Väntar på att klockan skall gå. Jag är mycket gammal nu och tappar livslusten ibland och orken inte minst. Slutade att dra upp den gamla moraklockan med fodral, som pappa David gjort under de svåra depressionåren på 30-talet. Då fanns varken jobb eller pengar. Bara många barn som mina äldre syskon och jag. Den går men inte ifrån mig. Hälsningar till alla som har mer än fodral.
**********************
Där fortsätter jag en repris från Facebook/META, som gick bra och fick många ”Gilla”. Å andra sidan rebloggar jag härifrån andra gånger. Min far gjorde klockfodral efter 70-årsåldern över 200. Då fick han tillgång till en liten före detta vedbod och byggde sig en verkstad tillsamman med familjens egna. En skolkamrat till min stoasyster kom för att hämta sin beställda klocka. Uren är Westerstrands. Egna barnen fick var sin först utan att beställa. Jag till vänster på fotot är yngst och fick den från år 1934 med tungt lod, som dras upp via vajer. Min far bytte upp sig till en modernare från sin lilla verkstad.
Första Möbelfabriken brann ner till grunden år 1936. (Se bloggen u.p.a.)
Mina föräldrars vackra kärlekshistoria finns via kartan och cykelvägarna mellan dem. Jag leker med ord och anser, att jag har en ”värkstad” också. Där talar Gud och jag får snickra ihop orden. Nätterna med värk blir långa. Då gissar jag var klockan kan vara, innan jag tänder lampan och går upp.
Därav ”klockan går inte”. Jag väntar på morgonen som är min. Nu är det dag och dörrklockan, som inte fungerar. Bytet av de höga masterna krånglar till det. Dom är på G – trådlösa.
Precis som min kommunikation uppåt och mina föräldrars var en gång.
