Sång är inte alltid välljudande. Som avslutning på det som varit sätter jag in ett hörn av en gedigen programtidning från Stiftelsen Familjevårdscentrum, Göteborg. Under två månader har jag studerat presentationen av de medverkande och försökt fatta deras budskap under tre filmfestivaldagar. Mitt handikapp blir större och större men filmerna har jag förstått delvis. Jag fattar inte engelska språket.
Det jag fattat är, att det finns modiga kvinnor över hela världen, som vandrat en smärtsam väg tillbaka i tiden till tonåren och vågat fråga på diagnoserna, frågat psykiater, skötare och psykologer: ”På vilken grund skedde denna diagnostisering, insulinchockerna eller el-chockerna och alla dessa personliga övergrepp i psyket?”
Nu är de över både 50 och 70 år och sjunger ändå trots minnena, trots skadorna av den behandling, som de fick som tonåringar.
Våra barn och ungdomar borde få slippa en så grym behandling mot ångest inom psykiatrisk vård! Det är åtta år sen nu som jag fick veta, att det förekommer bältesläggningar och tvångsinjektioner. Det rev upp alla mina gamla sår. Jag ältar inte. Jag har lyssnat till mig själv och andra sen år 2007.
Bilden av fågeln får avsluta en svår berättelse.
Det finns en annan sång inom mig.
Gunnels plats i rymden 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.