Patient 67

Den här morgonen kommer jag att fantisera fritt ur hjärtat om deckaren Patient 67. Den intresserar mig verkligen, eftersom jag aldrig läser några deckare och vill begripa vad jag läser. Så jag har frågat bibliotikaren. Sen fick jag syn på en ung tjej, som skrev om filmen. Genast fick hon en skur av frågor per mail. Tålamod och åter tålamod. Som om inte jag läst boken själv!
Unga och gamla kan få ett bra samtal per mail och en gång var hon yngst och jag äldst i en kurs om (H)järnkoll. Det är det, som detta gäller. Hennes mobil är av senaste modell och hoppar över lite bokstäver, som den anser går att utesluta. Så får ju inte jag skriva minsann…

”- handlar om två poliser som ska till ett mental sjukhus för att utreda ett fall där en patient har rymt, dom ska hitta henne oh föra tillbax henne, men den e lite lurig, vem e patient 67? saker oh ting stämmer inte riktigt där borta, ena polisen tar de här på fullaste allvar oh går in helhjärtat i att finna patienten, men som sagt de e ngt lurt på sjukhuset….. utspelar sig på 50-talet, hur bra som helst, älskar den, oh slutscenen e bäst, man vet aldrig va man ska tro när man ser den. bygger på en bok som heter patien 67, tror jag den heter. den ska tydligen va ännu mer lurig, än filmen”

Precis så är det för mig lite lurigt. Jag skrev en Blogg om boken, ångrade mig och tog bort. Då kom det ett meddelande till mig om Error 404.
Så kan man alltså inte göra bara sudda ut och tro, att det är glömt vad jag skrivit! Skriver jag det som jag ångrar, så finns det läsare som prenumererat på det jag ångrar, att jag skrivit.

Så nu kommer poängen! När Gud förlåter det jag ångrar och ber om förlåtelse om så suddar han ut det som en molnsky, som försvinner. Tyvärr finns det personer med gott minne, som prenumererar på det jag ångrat. Jag är värst av alla att komma ihåg och samla.

Där kommer det luriga i filmen in. Vem är personal och vem är patient på detta sjuka sjukhus? Vem är förövaren och vem är offret? Jag har läst min egen sjukjournal över 50 år senare i tiden och minns det mesta i detalj. Det är spännande värre för jag blandade ihop rollerna och trodde, att jag fortfarande var sjuksköterskeelev. Det var patient jag skulle vara! Det är det som är lite lurigt och jag skall glömma och gå vidare och kommer i alla fall ihåg vem jag var och är.

Där kommer verkligheten in. Gud suddar ut mina vredesutbrott och prenumererar inte på dem. Jag är försonad med alla minnen av övergrepp på ett sinnessjukhus – försonad med mig själv, att jag blev så arg på deras system att möta en patient. Det är lite lurigt vem som var vem.

En del kristna menar likt teologen Rudold Bultmann en gång att språket i bibeln måste anpassas i tiden. Nutidsmänniskor förstår inte talet om försoning. Som om det skulle hjälpa mig att tala om höghus och rusningstrafik, när jag har längtat efter förlåtelse och hjälp att glömma?

Jesu Guds sons blod renar från all synd. Det är dagens verklighet.

Författare: Gunnel

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......." Visa alla inlägg av Gunnel