Han såg ut att vara i 60-årsåldern i filmen Kings Park – Stories from an American Mental Institution. Han var en av några före detta patienter, som Lucy Winer lyckats få tag på och som var villig att berätta om övergreppen inom mentalsjukvården i slutet av 60-talet 0ch 70-talet i USA. Han hade rymt från en fosterhemsplacering och kom ur askan i elden. I filmen vände han ryggen mot kameran och grät, när han berättat om vårdares sadism. De satte på honom en tvångströja och hissade upp honom mot en vägg. Efter det blev de än värre. Lucy Winer verkar vara i hans ålder och dokumentären tog 11 år att göra tillsammans med Karen Eaton och många flera.
Jag för min del har bara burit på en osynlig tvångströja på grund av felaktiga diagnoser och yttranden. Jag blev ”skammad” år 1956. Den osynliga skammen gjorde jag synlig genom att ge ut berättelsen år 2011. Berättelsen blev filmad på plats två år senare 2013. Nu är jag fri och upprättad offentligt! Så till poängen! Jag är kvinna och vill inget hellre än att predika. Detta trots att det enligt vissa är ett ämbete endast för män.
Två år efter traumat år 1956 hade jag fått pengar från mina syskon till födelsedagen. Det räckte precis till en bibel i mjukt skinn med övervikta pärmar. Jag hade många syskon och en moster som också gav.
Sen hittade trösten mig alldeles särskilt i Gamla Testamentet. ”Jag har kallat dig vid namn. Du är min.” ”Han vet vilken väg jag vandrat.” ”De själar som jag själv har skapat.” ”Oläklig är den skada du fått…Se, jag vill läka dina sår.”
Vem kunde tro, att detta skulle bli så segt? Det jag vill är ju egentligen att få berätta om den långa vägen till insikt om försoning och vad den har kostat Guds son att förmedla. Evangelisten Matteus börjar sin släkttavla över Jesus med Abraham och går ner till Josef Marias man. I den uppräkningen av delhistorier står det mellan raderna, att det lagen inte kunde åstadkomma – det gjorde Gud. Ingen klarade av att lyda och hålla sig felfri. Genom Guds löfte till Abraham föddes SONEN – bara i kraft av ett löfte.
Mycket märkligt att Matteus börjar med Abraham och går ner till Jesus född genom en jungfru Maria. Där tar evangelisten Lukas vid och börjar nerifrån och vandrar ända upp till Adam född av Gud. Gud skapade Adam utan någon kvinna. Jesus blev till genom helig ande från Gud utan en man. Så ser frälsningsplanen ut och äran tillhör Gud och ingen annan än SONEN. Allt som behöver göras är gjort för att vi skall kunna få himmelriket redan nu! All skam blev lagd på honom och tagen med upp på ett kors. Han blev gjord till synd på förbannelsens trä, som om han varit en rövare han också. Det får inte glömmas!
Ja, jag har varit upptagen av min egen historia, mitt eget trauma och dagarnas innehåll på en filmfestival i Göteborg. (se http://www.drivinguscrazy.com och http://www.madinamerica.com) Det var skönt att få feedback bland så många, som känner till olika kränkningar inom sinnessjukvården världen över. Men hälsan och läkedomen har jag hittat i bibeln. Såren har gått upp många gånger under nästa 60 år sen år 1956. Ett arbetsnamn på min berättelse var:
”Sår som inte läker – Om läkedom i såren” Nu heter den: Pat. är frisk och pigg för övrigt
Jag blev avrådd att skriva om något från bibeln. För då skulle den som såg det slå igen boken direkt. En dag kanske någon längtar efter att få höra om läkedom i Jesu sår.
Vem vet?
Jag väntar men inte hur länge som helst – väntar bara på att bli saktmodig.
Gunnels plats i rymden 
Tack Gunnel för att du delar med dig av ditt liv. Det är många som funnit läkedom i religionen och varför skulle man tiga om sin tro tänker jag. Alla behöver vi tro på en högre makt även om det tar sig olika uttryck. Jag växte upp med en mycket religiös släkt på fars sida mina första åtta år. Sedan skiljde sig mina föräldrar och mamma och jag och mina syskon och hela mammas släkt flyttade till Sverige. Det jag minns starkast av det religiösa från barndomen är att det både tröstade och skrämde mig. Lugnet med farfar som satt i gungstolen med bibeln i händerna och farmor som alltid tassade så tyst, precis som jag, och satte på kaffe på gasolspisen. Det är mitt mest andliga minne från femårsåldern. Min farfar grundade pingstförsamlingen i den lilla kyrkbyn där jag kommer ifrån. Det som jag upplevde skrämmande var tältmötena om somrarna då människor skrek och grät högljutt och talade tungomål och all denna prat om synd och skam och särskilt kvinnans då tycker jag inte om när jag tänker på det idag. Som nioåring läste jag Gamla Testamentet och mina syskon skrattade åt mig för en nioåring borde vara ute och leka och inte läsa bibeln men jag tyckte att berättelserna var så spännande och manade till en djupare eftertanke. Så kom tonåren och min kontakt med släkten och Gud blev knapphändig. Jag blev mer och mer en sökare och väldigt nyfiken och intresserad av olika religioner och skulle nog inte kalla mig religiös utan andlig och spirituell. Ja du ser vad du fick igång mig med ditt inlägg. Jag ser fram emot att läsa mer om dina tankar och ditt liv.
Hemma hos farmor hälsade man alltid ”Rauhaa!” och tog i varandras båda händer. Rauhaa betyder Frid. Det är en vacker hälsning tycker jag. Så jag önskar dig en fridfull kväll Gunnel.
Hej Anne Kaarina!
Tack för denna fina feedback! Det gjorde mig gott! Tycker att jag pratar mest för mig själv och vet inte vart det tar vägen. Så blev det Finland tur och retur. Därifrån kommer Frank Mangs och jag är så gammal, att jag mött honom i möten både i tältmöte och i Betlehemskyrkan, Göteborg inom Missionsförbundet.
Så jag känner som du inför det alltför högljudda, som var förr inom Pingströrelsen. Då blev jag också rädd. Anden är känslig. Nu hörs det sällan tungotal eller aldrig i den Pingstförsamling, som jag tillhör.
Intressant att höra ditt intresse som barn för Gamla Testamentet. I allt tragiskt om krig finns kampen mellan ljus och mörker – herdepojken som gick emot den hädiska ondskan i Israels Guds namn. Det håller ända till Uppenbarelseboken. Lammet blev herden som gav sitt liv.
Lycka till att hitta bland mina bloggposter!
Väl mött!
Rauhaa! (Ja, det kunde jag plus en ramsa från år 1944, som finlandspojken lärde mig)
Gunnel
Tack Gunnel för fina rader. Och att jag kunnat glädja dig med mina. Jag tycker om dessa spontana möten som uppstår i cyberrymden och som man inte vet vart de tar vägen. Precis som du känner jag att jag oftast pratar för mig själv men det bryr jag mig inte om. Jag går ju och pratar för mig själv hemma också. De retas lite med mig hemma men det bjuder jag på. Anden är känslig. Ja. Det var en vacker strof som ur en dikt. Den där finska ramsan från 1944 blir jag nyfiken på. Ha en trevlig tisdag Gunnel och väl mött igen. Anne Kaarina