Fånarna på Restad Del 3

Distriktssköterskan kom hem till mig och tog bort stygnen över operationsärret. Operationen år 2007 hade gått nästan utan komplikationer och jag har fått en ny höftled. Enda komplikationen som blev var att alla svåra minnen sen tidigare sjukhusvistelse för över 50 år sedan hade flutit upp. Alla sömnlösa nätter på sjukhuset, alla associationer väckte upp mitt livs trauma.

Distriktssköterskan kom hem till mig och hade alla papper klara och visade mig.
– Här måste vara ett lösenord och jag skrev ”krutgumman”, men det blev inte godkänt.
Så sa hon.

Det var inte samma distriktssköterska. Det var inte samma ärende. Nu var det en hjälp, som jag skulle få privat. Jag skulle ut på nätet med min hemsida brefvet. Den gamla stavningen skulle antyda det förflutna i mitt liv. Vi kände inte varandra och ändå hade hon lyckats diagnostisera mig – hon också! Krutgumman. Och jag som är allergisk mot omdömen och diagnoser!

Det blev dags för mig att ta itu med dem och nu är jag på skalan mellan den intelligente professorn som bara har ett smalt eget ämne i sitt huvud, som ingen annan knappast förstår och Pippi Långstrump stark och rolig. Vem kan fatta en sådan kombination i begåvningen? På en annan skala går det från rikti´ till kônstí enligt talesättet:
– den ä´ la inte riktit klok!
En tredje skala är från frisk till sjuk. Eller den första av alla skalor. Vad är friskt och vad är sjukt. Vems norm gäller min mammas eller psykiaterns?

Med vilken hastighet kunde det ske från att ha varit en ambitiös, duktig sjuksköterskeelev till att hamna i bälte på en stormavdelning? Den frågan har jag själv ställt mig många gånger och analyserat vägen steg för steg till den 5 september år 1956. Andra har undrat också.
Nu förväntar jag mig feedback av mina vänner inom sjukvården, psykvården eller socialvården på min berättelse: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt.” Kan jag få upprättelse efter över 50 år? Kan jag få vara den jag är kvinna med en prästgen i mitt DNA? Den genen har jag spårat till Sven Svensson född den 20 april 1791 i Warola. Kan jag ha en sådan gen, som hoppat över mina äldre bröder? Snickeribegåvning tycks ju också vara ärfligt betingat. Den begåvningen fick dom.

”Vägen valde dig” citatet är från Dag Hammarsköld. Vägen valde mig. Vilken väg och kan man i så fall välja att bli religiöst lagd eller inte. Som jag ser det skulle jag till de allra svårast sjuka och utslagna på ett sinnessjukhus för att se deras situation. Det bara blev på det sättet enligt de rutiner, som var på den tiden: en diagnos, bälte i förebyggande syfte, behandling med sängläge för att följa sjukdomen, medicinering och lugnare avdelning eftersom.

När jag lugnat ner mig (den 5 sept. 1956) och insett, att jag var patient och fastspänd vid en järnsäng, så såg jag mig om och frågade om detta var stormen. Sen upptäckte jag en liten, gammal gumma i sängen bredvid, som också hade bälte. Hon låg och fingrade på det utan att fatta vad det var eller var hon var. Hon var totaltförvirrad och låg och räknade ”å femtisex, å femtisju, å femtiåtta…”

– Lilla gumman har du också fått bälte?

Hon fattade inte frågan ens. Senare blev hon avdelningens maskot så liten och så gullig, som hon var och så virrig. Hon och jag slapp att vara i dagrummet och gå där runt, runt nära väggarna i en ring. Golvet i dagrummet var så nerslitet där precis som asfalten blir efter alla dubbdäck på vägbanorna.
Som sagt lilla tanten och jag var undantag, som fick vistas i eller mellan sängarna även dagtid. Hon var så virrig, att hon inte ens fattade, att hon och jag var patienter.
Det var alldeles ofarligt att låta henne hålla nyckelknippan en gång. Hon fick skramla med den i leken ”Jakob var är du?”. Dubbelsalen var ju stor med alla sängar och avgränsningar. Det var rätt nyckel hon fick hålla och skramlade med. Det var en personal som sa. ”Jakob var är du,” eller kanske jag också. Då kom tanken och handlingen i ett moment efter en stunds lek. Jag ryckte till mig nyckeln och med den hela nyckelknippan och rusade korridoren fram förbi de enskilda celldörrarna. Så snabb och smidig har jag aldrig varit någon gång sen dess, hann låsta upp första dörren, trapporna ner och sen andra dörren och ut på gården. Ofattbart.
Gissa om en personal kom efter nästan lika snabbt och hotade med bälte! Jag bara stod bakom det tunga stora bordet och skrattade. Det var ju vägen ut på gården, som jag valt med sina höga murar runt! Inte försökte jag fly heller! Leken ”Jakob var du,” var över och den har jag aldrig lekt mer.

En gång när jag satte mig på lilla tantens sängkant slog hon ut med armarna och sa:
– Jag tycker så mycké om allihop här men jag tycker allra mest om dig!
Sen kramade hon mig.

Dagen kom då jag fick promenera ute själv i friska luften utan vakt och från en annan avdelning. Jag mötte en personal på deras gata vid avdelning 10 B. Hon sa, att det blivit tomt efter mig och att lilla tanten bara somnade för gott någon natt senare. Jag minns inte ens hennes namn. Det var som om hon enbart funnits till där för att jag skulle överleva. Sen slapp hon.

Det finns en skarv mellan min berättelse i boken och mitt predikande, som kommer efteråt. Det har blivit ett stort glapp där. Min fråga är ”vem är jag” och vem är hon människan genom alla tider. Hur lär jag mig att försonas med det förflutna och gå vidare å ena sidan och mitt fotografiska minne å andra, som bara plockar upp bilderna? Hur gör jag när bromsarna blir påslagna och jag inte kan gå vidare? Är jag inte tvungen då att städa upp efter mig, sortera och försöka slänga?