Författare: Gunnel Bergstrand

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

Existentiell ångest

Nu är det som det är, att jag besöker platser där det debatteras kristen tro. Debatterna har för det mesta gjort mig mycket upprörd eller i vart fall satt myror i huvudet på mig. De olika tolkningarna har drivit mig närmare bibelns huvudperson. Hans motståndare är övervunnen men härjar ändå.

Debatterna förs i rymden, där vi är viktlösa. Eller också vägda på en våg och befunna för lätta. Eller också så går debattens vågor höga. En del dränker oss i ord bildligt talat.
Denna existentiella ångest är min egen och jag skyller inte på vad Ragnar skriver här

Det finns i min personlighet ett antingen eller men det finns inte vilken bibeltolkning som helst. Om vi skall tala om indoktrinering från barndomen, så stod det målat i ord ovanför det tomma korset i Missionskyrkan med den gamla sirliga stilen:

Gud är kärlek

Många, många år senare måste gudstjänstlokalen målas om. Den utskurna mallen med bokstäverna hade blivit skadad och orden kom inte tillbaka. Tekniken har gått framåt. Utan att kunna en enda hebreisk bokstav scannade jag det jag tror står där: Gud är kärlek och placerade på första sidan av min hemsida.
www.brefvet.com

För ungefär 30 år sen fick jag ett brev med en deklaration om tro eller inte tro som summan av en existentiell ångest. Vad är meningen med livet? Måste inte varje människa bära sig egen skuld? Hur skulle någon kunna tro på en Jesus, som tagit den på sig upp på ett kors ( eller en påle)? Hur skulle en nutidsmänniska kunna vältra över bördan på en Jesus och tro att hans blod renar från all synd? Det var hans existentiella ångest. Jesus var som renaste guld och bästa människan som levt på jorden men inte mera. Ingen Frälsare som kunde ta på sig andras skuld och befria från synden……

Ingen slipper frågorna om livets mening och lidandets mening. När rädslan kommer så gäller det att stava på rätt ord och jag delar heller inte den grundsyn som Ragnar visar på i debatten om straff från Gud i varje katastrof eller sjukdomsplågor.
Jag är också antingen eller i min personlighet men på ett positivt sätt att kärlek aldrig kan tvinga sig på en människa. Så ställdes Israels folk inför valet att lyssna på Herrens ord eller att förkasta det. Vilka konsekvenserna skulle bli finns uppräknade och det är bara att studera. Motsatsen till välsignelse är förbannelse. Bergen Gerissim och Ebal ligger mitt för varandra fortfarande och mellan finns en dalgång med en djup källa. Fortfarande. Fortfarande fungerar orden i bibeltexterna!

Där satt Jesus en gång och erbjöd ett vatten som släcker trösten inifrån genom tro på den han var, är och den som skall uppstå efter döden.
Jesus beskrev vetekornets lag för folket efter det att kvinnan berättat för folket i sin stad om vad han sagt henne. Och dom kom till tro!
– Tro på Herren Gud så skall ni finna ro.

Kristen per definition

Första gången jag såg detta uttryck var på http://www.bibelsajten.nu tänkt för unga mellan 12 och 20+ i debatt om kristen tro. Jag reagerade häftigt och ansåg, att ingen kan avgöra vem som är en kristen. Där någonstans sökte jag behörighet till Missionskyrkans och Baptistsamfundets Skutan för att få ställa alla mina frågor. Vi borde ju ändå ha en minsta gemensamma nämnare! Där någonstans började varningarna mot mig komma för mina ordval.

10 år har gått och debatten rasar fortfarande. Nu är det på Bloggar. Nu vet jag, att man inte får bli arg på nätet bara hemma i all stillhet utan vittnen. Utan åhörare. Debatten om rätt översättning av 1 Mos 3:15 syns inte längre. Det finns en acceptans att de två svenska bibelöversättningarna skiljer sig åt.

Mina väninnor tror inte som jag gör. Det finaste är att säga:
– Jag tolkar inte på samma sätt, som du gör.
Mer tydligt är att tolka som förre ärkebiskopen KG Hammar angående jungfrufödelsen. Den tredje varianten lyder:
– Jag är också kristen men inte på ditt sätt.

Om nu detta senare innebär, att hon inte uppför sig lika illla, som jag gjort i debatter på nätet, så beror detta på att hon aldrig deltar. Om det däremot innebär, att jag är emot Nyandligheten, så delar vi inte intresset för New Age.

Dessutom har jag väninnor, som är med i olika frikyrkor och som inser efter alla år, att det är meningslöst att tolka på annat sätt än mitt. Vi talar inte om det.

Det är två veckor kvar till Jungfru Marie Bebådelsedag. Det låter sig inte debatteras, att det sen är 9 månader kvar till jul. Den som vill kan låta sig drabbas av bibeltexterna i Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelium. De skriver på olika sätt men är helt överens om att Gud steg ned och blev människa i Jesus Kristus.
Jag har en relation till dessa bibeltexter helt frivilligt. Jag har dessutom en relation till aposteln Paulus raka påstående om förbannelse över den som förkunnar en annan Jesus.
(Bibelhänvisning till Galaterbrevet kapitel 1)

Men numera är det mer viktigt med ett gott samtalsklimat oss emellan – oss kristna.

Tänk, om Maria sagt nej!

Tänk om Maria sagt: – Nej, detta vill inte jag!

En ung flicka fick ett änglabesök. Hon skulle bli havande och föda en son – inte genom sin trolovde utan helig ande skulle komma över henne.
Tänk om Josef sagt: – Nej detta ställer inte jag upp på! Vad skall folk säga? Varför skall jag ta ansvar för ett barn, som inte är mitt? Skulle han behöva lyssna på allt tissel och tassel, alla fantasier om vem som egentligen var far till barnet?
Och sen när barnet var fött och det kom nya profetior, nya löften men också något om ett svärd…

Detta svärd skulle gå rakt genom Marias hjärta. Tänk om Maria sagt: – Nu orkar jag inte mer!
Eller om Josef sagt: – Detta hade jag inte tänkt, att behöva gå till Egypten undan dödshotet mot ett litet barn!

Tänk om Maria och Josef gett upp när Jesus var 12 år gammal och försvann för dem! Dom hade vandrat en dagsresa från Jerusalem mot hemmet och trodde, att Jesus fanns med i ressällskapet. Det var som om det hade varit självklart. Han skulle vara med. I tre dagar letade de och fann honom till slut i templet bland lärarna.
– Hur kunde du göra så? Din far och jag har sökt efter dig och varit så oroliga!
Hade inte Maria orsak att förebrå sin 12 åring? Jesus gjorde en markering mot dem:
– Visste ni inte att jag bör vara där min fader är?
Tänk om Josef backat ur och sagt till Gud: – Nu får du ta över! Detta klarar inte jag!

Illasinnade rykten spreds om Jesus, när han börjat sin verksamhet på jorden. Snickaren Josefs son från Nasaret var nog från sina sinnen. Maria och bröderna sökte upp honom. De närmaste fick föra fram hälsningen:
– Din mor och dina bröder är här för att söka dig…

Än var inte tiden inne då svärdet skulle gå genom Marias själ. Det var bara en ny markering. Jesus svarade:
– Vem är min mor och vem är mina bröder?
Tänk, om Maria gett upp! Tänk om hon inte orkat följa med hela vägen ända till Golgata!

Tänk, om Jesus hade gett upp! Tänk om han sagt:
– Nej jag vill inte lämna himlens härlighet för att leva som människa på jorden!
Tänk, om Jesus hade gett upp! Tänk om han sagt:
– Jag vill inte gå i döden för att rädda människorna!

Då hade vi varit utan Gud och utan hopp i världen.

( Detta är hämtat från brefvet.com. Där är det bara att klicka sig fram och läsa om min personliga kamp mellan tro och inte tro. Brefvet min hemsida skildrar min barnsliga tro i konfrontration med andras existentiella ångest. Jag är inte oberörd av den.)

Patient 67

Den här morgonen kommer jag att fantisera fritt ur hjärtat om deckaren Patient 67. Den intresserar mig verkligen, eftersom jag aldrig läser några deckare och vill begripa vad jag läser. Så jag har frågat bibliotikaren. Sen fick jag syn på en ung tjej, som skrev om filmen. Genast fick hon en skur av frågor per mail. Tålamod och åter tålamod. Som om inte jag läst boken själv!
Unga och gamla kan få ett bra samtal per mail och en gång var hon yngst och jag äldst i en kurs om (H)järnkoll. Det är det, som detta gäller. Hennes mobil är av senaste modell och hoppar över lite bokstäver, som den anser går att utesluta. Så får ju inte jag skriva minsann…

”- handlar om två poliser som ska till ett mental sjukhus för att utreda ett fall där en patient har rymt, dom ska hitta henne oh föra tillbax henne, men den e lite lurig, vem e patient 67? saker oh ting stämmer inte riktigt där borta, ena polisen tar de här på fullaste allvar oh går in helhjärtat i att finna patienten, men som sagt de e ngt lurt på sjukhuset….. utspelar sig på 50-talet, hur bra som helst, älskar den, oh slutscenen e bäst, man vet aldrig va man ska tro när man ser den. bygger på en bok som heter patien 67, tror jag den heter. den ska tydligen va ännu mer lurig, än filmen”

Precis så är det för mig lite lurigt. Jag skrev en Blogg om boken, ångrade mig och tog bort. Då kom det ett meddelande till mig om Error 404.
Så kan man alltså inte göra bara sudda ut och tro, att det är glömt vad jag skrivit! Skriver jag det som jag ångrar, så finns det läsare som prenumererat på det jag ångrar, att jag skrivit.

Så nu kommer poängen! När Gud förlåter det jag ångrar och ber om förlåtelse om så suddar han ut det som en molnsky, som försvinner. Tyvärr finns det personer med gott minne, som prenumererar på det jag ångrat. Jag är värst av alla att komma ihåg och samla.

Där kommer det luriga i filmen in. Vem är personal och vem är patient på detta sjuka sjukhus? Vem är förövaren och vem är offret? Jag har läst min egen sjukjournal över 50 år senare i tiden och minns det mesta i detalj. Det är spännande värre för jag blandade ihop rollerna och trodde, att jag fortfarande var sjuksköterskeelev. Det var patient jag skulle vara! Det är det som är lite lurigt och jag skall glömma och gå vidare och kommer i alla fall ihåg vem jag var och är.

Där kommer verkligheten in. Gud suddar ut mina vredesutbrott och prenumererar inte på dem. Jag är försonad med alla minnen av övergrepp på ett sinnessjukhus – försonad med mig själv, att jag blev så arg på deras system att möta en patient. Det är lite lurigt vem som var vem.

En del kristna menar likt teologen Rudold Bultmann en gång att språket i bibeln måste anpassas i tiden. Nutidsmänniskor förstår inte talet om försoning. Som om det skulle hjälpa mig att tala om höghus och rusningstrafik, när jag har längtat efter förlåtelse och hjälp att glömma?

Jesu Guds sons blod renar från all synd. Det är dagens verklighet.

”Samma jävla ångest”

Som sagt. På min dator hemma går det inte att skriva (H)järnkoll utan att det blir en ful gubbe nästan bums. Så jag testade igår här via wordpress och skrev parentes stort H parentes. Ingen ful gubbe blev synlig och jag kunde behålla rubriken.

Nu testar jag med ett fult ord, som jag inte använder i vanligt prat eller tal. (Kvinnor pratar och män talar. Det är en biblisk sanning.) Jag har varit på kurs i två dagar med mest prat det vill säga mest kvinnor. En av dem var författaren till boken:

Samma jävla ångest
Vi fick veta, att den bara kommit ut i 200 ex och såldes slut direkt förra året. Sen blev det en nätbok. Den köpte jag via Adlibris efter förra kursen hur enkelt som helst och sträckläste.
Författaren till denna självupplevda bok är Madelein Larsson Wollnik.
En eller flera pusselbitar föll på plats för min del. Lite sent i livet men inte för sent.

Så generösa människor det finns och djärva! En av deltagarna hade bara två ex kvar av boken:

Den verkliga
overkligheten
Det är hans egen berättelse av två olika psykoser på Lillhagens Sjukhus med flera års mellanrum. Och jag fick den berättelsen!
Vi bytte böcker som barn bytte filmstjärnor eller fotbollspelare en gång. Han fick mitt manus:
Pat. är frisk och pigg för övrigt

Mitt manus har gått ut i över 50 ex till handplockade läsare i syfte att få kreativ kritik och synpunkter. Det är så enligt kursledarna, att man får inte vara offer och inte heller skuldlägga sina åhörare genom en föreläsning i ämnet:
Psykisk ohälsa
Mitt manus är skrivet på lösa blad, som jag kunnat bläddra bland hur mycket som helst och ändra ordningen. Ord står mot ord och bara jag har facit till mitt liv. Inte ens de, som var i närheten av mig år 1956 vet vad jag måste gå igenom inom den sjukvård, som var allmän men lite ökänd då.

Regeringen har beviljat vissa millioner kronor till en attitydförändring gentemot psykiskt sjuka eller personer med neuropsykiatrika diagnoser. Min pratsjuka platsar inte någonstans. Den är likafullt inskriven i anamnesen (sjukdomshistoria) den 5 sept. 1956 av en överläkare.

– Hon har en otrolig svada men det går att bryta in.

Länk till arbetet att förändra attityder till psykiskt handikappade är:

http://www.nsphig.se

(H)järnkoll

Min dator har fula gubbar förprogrammerade. Jag tänker inte berätta hur de dyker upp vid lätta tryck på vissa tagenter. Jo, för resten. Om jag till exempel vill rekommendera någons bibelstudium och slutar med G:s så utvecklas detta i min dator till en ful gubbe.
Precis som om jag inte kan få tänka själv och rekommendera KG!
Det är ju väldigt känsligt det här, att jag vill tänka själv och inte vill bli styrd.

Rekommenderar mina nyfunna vänner i (H)järnkoll. Tre av dem har skrivit bra böcker om just detta att få ha sina egna tankar. Fint att de orkar presentera dem och kan sticka hål på några fördomar om ADHD till exempel.

Prästens funktion

Nu skall jag skriva en Blogg om det jag inte kan något om. Jo, jag har lärt mig att kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. Det står inget om frikyrkan däremot som jag tillhör. Det som var lite spännande i min hembygds kyrka var sakristian bakom altaret. Altaret går nästan upp till taket. Minnena från min barndom var när kyrkvärdarna kom därifrån och satte upp numren på de psalmer, som skulle sjungas. Senare kom prästen fram klädd på olika sätt. Som sagt. Jag kan inte vad allt står för i klädseln och ritualerna. Jag minns bara som barn min respekt och nyfikenhet på sakristian. Inga nyfikna barn sprang runt altaret och stillade denna nyfikenhet på den tiden.

För snart fem år sen var jag med i Gärdhems kyrkoruin och fick beträda sakristian på eget ansvar. Det fanns en tydlig skylt om rasrisken i kyrkorummet. Hur många år den skylten suttit där vet jag inget om. Det var mitt första besök och måtten mellan väggarna, som finns kvar är ungefär samma som i min hembygds kyrka. Norra Björke kyrka är troligen från 1200-talet eller lite tidigare. En kyrka/församling måste skötas. Nu kommer min poäng om den brokiga familjen, som blev en släkt som blev ett folk.
Läs mer här om den annorlunda familjen.

Det var otroligt viktigt med översteprästens klädsel runt 400 år senare än Abraham, Isak och Jakob. Hela stora folket skulle hålla gudstjänst till Herrens ära som befriaren från träldomen. Översteprästen skulle gå inför Herren Gud och bära de tolv namnen på lika många ädelstenar. Så det är en viktig ramsa från söndagsskolans undervisning….Ruben Simon Levi Juda Dan Naftali Gad Asser Isaskar Sebulon Josef och Benjamin. Det står inte vilken ädelsten, som var avsett för vilken stam men översteprästen skulle bära dessa närmast hjärtat inför Gud in i det allra heligaste.

En karneol, en topas och en smaragd i första raden
en karbunkel, en safir och en kalcedon i andra raden
en hyacint, en agat och en ametist i tredje raden
en krysolit, en onyx och en jaspis i fjärde raden.

Alla dessa stenar kommer till under olika omständigheter i olika miljöer och under olika press. Tolv är ett förbundstal och Herren håller sina förbund oavsett om enskilda eller folket sviker. Så blev Herren Jesus vår överstepräst en gång för alla senare i tiden och den som bär bort vår synd och manar gott för oss inför Gud alltid.

Bibelhänvisningar till 2 Mosebok kapitel 39 och Hebreerbrevet kapitel 10

Facebook

Fördelen med att vara med i en stor kyrka det vill säga församling är att det går att vara nästan osynlig. Nackdelen med att missa en spårvagn och sen komma försent är att kyrkan har en dörr högst upp vid läktaren. Där kan man smita in och sätta sig. Prestigeförlusten och skammen att komma försent förvandlas till en möjlighet. Nackdelen är avståndet till de medverkande. Nackdelen är att få se alla i församlingen i nacken.

Nackdelen denna söndag var ju avståndet till Tomas Sjödin, som inledde sin predikan med att tala om Facebook. Men jag har falkögon och såg och hörde allt! Jag är ju med på Facebook minsann och hans fru också.
Välkommen att lyssna och se! Ja, fördelen är att kunna lyssna på närradion på måndagen och få en god predikan en gång till. Det fick jag.
Det gäller att skriva personligt men inte privat. Som jag gör nu…

Vad är vitsen med facebook och klicka än här och än där? Jo, det kan faktiskt bli kul. Där finns inbjudningar till olika sammankomster av olika slag som olika grupper kan göra. Sen är det bra att klicka. Rutorna är förhandsbeställda eller givna av Mr Facebook själv. Trodde jag, att jag skulle komma? Ja Nej Kanske
Så var det med det och jag skulle gå till kyrkan en vardagskväll till och med. Ja
Mr Facebook hade sin egen tolkning och meddelade:
– Gunnel deltar i yttersta tiden.

Den har redan varit yttersta tiden sen aposteln Petrus levde, så det gäller att tolka rätt. Fint att jag får vara med nu. Fint att Mr Facebook kan ge mig så många myror i huvudet också hur allt går till och vem som är vän med vem.

Predikan i söndags är värd att lyssna på igen och finns på vår församlings Hemsida Smyrna.se
Den handlar om det fördolda livet i Kristus och hemligheter. Paulus skriver om detta i Kolosserbrevet kapitel 2.

Nej, jag begriper mig inte på Facebook. Jag har fått ansikten på flera av dem jag debatterat med ute på nätet sen år 2000. Nu är det inte mer än så. Det är som om vi aldrig samtalat om hemligheterna i Kristus.

Den vackra ruinen

Det är söndagsmorgon. På söndag städar man inte. Det sitter i ryggmärgen. Och inte skulle jag vilja det heller för den delen. Jag kan inte böja mig. Det är lite sjukligt.
– Latmasken sitter i ryggen.
– Vekrygg!
Nej, de orden är inte hemifrån med någon mobbning men det går att mobba sig själv också. Det skall bli slut på det! Tankearbete kan också vara arbete. Jag tänker fortsätta att utveckla förhållandet mellan en ritning och en utförd ritning. I bibeln heter det, att Mose skulle följa den mönsterbild, som han fått av Herren. Och folket lydde i allt. Jesus utförde den ritningen genom sitt liv i sin kropp och var det tempel, som kommit ner från himlen. Det fattade inte hans lärjungar förrän Jesus uppstått från de döda. Han hade ju sett åt Herodes tempel och sagt:
Bryt ner detta tempel så skall jag bygga upp det igen inom tre dagar.

Det är mycket vi inte förstår förrän efteråt. Om man inte underhåller taket på en kyrka i tid så rasar det så småningom. Om man bygger en kyrka på sank mark, så kommer sprickorna med tiden och allt får göras om från grunden på ny plats. Detta är kyrkohistoria. Lite bara.

Apostlarna utvecklade bildspråket att kroppen är ett tempel åt den helige ande och dessutom att församlingen tillsammans är ett Guds tempel. Det gäller bara underhållningen av detta tempel hur den skall ske.

En vacker kyrkoruin
Ruin

Kyrkan

Kyrkan som jag tänker på ligger högt upp med bara gärden runt omkring. Den är bäst synlig för mig, när jag är på hemvägen. Varför byggde de en så stor kyrka, när det inte finns någon bebyggelse i närheten? Min fråga gick vidare. Svaret blev, att de fick fel ritning en gång i tiden. Ritningen till den kyrkan, som jag beskrev, skulle vara till en kyrka i en stad, där folket bor.

En gång i tiden fick jag en present, som jag inte förstod värdet av då. Mina vänner överskattade väl min begåvning. Tjugofem år senare har presenten blivit mycket intressant. Jag kan slå upp ett ord då och då i lagom takt och studera. Så nu vet jag, att kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. Det finns ett enda undantag. Det var när alla Jesustroende var i rörelse och inte hade något tak över huvudet. Då är vi nere i tiden till femtio dagar efter Jesu uppståndelse. Församlingen rörde på sig åt alla väderstreck efter den dagen. En församling i rörelse har ett annat ord på grekiska språket.

Min barndoms kyrka dog, när sista församlingsmedlemmen dog. Det behövdes inget tak över huvudet på honom längre. Det kom ingen annan heller för att få lyssna på den kyrkans lära. Det var tunna väggar och där fanns ingen oersättlig konst, när kyrkan revs på en timma och fem minuter. Kyrka och församling är synonymt enligt grundspråket. Kristus är huvudet för församlingen, som är kroppen enligt aposteln Paulus utläggningar. Jag älskar den mannen som sagt och kommer inte att bli någon feministteolog på ålderns höst.

Paulus har ett brett område, som han hämtar bilder från. Jag uppskattar bilderna från anatomin och fysiologin. Så enkelt får inte jag tolka teologin enligt vissa. Huvudet är ett. Huvudet har två hjärnhalvor och en så kallad lillhjärna. Och varför inte konstatera detta otroligt fina samarbete i stället för att komplicera den så kallade treenigheten? Ja visst! Fadern är större än sonen. Än sen då? Sonen stod i ständig förbindelse med fadern under sina år på jorden. Sonen blev människa och var och är Gud också. I lillhjärnan finns koordinationscentrat. Det är bara att studera ett litet barns alla rörelser och utveckling och en vuxens finmotorik i händerna. Som ett exempel på motsatsen är när rörelserna är påverkade av bedövningsmedel eller ”uppåttjack.” Det blir vingligt.
Paulus tar bilden av kroppsdelarnas beroende av varandra. Huvudet kan inte säga till fötterna: ”Jag behöver inte er!”. Så naturligt. Så logiskt. Huvudet och kroppen hör ihop! Kristus har gjort sig beroende av en kropp här nere på jorden. Han gav oss den helige Ande till att samordna och harmonisera kroppens rörelse och funktion.

Det fungerar mindre bra om kyrkan/församlingen organiseras efter mänsklig intelligens. Kyrkan har en ritning för att kunna fungera och den finns i bibelns texter angående tabernaklet och det felfria offret. Kyrkan behöver en syndabock någon att skylla alla fel på i alla tider. Den enskilda medlemmen behöver också en syndabock att skylla allt på som inte blev som det skulle. Någon måste bära skulden och synden och dö i vårt ställe som en ogärningsman!

Är detta en alltför svår läxa att bibelns texter hör ihop från pärm till pärm och handlar om Guds son som blev människa för vår skull? Finns det en perfekt kyrka/församling utan sitt huvud?

Bibelhänvisningar som tillägg:
2 Mosebok kap 25 – 26
3 Mosebok kap 16
Kolosserbrevet kap 1
1 Korintierbrevet kap 12

Viktor

Det har gått 20 år sen Viktor dog i plötslig spädbarnsdöd. För min del fick jag möta Viktor en enda gång på hans dopdag. Han var på ett strålande humör vid kyrkkaffet, som hans mamma uttryckte det, en tid efteråt. Jag vet bara, att jag fick bära honom runt bland borden och han log åt alla håll.

Det jag visste om föräldrarna var, att de ville ha Viktors dop i Missionskyrkan för den var liten i förhållande till den stora Svenska Kyrkan. Det jag visste om mig själv var, att jag drömt om att få bli pastor. Den söndagen hade jag fått vara ”pastor” och predikat i gudstjänsten. Viktor betyder seger men inte död. Vid Viktors begravning fick jag plötsligt en gravplats för mina drömmar. Den lilla vita kistan sänktes ner i jorden och en några år äldre syster gick fram och bad ”Gud som haver barnen kär” precis som hon hade fått lära sig att be för lillebror varje kväll, när han skulle sova. Detta gjorde hon spontant vid hans grav. Och vi grät med familjen – vi några från Missionsförsamlingen. Viktor betyder seger. Inte död.

Jag såg mig runtomkring graven och upptäckte vägen på andra sidan stenmuren. Det blev en aha-upplevelse för där hade jag gått som 20-åring på väg upp till prästgården, där min konfirmationspräst bodde. Den vandringen var början till mina drömmars död om en framtid som sjuksköterska, missionär, man och barn och allt som en ung människa kan drömma om. Viktor betyder seger och inte död. Plötsligt fick jag en gravplats för alla mina drömmar, som inte gick i uppfyllelse.

Min konfirmationspräst märkte år 1956, att jag var sjuk, körde mig hem och sen for vi vidare till sinnessjukhuset. Där blev jag stämplad för livet men dog inte. År 1991 vid Viktors grav fick jag en plats att sörja på. Bitarna föll på plats. Jag hade köpt min första dator för att kunna skriva av mig alla besvikelser. Till Viktors dop hade jag skrivit ner predikan för att kunna ge den till hans föräldrar, som jag aldrig sett tidigare heller. Så dog Viktor bara fem dygn senare i plötslig spädbarnsdöd. Viktor betyder seger. Min första nerskrivna predikan på en dator finns kvar och är tillägnad Viktor. Det var en pensionerad pastor som döpte Viktor och min egen kamp om spädbarnsdop eller troendedop var inte aktuell på Viktors dopdag.

Det har hänt mycket sen år 1991. Viktors mamma och pappa tog emot mig i sitt hem många gånger efteråt. Vi delade och delade men aldrig teologi i rätt eller fel tolkning. Det vi hade gemensamt var smärtan att få lämna tillbaka ett litet barn, som man haft till låns. Jag har bara varit fostermamma en lycklig period av mitt liv.

”Sorg är synd ty tillvarons innersta är salighet.” Stava på det den som kan! Jag sörjer över alla män som grälar om den rätta bibeltolkningen på nätet.
Det senaste är helvetets vara eller inte vara och tiden. Ingen behöver komma dit.

Nu är frälsningen dag. Jesus har vunnit seger över både synden och döden. Att lära känna honom är evigt liv.

Manhaftiga fruntimmer

Den som har det allra mesta av livet bakom sig kan sortera i sina minnen och döstäda. Det sista innebär antagligen att röja i garderober och slänga, sortera papper och slänga. Det ligger inte för mig. (Behovet är uppenbart för mig och besökare). Så det får bli minnen och åter minnen. Det är ju söndag idag. Då skall man inte arbeta dessutom.

Hemma på landet fanns uttrycket ”ett manhaftigt fruntimmer” och då var det en, som kunde hugga i skogen precis som en karl. Senare i tiden skulle jag köpa en bil och fick provköra den med en man, som inte visste, att jag kan köra bil. Efteråt fick jag högsta betyg, när han uttryckte sig så förvånat:

”Du kör ju som en karl!”

Nej, jag skriver inte om det, som kan vara underförstått. Och jag har aldrig huggit i skogen någonsin. Så det så.

Så här på morgonkvisten undrar jag över var gränsen går till att vara ett manhaftigt fruntimmer. Kan det vara vid att kunna köra en skottkärra? Visst är det lite okvinnligt?

En dag när jag var ledig från arbetet på lasarettet satt jag i fåtöljen där hemma och sydde på en hardangerspets. Det var roligt dessutom och min mor gick förbi och log så gott. Så kom kommentaren:

”De´ kunne le ingen tro om dig!”

Redan när jag var 18 år hade hon tydligen gett upp hoppet. Om vad?

Nästan 50 år senare virvlade jag runt bland olika pastorer och frågade vad teologi är för något. Dom blev alldeles ställda och svarade inte. Är det en prestigeförlust för en man att samtala om teologi med en kvinna? I vart fall så svarar dom mig inte de stora pojkarna heller (underförstått Stefan Swärd bland andra). En kvinna är ju som ett ständigt takdropp minsann. Det är inte ett dugg snyggare omdöme.

Så jag pratar lite för mig själv här och har fått rådet av min mentor att katalogisera mitt prat till exempel: ”Kvinnor i bibeln”

Någon teologiskt kunnig man stukade mig med att det var ett undantag i bibeln…..

Förstå mig nu rätt. Jag menar med ett manhaftigt fruntimmer som domare i Israel. Debora är hennes namn.

Foto: Gunnel Bergstrand