Kategori: Memoarer

Storebror

Tanken går till min storebror Arne, som var född år 1922 och hade ett stort försprång i ålder och livserfarenhet. En gång sa jag åt honom:

”Nu skryter du allt!” Hans svar kom omgående:

”De´ gör jag visst inte! Jag får så mycket kritik, att jag måste muntra upp mig själv!”

Han var politiker en gång i sin tid. Och nu försöker jag att hitta något att muntra upp mig själv med efter alla återfall, att läsa Mikael Karlendals blogg och alla kommentarerna. Så det gäller att vara född i rätt tid och rätt samfund. Det var ju faktiskt storebror också men han kunde inte bli präst. Han tänkte väl inte ens åt det hållet, för han kunde bli rörd till tårar precis som min far. Ja, det är faktiskt ärftligt och var efter vår farmor. Den egenheten slapp jag men inte det andra släktdraget. Om nu det kan vara ärftligt och det vet vi. Det finns prästsläkter i Svenska Kyrkan. Det finns pastorer i flera generationer inom frikyrkan. Så nog har jag forskat i skrifterna…

Egentligen valde jag brevformen ett tag för att få berätta i stället för att förkunna. Jag valde ett barnbarn till en frikyrkopastor som mottagare av mina brev. Men det gick trögt och blev inga fler brev. Det var i vart fall Eric Nilsson, Näsåker som gav mig och andra bibelversen:

”Ty alla Guds löften har i honom (Jesus) fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen, för att Gud skall bli ärad genom oss.”  2 Kor. 1:20 (Svenska Folkbibeln)

Där finns en not till ordet löften, att det gäller Guds löften. ”I evangelium blir alla Guds löften uppfyllda. Paulus däremot ändrar ibland sina planer.”

Den helige Ande har förmåga att hjälpa mig och andra att hålla fast vid Guds löften. Så har jag sen det svåra året 1956 letat och hållit fast vid Guds ord, att han utvalt mig redan i moderlivet. Visst det gällde profeten men det gäller var och en som tror. Det får vara måtta på vad exegeter kan ta ifrån mig! Eller röra till det för mig…

Så hur fel jag än gjort som kvinna och predikat Guds ord enligt Svenska Kyrkans plan över kyrkoårets texter, så återkommer inte Guds ord fåfängt utan utför det som det skall. Dessutom var det så i Smyrna Närradio att alla andakter måste finns kvar i original eller som kopia på kassett en lång tid. Det skulle vara möjligt att kontrollera vad som var sagt vid eventuell kritik. Så jag köpte mina egna andakter och har bara hållit mig till bibelns grund. Det går fortfarande att pröva om det är i överensstämmelse med summan av bibelns evangelium!

Det som fattas är helvetet. Det är inte min uppgift att tala om något, som jag inget kan om. Däremot vet jag, att evangelium om Jesus och vad han gjort för oss  gäller på denna sidan döden. Det är allvarligt! Paulus ville ha ryggen fri, att han förkunnat allt som måste sägas. Sen var det inte hans ansvar om någon gick förlorad.

Jojo. Det är allt en hög målsättning för manliga präster och pastorer att ha. 🙂

Brita, Ruth och exegetiken

Ruth är långt över 90 år gammal och Brita skall fylla 85 detta år. De kvinnorna tänker jag på sen tidig morgon. För det handlar om exegetik i vanlig ordning, eftersom jag bara följer två bloggare Mikael Karlendal och Dag Sandahl. Båda otroligt pålästa, utbildade män i teologi, exegetik med mera.

Ruth tjänade den mesta delen av sitt liv i Velanda Missionskyrka i alla olika uppgifter, som behövdes och blev ordförande till och med, när det fattades en sådan. Vi samarbetade under åren 1988 – 1993. I en av mitt livs svåraste ögonblick tog Ruth ett fotografi på mig alldeles rödgråten. Min barndom och ungdoms Missionskyrka skulle rivas i Norra Björke. Det var jag, som ordnat med hela den sista gudstjänsten, därför att sockenborna inte kunde något om ägandeförhållanden eller funktionen.

Utan Brita hade det inte fungerat. Brita har tjänat i ”stora körkan” under många, många år i Norra Björke. Vid det här tillfället i Missionskyrkan var det Brita, som gav mig stöd och ordnade med alla blommor. Det var sorg för mer än en av oss. Ruth och Brita representerar tusentals kvinnor och åter tusentals, som ingen teologi eller exegetik kan eller kunnat. De har tjänat ändå i många olika uppgifter. Det är bara jag, som kämpat med bibeltexterna, om jag får predika eller inte. Nu kvittar det vid 80 års ålder. (Jag är så barnslig fortfarande, att jag gillar att fylla år.) Och Rose-Marie såg mig en gång och fixade en blogg – en osynlig predikostol. (Jag har ju predikosjukan.)  Det är en tredje kvinna bland alla, som varit/är i tjänst. http://www.mikaelkarlendal.se/2015/06/24/kvinnor-i-ambetet/

Sista gudstjänsten080 Sista gudstjänsten i Norra Björke Missionskyrka år 1989  Foto: Ruth Johansson

Struktur

En av mina unga vänner efterlyser lite struktur på det jag sagt innan. Han läser matematik för att bli lärare. Och jag har alltid varit mer eller mindre rörig i mitt prat – pratar om allt på en gång. Ett snällare omdöme om pratet skulle väl vara att jag är rörlig i mina tankegångar. Så nu gäller det att få struktur på vad jag vill ha sagt! Det var inte jag som började! 🙂  Det var en som kan koncentration – en före detta arbetsledare. Men nu har vi delade meningar om fortsättningen. Hon skrev den första bloggen här mot min vilja och gav den namnet. Sen dess har det blivit över 700 bloggposter, som jag skrivit spontant – skrivit först och tänkt sen. Försök med detta att få en struktur på mina tankegångar! Är det mina läsare eller sökmotorer, som hjälper mig?

I morse fanns en hänvisning till första året 2010 från den 27:e mars. Rubriken är: ”Vargtimman”. Där finns allt jag vill ha sagt! Och det vi fick olika uppfattningar om är den församling vi båda tillhör. Min uppfattning är att de äldste är äldre än de unga och har ett längre perspektiv. Så varför skulle vi gamla gå åt sidan bara? Det gäller att få lite struktur bara på tusentals tankar på en gång, som rusar runt i huvudet.

Sista delen av serien ”Mina två liv” har gått i TV 1 med Ann Heberlein som ledare. Under tre tisdagar har vi fått lyssna på män och kvinnor, som berättade om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Ärliga, starka, nakna berättelser utan glamour. Det är en livsfarlig sjukdom har en berättat för mig privat. Äntligen är det OK att gå ut och berätta om hur en sjukdom fungerar ibland men att det finns hjälp och mediciner. De är inte sin sjukdom någon av dem men har skov ibland.

En dag betalade jag 50 kronor x 2 för att få lyssna på en känd psykiaters föredrag inom ”Intresseföreningen för bipolär sjukdom” (IBIS) och blev därmed medlem. Jag behöver inte ursäkta mig längre varför jag är medlem. Det är en av alla fördomar att sticka hål på. Skäms jag över att jag trivs på Stiftelsen Gyllenkroken där ”Intresseföreningen för schizofreni” (IFS) håller till och är grunden för allt arbete? Nej, inte alls. Där mötte jag Lars en lördagsförmiddag. Nu har hans fina ödmjuka berättelse nått tusentals TV-tittare. Lena hade bjudit mig att komma. Hon berättade lika ödmjukt i dokumentären ”Lillhagen – fruktat och saknat”, som gick på TV för drygt ett år eller två sen. Tiden går ju så fort. Just denna lördagsförmiddag var det bara Lena, Lars och jag. Lars fick veta, att jag blivit vårdad 3 månader för manodepressiv psykos som ung. Den berättelsen blev inte begriplig för honom. Den är obegriplig. Därför har jag gått ut med den och att det finns försoning och läkedom, när det gäller djupa sår. Sjukvård borde vara just sjukvård och inte övergrepp i ett överkänsligt psyke! Om psykiatrin ägnar sig åt symtom i stället för åt bakomliggande orsak, så kommer den inte att lyckas. Det är mångas uppfattning. Andra har fått hjälp.

Jag för min del ville bara träffa en som kände mig då 1956, som visste att deras behandling och diagnoser var fel! Men det fick jag inte. Hon hette Karin och var min skolkamrat under utbildning till sköterska. Jag skrev om henne i förra bloggposten: ”Tvåbenta böcker Del 2”

Så alla mina över 700 bloggposter handlar om att behöva en som har rätt uppfattning och helhetsbilden klart för sig.

”Du känner mina tankar…” ”Redan i moderlivet utvalde du mig…”

Mina två liv

Tvåbenta böcker

Hon brukade säga till sina elever på vårdhögskolan att läsa de tvåbenta böckerna. Hon har upprepat detta så många gånger till mig också, som blev färdig arbetsterapeut året efter henne. Det var under det året i min utbildning, som berättelsen om Hanna och Gustaf kom. Den långa berättelsen har fortsatt genom åren och jag har fått se och uppleva Silverfallet. Där högst upp på Billingen satt Hanna en gång och broderade på sina bröllopslakan. Hon drömde om ett äktenskap med Gustaf. Han hade arrenderat mark för att bygga en kvarn. Under tiden hon sydde och drömde om en framtid med honom och barn tillsammans, så grävde han för en damm, att samla vatten i.

Gustaf var inte från just de trakterna och de var ont om arbete för alla. En natt senare i tiden brann den kvarnen ner, som han byggt upp. Inga försäkringar täckte några förluster. Gustaf måste börja om på nytt på en annan plats med en kvarn. Hanna födde en son och några år senare en dotter. Livet måste gå vidare.

När dottern var i 14 års åldern fick hon en svår lunginflammation och dog. Livet måste ändå gå vidare. Hanna och Gustaf ville så gärna ha en flicka. Till slut kunde de hämta en flicka från Vidkärrs barnhem. Där hade Gun varit mellan 3 månaders ålder till 10 månads ålder, då Hanna och Gustaf kom och hämtade henne. Guns mamma hade blivit psykiskt sjuk efter förlossningen och pappan kunde inte vara ensam med arbete och tre små barn. Idag är det mors dag och Gun har uppmanat mig och andra att läsa de tvåbenta böckerna. Det har jag gjort. Hanna hade berättat, att det var precis omöjligt att lägga ”tösa” på kvällen. Hon sprätte till bara hon kom nära sängbotten. Sen bara hon skrek och skrek. De fick turas om att bära henne. Mest var det Gustaf, som gick uppe på natten och bar henne. En dag började grannarna att oja sig för deras situation:

”Att I ente lämnar tebaks tösa!”

Åren gick och Gun blev mer och mer fäst vid pappa Gustaf. Så kom hennes biologiske pappa på besök och Gun förklarade bara, att hon går till ”pappa i kvarna”. Hon var där jämt och lärde sig allt om räkenskaperna och fick sköta dem i tidig ålder. Idag är det mors dag och jag har fått höra minst lika mycket gott om Hanna. Och Gun blir firad i sin tur som mamma och farmor och närmar sig de åttio. Det är bråttom att lyssna på de tvåbenta böckerna.

En kväll var det kalas och avslutning på den kör, som Guns man medverkat i. De hade blivit äldre allihop och kören mindre. Till bordet fick Gun en man i 85 årsåldern. De hade inte sett varandra förut. Trodde de. Så pratade de igenom vad de sysslat med i livet före pensionsåldern. Precis som är vanligt. Mannen berättade, att han bodde i en mindre stad, där han varit chef på en socialförvaltning. Han hade börjat sin utbildning i Göteborg på Vidkärrs barnhem. Ja, där hade ju Gun varit också på spädbarnsavdelningen och fick säga sitt flicknamn – ett  inte alls vanligt namn. Då visste mannen bredvid precis i vilken säng som hon legat och hur varje baby låg i bälte i sängen och bara var uppe vid matning och blöjbyte. Detta fick aldrig Gustaf och Hanna veta under deras sömnlösa nätter. Gustaf gick mest uppe och försökte trösta en gråtande tös. Och grannarna tyckte synd om Gustaf, som skulle arbeta i kvarnen sen.

Med facit i hand har ”tösa” i sin tur stått till förfogande för många med psykisk sjukdom eller psykiska funktionshinder ända sen barndomen. Fastrarna ville inte, att hon skulle få träffa sin biologiska mamma men de gav också sitt stöd, så länge de levde. Med facit i hand så använde ”tösa” hela sin livshistoria genom Hanna och Gustafs kärlek och omsorg till att utbilda andra i kärlekens tjänst. Det är bråttom att läsa de tvåbenta böckerna!

Det är mors dag. ”Kvinna föds en inte till. Det blir en.”  Mor går att bli till någon annans barn.

P.S. Tre dagar har gått och Gun har fått en papperskopia av min bloggpost. Jag skrev ju spontant först och frågade sen. Nu kom ett tillägg per telefon: Barnen i socknen retade henne, att det inte var hennes pappa.  Gun svarade: ”Jag har två pappor – en i kvarna och en i Göteborg!” D.S.

Prästens uppgift

I min förra bloggpost eller rättare sagt på Facebook gjorde jag en ordlek på grund av min okunskap i engelska språket på ”tag” och ”tagg i köttet” enligt Paulus beskrivning om det som irriterar. Så blev det fel i alla fall. Att ha en egen tagg i köttet, som irriterar är inte det samma som att ha ”ett horn i sidan” åt någon. I klartext så är min tagg i köttet som irriterar, att jag som kvinna inte skulle kunna få undervisa. Irritationen finns i mig men går ut över pensionerade prästen Dag Sandahl. Ändå kan jag inte låta bli att försöka förstå vad han skriver! Detta är märkligt, att jag inte håller mig undan från den som river i mina sår!

Så nu finns det ett litet stycke i senaste bloggposten, som jag begrep. Citat av Dag Sandahl:

”I vår trolösa tid måste Kyrkan med viss entusiasm möta det mänskliga i människors längtan som det det egentligen är, något gudomligt. Och så måste Kyrkan med apostolisk iver och vishet berätta om Jesus och skickliggöra det kristna folket att kunna möta grannar, vänner och arbetskamrater med en den goda berättelse som kallas evangelium. I sin tur kräver det ett medvetet arbete att bygga församling och gestalta gudstjänsten så att man anständigtvis kan ta dit just grannar, vänner och arbetskamrater.”

Och lika djup är irritationen på översättningen i Bibel 2000 från ”församling” till ”kyrka”. Tidningen Dagen hade för några år sedan två helsidor tecknat hur Svenska Kyrkan är uppbyggd. Det lodräta sättet att sätta alla rutor och text på fungerade bättre vågrätt över de två sidorna. Det var bara att vända på tidningen ett halvt varv, så gick det att följa alltifrån högste chef – ärkebiskopen till de sämst betalda i organisationen.

Bibelns budskap är, att Kristus är huvudet för kyrkan, som är kroppen. (1 Kor.10) Det är ett mycket bra och genomtänkt bildspråk, som Paulus använder gång på gång. ”Vi är delar i samma kropp. ”Om foten sade: Jag är inte hand alltså hör jag inte till kroppen” så hör den ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga hur skulle den då kunna höra?” (Ur 1 Kor. 12 SFB)

Jesus är skarp i sin undervisning och talar om att äta hans kött och dricka hans blod. (Joh. kap 6:54-) Är inte detta fråga om att ta in hans lära, de ord han fått av Gud, tugga och svälja? Varför skulle det vara krångligare än så att låta försoningen med Gud och rening genom Jesu blod få cirkulera i kroppen, som är församlingen/kyrkan? Varför krångla till allt med debatt om glutenfria oblater?

För min del, som inte undervisar utan bara berättar om vad Jesu blod betytt i mitt liv, är det så här: Jag har ältat i det oändliga hur fel andra gjort mot mig, när jag var 20 år men inte 21 och myndig. Jag har tuggat och tuggat på texten i Matteus 18:21-35  ”…om ni inte av hjärtat förlåter…” Där slutade tuggande på den bibeltexten och jag fortsatte att komma ihåg vad jag varit utsatt för inom sjukvården som institution. Ingen hjälpte mig att sortera vad som var deras övergrepp och min ilska över sinnesjukhusvården!

Där är jag nu, att polletten har ramlat ner. Paulus kunde skilja på försoning genom Jesu blod och att ha minnet kvar för det som hänt honom före och efter mötet med Jesus. Vi klarar oss inte utan blodomloppet i kroppen med alla dess livsviktiga funktioner! En kyrka/församling kan inte leva utan Jesu Guds sons blod, som ger liv och näring till alla delar och forslar bort gifter från hela kroppen.

Fyra år har gått sen en kvinnlig präst skrev öppet till hela Svenska Kyrkan och berättade, att hon inte begriper något av ”Guds rena Lamm oskyldig På korset för oss slaktad”.

Än har jag inte sett någon manlig präst, som hjälpt henne och alla oss andra att förstå kraften i Jesu blod och varför Jesus måste dö i vårt ställe!

Den svenska dårskapen

Igår gjorde jag en liten ordlek på Facebook alldeles själv. Precis därför att jag fattar långsamt i brist på kunskap i engelska språket. Efter några år fattade jag och slog upp ordet ”tag”. Visst, det har ju andra kunnat jämt! Man taggar. Vadå taggar? Eftersom jag är mottagaren tänker jag bibliskt och hamnar på aposteln Paulus så klart, som fått en tagg i köttet. Jag har fått en tagg i köttet till pensionerade prästen Dag Sandahl, som är så bibelkunnig och inte undervisar i ämnet (sic).  Nog om det. Så har polletten fallit ner äntligen och jag borde tagga till ”Kvinnor i bibeln” sköta mina egna bloggar och inte bli så irriterad över hans. Då händer det via en uppdatering i WordPress, att min textmassa sjunker ihop, om jag går in och rättar till något. Jag vill ha lite luft mellan det jag säger. Dra andan med ett mellanslag.

Detta var igår det. Idag är det redan ny fräsch information på Facebook om forskning och framgång. Jag kommer att tagga till allt! (H)järnkoll, ADHD, Kvinnor i bibeln, Teologi och Psykiatri och Memoarer o.s.v. för nu har jag fattat! Märker du det? Jag hör ihop och hänvisar bakåt till vad jag skrivit förut i ämnet och tänker framåt efter de 79 åren drygt och 715 bloggposter!

Där kommer den svenska dårskapen in för vi skall inte ha någon egen religion utan koka soppa på en spik! Det som är buddism på andra sidan jordklotet är inte buddism i Sverige! Det som kallas yoga i Sverige är inte förenat med olika gudar här utan bara vanlig avslappning till höga kostnader så klart. Pengar och kostnad är inte någon religion i Sverige – jag menar förenat med ordet avgudadyrkan. Nej, vi svenskar är fria från alla gudar och importerar ingen med tanke på vår höga kunskapsnivå och urskiljningsförmåga. Religionsdialog är vackert som ord. Verkligheten är en annan. Nu är vi fast och ungdomar, som vuxit upp i vårt land far tillbaka till sitt ursprungsland och dödar de kristna – de som talar arameiska och hade de äldst bevarade kyrkorna.

Så kom han in på ett café igår efter sitt nattskift och en stund in på morgonen för att få tömma sin oro för anhöriga. Han var upprörd över politiken i Sverige och sina anhöriga, kristna i Iran. Det var expediten på caféet, som fick hans upprördhet. Han stod för länge och pratade om sitt och jag ville köpa lite kaffe också. Så taggade han igång på morgonen på svenska politiker och jag tjuvlyssnade och lyssnade sen på hans oro vid hans bord.

Det är en svensk dårskap, att vi inte firar påsk ens utan skall vara fria från all religion. Å andra sidan kokar vi soppa på en spik på yoga, shamanism och allt möjligt. Visst, Paulus skriver att talet om korset är en dårskap. För vem i så fall? Inte för dem som tror. För oss som tror är det en kraft till räddning.

Inom psykiatrin är det tillåtet med nyandlighet men inte avslappning och meditation vid källan med friskt vatten. Jag funderar fortfarande över regeringsuppdraget (H)järnkoll. Får en aktiv, bekännande kristen ha kvar sin tro på dårskapen om korset? Jag rekommenderar en bok av hela mitt hjärta som heter: ”Inre rum Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa.” Boken är skriven av Annica Engström och Linda Weichselbraun. Snart fyller Stiftelsen Gyllenkroken 25 år. Detta har med den stora psykiatrireformen att göra, när de före detta inlåsta psykiskt sjuka patienterna skulle bli fria i vårt samhälle med egen bostad och få tänka och handla själva. Idén och tron på nya, bättre mediciner var väl bra. Utan anhöriga – nej jag vågar inte tänka tanken! En mamma heter Barbro och Peter har jag mött många gånger. De två var med från början att se behovet av en samlingsplats i lugn och ro utan stress. Nu 25 år senare får jag vara med och känna för arbetet och människorna på Stiftelsen Gyllenkroken bland så många.

Så jag taggar igång på fortsatt forskning om vad som är normalt i Sverige. Du får söka själv i min långa associationskedja. Grattis Linda!

 

Inre rum068

”Allt ljus på mig”

”Allt ljus på mig,” sa en skådespelare en gång. Mera teater. Mera dans, mera kreativitet och olika färger på ljuset, som sveper över aktörerna…

Hur skulle en gammal, vinglig gumma på 80 år kunna stoppa tiden? Det finns inget annat än en sittstrejk. Ungefär som barnet, som tar sina första steg, släpper bordskanten går ut på golvet. Så kom osäkerheten, rädslan, ett viftande med armarna och pladask på rumpan. Så gör ett barn i ettårsåldern kanske. Så kan inte jag göra vifta med armarna och sätta mig pladask! Annars kommer det likheter med barnets beroende i första åren och de sista i hög ålder – nära till skratt och nära till gråt. Barnet får så småningom ett ord då och då som är rätt och blir en mening. Barnet är sanningssägare tills det inte är tillåtet längre och lämpligt. Då blir det olämpligt med sanning. Eller den får inte sägas hur som helst…Sanningen skall säga mjukt och diplomatiskt helst.

Skådespelare är suveräna på rollspel och kroppsspråk. Det överdrivna går inte hem lika bra som det naturbegåvade. Så nära sanningen som möjligt är bäst. Här kommer mitt pladask efter några steg ut på golvet. Jag har viftat med armarna och blivit rädd. Det var något nytt att liksom släppa bordskanten och gå ut själv på golvet på egna ben. Utan en projektledare som tyst stöd.

Nu är jag ingen skådespelare och vill inte bli någon heller. Jag vill inte ha allt ljus på mig! Jag är inget enskilt fall, som den kända politikern behöver bemöta på Facebook! Så jag är som barnet, som tog sina första steg ut på golvet, blev rädd, satte sig pladask och började gråta. I verkligheten hände det när en moster och en faster var barnvakt och tjöt till: ”Han går!”

Under taggen #5min5maj skulle vi så många som möjligt tala eller skriva var som helst om psykisk hälsa eller ohälsa. Jag gjorde, som jag blivit lärd av en överläkare och psykiater i ett brev från 80-talet. Jag gick högre upp till politikerna och klagade på situationen för de psykiskt sjuka. Men allt ljus föll på mig! Det blev en total missuppfattning skrivet på fel stället offentligt. Det skulle varit ett PM. Det blev på Barbro Westerbergs tidslinje sen och de med egen erfarenhet av psykisk sjukdom uppfattade mig som raljant. För de var också hennes facebookvänner!  Vilket jag är ibland – raljant alltså. Ett, två, tre steg ut på ett stort golv i riksdagen sen…

Ett, två, tre steg ut på golvet i en mycket stor Pingstförsamling har inte gått så bra heller. ”Det beror inte på vad man säger utan hur man säger det.” Detta har inte jag lyckats lära mig ännu!  Mannen Mose var mycket saktmodig, när han var åttio år. Jag är inte där ännu men ser fram mot det – mindre temperament, mera saktmod.

Allt ljus på Jesus! Han delar inte sin ära med någon! Det var han, som kämpade i Getsemane för hela världens skull – för mina synder och dina. Han hade sådan ångest, att de fina kapillärerna  i ansiktet brast. Svetten blandades med blod. Det är bara läkaren Lukas, som har med detta. Hade något ögonvittne i sin tur berättat detta för Lukas? Nu lever vi i de fyrtio dagarnas tid med berättelserna om hur Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar vid olika tillfällen – dessa förskräckta lärjungar, som inte visste vad de skulle tro. Där är budskapet – inte en ikonmålning föreställande Emmausvandrarna.

Och vart tog den musikalen vägen av Urban Ringbäck ”under fyrtio dagar”… ”ett hjärta och en själ”?  Jesus själv går igenom alla skrifterna med början på Moses och visar på att detta måste ske med hans död på korset! Jesus hänvisade gång på gång till vad som stod skrivet om honom från början. Allt ljus är på Jesus och kommer att bli det!

Gumman har satt sig pladask och har svårt att komma upp igen för nya steg. Märkte du, att jag har gåva att prata om allt på en gång?

#5min5maj

”Lär dig livets vackra gåta: Älska, glömma och förlåta.” Det är poesi från barndomens poesiböcker. Versen fanns generation efter generation. I vart fall från min mors poesibok till upprepning i min och jämnårigas. Kvinnorna sydde religiösa texter att ha som bonad i köket eller vardagsrummet: ”Gårdagen är förbi Morgondagen har du inte sett Och i dag hjälper Herren” Nu är jag i den fasen av livet, att jag har svårt att komma ihåg, vad jag gjorde igår. Måste tänka länge ibland. Inte så nu…

Jag blev inbjuden av en attitydambassadör inom (H)järnkoll att tala fem minuter om psykisk hälsa eller ohälsa – tala eller skriva på ett socialt medium. (H)järnkoll var ett regeringsuppdrag med pengar till utbildning av de, som var villiga att gå ut offentligt i olika sammanhang och berätta hur en psykisk sjukdom fungerar att leva med eller med ett psykiatriskt handikapp. Det var en begränsad tid med vissa områden i Sverige som utvalda men spridda över hela landet. Informationskampanjen fortsätter fast på annat sätt än att vara ett regeringsuppdrag. Min egen erfarenhet av psykisk ohälsa är sen år 1956. Då slog jag larm nästan omgående och blev en odräglig patient under tre månader, som de skulle följa en sinnessjukdom hos mig som 20-åring: manodepressiv psykos. Så jag protesterar fortfarande mot felaktiga bältesläggningar, tvångssprutor och felaktiga diagnoser!

Vad skulle jag skriva om som inte känner igen symtomen på det som kallas bipolär sjukdom idag ens? Vid denna tid ifjol skickade jag min bok. ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” och en 30 minuters film från före detta Restad Sjukhus inspelad av ett team från Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg, till ”Fraga doktorn”. Min fråga var vad sjukdomen posttraumatisk stress innebär. På hösten kom svar angående minnen efter en stor brand som kan göra sig påminda långt efteråt. Det var inget om hur jag skulle bli av med minnen av bältesläggningar och tvångssprutor. Det är okristligt att inte förlåta. Det är stora, svåra problem om ingen hjälper till att sortera vad som är viljan till förlåtelse och oförmåga att glömma. Så bibelns texter blev ett skavsår i själen. Jag hade aldrig hört en så fin diagnos på det som ”posttraumatisk stress”. Här är bibelhänvisningen som var värst: Matteus kap 18:21-35  Det finns ingen enda personal, som jag känner något oförlåtet inför. Det var systemet som var förkastligt.

Vad skulle jag skriva om för psykisk ohälsa i #5min5maj då? För ute och talade var jag inte! Jag följde det råd, som jag fick av överläkaren på Restad Sjukhus efter år 1956. Hon ledsnade på att jag klagade på den behandling, som varit av mig och andra. Hon svarade med att berätta hur hon som överläkare hade över 300 patienter att ansvara för, personal och medicinering. Hon försvarade sin personal vilket tungt arbete de hade och hur de gjort sitt bästa. Till slut stod det i hennes svar på min klagan: ”Gå högre upp till politikerna och klaga.” Brevet har jag läst många gånger under årens lopp. Det gäller att tänka från andra hållet också.

Sagt och gjort nästan 60 år senare. Jag skrev till Barbro Westerholm igår. Brevet går att läsa på Facebook under offentliga gruppen #5min5maj. Det går att googla på namnet. Det var inte länge sen Barbro Westerholm medverkade i TV-programmet: ”Min sanning”. Det är en bra politiker i min egen ålder – ”årsrik” tror jag det myntade ordet är. På min tid hette högsta instans att klaga på Medicinalstyrelsen. Överläkaren lyssnade på sin 20-åriga patient och jag på henne senare i livet: ”Gå högre upp!”

Det jag inte förstår inom (H)järnkoll är all nyandlighet med kärlek och positivt tänkande. Det är tillåtet med österländska religioner inom psykiatrisk vård också men inte att gå högst upp med bönerna. Tyvärr. Jag var kristen redan år 1956, när jag fick en utmattning och felaktiga sömntabletter. Då visste vi inte mycket om biverkan av mediciner och att prata om Gud var en diagnos i sig som religionsgrubbel. Utan min relation med Gud, Jesus och bibeln hade jag aldrig stått ut med den posttraumatiska stressen – alla minnen av övergreppen inom sinnessjukhusvården. Mig hjälpte det inte att de bytte orden till engelska. Gårdagen är förbi #5min5maj

H063

Sista brevet

Käre David!

Det här får bli mitt sista brev till dig. Du har fyllt 40 år och på min 40 årsdag fanns din morfar Eric på besök i Göteborg för att hålla bibelstudier. Det var lång resa för honom från Norrland men han hjälpte oss frivilligarbetare på Räddningsmissionen. Numera heter det volontärer, de som ger sin tid utan ersättning. Fyrtio år har gått, sen jag körde Eric till nattåget på centralen. Det var några minuter kvar tills tåget skulle gå. Jag retades med honom och sa, att han kunde ha hunnit med ett bibelställe till. Sen ångrade jag mig och förklarade, att jag inte kunde ta in så många bibelhänvisningar på en gång. Då kom det märkliga svaret. Han hänvisade inte till sitt eget bibelstudium utan till den helige ande. Den helige Anden kunde fiska upp en vers, när jag behövde den senare. Det du, David! Så sa din morfar för fyrtio år sen och det fungerar!

Jo, jag hade fått anställning på Räddningsmissionen men två av mina vänner var tjänstlediga från sina arbeten och utan lön. Så vi var fyra med din moster, som fick ett improviserat, extra bibelstudium privat i Askim. För så sa Eric Nilsson, Näsåker, att det fick bli improviserat. Då var han som bäst i sin undervisning om Nehemja. Som sagt. Det var inget märkvärdigt med din morfar som förkunnare mer än att han höll sig till Guds ord och trodde på det.

Jag hade inga som helst förkunskaper om Nehemja eller den helige Andes förmåga att arbeta genom en bibeltext. Fortfarande saknar jag sammanhängande historia med rätta årtal. Det var inte hans undervisning heller utan detta att vi fick följa med rakt in i kapitel ett, två och tre till vår egen situation, hur vi är en del av den nerrivna muren runt staden. Hur skulle jag kunna glömma det? Det som skrevs för 2500 år sen ungefär. Du får faktiskt räkna själv. Jerusalem föll i fiendernas händer år 586 före Kristus. 70 år senare fick Nehemja veta hur tillståndet såg ut i Jerusalem och fick tillstånd att vara med och bygga upp allt som raserats i Jerusalem i och med muren.

Så klart att det är mycket bättre att ha historiska kunskaper men inte utan den helige Ande, tycker nog jag. Vi placerades rakt in i Guds ord, som var aktuellt och som är profetiskt i nutid – för 40 år sen och som är lika aktuellt idag! Så jag har bara att läsa upprepningarna och understrykningarna i min gamla bibeln hur olika personer byggde upp olika sträckor av muren vid sitt eget hus eller i närheten. Ett enda kapitel i bibeln är hur aktuellt som helst i dagens debatter om andras fel! (Tidningen Dagen har haft åtskilliga artiklar och insändare om andras fel.) Med andra ord så har andra rivit ner frikyrkofolkets arbete under åren men jag har inte syndat någon gång! Hänger du med? Nehemja fick höra om tillståndet i Jerusalem och erkände inför Gud att han och hans familj syndat. Orsak och sammanhang!

Du tillhör en före detta baptistisk församling precis som din morfar och mormor tillhörde Örebromissionen. Så kom ekonomiska kriser och det blev sammanslagningar mellan olika samfund. Gissar att du tillhör Evangeliska Frikyrkan (EFK) och jag tillhör en pingstförsamling inom Pingströrelsen. Det står inget om oss i bibeln eller om Svenska Kyrkan. Det står inget om att vi skall tolka texterna si eller så eller att Eric Nilsson undervisning inte gäller i vår moderna tid med Hillsong.

Hoppas att få träffa dig snart, David, och få samtala om hur kunskapen om Herrens frälsning blivit en metafor i ”muren” – den nedrivna muren runt staden. Min far sa en gång, att det är omöjligt att arbeta u.p.a. Juridiskt sett går det visst att starta en firma utan personligt ekonomiskt ansvar. Verkligheten i en församling ser inte ut så. Utan personligt ansvar så tar fienden över och raserar allt Guds verk. Utan att vara rotad i Herrens frälsning så blåser vi omkull en efter en. Visst är det bra att kunna att vi lever i nya förbundet men hela rotsystemet finns i det gamla. Jesus är överallt i texterna i Gamla Testamentet. Det visade din morfar för mig som tredje och fjärde bibelläraren i mitt liv.

Visst, blev det en överraskning för dig, att breven är en del i mitt offentliga berättande på min plats i rymden. Ha överseende. Detta var det sista brevet.

Guds välsignelse i det sammanhang där du står Eric och Hildurs barnbarn

önskar

Gunnel

Jerusalems mur

Käre David!

Nu har jag grunnat färdigt, om hur jag skall få till det utan att behöva anstränga mig. Det skall ju handla om Nehemja och Esra och din morfar Eric Nilsson. Det var frågan om förkunskap i gamla testamentets texter vad du kan om sammanhangen. Frågan är om jag kan något som bara vill skriva spontant utan arbete. Bäst att börja från början på bibelskolan i Skåne, Nyhamnsläge, där din morfar var bibellärare och mormor fanns med. De hade mist sin ende son i en cancersjukdom. Han var inte ens 20 år. Hur nära i tid sorgen var, det vet jag inte, men jag bar på mitt och vi fann varandra privat. En annan bibellärare Josef Lado bar på sin sorg. Han hade förlorat sitt land och folk genom svåra krig i Ungern och Rumänien. Båda ledde oss unga in i en tro på historiens och Israels Gud. Josef Lado präntade in i oss, att om vi ville ha en tro, så skulle vi läsa Gamla Testamentet. Det var år 1968.

Så undrar jag hur det gått till att du och jag fått kontakt. Då kommer den gamla människans problem in med närminnet. Jag känner ju inte dig! Första gången jag mötte dig trodde jag, att det bara var att krypa ner på golvet och ”käcka mig”,  som göteborgarna säger. Du gjorde en gest med fingret upp i luften och sa: ”Opp!” Ja, det var tydligt. Gör dig inte till för mig! Sen kommer minnesluckan, när det gäller senare år. Plötsligt skall jag klara av att berätta ett helt historiskt sammanhang om en profet som grät och bad till Gud och fick insikt i ett stort historiskt sammanhang! Inte bara du kanske utan jag också saknar kunskap utan bibellärare av gamla stammen! Eric Nilsson hade ett privat bibelstudium om Nehemja hemma hos din moster för oss frivilligarbetare i narkomanmissionen. Det hette så då. I slutet av 60-talet visste allmänheten inget om narkotikamissbruk och satanism. Vänsterpartiets ungdomar drev med oss bekännande kristna och skrev pocketnumret R med titeln: ”Med Jesus i vårdsvängen”

För att en mur skall bli nedriven måste den ha varit uppbyggd först. Precis där klarnade mitt minne hur jag fick kontakt med dig. Du blev min länk till min egen historia och andras om en hög mur, som är nerriven delvis. Det går att få insyn! David, du gjorde flera försök att hjälpa mig! Jag ville komma åt nyckeln till det förflutna. Men ingen fattade hur viktigt detta var för mig. Det blev viktigt för dig också. Nu vet jag, att muren var tre meter hög. muren-o-gunnel (2) För att kunna bygga upp en tre meter hög mur runt en rastgård, där psykiskt sjuka fick gå runt, runt vissa tider så finns det en mörk historia i Sveriges sjukvård. För att kunna riva ner den finns en annan historia inom Psykiatrireformen på 90-talet. David, det var på grund av min envishet, att få tag på de sjukas historia, som du och jag fick kontakt igen för några år sen. Du kunde namnet på förvaltaren på Restad Gård. Sen dess har du sett filmen från före detta Restad Sjukhus och mött min självironi. ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Visst tar jag ut svängarna i mina associationer men nu är vi på en murs funktion. En mur skall skilja två parter åt. Det skall jag inte utveckla igen. Jag har många inlägg om gränsen mellan sjuka och friska, som inte borde vara en mur. Bibelns historia börjar med vattnet som en mur mellan egyptierna som förföljare och slavdrivare och Israels folk som på väg till frihet och ett eget löftesland. Den bibelversen har jag kunnat utantill. Just där började mitt intresse för metaforer. Det intresset hade Eric väckt hos mig. Allt hör ihop med allt. Vattnet stod som en mur till höger och vänster…så frälste Herren den dagen… 2 Mos kap 14  Det får du repetera själv.

Så fortsatte jag där Eric berättat om Jerusalems mur, som var nerriven, portarna uppbrända och Nehemja grät, fastade och bad och sa att han också hade syndat – han och hans familj. Nehemja kap 1 Hur kunde detta ha ett sammanhang? En ung människa är deporterad från sitt land och efter 70 år snart får han veta hur tillståndet i hans stad ser ut. Detta tillstånd kopplade Nehemja till sin egen synd! Hur såg den synden ut? Hur såg sammanhanget ut att en stad blir förstörd och intagen av fiender och långt borta i ett främmande land? Detta inser en gammal man, att han syndat i sin ungdom! För det blir ju slutsatsen eller hur? Platserna är ju historiska och årtalen finns. Det var i Askim på Trollåsen, som Eric berättade för oss om Nehemja och Esra och de andra, som fick fara tillbaka till Jerusalem för att bygga upp muren igen – den muren som var lika med Herrens frälsning. I Esras bok upprepas orden att de byggde upp vid sitt eget hus. Det ville Eric visa på hur viktigt det är, att inte släppa in fiender genom sitt eget liv. Jag hade inte fattat att vara tacksam för denna frälsning/kunskap om vad Jesus gjort för att rädda mig utan såg mer andras fel. Det är bara att forska, David, så ser du att orden återkommer i Nya Testamentet om fiendskap mot Gud och skiljelinje som en mur. Då har muren motsatt betydelse. Det står att Jesus rev ned den skiljemuren, som var mellan Gud och oss.

Om jag fattat rätt så handlade muren i Jerusalem i gamla testamentets tid om att skydda folket från främmande gudar. HERRREN är EN. Israels folk var inte rädda om sina kunskaper om ende JAG ÄR DEN JAG ÄR. De blandade ihop sig med andra folks gudar och dyrkade dem och ägnade sig åt vidrigheter i Herrens ögon. Sen fick de ta konsekvenserna. På slutet av 60-talet när narkotikan svämmade in över Göteborg och dödade unga i mängd, så läste jag om Nehemja och undrade hur min synd kunde orsaka en förstörelse i Göteborg. Nehemja grät fastade och bad och sa, att han och hans familj också syndat. Orsak och verkan.

Roligt, att du har en bunt av Erics predikoutkast i din ägo.

Vi hörs – vi sektmedlemmar 🙂  oss emellan

Gunnel

Skrivmaskin och karbonpapper

Käre David!

Du berättade, att du var för liten, när morfar Eric fick sin första stroke. Du var för liten för att kunna ta vara på hans stora passion för bibeln, innan hans ålderdom kom. Och jag har undrat vem som fick hans sista slitna bibel med alla understrykningar. Min far föll inte i farstun för någon så lätt. När jag kom hem en gång full av beundran för din morfar, så frågade min far torrt:

”Har du delat arv med honom?”

Ja, då lär det rätta jaget komma fram tydligen. Efter Eric och Hildur fanns ett väl använt hem – ingen fastighet bara det kapell, där de verkat och bott de senaste åren av hans predikantgärning. Vem vill ha ett slitet kapell i Norrland? Men där har jag bott mer än en gång och spelat på orgeln till och med.

Min far var möbelsnickare som sagt. Som ung köpte han en ”kurskamrat”s gesällprov ett stort skrivbord i ek. Det stod många år kvar i en tom möbelfabrik efter hans pensionering, tills jag frågade efter det. I en av dessa lådor ligger brev efter Eric Nilsson och ett predikoutkast, som jag bad att få. Med alla hans understrykningar. Där kommer karbonpappret in och skrivmaskinen. Dokumenten gick att skriva med två eller högst tre karbonpapper. Då slog bokstäverna hål i pappret. Här kommer poängen snart. En person, som är upprörd avreagerar sig på döda ting ibland och bokstäverna slår hål i första arket. Din morfar fick en gång ett anonymt brev – det vill säga ett brev utan underskrift fullt av ilska över honom, som predikant av budskapet. Det var ett karbonpapper emellan och det andra arket fick jag utan underskrift.

Tekniken har gått framåt. Jag var förnärmad några år och låtsade inte om att jag också fått denna kritik, denna ilska över Erics och min tro. Under fliken ”Ur mitt förråd” kan du läsa detta brev: ”Till dessa det vederbör”. Erics svar har jag fått andra arket av tack vare den tidens teknik med karbonpapper. Som sagt. De finns människor, som är mer intelligenta än Gud och inte kan fatta hur Gud kunde gå ner på jorden och bli människa genom en jungfru. Jag som är så barnslig har svårt att fatta deras tankegångar. För de är flera. Ett fint ord skulle kunna vara gnosticism – att tolka undren på ett annat sätt…

Jag vet inte ännu hur jag skall förklara din morfars sätt att hålla bibelstudier. Jag vet inget om dina förkunskaper mer än söndagsskola för länge sen och sen har du läst själv och lyssnat på predikningar inom frikyrkorörelsen mest. Med några ord uttryckt, så gav Eric bakgrunden i Gamla testamentet och förde över historien till att gälla i nutid. Jag måste ringa din moster och kolla vad hon minns av bibelstudiet om Nehemja i hennes hem på 70-talet. Vad kan du själv om den landsförvisade Nehemja? Jag får grunna på hur det skall gå till att berätta om det studiet.

Till dess lever vi inneslutna i Guds kärlek

Hälsningar

Gunnel