Vägen valde mig – Sida 18 – Gunnels plats i rymden

Mod att leda Del 3

Det är inte inne längre med bloggar! Jaså! Det är inte inne längre med Facebook! Än sen då? Här är det fortfarande fråga om mod att leda. Jag är inte klar med vad GLS står för ännu – detta globala ledarskap, som introduceras i den pingstförsamling, som jag tillhör. Och de bloggare, som jag följt under alla år fortsätter att blogga lika envist som jag gör. Vi håller på med utvärdering, om någon undrar, för livet ligger bakom.

Den nya fasen i livet är upprepning och åter upprepning. Så ha tålamod med dem! Upprepningar menar jag. I vart fall tror jag inte, att jag citerat Frank Mangs förut. Det citatet kom jag på i morse, när jag vaknade och lyder:

”Denna själarnas innerliga gemenskap som kallas kärlek.”

Jag kan minnas fel så klart. Det finns ju en psykolog, som är expert på minnet och menar, att det inte går att minnas utan att ändra och justera lite. Fortfarande finns jag kvar i förberedelserna till min sista predikan. Den fick aldrig något ”Amen”.

Jo, jag har det så att hjärnan fotograferade samtidigt med vissa ord, som jag hört för länge sen. Dessa ord från min far kom ungefär år 1985, när han varit änkeman under två år och gjorde en utvärdering av livet. Det blev min slutsats av vad jag hörde honom säga i några få ord. Det var tre intresseområde som han haft: familjen, fabriken och församlingen. Han hade inte kommit längre utan körkort och bil. Järnvägen var nedlagd. Några bussar var inte tänkbart att resa med. Det hade blivit alldeles för länge i så fall att gå i Trollhättan och vänta på att få komma hem – komma därifrån.

Det var inte sant, att han inte kom längre än inom socknen! Han svingade sig högre upp än några flygplan kan lyfta till. ”Långt bortom rymder vida längre än solar går, högre än stjärnor tindrar, den bedjandes suckar når. Anden från stoftets världar lyfter sitt vingepar, klappar på himlaporten och söker sitt hem sin Far.” Där fanns han utan att kunna berätta för mig. För då hade han blivit rörd till tårar. Och det ville han inte. Det hade varit så generande nog i alla söndagsskollektioner. Komma till det viktigaste och då börja att gråta…

Ungefär två år senare under hans sista vecka bad han mig läsa för honom. Det är värt att upprepa: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” Det visste jag inte då var det står i Nya Testamentet. Han kunde det utantill och klarade några dagar till. Han hade mod att leda!

Kan man ärva ett mod att leda? Kan man importera det från USA? Vore det inte bättre, att vi får sjunga de gamla sångerna eller psalmerna, som de skrivit, som hade mod att leda på sin tid och i vår tid?

Mod att leda Del 2

Ja, det var bara att söka via Google på ”Mod att leda”. Det finns olika sidor. Det finns olika vägar att nå vilka som leder. Så jag lade till ”Rick Warren” nyss. Hans namn har jag måst lära mig. Sen läste jag min egen bloggpost på nytt eftersom jag fått oväntad feedback.

Utan feedback är det svårt att fortsätta att blogga. Jo, jag kan fortsätta att läsa andras bloggar, som jag följde förut och sen plocka upp irritationsmoment. Men det intresserar mig inte längre. Jag har sett vilka som konverterat till RKK (Romerska katolska kyrkan). Jag vet vem som kan det mesta inom Svenska Kyrkan. Kvar var vad Hillsong står för och så mod att leda.

Söndagen den 18:e september fick jag tillfälle att ställa frågan till en musiker. Inget tillfälle får gå förlorat. Vi hade aldrig sett varandra förut och skulle hålla en gudstjänst tillsammans. Det har jag frågat långt tidigare i en bloggpost: ”Vem gör en gudstjänst?” Nu visste jag, att min fråga gick till en musiker och han berättade hur musiken är uppbyggd, var den kommer från och varför dessa upprepningar. Så klart jag måste fråga varför Hillsong har en sådan framgång bland yngre! Att musik och sång är medryckande det kan jag. Det stora problemet är, att jag skulle vilja vara med och sjunga lovsången till Gud. Men jag är exkluderad! Jag har inte dragit mig undan och är sur. Hör du det? Jag har ingen taktkänsla och kan inte engelska!

Snopet. Kvar är att jag har mod att leda. Inte till boken av Rick Warren utan till bibeln.

Jo, pingstvänner leder människor till Jesus. Det är bara det, att Jesus och ORDET är ett och givet av Gud och ledningen sker genom den helige Anden.

(Två förslag på lovsånger, som jag skulle vilja sjunga tillsammans med församlingen: Segertoner nummer 12 och 13. I Psalmer och Sånger är det samma nummer. ”Brist ut min själ i lovsångsljud…” och ”Min Gud när jag betänker vad du har gjort för mig…”)

Mod att leda

Det är hur lätt som helst! Vad då? Jo, att googla på ”Mod att leda”, så kommer annonseringen upp om ledarskapskonferenser i Sverige på olika platser.

Global Leadership Summit (GLS) – verktyg, villkor och vilja… Chefskonferens…

Det står inget om vart deltagarna skall leda. En av kurserna kostade över 5.000 kronor. Inget för den som har pengar eller företag som betalar. De som gått kursen blir fulla av inspiration och har fått verktyg att leda. Frågan är vart? Det står det inget om. Det gäller att bli en bättre chef i företaget eller på avdelningen.

Så klart jag undrar över verktyg och vilka de är. En duktig kock lär ha sin egen ”väska” med egna knivar, om han går bort till ett hem för att laga mat. Det går inte med slöa, oslipade knivar! En damfrisör berättade för mig för 20 år sen om sin sax, att hon tog hem den från England. Då kostade en enda sax över 5.000 kronor. Minns jag fel från min hembygds lilla möbelfabrik hur noga snickarna var om sina egna olika stämjärn? Minns jag fel, hur glad min far var, när han fick hem en riktigt skarp sågklinga, som klarade Perstorpsplattor?

Vilka verktyg får deltagarna med sig hem från en GLS-kurs för att kunna leda andra? Och vart skall andra ledas? Så klart jag tänker på en verktygslåda med gångjärn i zicksack och av plåt. I den finns många fack för många olika verktyg.

Bibeln berättar om en man som gick ut i skogen för att hugga. Då var verktyget en yxa. Om träet torkat och inte är kilat, så sitter yxjärnet lite ostadigt. Det minns jag, att en av mina bröder visat mig. De äldre syskonen måste hugga ved, innan de gick till skolan och bära in veden.

Så hände det i skogen för mannen att yxjärnet for av och träffade en annan som dog. Detta var på Gamla Testamentets tid med vedergällning som lag. Den som orsakat olyckan skulle straffas med döden, om inte föreskriften hade funnits om fristäder. Det skulle finnas tre städer på östra sidan av Jordanfloden och senare tre på den västra sidan. De skulle ligga så strategiskt, att den jagade skulle hinna undan blodshämnaren. Vägen dit skulle hållas i ordning. Så detta blev möjligt! Var yxan mannens verktyg, som han ofrivilligt tog död på en annan med? Vad är ett verktyg? Vad är en skuld? Vem kan betala i så fall?

Jo, jag undrar mycket över dessa dyra verktyg, som finns att köpa via GLS. Vi skall inte slå bibeln i huvudet på någon heter det. Vad nu det innebär? Är bibeln ett verktyg? Kan jag ofrivilligt orsaka en olycka genom att använda verktyget? Så klart att män måste ha verktyg för att röja en väg, så att den går att komma fram på! Så klart att både män och kvinnor behöver mod att leda. Men vart?

Det finns mer än GLS att söka på. Det finns en länk till ”Den korslösa upprättelsen”.

Vi slår inte någon ofrivilligt med ett kors! Jag för min del har varit med om att slå på spikarna till Jesu kors. Det har jag inte fattat förrän nu när min ålder är vanlig att dö i. Jesus dog i mitt ställe och blev min fristad. Korset har jag hunnit fram till med min skuld. Den har jag lagt av där.

Andra höll vägen dit i ordning för min skull!

Frispråkig eller fåordig

Dagen kom och dagen gick. Den började dramatiskt med att det inte kom någon färdtjänstbil. Svaret var, att jag kunde klaga på måndag. Ja, det var så dags, när dagen äntligen hade kommit!

Gud visste tydligen var jag stod utanför vår dörr till höghuset. Så ett par vänner skulle visst gå ut på promenad i det vackra vädret och jag hann med tåget tack vare dem. Och tack vare Gud… Ingen av oss anser något annat än att det var hans ingripande. Så dagen blev ett enda leende och tack till honom, som varit med de senaste sextio åren! För detta gällde gudstjänsten i Velandakyrkan. Inte kan det vara så vanligt, att en åttioåring ringer och ber att få komma och predika?

Ett kort referat av predikan blir ordet utvärdering, när livet ligger bakom. För så var det en dag för min far, när han var ensam och över 90 år. Han fanns som vanligt i sin verkstad vid hyvelbänken. Jag hade kommit hem och gick in där. Då kom summan av hans tankar. Jag har haft tre områden eller om han sa intressen: familjen, fabriken och församlingen. I vilken ordning han nämnde dem minns jag inte. Sen fick jag tänka själv. Han var inte frispråkig, som jag är. Han var fåordig.

Så var jag tillbaka i Göteborg och hade fått de tre orden. Detta var en utvärdering av ett liv, som gick mot sitt slut. Möbelfabriken hade inte varit någon framgång. Den brann ner i de allra värsta depressionsåren på 30-talet. Det fanns knappast några försäkringar. En granne fick till slut sin far att berätta om de svåra åren tillsammans med små eller stora barnfamiljer och arbetslöshet. Missionsförsamlingen dog ut år 1987 med min far som siste medlemmen och alla barnen och barnbarnen bodde alldeles för långt borta från honom. Det är normalt med utvärdering.

Så kom sista veckan i hans liv, då han inte fick vara frisk utan behövde läkarvård och en plats på sjukhuset. Jag kom på besök och han sa nästan direkt, där jag stod innanför dörren:

Läs för mig! Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. På fönsterbrädan låg en av Gideoniternas Nya Testamentet med stora bokstäver men jag visste inte var detta stod att läsa och hittade inte textsammanhanget. Han kunde det utantill. Nu var det bara det väsentliga kvar. Vägen till Gud kunde han sen barnsben, att den är genom Jesus Kristus.

Därför valde den texten mig! Tre ord att minnas men inget om någon möbelfabrik, som inte gick att sälja till slut eller en missionskyrka, som antagligen skulle komma att rivas efter honom…Tre ord att minnas efter mitt besök i söndags i Velandakyrkan: Vägen, sanningen, livet.

Där är poängen! Inte vad jag sagt utan vad Gud sagt i alla tider genom alla generationer och på alla platser. För han talar genom himlen och naturen, om det inte finns bibeltexter som bok eller förmedlat på annat sätt. Vägen till Gud är beskriven på olika sätt genom olika profeter och olika händelser. Vägen skulle hållas i ordning så att den jagade skulle hinna fram till en fristad i tid och bli räddad! Fristäderna skulle vara på båda sidor av Jordan och ligga strategiskt tre på varje sida. Den jagade skulle kunna hinna fram undan blodshämnaren. Ja, kalla honom gärna annat: ormen från urtiden, åklagaren Satan eller Djävulen. Han som jagar är en och den samme och fristaden är en och den samma Jesu kors för alla i alla tider.

Vilken lycka att få sjunga tillsammans om Jesu försoning! Hoppas att sången om Jesu blod inte tappar sin innebörd och bara blir ett mantra som upprepas med hjälp av trummor och strängaspel…

Fråga mig gärna vilket nummer sången om försoningsdagen har, som finns i Psalmer och Sånger eller i Segertoner.

Bibelhänvisningar den 5:e dagen efter: Joh 14:1-5, 5 Mos 19, (vägen) Jer 30:12 -17, Jes 43:18-19,(sanningen) Joh 11:25 – 25 och livet).

Nedräkningen har börjat – Dag 10

Vaknade kl 3 och tankarna malde som vanligt. Är detta rätt att påminna om? Är det rätt att bjuda in till en berättelse genom film som är 60 år gammal och tragisk?

En timma senare öppnar jag datorn och Facebook. Först i annonseringarna finns ett meddelande från Skåne. Jag är med i en sluten grupp mot bältesläggningar och tvångsinjektioner. Det som hände mig för 60 år sen händer unga tjejer idag inom Rättspsykiatrin bakom låsta dörrar på unga tjejer, som har självskadebeteende! De har ångest enligt sina egna upplevelser och får inte ifrågasätta något av behandlingen eller medicineringen!

Vi tar det från början. Det var sommaren 1987 och Hönökonferens. Jag hade fått hel sjukpension för min ryggskada. På grund av all värk gick det inte att arbeta längre. Den förtvivlan och ensamhet jag upplevde utanför tältdukarna går inte att beskriva. Så det icke hörbara för andra gick rakt upp till Gud:

”Kan jag inte få lite uppmuntran och få predika en gång?”

Tjugo meter längre fram vid det stora mötestältet satt två vänner. De blev glada över att se mig. Hon påstod, att det var länge sen jag varit hos dem. Ja, då måste jag berätta, att jag inte arbetade på Räddningsmissionen längre men…

Vad då men? Jo, hon var ordförande nu i Missionsförsamlingen i Velanda och jag erbjöd att komma och predika. Precis så är det att ha predikosjukan! Ruth skulle titta i sin kalender hemma och ringa mig sen. Det blev en söndag. Det blev flera söndagar och måndagar. Åren 1988 och flera försvann. Under de åren pågick den stora Psykiatrireformen. Medicinerna hade blivit så bra att alla inlåsta patienter över hela världen kunde skrivas ut för att ta medicinerna själva. Hemma? Ja, var de hemma någonstans efter alla år som inlåsta?

Hur skulle jag kunna glömma vad jag hade sett år 1956 av alla kroniskt sjuka och deras situation?

Varför måste jag tiga om att de finns psykiskt sjuka fortfarande som far illa i samhället?

Nedräkningen har börjat. Idag är dag 10. SOS från Malmö Rättspsykiatriska har nått mig. Någon kan göra något för de som lider. Jag har bett om att få predika en gång till i mitt liv i Velandakyrkan. Först skall vi se den film som är gjord inom Stiftelsen Gyllenkrokens kunskaper: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Vägen valde mig.

När såpbubblorna brast

I min ungdom var de en krets Sjuntorp, Velanda och Lindveden med en anställd pastor gemensamt. Det vanligaste var att en Missionsförsamling var ansluten till Svenska Missionsförbundet men det gick att vara fristående. Juridiken måste jag lära mig på grund av min hembygds lilla missionsförsamling. När det bara fanns tre medlemmar kvar kom ju frågan vem som skulle sköta fastigheten mitt i byn. Byborna var lika okunniga som jag var tydligen. Det är skillnad på att vara med i en församling med tretusen medlemmar eller att vara med där samtliga medlemmar fick plats i min bil.

(Missionskyrkan i Norra Björke Foto: Henrik Falkenberg, Köpenhamn år 1987)

Så i den stora församlingen fanns en utbildad jurist att fråga om hjälp. Förfallna missionshus eller kyrkor på landet är ingen trevlig syn. Ingen i Stockholm på Tegnergatan 8 reste runt och hade översyn. Så de tre i min hembygd fick ha två församlingsmöten efter varandra med en tid emellan där de skrev över fastigheten som gåva till Trollhättans Missionsförsamling. De å sin sida skulle bekräfta gåvan i två olika församlingsmöten. Kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. Den som var van vid formuleringen i 1917 års bibelöversättning kanske inte ens reagerar. I Bibel 2000 står det ”kyrka”, där det stod ”församling” förut. Kanske en omärklig förskjutning men inte för mig. När min far dog, så dog inte kyrkan utan församlingen i Norra Björke inom Svenska Missionsförbundet. Det gjorde ont, att ingen ville ha förkunnelsen som varit där.

(Foto: Ruth Johansson, Velanda. Arne Frick, Trollhättan spelade in den sista gudstjänsten och Gunnel Bergstrand fick hjälp av Brita Andersson med alla blommor.)

Storebror Arne fick veta att det behövdes en sista gudstjänst innan rivningen. Vi hjälptes år med olika berättelser om hur en frikyrkoförsamling fungerar och varför det samlas in pengar till mission. Så en pensionerad missionär född i grannsocknen, Alice Sandblom, berättade om Kongo. Jag hade läst in mig på protokoll och kassaböcker från det att församlingen bildades. Innan dess hade jag sökt upp en av socknens äldre som kunde brytningstiden med Svenska Kyrkan i slutet av 1870-talet.

Rickard Wetterin hade blivit döv men hans fru Signe skrev ner alla mina frågor och Rickard berättade med sinne för detaljer och ordväxlingar mellan de som levt generationen före honom. Mina föräldrar var inflyttade år 1919 och 1921. Vi har inte en enda rottråd i socknen. Detta blev ett märkligt sorgearbete för mig, som min far fick vara med i innan han dog i maj 1987.

Så klart att det finns mycket gemensamt men varje socken kan ju hålla på sitt. Så ån som rann genom socknen heter Björkeån. När den lämnade Norra Björke fick den ett nytt namn men skolorna slogs ihop och barnen skjutsades och hade gemensam hembygdsdag i Åsaka.

Nu närmar jag mig poängen med att såpbubblorna brast. Det har ju många lärt sig under livets gång, att en kris river upp en annan tidigare kris. Så för mig som haft det så bra i mitt föräldrahem och i min hemsocken blev det svårt att behöva mista allt på en gång. Det var då en inflyttad/ingift från Trollhättan sa till mig:

”Häng me´ ûss!”

Och jag var just inne i en svart/vit period, när såpbubblorna brast. Som barn hade vi en avsågad trådrulle att blåsa såpbubblor genom. Nu måste jag bli vuxen och lämna allt bakom mig. Allt fint tillsammans med de andra i hemsocknen.

Men det andra då? Det som inte var fint? Varför måste jag tiga med det? Varför får vi inte tala om döden som kommer förr eller senare?

Nu är de döda båda två, som kom till en kvinnofrukost i Lindveden, då jag fått löfte om att berätta hur det kändes, när alla såpbubblor brast för mig efter år 1956. Gång på gång har jag fått höra:
”Men varför lämnar du inte detta bakom dig? Det är ju 50 år sen!”

Ja, nu är det 60 år sen och både Dagmar och Brita uppskattade tillsammans med de andra damerna i Lindvedens Missionskyrka, att jag berättade om övergrepp inom sinnessjukhusvården och vilka konsekvenser det fick för mig.

Efteråt började Dagmar berätta sitt för mig och gav mig boken. ”Vägen valde dig”. Och Brita fortsatte att ta emot mig i Norra Björke varje sommar, bjuda mig på middag och skogspromenad med svamp, som jag fick med mig till Göteborg. Ja, det vill säga, när åren gått blev den första sträckan till skogen med bil. Rörligheten blev begränsad för oss båda.

En kyrka kan vara vacker. En kyrkogård kan vara välskött. Vare sig det är dop, bröllop eller begravning så river det upp minnen.

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans.

Till minne av Idas farmor Brita Andersson och min far David Bergstrand. Idas storebror förklarade för henne, att hon inte ens var ett år och Bergstrand nästan hundra. Det var år 1986 och är fina minnen att leva på. Och i denna blogg har jag en tagg som heter: ”Vägen valde mig”. Det är sant med Dag Hammarskölds uttryck: ”Vägen valde dig” men med perspektiv på ett långt liv, så kan jag se, att jag skulle igenom det som var ett svårt trauma en gång. Jag har vandrat tillsammans med honom som kallade sig Vägen, Sanningen och Livet. För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.

(Brita och Gunnar hjälpte mig att göra en avskedsfest i Missionskyrkan för mina fem äldre syskon och deras skolkamrater en gång i tiden. Brita till vänster, Kerstin och Anna-Lisa. Foto: Tore Welén)

Farväl Mkyrkan 001

Storm i ett vattenglas

Undrar just om jag läst rätt, att en biskop uppfattar talet om korset nu som storm i ett vattenglas? Tre modiga, kvinnliga präster har tagit initiativ, att vi som vill skall ta fram och bära vårt kors synligt som halssmycke. Dessutom fotografera själv och lägga in bilden i en Facebookgrupp. Den gruppen heter: ”Mitt kors/My cross”.

Hur kunde detta bli storm i ett vattenglas? Korset har väl provocerat i alla tider? Eller var det bara en dårskap för de intellektuella en gång? ”Visserligen” skriver Paulus men det är ju snart 2000 år sen, ”är talet om korset en dårskap för dem som bli förtappade, men för oss som bli frälsta är det en Guds kraft.” (1 Kor 1:18)

En av de tre kvinnliga prästerna har fått så mycket kritik och hot, att hon inte vill vara präst längre inom Svenska Kyrkan – kritik av de egna. Fast inom stormens öga lär det vara ett lugn. Det är väl nyttigt, att alla biskopar tänker igenom var de står i förhållande till förföljda kristna eller anhöriga till de dödade i hela världen. Vi andra skulle bara plocka fram ett kors som halssmycke från byrålådan och bära det igen.

Jag är en retsticka eller ironisk många gånger men jag vill inte reta någon muslim! Däremot triggar jag igång på all okunskap bland kristna om vad korset står för. Skall vi vara hur menlösa som helst och bara låta tiden gå ifrån oss? Det är väl ändå en dålig ursäkt, att jag inte vet hur jag skall föra ett samtal med en muslim? Det lär inte vara bra, att berätta att Jesus är Guds son. Och detta kan visst biskoparna och vet vad som är lämpligt att bekänna. (Jo, jag är ironisk och kallar det, att de lagt ut en dimridå. Svenska Kyrkan har Bekännelseskrifter. Alla präster lovar inför Gud och församlingen vid sin vigning att förkunna Guds ord.) Vi som är gamla och konfirmerade fick lära oss trosbekännelsen utantill. Den bör sitta där i minnet, om den får upprepas i gudstjänster.

Det finns många olika grupper i vårt samhälle att vara med i och bekänna sig till. Så kommer det en dag då kravet märks, att tycka som alla de andra inom gruppen – med andra ord att vara politisk korrekt. Där kan det uppstå en storm i ett vattenglas förstår jag.

”…frälsningen kommer från judarna,” sade Jesus och hans kors blev rest i Jerusalem. Därifrån utgår kraften till jordens alla väderstreck. Han dog på skammens trä för hela världens synder men en och en måste förhålla sig till hans kärlek och hans försoningsuppgift att dö i vårt ställe och visa en väg att nå Gud.

Jag måste ta emot denna frälsning/räddning själv först, innan jag kan prata med muslimer. Hur det skall gå till politiskt korrekt vet jag inte. Till dess bär jag också tillsammans med 8.000 andra ett kors som halssmycke.

Och berättar gång på gång om tröstens Gud, som har tröstat mig…

Personlig utveckling

edit 19.09

Målsättningen är att läsa bibeln tillsammans efter någon bibelläsningsplan. Ibland sammanfaller de föreslagna bibeltexterna för dem som läser bibeln på ett år med dem som valt att läsa bibeln på två år. Jag är med i ANTA UTMANINGEN en sluten grupp på Facebook. Jag följer dessutom kristna debatter och bloggar. Via en Internationell Filmfestival i oktober 2015, så har jag mött människor från olika delar av världen, som farit illa inom psykiatris vård. Via Internet går det att hålla kontakt. Många såg filmen: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” på Stora Teatern i Göteborg. Manus kom ut som bok år 2011 i första upplagan.

I allt detta försöker jag påstå, att jag har utvecklats personligt i min tro!

Året efter 2011 kom boken: ”Människa du är någon!” Och den säljer fortfarande på Adlibris! Boken bygger på prästen Ulla Karlssons artiklar i Kyrkans Tidnings hemsida den 22 mars 2011 och predikningar med titeln: ”Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm”.

Vi två kvinnor har sammanstrålat på internät: hon som kunde bli präst och blev det och jag som ville bli pastor och inte kunde bli det. Jag är så tacksam för detta intensiva möte från min sida sett. I mitt bokmanus borde talet om blodet bort ”för ingen begriper vad du skriver”, som mina vänner påstod. Mitt svar upprepades: ”Då blir det ingen bok!”

Den personliga utvecklingen kan ske åt olika håll. Min personliga uppfattning är att undervisningen om blodets betydelse i bibeln borde finnas på teologiska fakulteter. Kan psalmer bli för gamla att sjunga? Ja, det verkar så i nutidens gudstjänster. Kan innehållet bli för gammalt?

Psalmen ”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad…” är skriven före år 1529.

Paulus skriver till församlingen i Korint att talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir räddade är det en Guds kraft. 1 Kor 1:18

Vem känner till N Decius (Tech) möjligtvis Olaus Petrus, som kanske ändrade lite år 1536 i psalmen ”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad”? och senare ”…vår synd du haver tagit och dödens makt nedslagit”?

Nej, varje människa är ansvarig för sitt eget liv och Gud kräver inga offer. (Enligt Ulla Karlssons motivering att ta bort allt tal om blodet och offer. Vi är bra som vi är. Ur boken: ”Människa du är någon!”.)

Personlig utveckling kan ske i olika riktningar. Prästen Annika Borg var frimodig att föreslå den som vill att ta på sig korset, som ett halssmycke och göra en selfie (och sätta in på Facebook). Detta till stöd för alla förföljda kristna och till minne av de, som blivit dödade för sin tro på Jesus.

Detta går också att ha en annan uppfattning om från Svenska Kyrkans ledning. Min personliga uppfattning var att Ulla Karlsson var mycket modig som skrev och erkände, att hon inte fattar blodet och offrets innebörd på korset. Det är värre, när de högsta ledarna lägger ut en dimridå och inte erkänner Jesus som Guds son tydligt och öppet.

Det tog hela livet för mig att utvecklas i min personliga tro. Det var för min skull som Jesus dog. Min förträfflighet och mina försök att vara bra räcker inte långt.

Det minsta som jag kan göra är ju att bära det uppståndelsekors, som jag har. ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.”

Öppet brev till mina barn (om jag hade några)

De unga som valde mig är i 30-årsåldern. Därför kom det en dag, då jag insåg, att jag fått ”barnbarn”. En kort period av mitt liv hade jag en fosterson. Efter den perioden ringde en förtvivlad mamma till mig med en vädjan:
”Kan inte du bli mormor här?”

Jag blev helt ställd, för det fanns redan en mormor på nära avstånd. Behövde hon två? Så småningom fattade jag, att mormor var alkoholist. Själv orkade kvinnan till 50-årsåldern och hennes dotter bara till 20-årsåldern. Båda tog överdoser.

Jag blev en dålig mormor min period och ansåg, att hon var min dotter i så fall. Om jag var mormor? Jag blev en dålig mamma, för jag blev arg på spriten och tog barnen i försvar. Fattade inte, att hon själv varit barn i samma situation med sprit och slagsmål. Såg du det? Jag fattade inget! Inte förrän det var försent.

Där är jag nu och har erkänt, att jag inte fattar detta med nerver och öl eller sprit eller narkotika. För nerver finns det med och det lugnar visst med en ”cigg” också.

”Mitt hjärta är oroligt i mig…” eller med dagens uttryck ”mina nerver!” Så jag glömmer aldrig någonsin, när jag skolat om mig till arbetsterapeut och livet rasat för mig. Då förklarar en av mina patienter för alla de andra i terapilokalen:

”Jag hade aldrig klarat denna sjukdom, om jag inte haft min tro på Gud!”

Där stod jag tyst och stigmatiserad med diagnosen manodepressiv psykos själv! Tänk, om ändå psykiatrin kunde tänka om och släppa in Gud i stället för all nyandlighet på gränsen till det okulta! Och i stället för så mycket av vanebildande mediciner. De mediciner som behövs säger jag inget om.

Jag har ingen låtsasdotter längre. Hon förberedde mig noga på att hon tänkte avsluta lidandet. Vi hade kommit överens om att skriva en bok tillsammans om hennes historia. Jag har kvar breven och löftet, att jag får berätta allt jag vet. Det är inte mycket men det handlar om en som varit ett barn en gång och utsattes för värsta övergreppen hemma och sen av samhällets representant.

Denna kunskap hade jag aldrig orkat med utan min tro på Gud! Det är en sjukdom i samhället! Vad skriver jag då till mina barn, om jag hade några?

Släpp in historiens Gud i ditt liv och inte vilken gud som helst! Israels Gud går före och kan hjälpa idag också! Berättelserna finns att läsa fortfarande med barnbarnen och andra…

Det är visst livets efterrätt att få barnbarn. Jag är lycklig!

Öppet brev till mina ”barnbarn”

Kära ”barnbarn”!

Den som är i min ålder och lite över kan drabbas av sjukdom, komma igen och få panik att livet gick så fort över.

När min far var i 90-årsåldern förstod jag, att han sysslat med utvärdering i sina tankar. Vi bodde i en liten så kallad ”bonnhåla” utan bil. Så mina föräldrar var mycket begränsade till socknen. Min far kom fram till att han haft tre intressen med satsningar: familjen, församlingen och fabriken. Detta innebar en mycket stor familj på 30-talet under den svåraste depressionen i landet, en möbelfabrik som brann ner med dåliga försäkringar och en församling som inte växte och till slut dog ut med honom. Det visste han i sin utvärdering.

Nu har jag mött en pingspastor på Facebook, som är i detta stadium med utvärdering. Jag känner hans arbetsinsats sen slutet av 60-talet i gemensamt arbete bland unga missbrukare. Hans ena dotter sörjer i förväg, att föräldrarna skall dö. Precis som jag gjorde en gång. Banden skall klippas av och nästa generation är den äldre.

Så till poängen med oss gamla som gnällspikar på ungdomen ”nuförtiden”. Tänk, om det handlar om andebedömningens gåva? Tänk, om det är så att vi gamla tigit för länge utan att dela med oss? Han har fått frågan varför han inte tagit itu med ”detta” förut.

Pingstpastorer kan ju alla strömningar hit och dit och särskilt inom Pingströrelsen! Jag var ung och bara 19 år, när en äldre grät och berättade om delningen mellan medlemmar i samma församling på grund av andedopet och tungotalet. Då var det i ett missionshus, som hette Betania. Nu är det en pingstförsamling i samma Betania. Så onödiga strider under så många år! Jag fick historien år 1955. Då var jag så kallad evangelist.

Så såren finns i min kropp och själ ända sen den kvällen, då värdinnan grät och berättade. Har jag då rätt till min långa erfarenhet av frikyrkofolk som ekumen?
Kan det vara en gemensam andebedömning av pingstpastorn och mig, att det inte stämmer med rörelsen från Australien med högsta volym, strålkastare som spider olika färger och en dimridå innan evangeliet förkunnas? Har vi rätt att varna unga människor för dessa trix?

Var i bibeln hittar vi denna trend att rusa än hit och än dit efter det häftigaste? Hans församling hette Gilead men får inte ha anknytning till bibelns händelser där längre.

Några små morgonfunderingar. Jag saknar er!
Frid
önskar
Gunnel

Ingen parafras

parafras omskrivning, omdiktning, bearbetning… (Enligt Bonniers Ordbok 23)

Den som behärskar hebreiska, grekiska och arameiska har rätt att översätta testamentet till modernare språk. Det gäller bara för läsaren att jämföra med vad det står tidigare. Några olika svenska översättningar kan ge rätt innebörd av texten från sitt originalspråk. Men en parafras är en parafras och kan inte bli godkänd som översättning.

En tolkning är en tolkning som tolkare tycker olika om. Vissa konstnärers bilder fastnar på näthinnan och i minnet. Så var det med Werner Sällmans Kristusbilder för mig och många andra. (Warner Sallman 1892 – 1968)

Den kände Harry Carlsson, Tibro (HC-möbler), berättade för oss tonåringar år 1950 på ett läger om sitt möte med denna konstnär i Chicago. Hans förnamn Werner har blivit som ett efternamn Warner och det svenska påbråt verkar glömt numera. Hans mor var från Sverige och hans far från Åbo. Den Jesus han såg för sin inre syn en natt bearbetades och blev konst.

Eller också blev det en sångtext av någon annan: ”Jag ser i ordet hans sköna bild, hans sköna bild Han är så tålig Han är så mild Han är den bäste av alla.” (Nils Frykman 1886)

Bibelns beskrivning av den kommande Messias var, att hans utseende inte kunde behaga oss. Så nog finns det bearbetningar. Så klart jag tilltalades av Werner Sällmans vackra Jesus-bild och äger en kopia. Så klart att Nils Frykmans sånger påverkat mig också. Nu vill jag inte ha någon parafras.

De flesta kan lilla bibeln: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom icke skall förgås utan hava evig liv.” Nyare översättning ändrar inget! Kärleken är ju villkorad! Ja, det har jag fått höra mer än en gång i samtal på intranät. Vadå villkorad? Jo, man måste kunna tro!

Så till den vers som finns innan denna så ofta citerade: ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:14)

Så det är inte nog med tro på Jesus! Det gäller att tro på ormen i öknen också! Bibeln är ingen parafras. Den berättar rakt på sak om det omöjliga för människan och det möjliga för Gud. Bibeln beskriver kampen mellan kärlek eller död.

Så om jag fattat rätt var det en strid i himlen i pre-adamitisk tid. En av änglarna blev högmodig och satte sig upp mot Gud. Resten är historia med många namn. Vi känner igen ”ormen från urtiden”. När Israel som ett folk vandrade genom öknen mot det land som Herren lovat dem kom alla klagomål. Maten var för ensidig. Törsten var svår. Varför skulle de lyda vad Mose sagt dem? Hade han fört dem ut i öknen för att dö?

Där kommer berättelsen om deras trots, som fick Herren att tappa tålamodet. Han sände giftiga ormar. De blev sjuka. Många dog. (4 Mos. 21:4-9) När de förstod sambandet med olydnad och synd, vädjade de till Mose. Han i sin tur borde vädja för folket inför Herren. Ja, så vet vi, att Mose skulle göra en kopparorm och sätta upp på en påle. De som såg upp mot den blev friska. Glömt berättelsen? Aldrig kunnat den? Vilket som. Israels folk glömde detta under men bar med sig kopparormen i sin fortsatta vandring. Generation efter generation. Den historiska verkligheten blev inte bara en parafras utan en avgud kallad Nebustan.

Generation efter generation bar de med sig kopparormen men glömde historien! Det är ruskig läsning i bibeln om hur förbundsfolket lämnade Herrens undervisning och ledning. De blandade ihop sig med andra folk och började dyrka deras gudar! Så visst är det grymheter i Gamla Testamentet! Så visst är det lätt att tappa poängen om att allt var gott som Gud skapat! Så när som på ormen då i Edens lustgård – eller? Bibelns undervisning är att den trotsiga, högmodiga ängeln blivit utkastad från himlen men fortsatte trotsa Gud i ormens skepnad:

”Har Gud verkligen sagt…” (1 Mos. 3)

Jag upprepar. Tvivlet mot Herrens ord fortsätter tills Herren Gud tappade tålamodet och Mose fick i uppgift att göra en kopparorm och hänga upp på en påle. Den som blivit sjuk av giftiga ormar skulle se upp mot kopparormen och få sin hälsa tillbaka! Så enkelt! Börja om från början och lyssna och lyda Herrens ord! Med facit i hand vet vi, att detta är en profetia om Guds egen son Jesus, som skulle komma och ta på sig all skuld i vårt ställe. Vi klarar heller inte av att lyssna och lyda! Vi glömmer vad korset står för! Bildligt talat bär vi med oss kopparormen generation efter generation och låter den bli en avgud! Varför hänger Jesus kvar på korset annars på så många målningar? Eller uthuggen i trä? Han är ju inte kvar där på skammens påle!

”Förbannad är var och en som är upphängd på trä.” Gal 3:13 Profetian om Jesus som blev gjord till förbannelse för vår skull förebildades i en kopparorm en gång under ökenvandringen! Den korsfäste Jesus skall inte vi bära omkring och avguda! Jesus är inte en Nebustan! 2 Kungaboken kap 17 och 18

Nu närmar jag mig poängen. Min blogg är en ”jag”- berättelse väldigt ofta. En period hamnade jag i ett gammalt hjulspår i mitt berättande. Kan det vara så att mitt eget trauma blev som en kopparorm, som jag släpat med mig år efter år? Ibland tycker nog jag, att min bok, som dessutom blivit filmad, är riktigt bra:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”…

För övrigt är det den levande Jesus, som jag borde se på för att bli helad.

Glömt?

Äktenskapsbrott

Det finns inget som heter sambobrott. Jag har läst någonstans, att Svenska Kyrkan likställer sambo med äktenskap numera. Det är tillåtet att tunna ut bibliska begrepp. Det är tillåtet att lägga ut en dimridå över olika bibeltexter. Eller sudda ut begreppen…

Än så länge har vi åsiktsfrihet i Sverige men det är inte politiskt korrekt. Partipiskan viner över den, som vågar rösta emot sitt eget parti. Inget parti vågar hänvisa till att Sveriges rikes lag en gång byggde på tio Guds bud. Som är bra och håller.

Så fanns det en ung man i en debatt kallad bibelsajten, som kunde mycket om judiska lagar i Gamla Testamentet. Frågorna kom upp så ofta varför kristna inte höll alla lagar. Lagen blev ju inte upphävd enligt Jesus. Inte en enda prick skulle ändras på utan fullbordas. Och enligt lagen skulle en kvinna stenas, som begått äktenskapsbrott.

Denne unge man i debatten där jag deltog visste att det fanns en muntlig Tora, som visade på att det måste finnas två vittnen minst till äktenskapsbrottet. Utan vittnen blev det ingen stening av kvinnan och heller inte ofta. Då började mina tankar att mala och jag fick en aha-upplevelse:

Fariséerna drog fram en kvinna framför Jesus för att sätta honom på prov! Kvinna hade blivit ertappad på bar gärning med äktenskapsbrott. Det fanns alltså vittnen till äktenskapsbrottet! De menade, att då borde hon stenas enligt Mose lag. Skulle Jesus säga något annat och bryta mot Mose lag? (Joh. ev. 8:3)

Vad blev min stora upplevelse då? Jo, jag fattade varför ett utvalt folk fått så otroligt stränga regler, när det gäller förbund och äktenskap. Lagen gällde både mannen och kvinnan. Bibelns berättelser skulle aldrig vara trovärdiga med mindre än att lagen hölls och övertramp noterades med skärpa och fördömdes av Herren. Så blev jag intresserad av släktforskningen i Matteus evangelium och varför släktforskning är från far till son. Några kvinnor är namngivna och poängterade. Poängen är att lagen inte kunde styra folket till lydnad inför Guds bud. Poängen är att Guds förbund fortsatte att gälla fast partnern bröt förbundet gång på gång i olika generationer. Och allt blev nertecknat om Juda, som glömde bort sin förpliktelse mot Tamar…

Det har jag skrivit om här:

2011 05 10 Tamar

Herrens förbund och löften till Israel stod kvar trots alla svek från folkets sida, krig och ondska. Det är svårt att förstå alla krigen. Det är svårt att fatta, att fienden mot Herrens plan skulle dödas. Eller att alla som trotsade Herrens bud dog i tusental trots att de var hans utvalda. Plötsligt blir den mest föraktade kvinnan i en stad räddad med hela sin familj och kommer in i Jesu släkttavla. Rahav kallas en troshjälte bland enbart män i Hebreerbrevet kapitel 11. Läs mer här om ett rött snöre:

2011 05 14 Sökan Rahav

Släktforskningen är från far till son men ytterligare en kvinna blir nämnd vid namn, som mor till mannens son. Mannen i första äktenskapet var död. Han hette Mahlon. Han hade mot lagen gift sig med en kvinna från ett fiendeland Mohab. Berättelsen visar, att en kvinna Rut från hedningarnas område fick komma in i den släkttavla, som blev Jesu egen.

2016 06 08 Rut

Det är skillnad på äktenskap och sambo. Det behövs kunskap bredvid bibeln, som inte kan få plats med allt. Det finns kunskap att hämta hur en blivande brud gjordes i ordning för ett äktenskap. Även mannen kunde alla regler. Enligt nutid är det ett individuellt tankesätt och inte minst sätt att känna. Herrens förbund med Israel liknas vid ett äktenskap. Det kungjordes offentligt, det var juridiskt bindande med ansvar från Herrens sida och frivillighet att följa från Israels sida och de två blev ett. (En förenklad beskrivning från min sida.) Som sagt. Bibelns trovärdighet bevisas genom att brott och synd inte sopas under mattan. Nästa kvinna som kommit med i Matteus evangelium från början nämns inte med namn utan som en annan mans hustru! Det har jag skrivit om här:

Urias hustru: 2011 05 26 Äktenskapsbrott

Evangelisten Matteus har underförstått sagt samma sak som Paulus skriver om senare om vad lagen inte klarade av och vad som blev evangelium om Jesus. Detta gjorde Gud när han sände sin son i köttslig gestalt. Dock utan synd! Läs och repetera:

2011 03 08 Tänk om Maria sagt nej

Detta blev ett långt inlägg och tillägnas mina barnbarn på låtsas. Avståndet mellan en gammal människas referensram och den ungas är annorlunda.

Med Guds folk är det annorlunda. Alltid. Gud har utvalt oss i Jesus Kristus. Han håller sitt förbund, som han lovat med ed. Han tar ansvar för den han har utvalt.

Om vi vill vara som alla andra går det snett!

Glad Midsommar!