Maria-dagen den 28:e februari var viktig i mitt föräldrahem. Det var min mors andra namn. Sen blev det min systers andra namn. Och jag ringde för att gratulera. Hennes fråga i samtalet var hur jag skulle använda dagen efter, när jag får en extra dag. Så hade inte jag tänkt. Vad var det för märkvärdigt med att få en extra dag? Den skulle väl försvinna som alla andra?
Det gjorde den också och jag rörde runt som vanligt bland minnen och foton. Fredagen var så fin med promenad i gamla Haga i Göteborg och en medvandrare, som ville lyssna. På Facebook hakar en tredje på med bildberättelser. Kommunikationen är blixtsnabb nu för tiden och en nyfunnen vän i USA kan klicka på ”Gilla” i samma stund, som fotot kom upp på Linda och mig. (Det heter något på engelska selfie?) Själv hann jag inte ens hem innan andra kunde se, att jag varit i Haga. Jag hinner inte med i denna takt! Hör du det? Inte nog med att jag släpat på 50-talet och 70-talet och 1800-talet. Jag skall kunna lämna det också mot min vilja.
Nu var det tillkännagivet. 1800-talet får jag ha för mig själv och ingen i min släkt har klickat på Gilla-knappen för att jag lämnar brefvet bakom mig.
Fast jag tycker det är tråkigt. Och det måste jag få tycka…
Gunnels plats i rymden 