Skrivet av: Gunnel | 24 januari, 2016

Våga minnas

dagmar3

Rubriken är inte min. Rubriken är hämtad från en dokumentär om konsekvenserna av en våldtäkt. Den berättelsen har betytt mycket för mig, som vägrar skämmas över min berättelse om en psykisk våldtäkt år 1956. Den tidens övergrepp för min del påverkade hela mitt liv och har påverkat min omgivning också – det icke berättade under många år.

Idag är det bibelns dag. Det är morgon och jag vill som sagt avsluta berättelsen om övergreppen i mitt psyke. ”Våga minnas” för att dela hoppet och glädjen, som funnits under alla år i botten. En bottenglädje med poeten Majken Johanssons ord. Eller en rubrik ur författaren Gunnar Edmans samlingar: ”När burfågeln sjöng”. Konstnären Dagmar Holmkvist illustrerade hans novell en gång i tidningen: ”Din Nästa”.

Det är många nu som lyssnat till det gamla traumat och de många följderna. Vi brevväxlar inte längre numera utan väljer elektronisk, snabb väg. Mail kan inte ersätta breven. Breven går att spara på ett helt annat sätt och läsa om och om igen.

Det är bara jag, som vet hur tung skambördan var december år 1956. Det är bara jag, som vet hur djup ångesten var inför framtiden – tanken på att möta rektorn vid Göteborgs Sjuksköterskeskola. Hur skulle jag kunna förklara vad som skett, att jag blivit sjuk och inte bara sjuk utan vårdad på ett sinnessjukhus? Av detta som var ren ångest fattade personalen ingenting! De beskrev mig i journalen som positiv nu för behandlingen och trevlig till och med. Möjligtvis lite orolig för framtiden…

Min identitet fanns i elevuniformen och den skulle jag hämta ut i början av år 1957. Det var resultatet av samtalet med rektorn. Den elev som jag delat rum med som provelev fick ett besök och blev glad till att börja med. Innan jag avslöjat något. Sen sa hon:

”Jag känner inte igen dig! Du har blivit så hård!”

På väg till spårvagnen mötte jag en annan elev. Hon blev också så glad. Glad för att jag såg ut som vanligt – underförstått att vistelsen inte påverkat utseendet. Annars blev ju det en mycket vanlig tanke: ”Syns det på mig, att jag varit sjuk på ”det stället”?

Idag är bibelns dag. Hela dagen. Den första trösten var, att Gud vet vem jag är och har rätt uppfattning om mig.

”Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv… Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;…”  69.12.31 (rader från 1917 års översättning av Psaltaren 139: 13-16) Jag har kallat dig vid ditt namn…

Så mötte jag orden om ett oläkligt sår – ”ingen tar sig an din sak…Se, jag vill hela dig säger Herren.” Ja, det står så att oavsett hur många Guds löften är. De har fått sitt ”ja” och ”amen” genom Jesus. Det gäller bara att kunna den versen! Och hålla fast vid löftena!    (2 Kor 1:20)

Det finns brev, som jag ångrar, att jag slängt. En period skulle jag sopa bort varje spår av traumat och vandra vidare med annan utbildning. Vi hade en fin liten brevväxling rektor William Bredberg, Missionsskolan, Lidingö och jag. Han skrev och tackade mig för att jag tagit beskedet så bra, att jag inte kom in på Missionsskolan som nästa steg.

Så klart att trösten finns i bibeln! Gud själv ville ta hand om undervisningen då:

”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.” Ps 32:8

Mest dråpliga var väl när jag ifrågasatte hur det skulle gå till att få vägledning om utbildning till arbetsterapeut. Det ordet finns ju inte i bibeln! Och så står det ju mest om män och jag tänkte söka till Stenebyskolan, Dals Långed och alla de olika slöjdkurserna. I läsningen i Gamla Testamentet kom jag till att Gud utrustade några med helig ande och olika slags slöjdskicklighet. I läsningen i Nya Testamentet kom jag till orden: ”Tänk, på dem som är fångna, som ni vore deras medfångar.”

Jag vågar minnas också att i olika livskriser har det inte gått att trycka undan svåra minnen av den psykiska våldtäkten. Filmen har satt igång i mitt huvud på nätterna och det har inte funnits någon stoppknapp. Och jag fick bara veta, att jag ältade, om jag förde något på tal. ”Det” skulle jag lämna bakom mig och gå vidare. Så ”det” trycktes ner ändå djupare ner i mitt medvetande. Det gick inte att få ”det” omedvetet!  Var jag frälst egentligen, som inte kunde glömma?

Två veckor fick jag vara tillsammans med författaren Gunnar Edman och många andra i Jordanien och Israel i skarven mellan 1974 och 1975. Vid Jakobs brunn nära Nablus på Västbanken var det en av deltagarna, som bad honom läsa sin novell ”Låt krukan stå”. Det är oersättliga minnen. Då fattade jag inte hur det kapitlet i Johannes evangeliet skulle påverka mig senare i livet. Och marken där vi stod. Och tiden bakåt till berättelsen om bergen Ebal och Gerissim. (Johannes ev. kap 4) och Josef som vandrat där och hans bröder…

Det är bibelns dag idag. Hela dagen. Tänk, att få komma till insikt om att jag inget kan om biblisk historia! Det var det som hände en söndagsmorgon i slutet av 80-talet. Den föreslagna evangelietexten var just om kvinnan vid Sykars brunn. Då kom jag till insikt om att jag inget kan och tog itu med den okunskapen. Så snart det gick och blev vardag. Nu finns datorer, mobiler och läsplattor. Det finns möjlighet att läsa bibeln tillsammans med andra via Facebook och ”Anta utmaningen”. Bara att anmäla sig och sen vara tillsammans i sluten grupp, få skriva frågor, få hjälp och vägledning.

*****************

Våga minnas! Det var ett råd som gavs i en dokumentär av en kvinna som varit utsatt för en grov våldtäkt som 18-åring. Sen kom ett chocktillstånd då det inte gick att minnas i polisförhöret. Det var lätt att Googla för att repetera vad jag mindes av dokumentären. Det gav mig uppmuntran. Djupa inre sår behöver bli rengjorda för att de skall läka!

Idag är bibelns dag hela dagen. Jag för min del har fått hjälp av många olika de senaste åren. Utan texterna i bibeln hade jag nog inte överlevt eller i vart fall trampat vatten. Eller fastnat i dyn.

”Han drog mig upp ur den djupa dyn och ställde mina fötter på en klippa , han gjorde mina steg fasta; han lade en ny sång, en lovsång till vår Gud.” (Ps 40:3-4)

”…han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd, med den tröst vi själva får av Gud.” 2 Kor 1:4

Det finns andlig våldtäkt inom kyrkor också till skillnad från psykiska övergrepp inom mentalsjukvården. Jag tror, att det finns läkedom! Det kan ta lite tid bara. Och många viljebeslut om att stå kvar i försoningen.

Våga minnas


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: