till orden: ”Tänk, på dem som är fångna, som ni vore deras medfångar.”

Jag vågar minnas också att i olika livskriser har det inte gått att trycka undan svåra minnen av den psykiska våldtäkten. Filmen har satt igång i mitt huvud på nätterna och det har inte funnits någon stoppknapp. Och jag fick bara veta, att jag ältade, om jag förde något på tal. ”Det” skulle jag lämna bakom mig och gå vidare. Så ”det” trycktes ner ändå djupare ner i mitt medvetande. Det gick inte att få ”det” omedvetet! Var jag frälst egentligen, som inte kunde glömma?

Två veckor fick jag vara tillsammans med författaren Gunnar Edman och många andra i Jordanien och Israel i skarven mellan 1974 och 1975. Vid Jakobs brunn nära Nablus på Västbanken var det en av deltagarna, som bad honom läsa sin novell ”Låt krukan stå”. Det är oersättliga minnen. Då fattade jag inte hur det kapitlet i Johannes evangeliet skulle påverka mig senare i livet. Och marken där vi stod. Och tiden bakåt till berättelsen om bergen Ebal och Gerissim. (Johannes ev. kap 4) och Josef som vandrat där och hans bröder…

Det är bibelns dag idag. Hela dagen. Tänk, att få komma till insikt om att jag inget kan om biblisk historia! Det var det som hände en söndagsmorgon i slutet av 80-talet. Den föreslagna evangelietexten var just om kvinnan vid Sykars brunn. Då kom jag till insikt om att jag inget kan och tog itu med den okunskapen. Så snart det gick och blev vardag. Nu finns datorer, mobiler och läsplattor. Det finns möjlighet att läsa bibeln tillsammans med andra via Facebook och ”Anta utmaningen”. Bara att anmäla sig och sen vara tillsammans i sluten grupp, få skriva frågor, få hjälp och vägledning.

*****************

Våga minnas! Det var ett råd som gavs i en dokumentär av en kvinna som varit utsatt för en grov våldtäkt som 18-åring. Sen kom ett chocktillstånd då det inte gick att minnas i polisförhöret. Det var lätt att Googla för att repetera vad jag mindes av dokumentären. Det gav mig uppmuntran. Djupa inre sår behöver bli rengjorda för att de skall läka!

Idag är bibelns dag hela dagen. Jag för min del har fått hjälp av många olika de senaste åren. Utan texterna i bibeln hade jag nog inte överlevt eller i vart fall trampat vatten. Eller fastnat i dyn.

”Han drog mig upp ur den djupa dyn och ställde mina fötter på en klippa , han gjorde mina steg fasta; han lade en ny sång, en lovsång till vår Gud.” (Ps 40:3-4)

”…han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd, med den tröst vi själva får av Gud.” 2 Kor 1:4

Det finns andlig våldtäkt inom kyrkor också till skillnad från psykiska övergrepp inom mentalsjukvården. Jag tror, att det finns läkedom! Det kan ta lite tid bara. Och många viljebeslut om att stå kvar i försoningen.

Våga minnas

Sjukdom till döds

”Det är en livsfarlig sjukdom!”

Så berättade hon för mig, som har bipolära svängningar i sitt psyke. Hon är en av många, som låtit mig fråga hur sjukdomen fungerar i vardagen och livet.

I år är det 60 år sedan jag stämplades för livet med diagnosen manodepressiv psykos. De som vet vad det handlar om får dessutom frågan om hur en psykos fungerar. Jag vet hur jag hade det år 1956 och vill bara vara med i ett informationsarbete för större förståelse och mindre fördomar. Och inte övergrepp inom psykiatrin med fel diagnoser, bältesläggningar och tvångsinjektioner…

Sex år har gått sen jag fick vara med om utbildning till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Frågan är om det blivit så mycket bättre? Finns det någon som vill lyssna på de som lider av schizofreni eller som har förföljelsemani? Har jag vågat ställa känsliga frågor? Vadå, sjukdom till döds? Det är väl många sjukdomar, som leder till döden? Eller kan det vara så att jag själv är dödligt rädd att detta med döden skall hända någon jag känner?

Vågar vi inte tala om döden? Nej, jag för min del går som katten kring het gröt, för är du över 80 år, borde det vara naturligt att dö. Då protesterar en del med: ”Nej då! Du är ju såå pigg!” Så finns ju alla dessa böcker om att tänka positivt…

Bipolär sjukdom är livsfarlig. Och när han inte orkade med svängningarna längre, så skall vi inte nämna hela hans namn! Trots alla förebyggande kurser och alla armband mot suicid. Döden är livsfarlig för alla. Faktiskt. Och jag tror inte på reinkarnation – att gå över i ett högre, bättre liv som någon annan. Abraham, Isak och Jakob har kvar sina namn och många andra.

Vi lever i ett informationssamhälle. Ändå finns det knappast någon information om skillnaden mellan olika religioner och trosuppfattningar. Vi bekännande kristna i Sverige har haft munkavel på oss under åtskilliga år. Det är skadligt för barnen med den kristna läran att vinna livet genom tro eller att gå förlorad genom att vägra tro på Kristus. Jo, jag minns mycket väl debatten om boken ”Helvetesläran”. Den var mycket betydelsefull och vi kristna skulle hålla tyst om vad vi visste. Döden var OK att tala om men inte om vad som kommer sen.

Jag är tydligen lättskrämd för döden och dödliga sjukdomar. Så borde det inte vara. Bibeln säger att rädsla inte finns i kärleken för kärleken driver ut rädslan. Och den som är rädd är inte fullkomlig i kärleken. Det var mycket fritt ur minnet men finns att läsa i många olika bibelöversättningar på många olika språk.

Håll till godo! 1 Johannes brev kapitel 4: 15-21

Självkänsla – vad är det?

Filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och är bara 30 minuter lång. De minuterna försvann fort och sen kom applåden. I salongen på Stora Teatern i Göteborg den 17: e oktober 2015 fanns människor från hela världen under en Internationell Filmfestival. De visste vad budskapet i berättelsen rörde sig om. Flera hade tydligen själva blivit kränkta som unga inom mentalsjukvården. Det var ingen applåd av artighet. Den var äkta och hjärtlig och jag fick upprättelse. Psykiatri är en vetenskap. Denna vetenskap borde inte knäcka unga människor i sin identitetskris. 30 minuter går fort. Med facit i hand har 80 år gått fort också och jag fortsätter att tro på en som kan mer än vetenskapen.

Vad är självkänsla? Vad är upprättelse? Vad är identitet? Jag har fått feedback och kan göra ett sammandrag. Är det fel att ifrågasätta? Kan det vara så här? Skulle då Gud ha sagt? Det är människans första fråga och första valmöjlighet. Där började friheten att lyssna på fel budskap. Där börjar förlusten av självkänsla. Där kommer skammen in efter fel val. Där kommer svaret. Skaparen älskade sin skapelse och gav både Adam och Eva kläder att skyla sin nakenhet med. Det var olydnaden för deras del som gav skamkänslor. Hela lustgården hade stått till deras förfogande med ett enda undantag – kunskapens träd på ont och gott. Av den frukten fick de inte äta för då skulle de dö.

Detta är så märkligt med en Gud, som kan berätta framåt i tiden. När väldigt lång tid gått kunde och kan han profetera bakåt i tiden med hjälp av profeter. För att ge tillbaka Adam och Eva sin självkänsla och frimodighet inför Gud fick de kläder av skinn. För att Herren skulle kunna göra dessa kläder måste ett oskyldigt djur offras. För att vi långt senare i tiden skall kunna få tillbaka vår frimodighet inför Gud, så måste han offra sin ende son. Ett oskyldigt, felfritt offer – hans ende son. Detta tål att upprepas gång efter gång! Rättfärdiggjord genom tro på Kristus. Klädd inför Gud och frimodig inför domens dag.

Detta är så märkligt med en Gud, som kan tala med en människa. Han talade med Kain och försökte få honom att tänka till och tänka om! Detta intresserar mig för nutidsmänniskan vill inte gå till kyrkan: ”Där talas ju bara om synd!”

Ja, då kollade jag upp det. När står det ”synd” för första gången i bibeln? Jo, det var när Kain släppt in avundsjuka och vrede i sitt tankeliv. Herren Gud såg de mörka tankarna i hans blick. Ögonen är ju själens spegel sägs det. Människan har fått en fri vilja och kan få välja. Kain valde fel och gick ut på åkern och slog ihjäl sin bror Abel. Detta blod började ropa till Gud. Människorna klarade inte en fri vilja eller fria val.

Tillsamman med många andra mest okända läser jag bibeln och är med i en Facebookgrupp, som heter ”Anta utmaningen”. Det spår jag valt är vid 3 Mosebok kapitel 16 idag bland andra texter. Det går an att vara gammal och ha haft bra bibellärare som ung! Det är lätt att hoppa över alla obegripliga bibeltexter annars!

Men livet är i blodet och utan blodomlopp dör vi.

Bibeln upprepar, att det behövs ett oskyldigt, felfritt offer för att placera våra synder på. Märkligt att begreppet ”en syndabock” fungerar i samhället och på arbetsplatser fortfarande. Någon får skulden. Någon måste fungera som en syndabock. Det är tragiskt och ingen kan klara den funktionen!

På försoningsdagen behövdes det två syndabockar. Där är vi nu. Vad innebär det att ha självkänsla? Får människan inte tänka egna tankar och göra egna val? Jo då! Det är bara det att rätt val leder till livet och fel val till synd. Vadå synd? Jo, motsatsen till liv är inte död utan synd. Alla dör förr eller senare men alla behöver inte dö i sin synd.

Just därför upprepas det felfria, rena offret i det oändliga nästan i Gamla Testamentet. Det skulle präntas in! Placera din synd på ett rent, oskyldigt offer och översteprästen får bära lite blod inför Herren Gud in det allra heligaste. Det gällde den ena syndabockens död och blod. Den andra syndabocken skulle bära bort synden ut i öknen till Asasel. Så förebildar de två syndabockarna två sidor av Jesu försoningsuppdrag senare i tiden enlig bibeltolkare. (I mitt arv finns P. Fjellstedts bibelförklaringar)

Försoningsläran är krånglig enligt teologer, som skall leva under samma namn. Då valde jag mittenpartiet i Equmeniakyrkans föreläsningar december år 2013. Det blev en ahaupplevelse. Det är slut på poesins vers för min del:

”Lär dig livets vackra gåta – Älska glömma och förlåta”

En av föreläsarna sade, att om den skyldige till övergreppen inte ber om förlåtelse eller förstår skadan som uppstått, så går det att stanna kvar i Jesu försoning och kärlek genom ett viljebeslut. Det går att stanna kvar i Jesu försoningsgärning trots skadan! Han är den syndabock, som klarade att bära allas synd och skuld inför Gud genom sitt blod. Han är den syndabock också som bär bort sjukliga skuldkänslor bort ut i öknen till Asasel där allt hör hemma och inget liv är möjligt. Det är skillnad på att vilja och kunna förlåta men ha kvar minnen av övergreppen!

Bibeln talar inte begripligt. Bibeln talar sanning. Min synd låg mellan mig och Gud. ”Också jag och min familj har syndat,” bekände Nehemja i sin fångenskap. Så grät han och vände om. Vände sitt hjärta till Gud och hemåt.

Det var igår, som jag borde läsa om försoningsdagen i 3 Mosebok kapitel 16. Det är en ny dag nu. Jag tror, att jag behöver läsa det om igen. Han är försoningen för våra synder. Han har burit fram sitt offer inför Gud i vårt ställe. Han bär bort skulden från oss så långt, att den inte kan plåga mer.

Var platsen Asasel ligger vet bara var och en. Tror jag.

En gammal sång

Igår kom det ett mail från USA, som jag väntat så länge på. Det slutade med orden:

”You too – continue to sing your song!”

Kan detta vara sant? Jag som måste sätta in allt i Google Translate och försöker att göra mig populär over där? Det är inte lätt, att göra sig förstådd utan gemensamt språk! Det vi två har gemensamt är att vi båda blev inlåsta som unga. Hon var 17 år och jag var 20. Under en kafferast har vi möts och via tolk fått prata med varandra. Den dokumentären som Lucy Winer ansvarat för ”Kings Park” har jag sett fyra gånger nu. Just därför att jag inte fattar språket men väl innehållet. Den handlar om ett stort ödelagt mentalsjukhus i USA. Den handlar om ödelagda människor, som kämpar med att försonas med en grym behandling.

Året 2016 började med att jag hittade en tjock bunt brev längst in i ett överskåp under annat. Jag trodde, att jag slängt de flesta breven av före detta överläkaren på Restad Sjukhus år 1956. Ibland har jag tänkt sopa igen alla spår av den tiden. Min dokumentära berättelse är tydligen inte färdig. Genom att läsa igenom alla breven från henne har jag fattat hur jag på ett artigt sätt försökt att nå henne med min kunskap – knacka hål på vad som är psykiatri. Det lyckades jag verkligen inte med! Psykiatri är en vetenskap, som hon höll högt på.

Så här sitter jag och vill bli populär i USA nu via Google Translate som ett sista försök. Finns det ingen som vill höra min sång? Det är faktiskt inte tillåtet att skanna en konstnärs bild utan att fråga om tillstånd. Det gjorde jag i alla fall och satte in bilden av en fågel, som är hindrad att sjunga. Det är rep kring fågelns bröst.

Oj, så jag har slitit med att försöka berätta, att jag är psykiskt frisk! En gång för många, många år sen skickade jag ett kassettband till före detta överläkaren på en andakt, som jag hållit i närradio. Då visade det sig, att hon ingen radio hade med den möjligheten att lyssna på kassetter. Efter en lång tid kom ett brev, att hon fått låna sonens och det märkliga hände, att hennes kanariefågel började sjunga så fort fågeln hörde mig! Det kan väl inte vara inom vetenskapens gräns?

Poängen är förstås att min sång handlar om Jesus. Den är inte populär. Det skall handla om ljus, energi och överförd kraft nu för tiden men inte om försoning genom hans blod.

Jojo.

En annorlunda sång

Sång är inte alltid välljudande. Som avslutning på det som varit sätter jag in ett hörn av en gedigen programtidning från Stiftelsen Familjevårdscentrum, Göteborg. Under två månader har jag studerat presentationen av de medverkande och försökt fatta deras budskap under tre filmfestivaldagar. Mitt handikapp blir större och större men filmerna har jag förstått delvis. Jag fattar inte engelska språket.

Det jag fattat är, att det finns modiga kvinnor över hela världen, som vandrat en smärtsam väg tillbaka i tiden till tonåren och vågat fråga på diagnoserna, frågat psykiater, skötare och psykologer: ”På vilken grund skedde denna diagnostisering, insulinchockerna eller el-chockerna och alla dessa personliga övergrepp i psyket?”

Nu är de över både 50 och 70 år och sjunger ändå trots minnena, trots skadorna av den behandling, som de fick som tonåringar.

Våra barn och ungdomar borde få slippa en så grym behandling mot ångest inom psykiatrisk vård! Det är åtta år sen nu som jag fick veta, att det förekommer bältesläggningar och tvångsinjektioner. Det rev upp alla mina gamla sår. Jag ältar inte. Jag har lyssnat till mig själv och andra sen år 2007.

Bilden av fågeln får avsluta en svår berättelse.

Det finns en annan sång inom mig.

Engelsk text –

Mr. Facebook is offering recaps (so I can get to be repetitive about my stuff 🙂 ). Better still! Martin Olsson is a sound engineer and he has promised me that I may blog about our collaboration with my thaw in the film ”Patient Otherwise Healthy and Alert”. Read it here:
– – –
It is difficult to continue to blog without any feedback. Then came the idea of trying to leave the old routine I’d got stuck in. How to do that? Well, I then suddenly got a comment, an approval. Someone had been to the film festival ”Driving Us Crazy”, and seen the many films with their own stories, or listened to the interviews. Not just one but two people dared to seek friendship with me via Facebook, and I asked ”why”.

The pieces fell into place when a sound engineer got an old post in the recaps from a previous year. The sound engineer was not just anyone, but the same Martin who had been sitting quietly in the back seat on the trip to the former Restad Hospital on September 12, 2013. We had never seen each other before. I had been promised a study visit at the hospital by the project manager at The Gyllenkroken Foundation, and possibly a ”youtube” clip for five minutes. Apparently you can get a lot said in five minutes! This made me nervous. How do you tell such an important story, and where in this large hospital area, in such a short time? I had been to four different wards because of how they felt I was getting better or worse. I had only to go with the nurses without any information whatsoever.

The pieces fell into place with Martin’s own wordless film from 2010 of a thaw in the Göta River in Gothenburg. The river runs right through the city. There’s my association to the year 1955 and the Gothenburg College of Nursing. We had come to psychiatry in the theoretical training and a doctor told a joke:

”The border between neurosis and psychosis runs on the Bridge of the Göta River.”

Simple as that to realise for the initiated. The Psychiatric Clinic is within the Sahlgrenska University Hospital area. The mental hospital was at that time far from the town center, out on Hisingen, and was one of the biggest: The Lillhagen Hospital. There was also St Jorgens Hospital. What year they got English names I don’t remember. The shame was in the walls. The shame was not reduced by replacing the words.

So now it’s thaw! The break-up of the ice! More and more people worldwide are taking control of their own situation, and protest against the abuse that they’ve suffered through the life-long diagnoses, stigma and detention. To me, the international film festival during the days of 16-18 October at the Big Theatre in Gothenburg, came as a positive shock. To say the least. The pieces fell into place! It was a remarkable thaw in me, which was recordable for the perceptive! Sure, every year there’s spring, summer and autumn as well. Of course. But now it’s about the Göta River and the border between neurosis and psychosis, which ran on the Bridge of the Göta River in Gothenburg.

In the Stockholm area there’s an association for bipolar disorder called ”Balance”. In the Gothenburg area it’s called ”IBIS”. I’ve been a paying member for two years. Each lecture evening without membership cost 50 Swedish krona. So then I became a member. There’s an association for schizophrenia too. Or for other kinds of illnesses. It has become thaw! You can hear the sound of all the small ice floes, whirling away towards the sea.

Martin Olsson, who filmed a thaw without words, has given me the permission to share this experience. Many, many years ago we got a message during the Hönö Conference, that someone in the assembly was bitter. Afterwards I revealed it was me, and I also said why. There was no thaw that time, but a man told me privately that he’d had a vision. He had seen my cross inside the ice. The Bible says that each one of us has his own cross to bear. But he had seen my cross inside the ice.

The years have gone by and it has become permissible to speak of psychiatric diagnoses. But we who wanted to go out into the community with information would have had to be done with our emotions, and we had to be positive to psychiatric care.

How can someone help others, which is not helped herself? How many self-help books are there?

(In all of my previous blog entries you can see from where I’ve got my help.)

Thaw; the break-up of the ice – film by Martin Olsson

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=484521848087&id=560058087

Islossning

Det är svårt att fortsätta att blogga utan någon feedback. Så kom tanken på att försöka lämna det hjulspår, som jag fastnat i. Hur skall det gå till? Ja, då kom plötsligt en kommentar, ett godkännande. Någon har varit på filmfestivalen ”Driving us crazy” och sett de många filmerna med egna berättelser eller lyssnat på intervjuer. Både en och två vågade söka vänskap med mig via Facebook och jag frågade ”varför”.

Bitarna föll på plats, när en ljudtekniker fick sitt inlägg i repris från tidigare år. Det var inte vilken ljudtekniker som helst utan den Martin, som satt tyst i baksätet på resan till före detta Restad Sjukhus den 12 september 2013. Vi hade aldrig sett varandra tidigare. Jag hade fått löfte av projektledaren på Stiftelsen Gyllenkroken om ett studiebesök och eventuellt en ”youtube” på fem minuter. Det går visst att få med mycket på fem minuter! För mig blev detta nervöst. Hur berättar man en livsviktig historia och var inom ett stort sjukhusområde på så kort tid? Jag hade ju varit på fyra olika avdelningar eftersom de ansåg, att jag blev bättre eller sämre. Det hade bara varit att gå med en sköterska utan någon som helst information.

Bitarna föll på plats med Martins egen ordlösa film från år 2010 en islossning i Göta älv, Göteborg. Den rinner rakt igenom staden. Där kommer associationen till år 1955 på Göteborgs Sjuksköterskeskola. Vi hade kommit till ämnet psykiatri i den teoretiska undervisningen och en läkare berättar ett skämt:

”Gränsen mellan neuros och psykos går på Götaälvbron.”

Hur enkelt som helst att fatta för den invigde. Psykiatriska Kliniken ligger inom universitetssjukhuset Sahlgrenskas område. Sinnessjukhusvården låg på den tiden långt från centrum ute på Hisingen och var ett av landets största: Lillhagens Sjukhus. Där låg också Sankt Jörgens Sjukhus. Vilket år det skulle ha engelska beteckningar minns jag inte. Skammen satt i väggarna. Skammen minskade inte genom att byta ord.

Så nu är det islossning! Fler och fler över hela världen tar tag i sin egen situation och protesterar mot övergreppen, som varit genom diagnoser för livet, stigmatisering och frihetsberövande. För mig blev den internationella filmfestivalen under dagarna 16 – 18 oktober på Stora Teatern i Göteborg en positiv chock. Minst sagt. Bitarna föll på plats! Det blev en märklig islossning inom mig, som gick att spela in för den lyhörde! Visst, varje år finns det vår, sommar och höst också. Självklart. Men nu gäller det Göta älv och gränsen mellan neuros och psykos, som gick på Götaälvbron i Göteborg.

I Stockholmsområdet heter en intresseförening för bipolär sjukdom ”Balans”. I Göteborgsområdet heter den ”IBIS”. Två år jag betalat medlemsavgift. Varje föredragsafton utan medlemskap kostar 50 kronor. Så gick det till att jag blev medlem. Det finns intresseförening för schizofreni också. Eller för andra ohälsotillstånd. Det har blivit islossning! Det går att lyssna på ljudet av alla små isflak, som virvlar bort ut mot havet.

Martin Olsson som filmade en islossning utan ord har gett mig tillåtelse att dela denna upplevelse. För många, många år sen kom det ett budskap under Hönökonferensen, att någon i samlingen var bitter. Efteråt berättade jag, att det var jag och berättade varför. Där blev det ingen islossning men en man berättade för mig privat, att han sett en bild. Han hade sett mitt kors, att det låg inuti is. Bibeln säger, att var och en har sitt eget kors att bära. Men han hade sett, att mitt kors låg inuti is.

Så har åren gått och det blev tillåtet att tala om psykiatriska diagnoser. Men vi som ville gå ut i samhället med information skulle vara klara med affekter och positiva till psykiatrisk vård.

Hur kan någon hjälpa andra, som inte är hjälpt själv? Hur många självhjälpsböcker finns det?

(I alla mina tidigare bloggposter syns det var min hjälp kommit ifrån.)

Islossning Film av Martin Olsson

147

Så är det morgon. Äntligen skall jag försöka få till en ny bloggpost. Jag hade ledsnat på att pratat för mig själv, när det kom ett eko:

”Lugnet med farfar som satt i gungstolen med bibeln i händerna och farmor som alltid tassade så tyst, precis som jag, och satte på kaffe på gasolspisen. Farfar satt i gungstolen och läste bibeln. Det var så rogivande.”

Så fint barndomsminne blandat med minnen av de högljudda tältmötena på somrarna. Och så var det så mycket tal om synd. Jag har fått feedback. Där tar jag vid för det har jag hört förut att så många säger. Det går inte att gå in i en kyrka utan att det talas om synd. Är det sant? Är det inte bibelförklaringar som fattas? Och vad står 147 för? Det är ju obegripligt i vår tids trend! Vad står siffran 4 för eller siffran 7? Vad står siffran 1 för? Nu gäller det, att inte tappa poängen!

Första gången det står om synd i bibeln är när Kain blivit avundsjuk på sin bror Abel. Gud hade sett till Abels offer men inte till Kains. Hur skall vanliga människor utan bibelforskning som intresse fatta en sådan orättvisa? Båda hade ju gett sina offer! Ja, då måste man fråga och fråga och acceptera att ett skriftställe blir förklarat av andra skriftställen och att det finns en godkänd bibeltolkning, som många kommit fram till från början. Vad är början då? Jo, när Jesus inte kom tillbaka och hans lärjungar började fatta att allt måste skrivas ner, som de varit med om som ögonvittne och hört Jesus säga då hände det. Detta tillsammans med alla skrifter som brukades använda i synagogornas gudstjänster bands tillsammans i det vi kallar bibeln. Står det bara om synd där?

Som jag ser det är det första gången ordet synd finns ihop med Kains avundsjuka, ilska och mörka tankar. De speglades sig i hans ögon och Herren frågade varför hans blick var så mörk. Så mycket det står i en enda vers, om jag vill se det! Kain skulle råda över sina egna mörka tankar. Kain och Abel och deras föräldrar hade fått en fri vilja. Idag kanske någon sagt till Kain: ”Skärp dig!” Eller ”Du får väl behärska dig!” Då hade vi sluppit detta irriterande ord som synd är. Och det hade varit frid på vår jord med sann syskonkärlek.

Så enkelt! Om Kain hade följt Herrens råd och behärskat sina känslor, då hade inte synden kommit fram och fått konsekvenser. Den hade inte lurat vid dörren! Kan någon backa i tiden och få något ogjort? Herren satte ett tecken på Kains panna, att ingen fick döda honom.

Detta tecken återkommer. Gud är en och allas Skapare. Sen kom många imitatörer. Det var inte Mose, som kämpade mot Farao i Egypten utan Herren Gud själv mot egyptiernas avgudar. Så befriade han själv sitt folk genom sina tjänare Mose och Aron. Innan dess finns berättelsen om ett felfritt lamm, som skulle slaktas i varje hushåll. De skulle stryka blodet över sin dörrpost som skydd mot döden. Det kom senare under vandringen till löfteslandet att all synd skulle bekännas och läggas på ett felfritt djur som offer. Under 40 år skulle ett helt folk utföra riter, som de inte förstod innebörden av. De skulle lyda i allt och Herren Gud bevisade sin makt att föra folket ut ur träldom och förtryck.

Israels historia är vår frälsningshistoria. Historien är profetisk och upprepar sig. Offeraltaret hade fyra lika sidor precis som budskapet om synden och offret gått ut i alla fyra väderstrecken från Golgata till alla världens hörn. Johannes Döparen kopplade ihop kunskapen om ett felfritt lamm i Egypten och blodet som räddade från döden med Jesus: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd,” sa han när Jesus kom gående. Sju är ett fullkomligt tal. När Jesus fullbordat hela den ritning till frälsning, som finns beskriven i Gamla Testamentet, så uppstod han från de döda och lever. Och ber för oss…

Leker jag med orden och siffrorna? Nej! 147 är numret på den psalm, som skulle bort enligt en prästs förslag. Synden skulle bort för vi är bra som vi är och talet om blodet är äckligt! OK. Försök att ta bort synden i världen och putsa på fjädrarna med andra religioners hjälp! Lite mainfulness eller frigörande dans? Kan det försona oss med en helig Gud?

”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad Alltid befunnen tålig fastän du var föraktad Vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit Giv oss din frid o Jesus.”

(text före 1529)

Jag uppskattar raka ärliga frågor! Annars går det ju inte att veta vilka frågor andra brottas med. När Jesus kallade sina första lärjungar, sa han inget om att de var syndare. Han tog inte itu med deras synd! Han sa ”Följ mig!” De fick komma underfund med själva hur de hade det ställt i förhållande till hans helighet. Ett annat exempel är när Jakobs söner måste gå till Egypten upprepade gånger för att inte svälta ihjäl. I Egypten fanns det säd att köpa. En dag när de var prövade till bristningsgränsen berättade Josef för dem vem han var – deras bror som de sålt som slav till Egypten. Hämnades Josef på dem och skuldbelade dem?

Som jag ser det i texterna väntade han på denna försoning, grät och omfamnade dem en efter en. Han förkom dem! Precis så står det om fadern i Nya Testamentet som väntat så länge på sin son och gick ut och mötte honom. Med att skuldbelägga honom för ett bortslösat arv och nersölade kläder? Nej, faderns ställde till fest och gav honom tillbaka hans rättigheter som son. Visst står det mycket om synd i bibeln men mest om var den skall placeras. Det är intressant!

Tvångströjan

Han såg ut att vara i 60-årsåldern i filmen Kings Park – Stories from an American Mental Institution. Han var en av några före detta patienter, som Lucy Winer lyckats få tag på och som var villig att berätta om övergreppen inom mentalsjukvården i slutet av 60-talet 0ch 70-talet i USA. Han hade rymt från en fosterhemsplacering och kom ur askan i elden. I filmen vände han ryggen mot kameran och grät, när han berättat om vårdares sadism. De satte på honom en tvångströja och hissade upp honom mot en vägg. Efter det blev de än värre. Lucy Winer verkar vara i hans ålder och dokumentären tog 11 år att göra tillsammans med Karen Eaton och många flera.

Jag för min del har bara burit på en osynlig tvångströja på grund av felaktiga diagnoser och yttranden. Jag blev ”skammad” år 1956. Den osynliga skammen gjorde jag synlig genom att ge ut berättelsen år 2011. Berättelsen blev filmad på plats två år senare 2013. Nu är jag fri och upprättad offentligt! Så till poängen! Jag är kvinna och vill inget hellre än att predika. Detta trots att det enligt vissa är ett ämbete endast för män.

Två år efter traumat år 1956 hade jag fått pengar från mina syskon till födelsedagen. Det räckte precis till en bibel i mjukt skinn med övervikta pärmar. Jag hade många syskon och en moster som också gav.

Sen hittade trösten mig alldeles särskilt i Gamla Testamentet. ”Jag har kallat dig vid namn. Du är min.” ”Han vet vilken väg jag vandrat.” ”De själar som jag själv har skapat.” ”Oläklig är den skada du fått…Se, jag vill läka dina sår.”

Vem kunde tro, att detta skulle bli så segt? Det jag vill är ju egentligen att få berätta om den långa vägen till insikt om försoning och vad den har kostat Guds son att förmedla. Evangelisten Matteus börjar sin släkttavla över Jesus med Abraham och går ner till Josef Marias man. I den uppräkningen av delhistorier står det mellan raderna, att det lagen inte kunde åstadkomma – det gjorde Gud. Ingen klarade av att lyda och hålla sig felfri. Genom Guds löfte till Abraham föddes SONEN – bara i kraft av ett löfte.

Mycket märkligt att Matteus börjar med Abraham och går ner till Jesus född genom en jungfru Maria. Där tar evangelisten Lukas vid och börjar nerifrån och vandrar ända upp till Adam född av Gud. Gud skapade Adam utan någon kvinna. Jesus blev till genom helig ande från Gud utan en man. Så ser frälsningsplanen ut och äran tillhör Gud och ingen annan än SONEN. Allt som behöver göras är gjort för att vi skall kunna få himmelriket redan nu! All skam blev lagd på honom och tagen med upp på ett kors. Han blev gjord till synd på förbannelsens trä, som om han varit en rövare han också. Det får inte glömmas!

Ja, jag har varit upptagen av min egen historia, mitt eget trauma och dagarnas innehåll på en filmfestival i Göteborg. (se http://www.drivinguscrazy.com och http://www.madinamerica.com) Det var skönt att få feedback bland så många, som känner till olika kränkningar inom sinnessjukvården världen över. Men hälsan och läkedomen har jag hittat i bibeln. Såren har gått upp många gånger under nästa 60 år sen år 1956. Ett arbetsnamn på min berättelse var:

”Sår som inte läker – Om läkedom i såren” Nu heter den: Pat. är frisk och pigg för övrigt

Jag blev avrådd att skriva om något från bibeln. För då skulle den som såg det slå igen boken direkt. En dag kanske någon längtar efter att få höra om läkedom i Jesu sår.

Vem vet?

Jag väntar men inte hur länge som helst – väntar bara på att bli saktmodig.

Hon biter huvudet av skammen…

Ja, så står det på baksidan av min bok. Baksidans text är visst viktig för försäljningen. Någon annan bör rekommendera boken. Det är inte fint att rekommendera sig själv. Och märkligt att behöva skriva om sig i tredje person dessutom…

Nu har hon varit på en filmfestival under tre dagar i Göteborg kallad: ”Driving us crazy” med människor från hela världen, som talar engelska. Hon behärskar inte det språket men satt där i en låg, mjuk, röd fåtölj på Stora Teatern timma efter timma och tolkade filmerna. Några svenskar fanns på festivalen att fråga: ”Vad sa de?”

Lördag eftermiddag gav hon visst upp utan att förstå språket. Det var när den viktigaste filmen skulle komma för henne, som skrivit boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Hon var trött i sitt huvud och i sin dåliga rygg och ville hem till sängen. Men blev haffad av en dam runt 75 år, som bad om ett samtal. Hon bad om att få tala om skam och skuld. En man la sig i samtalet och sa, att det inte är detsamma.

Nähä. Då fick det bli kaffe till ett sådant samtal och där nere i foajén satt hon, som varit inlåst tre år från det att hon var 19 år. Stämplad med diagnosen schizofreni. Hon satt med en annan, som var okänd tills vidare. Under tiden rullade den andras dokumentär Kings Park i teatersalongen på en stor biografduk. Precis på samma duk som en helsvensk historia rullat på morgonen.

Vart vill jag komma? Jo, nu är det högt tid att fråga igen och igen:

Är det jag som skall skämmas? Är det hon Lucy Winer, som skall skämmas eller Dorothy? Eller tusentals andra slarvigt diagnostiserade och inlåsta?

Filmfestivalen ”Driving us crazy” är över och jag har tittat på Lucy Winers film fyra gånger från en DVD därför att jag vill förstå vad de olika personerna säger. Bilderna fattar jag! Fjärde gången satt en av mina vänner bredvid mig och översatte engelskan.

Det är mycket som går att förstå utan att behärska engelskan. Jag förstår bibliskan lite bättre. Jesus sade: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ. Vad kan en människa ge till lösen för sin själ?” Citat fritt ur minnet

Själen är det viktigaste en människa har fått.

Innanför eller utanför

Innanför eller utanför?

Hon frågade via Facebook om vänskap. Hon ångrade, att hon inte rest till Sverige för att vara med på filmfestivalen ”Driving us crazy”. Hon är 77 år och har negativ erfarenhet av psykiatrin i USA. Han skrev ett PM och undrade, om jag ville sammanfatta mina intryck från dagarna. Det behövde inte vara mer än 1000 nerslag ungefär. Och idag är förlåtelsens dag.

Så jag tar det från början då. Det var Gud som började. Han talade om för Mose, att han sett vad de lider. Hur länge kan Gud se på utan att göra något då? Mose hade gjort ett misstag 40 år tidigare. Under 40 år senare hade han gått hit och dit i öknen och vallat svärfars får. I den högstes närhet i Egypten, som han varit tidigare som sagt. Välutbildad i allt. Men nu hade Gud sett och tänkte gripa in…

I min presentation till den okända damen i USA skrev jag, att jag varit ensam i mitt trauma 50 år men fått tröst i bibeln. För där hade jag hittat orden ”ohelbar är den skada du fått…” och ”Jag vill hela dina sår, säger Herren.” Att det skulle ta en sådan tid då om han nu sett allt hur det gått till på ett sinnessjukhus på 50-talet! Varför gick mina sår upp gång på gång och började blöda igen?

För att inte tala om denna gamla poesibok med versen:

”Lär dig livets vackra gåta Älska, glömma och förlåta.”

Jojo. Nu skall jag klara av en sammanfattning av mina känslor under fyra dagar minglande och överöst med berättelser från hela världen. Om de bara hade varit på svenska! Eller norska som i tidningen: ”Sökelyset” Det numret jag fick introduserar psykiatrins mest fruktade kritiker Robert Whitaker. Bra, för jag fattade inte många ord ur hans föredrag! Jag kan låna boken och läsa boken på svenska om piller med skadliga effekter.

Åter till trösten i bibeln. Israels folk vandrade ut i frihet och vattnet stod som en mur till höger och vänster. ”Så frälste Herrens den dagen…”

Precis så. Det blev en mur mellan fienden som jagade och de som blev befriade. Herren själv är den muren som en metafor i texterna och i verkligheten för mig. Det är skillnad på att kunna älska och inte kunna glömma. Jag kommer fortsätta att lyssna på hur andra överlevt övergrepp inom statliga institutioner och se filmen ”Kings Park”, hur handikappande det än är, att inte förstå språket. Jag fattar bilderna! En bild säger mer än tusen ord. Jag mätte muren utifrån. Den är 3 meter hög och Annica Engström fotograferade berättelsen:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Idag är förlåtelsens dag i de föreslagna bibeltexterna. Övergrepp på psykiskt sjuka skall vi protestera mot igen och igen.

Min konung…

Jag har gått ut! Med vad då? Med mitt eget stora JAG? Skryter om de svåra doktorsavhandlingar, som jag lyckats plöja mig igenom?

Ja. Men det gör jag inte om igen! Och jag tänker inte läsa Ulf Ekmans senaste bok heller.

En litenkort repetition. I gamla poesiböcker stod en vers som fastnade:

”Lär dig livets stora gåta Älska, glömma och förlåta”

Där kommer mitt intresse för teologi in. Så jag gick till Betlehemskyrkan den 17 december år 2013 för att få lyssna på olika tolkningar. Precis så för jag fattar, att Stefan Svärd inte tolkar på samma sätt som Sofia Camnerin om försoningen. Det var detta det skulle handla om hur samfund skall kunna fungera tillsammans med subjektiv och objektiv försoningslära.

Det jag inte visste var, att där fanns en lokal teolog. Inte från Stockholm med andra ord. Hon hade fattat försoningens mellanrum och inledde försoningsdagen med 25 minuter om förlåtelse på lägsta nivå. För så uppfattade jag Ingrid Svensson. För mig som är egotrippad var detta budskap i mitten av anförandet viktigt. Det finns förövare, som inte förstår hur illa de skadat! Det finns förövare, som aldrig ber om förlåtelse. Hur går det då med livets vackra gåta Älska GLÖMMA och förlåta? Om det inte går att glömma? Vad gör jag då med alla bibelställen, som jag stavat på i åratal?

”Såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro…” ”…om I icke av hjärtat förlåter…” Matt 18:35

Jag går ut så klart och berättar för kleti och pleti, att detta skall inte glömmas utan åtgärdas! Det skall inte få finnas övergrepp inom psykiatrin i överkänsliga själar, som ger skador för livet! Det skall inte sopas under mattan heller, att det finns andliga våldtäkter inom kyrkor bakom stängda dörrar! Det skall inte sopas under mattan att barn farit illa på alla områden på institutioner för samhällsvård!

Så nu går jag ut oavsett vad vissa präster anser om oss kvinnor, som förkunnare av Guds ord. Det finns ett försoningens mellanrum i Kristi fullkomliga försoningsgärning på korset. Där får jag stå med mitt viljebeslut. Där får jag stanna den hetsiga, lättirriterade Gunnel Bergstrand och fortsätta förkunna att nåden räcker, att Kristi blod min synd min skuld betäcker.

Det är det enda jag har att lita på! Det räcker! That is enought!

Min konung drog ut i striden först av alla och offrade sitt blod i den striden! Han vann för evigt för min skull och din. GLÖM inte det! Fortsätt att älska och förlåta…

Min dikt gäller en konung, som kunde och kan förlåta och glömma. Så stor är Guds kärlek till hela världen, att han sände honom att presentera denna Guds kärlek för mig och dig.