Första gången jag såg detta uttryck var på http://www.bibelsajten.nu tänkt för unga mellan 12 och 20+ i debatt om kristen tro. Jag reagerade häftigt och ansåg, att ingen kan avgöra vem som är en kristen. Där någonstans sökte jag behörighet till Missionskyrkans och Baptistsamfundets Skutan för att få ställa alla mina frågor. Vi borde ju ändå ha en minsta gemensamma nämnare! Där någonstans började varningarna mot mig komma för mina ordval.
10 år har gått och debatten rasar fortfarande. Nu är det på Bloggar. Nu vet jag, att man inte får bli arg på nätet bara hemma i all stillhet utan vittnen. Utan åhörare. Debatten om rätt översättning av 1 Mos 3:15 syns inte längre. Det finns en acceptans att de två svenska bibelöversättningarna skiljer sig åt.
Mina väninnor tror inte som jag gör. Det finaste är att säga:
– Jag tolkar inte på samma sätt, som du gör.
Mer tydligt är att tolka som förre ärkebiskopen KG Hammar angående jungfrufödelsen. Den tredje varianten lyder:
– Jag är också kristen men inte på ditt sätt.
Om nu detta senare innebär, att hon inte uppför sig lika illla, som jag gjort i debatter på nätet, så beror detta på att hon aldrig deltar. Om det däremot innebär, att jag är emot Nyandligheten, så delar vi inte intresset för New Age.
Dessutom har jag väninnor, som är med i olika frikyrkor och som inser efter alla år, att det är meningslöst att tolka på annat sätt än mitt. Vi talar inte om det.
Det är två veckor kvar till Jungfru Marie Bebådelsedag. Det låter sig inte debatteras, att det sen är 9 månader kvar till jul. Den som vill kan låta sig drabbas av bibeltexterna i Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelium. De skriver på olika sätt men är helt överens om att Gud steg ned och blev människa i Jesus Kristus.
Jag har en relation till dessa bibeltexter helt frivilligt. Jag har dessutom en relation till aposteln Paulus raka påstående om förbannelse över den som förkunnar en annan Jesus.
(Bibelhänvisning till Galaterbrevet kapitel 1)
Men numera är det mer viktigt med ett gott samtalsklimat oss emellan – oss kristna.
Gunnels plats i rymden 
”Jag har dessutom en relation till aposteln Paulus raka påstående om förbannelse över den som förkunnar en annan Jesus. (Bibelhänvisning till Galaterbrevet kapitel 1)
Men numera är det mer viktigt med ett gott samtalsklimat oss emellan – oss kristna.”
Ja, idag är det viktigare att vi är sams och respekterar varandras olika tolkningar av Ordet än att begrunda att någonstans så finns alena en sanning och ett frälsande evangelium och bestämt stå upp för det (nu talar vi om frälsningsavgörande doktriner och inte små spörsmål).
Paulus kallar galaterna för dårar, det är väl tydligt nog, jag tror att de fattade poängen och allvaret. Men vi är så ödmjuka och politiskt korrekta att vi snart trillar baklänges. Paulus hade chockat kyrkobesökarna med sin raka stil. Men han hade tydligen den bestämda åsikten att det faktiskt bara fanns ett evangelium som hade kraft att frälsa, och att man kunde skilja på det och ”andra” evangelium. Vad hade han gensvarat på att bli kallad arrogant för det tro?
Skulle vi acceptera att bli kallade för dårar idag och vad hade det gjort för samtalsklimatet tro? Ändå tror jag det ligger nära till hands många gånger utifrån ett Paulinskt perspektiv. I efterklokhet har jag själv kännt mig som en dåre många gånger men ingen har sagt det till mig. Det kanske inte är en så bra ”icebreaker”, men ibland behöver man en tillräckligt hård smäll för att man verkligen ska vakna.
Över ett år har gått sen Juha kommenterade mitt inlägg. Det ser nochalant ut, att jag inte svarar men möjligheten finns att skriva ett tack direkt också.
Jag uppskattar dialogen med Juha och skulle gärna vilja fortsätta där vi upphöll oss i bibelsamtalet.
Jag tror att jag kan förstå hur och varför du reagerade. Det kan bero på att olika människor använder ett enda ord eller begrepp – kristen – och låter det betyda ganska olika saker.
Jag tror att du, med din bakgrund, menar att begreppet betyder något i stil med följande:
– person som har haft en stark upplevelse och bestämt sig för att följa det han eller hon uppfattar vara Kristus.
Varianter kan vara att den starka upplevelsen delvis ersätts av en långsamt mognande övertygelse, eller att man måste vara med i en viss församling. Andra människor med frikyrklig bakgrund kan mena att man måste uttala att man tror på vissa särskilda trossatser, eller påståenden, i någon ganska bestämd form.
En vanlig beståndsdel handlar om kyrkan. Några menar att den är helt oviktig, eftersom det egentligen bara handlar om ”Jesus och mig”. Andra menar att kyrkan endast är något osynligt, enligt en ganska modern tolkning av Calvins lära (första belägg för tolkningen finns på 1600-talet, en viss spridning finns på 1700-talet, och den blev populär under 1800- och 1900-talen i frikyrkliga kretsar). Tankemönstret har två grunder. Dels att reformatorerna lade till endast på några ställen, t.ex. endast skriften, endast Guds nåd, endast tron osv., med debattricket att den som inte accepterade deras tillägg av ”endast” antingen menade ”över huvud taget inte”, eller öppnade för ”vad som helst”. Den andra grunden var att reformatorerna ”tog över” församlingar och städer, vilket bidrog till att de ansåg sig stå i kontinuitet med kyrkan som den alltid varit och därmed med dess uppfattningar om vem som är kristen och vad som är kristet, medan senare reformatorer inte kunde göra sådana övertaganden då staterna hade tagit kontroll över kyrkorna, varför de började leta efter nya kriterier för dessa avgöranden.
Varken den individualistiska synen, eller tanken på en endast osynlig kyrka, har varit aktuell eller fungerat bland andra kristna än just vissa protestantiska grupper. För apostlarna, som var judar, var det helt otänkbart. De såg att Gud utvalt ett folk, och att han skulle återupprätta ett kungarike. Det finns ingen som helst plats för egna tolkningar och åsikter i detta. Man kan inte ha den nära relationen med Gud vid sidan av folket, eller genom att göra uppror, eller egna versioner som skulle vara bättre än de officiella – se vad som hänt med de 10 förlorade stammarna (samarierna), som förlorat sin identitet som Guds utvalda folk och blandats med hedningarna! Visst fanns det människor som vördade Gud utanför Israel, och det hade det funnits genom hela historien, men de hade inte del i Guds löften. Åtminstone inte fullt ut. Folket var lika litet en osynlig struktur som Kristi Kropp med de olika lemmar och tjänster som nämns, och som utvecklas vartefter de behövs.
Om vi ser till t.ex. Egypten, Libanon, Syrien eller Irak i dag, så betyder kristen oftast att man lever i en kristen familj, som praktiserar kristna seder och bruk. Grunden är dopet. Tanken är en fortsättning på vad det innebar att vara jude. Man levde med judiska seder i en judisk familj och miljö, och omskärelsen är grunden förutom släktskapet – att man föds, eller adopteras, in i en av stammarna.
Ser man det världen över, och historiskt, är den enda grunden för att vara kristen just dopet, vilket också har stark biblisk förankring. Sedan måste man leva som kristen, vilket ingen klarar på egen hand, utan man måste ha någon sorts miljö som stöder det kristna livet på olika sätt.
Det kristna livet innebär också litet olika saker. För många protestanter är det att leva gott och heligt. För andra räcker inte det, utan man måste dessutom delta i den gemensamma bönen, höra Guds ord i den gemensamma gudstjänsten (de tidiga kristna och judarna hade inga egna biblar, utan var helt hänvisade till den läsordning som man använde i församlingen, och det är så texterna från början var tänkta att användas), samt att delta i de heliga handlingarna, för de kristna i första hand brödbrytelsen – nattvarden, vanligen kallad eucharistia (εὐχαριστία) dvs. tacksägelsen (apg, 1+2 kor, ef, kol, fil, 1 tess, 1 tim, upp – aven om man översatt ordet olika i de olika böckerna)
Det kristna livet hänger också ihop med offer. Bibeln säger att Jesus är det fullkomliga offret. En del moderna kristna menar att det betyder att det inte längre finns något offer. Övriga menar att det innebär att han är ett evigt offer, som alltid – ständigt – frambär sig (han är också överstepräst), och att vi genom hans nåd får förena oss med honom i detta när vi förenas i honom som lemmar i hans kropp – i kyrkan. Han har bara en kropp – inte en på Golgata, en annan i himmelen och en tredje som kyrkan, och en fjärde i brödet som han gav lärjungarna vid den sista måltiden. Det är inte synligt på det sättet för våra ögon, men ändå mer verkligt än vad våra sinnen förmedlar. Våra sinnen kan annars lätt bedra oss, vilket vi kan visa med ganska enkla experiment.
Stefan! Någon har klickat fram denna över ett år gamla blogg och ditt svar är så värdefullt. Ge inte upp! Du vet, att jag uppskattar dialogen med dig, som den blev på Credo och som du breddar med dina kunskaper här.
Meddelar detta per mail också.