Personliga reflektioner – Sida 26 – Gunnels plats i rymden

Det röda snöret

Det kom ett mail, som jag får citera ur. Lena skrev:

”Jag följer Din blogg och läste sist att Du saknar kommentarer
Jag kommenterar aldrig i bloggar.

Har lite svårt att få till tyckande av din blogg eftersom jag inte är så bevandrat i bibeln.
Vet inte hur jag skall formulera mig.”

Ja, det märkliga var, att jag plötsligt fått över hundra besök på bloggen. Det märkliga var sökorden i min statistik: skökan i Jeriko, skökan i bibeln, Fånarna på Restad och så vidare.

Var finns frågan? Hur fortsätter jag att blogga? Hur tolkar jag en adress till ”Tidskriften Evangelium” i min statistik? Var det därför jag fick så många besök plötsligt? Där finns en blogg av Sofia Lilly Jönsson , redaktör för tidningen. Ett viktigt inlägg som jag tackade för…

Försåtlig ton i storkyrkoprästernas debattartikel

Under de år jag bloggat och läst olika prästers inlägg har jag saknat bibelundervisning mer och mer. Jag tycker fortfarande, att det var strongt gjort av prästen Ulla Karlsson, att gå ut med ett S.O.S. angående ”Guds rena lamm oskyldig På korset för oss slaktad…” och liknande psalmer. Hon ville ju, som vi minns, ha bort dessa hemska psalmer och pekade på att vi inte behöver något offer. Vi är bra som vi är.

Så vilken koppling har dess mest lästa bloggarna idag?

Lena och jag har träffat varandra på Stiftelsen Gyllenkroken i Göteborg efter det att filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” hade haft premiär för två år sen. Lena gick fram efteråt och gav mig en kram och frågade rakt på sak, om jag slutat att skämmas. Jag blev överrumplad av frågan. Då hade jag ingen kunskap om sjukdomen manodepressiv mer än teoretiskt eller hade fått någon förklaring till vad diagnosen manodepressiv psykos innebär. Det enda jag visste var hur minnena av vårdtiden fungerat i mitt liv och styrt mig. Sen dess har några sjuksköterskor varit villiga att berätta och svara på mina frågar per mail om sjukdomen och dessutom några medlemmar inom IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom) – medlemmar som inte är utbildade inom sjukvården, som vi är Lena och jag.

Så var så god! Det är bibeltexterna, som fått mig att överleva! Det är där jag funnit all tröst, att den osynlige guden kan mig bättre än skolade psykiater! Han vet vem jag är och hur jag fungerar! Han lovade Israel att hela deras oläkliga sår! Han lovade, att oavsett hur många löften han gett, så fick de sitt ”ja” och sen ”amen” i sonen Jesus Kristus! Oläklig är den skada du fått! Visst, så var det! Det gjorde fruktansvärt ont och såren började blöda gång på gång. Jag fick inte veta hur det skulle gå till med läkedom och inte heller hur lång tid det skulle ta.

I gamla och nya poesiböcker fanns versen: ”Lär dig livets vackra gåta älska, glömma och förlåta.” Där stupade jag gång på gång! Klarade, att inte känna agg till någon personal men klarade inte att glömma diagnoserna och behandlingen. Då var det bara att fortsätta att läsa bibeln och fortsätta att hålla fast vid Guds löften. Det har blivit många bloggposter sen dess och upprepningar. Nu tycker jag också att bloggarna om skökan i bibeln håller och om äktenskapsbryterskan och skillnaden eller både ock.

Jag vill också bli räddad och har hängt ut ”ett rött snöre”! Jag vill också tro på Abraham, Isak och Jakobs Gud och ingen annan! ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig!” Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Var det inte så Jesus sa, att det förnämsta budet är? Jag har inte kunnat älska mig själv efter de psykiska övergreppen år 1956. Tyvärr tvingades jag finna mig i deras stämplingar och leva med dem. Satan är tjatigare än jag är! Faktiskt. En ständig Åklagare inför Gud: ”Ska du inte ta itu med Gunnel snart? Det är väl inget konstigt, att hon tror på dig, så bra som hon haft det…”

Det är totalt omodernt i den församling, som jag tillhör att undervisa om blodets kraft, att ropa på blodet och att säga att man lever under blodets beskydd. Precis allt detta ”äckliga” tal om blodet ville prästen Ulla Karlsson ha bort ur påskens budskap.

”Guds rena lamm oskyldig På korset för oss slaktad…”

Vi är bra som vi är, menar hon och behöver bara höjas upp från undervärdering. Så enkelt är inte livet att lyfta sig själv i kragen och beundra det fina inom mig.

Bibelns texter är sakliga och sanna. De säger, att jag är förlorad, om jag inte hänger ut ett rött snöre, som visar Gud var jag bor och vad jag tror på.

Det går en röd tråd genom hela bibeln, som påminner om blodet från det slaktade Lammet. De som följer Lammet, som blev en herde är räddade redan nu.

Humor

Ibland undrar jag varför det så sällan kommer en kommentar på min blogg. Skriver jag så totalt ointressant eller så obegripligt? Så jag får fortsätta prata för mig själv? Ilskan har lagt sig över Dag Sandahls blogg. Om det måste vara en man, som förkunnar Guds ord, så varför inte göra det då via bloggen? Om det är fel på pingstpastorers predikningar, så varför inte predika själv då via bloggen, Mikael Karlendal?

Från ”Anta utmaningen” en gemensam grupp på Facebook, som läser bibeln citerar jag Jonas Ahlsson:

”Typologi (grekiska typos ”form”, ”mönster”, ”prägel” och logos ”ord”) är läran om överensstämmelser mellan Gamla och Nya Testamentet, vilken grundar sig på uppfattningen att Nya Testamentet är en uppfyllelse av Gamla Testamentet. Tanken är att Gud låtit händelser i Gamla Testamentet äga rum på ett sådant sätt, att de förebildar det som skulle ske med Jesus. Man kan säga att typologin är ett slags profetia i handling.”

Den formuleringen tilltalar mig, som inte vet så mycket om olika tolkningsmodeller men ändå vill berätta vad bibelns texter har betytt i mitt liv. Så skrev jag om kollektiv synd och trodde i min enfald på en kommentar äntligen. Det händer i översikten, att någon länkar till sin egen blogg eller sitt eget namn. Utan att kommentera.

Hur gick det då efter bloggen om en kollektiv synd? Jo, någon hade klickat fram ett foto på mig från den 5 september 2013, som jag är så stolt över. En okänd målare var samtidigt på Restad Gård och målade fönstren på baksidan av före detta stormavdelningen på Restad Sjukhus. Jag bad honom ta ett foto av mig inne på denna rastgård.

Veckan efteråt den 12 september filmade projektledaren i Stiftelsen Gyllenkroken min berättelse från år 1956 som patient. Han som tog upp ljudet heter Martin – samma namn som en av mina bröder har och är en av huvudpersonerna i berättelsen.

Muren runt rastgården är öppnad för insyn. Det är precis det som behövs lite insyn i psykiatrisk vård av känsliga människor. Jag är frisk och pigg för övrigt. Som skrivet. Som filmat.

Kollektiv synd

Mina bloggar är spontana och skrivna fritt ur minnet. Det är kanske inte så bra, att inte ha ett manus först. Nu är det sommaren år 1955, som är associationen. Motsatsen har varit sommaren 2015 med kyla, blåst och regn.
Svenska Missionsförbundet hade ett hem för pensionerade missionärer på Lidingö en tid. I den extremt torra, varma sommaren då jag praktiserade där år 1955, så kunde de sin bibel och citerade, att de var våra synder, som rubbade årstiderna. En kollektiv synd, som drabbade alla. När det blåst och spöregnat denna sommar finns ingen, som citerar bibeln vad jag hört. Orsak och verkan finns nerskrivet och är mycket aktuellt i alla fall.
En enda mans olydnad blev allas fall och en endas lydnad blev upprättelsen. Tiden mellan Adam och Jesus beskriver orsak ock verkan inte bara i väderlek. Här är bibeltexten från Jeremia kapitel 5
”23 Men detta folk är vrångt och trotsigt,
de lämnade mig och gick.
24 De tänkte aldrig:
”Vi måste frukta Herren, vår Gud,
han som ger regn i rätt tid,
både höstregn och vårregn,
och tryggar våra skördetider.”
25 Nu har era brott rubbat denna ordning,
era synder har berövat er detta goda.
26 Ty i mitt folk finns onda män,
som fågelfängare binder de sina nät
och gillrar fällor
för att fånga människor.
27 Som korgen fylls av fåglar
är deras hus fyllda av svek.
Därför har de blivit mäktiga och rika,
28 skinande feta.
Det finns ingen gräns för deras ondska,
de dömer inte rättvist,
de driver inte den faderlöses sak till seger
och hävdar inte den fattiges rätt.
29 Skall jag inte straffa dem för detta?
säger Herren.
Skall jag inte utkräva hämnd
på ett sådant folk?
30 Fasansfulla och skrämmande ting
sker i landet.
31 Profeterna profeterar lögner,
och prästerna styr efter deras råd.
Och så vill mitt folk ha det.
Men vad skall ni göra
när det blir slut på detta?”
Första gång ordet ”synd” står i bibeln är i en enskild människa tankevärld. Adam skylde på Eva men Herren Gud går inte på att någon skyller ifrån sig. Kain fick klara besked, att han var ansvarig över sina egna tankar. I annat fall lurar synden vid dörren! (1 Mos 4)
Kain klarade inte av att råda över sina egna tankar men tecknet till räddning undan döden blev givet i hans panna.
Från den händelse gör jag ett stort hopp till ett helt folks frälsning ut ur ett långvarit slaveri. Det är skillnad på Skapelsens Gud och Egyptens alla gudar! Detta är bibelns kärna. Studera gärna mytologi och utombiblisk litteratur. Bibeln beskriver en enda väg, som leder till frälsning/räddning. Skökan Rahav hängde ut ett rött snöre vid muren i Jeriko, där hon och hennes familj bodde. Genom tron på Israels Gud blev hon en hjälte nämnd för alltid! (Hebreerbrevet kapitel 11)
Frälsningen är beskriven som en mur mellan Israels folk och egyptierna, som förföljde dem. Den bibelversen har intresserat mig mycket! 2 Mosebok 14:28-30
Kan denna ”mur” vara en metafor för frälsning i fortsättningen av min bibelläsning? Kan jag titta på ordet utan att kunna hebreiska?
Nu blir det ett stort hopp igen tills i slutet av 60-talet och ett spontant bibelstudium av Eric Nilsson, Näsåker. Det var en okänd värld med medvetandevidgande drogen LSD och liknande. Det var en okänd värld den okulta. Vi några vänner ville ha bibelundervisning och Eric Nilsson undervisade från Nehemja. Det bibelstudiet väckte massor av frågor. Kunde jag ordentliga människa ha del i synden, som höll på att rasera unga människors liv genom narkotikamissbruk?
När Nehemja fick veta hur tillståndet var i Jerusalem med en nerriven mur och brända portar, så grät han och kopplade tillståndet till sin egen synd!  ”Också jag har syndat…”
På vad sätt hade jag syndat och var ansvarig för tillståndet i Göteborg genom alkohol och narkotikamissbruk? Det blev min fråga till Gud. Så fick jag mitt livs största ryggskott i tjänsten på Sahlgrenska Sjukhuset. På den avdelningen arbetade också en duktig ortoped.  Han berättade allt om min dåliga rygg och min framtid och sjukskrev mig tre veckor.
Så kom jag hem och frågade Gud om min framtid. Hade han samma uppfattning? Jag slog upp bibeln på måfå och blicken föll på orden i Hesekiel: ”Jag skall lägga på sjuksängen i 21 dagar och du skall inte kunna gå ut bland de andra. Där vill jag tala med dig.” Fritt ur minnet
Visst fick han tala. Mest var det jag som frågade om orsak och sammanhang. Tre veckor enligt ortopeden och 21 dagar enligt bibeln. På den tiden var det hårt underlag som gällde och att ligga still.
Det finns ett uttryck att sopa framför egen dörr först. Då återkommer jag till Nehemjas bok kapitel 3. Det gällde att bygga upp det, som vara raserat av muren i Jerusalem. De olika sträckorna finns beskrivna och några mitt emot det egna huset. Pastor Eric Nilsson, Näsåker, hade visat på hur viktigt det var att inte släppa igenom fienden genom sitt eget liv och visade på ”de små rävarna” som fiender. Kan det vara så att vattnet, som stod som en ”mur” till höger och vänster vid uttåget ur Egypten är en metafor för frälsning sen också? Kan det vara så att det inte är så noga längre vad frälsning från synd och slaveri innebär? Är det självklart och har blivit lite slentrian att gå i kyrkan?
Ja, detta var på tal om en kall, blåsig och regnig sommar. Jag är en del av kollektivet. Också jag har syndat, som inte aktat på Guds ord…

Satan

Satan är inte värd någon bloggpost. Ändå skall det bli en eftersom hans namn nämns så ofta i dagens samhälle. Det kan väl vara intressant, att veta att den åklagare, som trädde fram inför Gud en gång för att få Job på fall heter Satan. Det är åklagare på hebreiska språket.

Det kan väl vara intressant, att veta att samme Satan frestade Jesus i 40 dagar öknen. Men Jesus kan vad det står i alla skrifter om honom. Han kan och kunde vad det dessutom stod. Att ta ut en bibelvers ur sitt sammanhang och missbruka det kallas till och med för ”som Fan läser bibeln” i dagligt språkbruk.

Vi läser i Gamla testamentets böcker med översättning från hebreiskan. När Jesus uppstått från de döda och farit tillbaka till himlen, där han kom från så blev det en dag hög tid att skriva ner berättelserna om Jesus. Det fanns många ögonvittnen. Det fanns de, som vandrat med honom de tre åren. Berättelserna i de fyra evangelierna läser vi översatta från grekiska språket. Anden förde Jesus ut i öknen. Där frestade Djävulen honom under 40 dygn. (Lukas kap. 4:1-13)

Det är mycket intressant, att få vara med i ”Anta Utmaningen” en stor sluten grupp på Facebook, som följer olika bibelläsningsplaner i egen takt (nästan). Vem som helst får anmäla sitt intresse att vara med. En dag skrev Jonas Bergsten om en bibelvers, som han undrat mycket över. Jag har fått hans löfte att ha med det här.

Det gäller Satan och detta ”snart”, som är så svårt att förstå i vissa bibeltexter:

”En vers som under lång tid förbryllade mig var Rom 16:20: ”Fridens Gud skall snart krossa Satan under era fötter.” Fantastiskt löfte, men hur snart är det segern ska vinnas? Är det imorgon, om ett år, eller på den yttersta dagen?

Det var först jag och Liselotte bodde i USA en period, och församlingen i San Diego som vi tillhörde fick besök av Rick Renner, en expert på nytestamentlig grekiska, som bitarna föll på plats. Jag är så tacksam till bibellärare som förklarar och inspirerar, men också ger ut nycklarna för hur man själv kan tränga djupare in i Ordet.

Paulus beskriver ofta den andliga kampen med bilder från den romerska armen. Det grekiska ordet för ”snart” beskriver hur romerska soldater marscherade med korta snabba steg. När deras spikbeklädda läderskor med metallbeslag stampade mot de stenbelagda romerska gatorna skapades ett omisskännligt ringande ljud som hördes lång väg. På samma sätt som vi idag väjer för ett utryckningsfordon med påslagna sirener betydde det här ljudet: gå undan, romerska soldater på väg. En romersk soldat stannade inte för något eller någon, det skulle vara en förödmjukelse för hela armen. Om ett barn eller en äldre person inte hann undan fortsatte man rakt fram, och krossade personen under sina fötter.

Bilden som Paulus målar upp är att om djävulen är så dum att han kommer i vägen för en grupp kristna, krossas han under deras fötter. I Romarbrevet som behandlar så många viktiga doktriner nämns djävulen bara en gång i förbifarten och det är i den här versen. Hans plats är det lilla utrymmet som finns mellan fotsulan och marken under den kristne!

Guds titel här är inte ”Härskarornas Gud” utan ”Fridens Gud”. Det är inte volymen i bönen, utan djupet i Gudsrelationen som avgör om vi segrar över ondskan. Förutsättningen ges i versen innan (v19) – lydnad och helgelse. En troende som har kommit in i Guds frid, som marscherar framåt i Guds takt, som varken gör för mycket eller för lite utan vandrar i förutberedda gärningar – den kristne kan leva ett segerrikt liv!” Slut citat

No more

Fortsätter lite på ämnet (H)järnkoll. Sökmotorerna visar på mina inlägg tidigare i ämnet till höger i en spalt. Via Facebook får jag nya uppgifter angående sammanhanget, som jag tillhört. Inläggen dyker upp och nu är det NO MORE – bältesläggning inom psykiatrin. En av de två initiativtagarna till tråden på Facebook slutar där efter många års intensiv kamp mot övergrepp inom psykiatrisk vård.

Det var genom Anneli Jäderholms mod att trotsa felaktig vård, som jag fick mod att gå ut. Som sagt. Senare blev det ”pins” i silver föreställande en bältesnyckel ”Silvernyckeln”. Den berättelsen är gripande. Efter en av Anneli Jäderholms föreläsningar kom en pensionerad skötare fram och erbjöd henne den bältesnyckel, som han använt i tjänst och hade kvar. Vi fick en bild av den senare. Ja, så såg en bältesnyckel ut, som jag minns det på 50-talet. Den borde höra till det förgångna! Mina minnen borde jag lägga bakom mig! Eller? Vem tänker ta över efter Anneli Jäderholm?

Visst! (H)järnkoll lär fortsätta och duktiga attitydambassadörer skriver inlägg på Facebook. Det går att säga NO MORE till mer än felaktiga bältesläggningar inom psykiatrin och felaktiga tvångsinjektioner. Det första jag fick lära mig genom Anneli Jäderholms undervisning var, att jag måste vara klar själv med min bearbetning av traumat. Publiken vid ett eventuellt föredrag skulle inte vara terapeut. Som jag minns kritiken kom min ilska fram mot den behandling, som jag fått på 50-talet. Den kritiken har jag kommit ihåg och fått långt tidigare.

”Det går inte att hjälpa någon om man inte är hjälpt själv.”

Det finns mer att säga i ämnet (H)järnkoll. Den kunskapen förmedlade Paulus på sin tid. Han skrev, att det goda han ville det gjorde han inte. Men det onda han inte vill det gjorde han. Svårt att kalla det sagor som står i bibeln.

”Jag arma människa! Vem skall hjälpa mig?”

Det är dagens poäng. Psykiatrin och sjukvård över huvud taget vill inte ha med denne Jesus att göra. För han är det svar som Paulus gav. Han tog på sig den dom, som skulle drabba oss egentligen. Och erbjöd oss frihet! Men hellre all slags nyandlighet, som leder till fördärvet?

”En trappa leder någonstans…”

Foto av en annan duktig attitydambassadör inom (H)järnkoll: Madelein Larsson Wollnik

(H)järnkoll

Det var länge sen jag skrev något om (H)järnkoll. Det beror på att jag inte är någon attitydambassadör där längre. Kvar finns möjligheten att äta och ha gemenskap i Stiftelsen Gyllenkrokens lokaler. (Vi göteborgare lär inte tala om Stockholm :-)) Kvar är att dricka kaffe tillsammans med medlemmar i IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom) några timmar någon lördag. Jag tar för mig och kommer att fortsätta med det. Tror jag.

Och varför skulle jag sluta att ställa frågan: ”Vem är du?” och ”Hur har du det i livet?” Så många härliga, ödmjuka, kunniga människor, som jag mött sen jag gick ut med min egen gamla historia. Vilket teamarbete jag fått vara med om! Kända och okända har stöttat min vilja att vara med. Och jag har velat stötta de, som jag mött. Vad är friskt och vad är sjukt?

Här kommer poängen, om jag fattat rätt. Det är ett stort psykiskt lidande att ha någon slags fobi. Det ordet borde inte missbrukas! Vi borde lära oss lite mer om varandras bördor.

En präst ledsnade totalt på missbruket av ordet fobi och prövade sig själv sakligt. Sen blev det ironi och humor i en bloggpost. Ja, den prästen måste ju anmälas! Han är inte lämplig i sin tjänst! Han är inte solidarisk. Med vem är frågan.

Nej, jag är inte attitydambassadör längre och undrar fortfarande, om det är tillåtet att vara kristen och tro på bibelns Gud. Får jag ha en egen uppfattning?

”Hur fobisk är jag?” Det frågar sig prästen.

Positivet

Ute regnar det. Det har regnat i natt också. Det gick inte att sova sen dess. Det vill säga klockan 3. Så jag kollade lite på andras bloggar och hamnade i Norrland. Hur kan någon vara kritisk till Norrland var frågan. Ja, så har vi detta negativa tänk söder över om flyktingars placering i Norrland…

En dag för några år sen kom en äldre väninna på besök. Och jag berättade genast om förändringen i mitt liv som var tänkt med orden:

”Nu skall jag bli positiv och tacksam!”

Hennes kommentar kom blixtsnabbt:

”Ja, bara vi känner igen dig sen.”

Det är inte lätt att se sig själv utifrån. Det är inte många, som vågar anmärka på mig. Så nu är det skrivet. Göteborgs stad skulle ”förtäta” och det kom planer och ritningar på stora planscher. Det gäller att förbereda sig på förändringarna. De skulle ta en del av ”lilla skogen” för nya hus. Nya namn måste till för nya gator. Var fanns denna Positivgatan, som nämndes gång på gång.

En dag bestämde jag mig för att ta en promenad och ta reda på detta och gick runt i området och frågade de som jag mötte. Ingen visste och jag fick vända tillbaka hem och söka via datorn. Tänkt och gjort och det var den första gata, som jag gått över hemifrån. 🙂

Nu ser jag skyltarna bättre. Bara jag vänder blicken lite uppåt så finns en stor banderoll över promenadvägen: ”Här börjar Positivet”. Då vet jag, att jag är på väg hem och in i barnens stora lekpark. Allas gräsmattor finns som förut och lilla skogens barn har hunnit att fylla 50 år och väl de. De var först att bo i höghusen i detta område och hittade på sina lekar mest själva. Fast det fanns visst en lektant.

Positivet

Regnet gör ett uppehåll eller också inte. Var det inte positivt att vara så negativ, som jag varit i många av mina bloggar? Är det negativt att påpeka andras fel gång på gång? Får jag inte tala om var skon klämmer? Är det ärftligt med en liktorn?

Nostalgi

Tankarna går till en artikel i tidningen Dagen för några år sen om den äldre damen som bloggar. Barnbarnen gjorde iordning en plats för henne att berätta på för dem. Och bilden av nybakade bullar väcker så många minnen.

Och jag minns sången: ”Gamla farmor skrynkig är och grå. Böjd och stapplande hon synes gå. Livets börda trycker henne nu. Fordom var hon ung och rask som du.” Det stämmer inte nu för tiden! Det som stämmer är andra versen: ”Men hon har ett hjärta ömt och gott. Ack om du det hjärtat kände blott. Skulle du som nu blott ytan ser Älska farmor mycket, mycket mer.”

Liten fikastund

En kollega som bloggare med ett fint uttryck och i min ålder!

Så jag bestämde mig för att bjuda på ett av mina fina minnen ”hemifrån” idag. Det var helt naturligt, att mina gamla föräldrar lämnade denna världen för en bättre. Det var inte naturligt däremot för mig att mista kontakten med min hembygd. Den sorgen tog jag ut i förskott. Alldeles i onödan. Skolan fanns ju kvar och barnen! En dag blev jag bjuden att följa med dem. De skulle få se hur det gick till förr utan tvättmaskin, utan elektrisk spis, utan oljepanna!

Så nu bjuder jag på det jag kallar för min ”sjukdomsvinst”. Jag kunde inte arbeta på grund av min ryggsjukdom men hade min kamera och lärde mig svart/vitt från grunden. Gissa om jag njuter av att se generationerna tillsammans! Allt är inte färg! Svart/vitt är så vackert.

Barnen fick se hur det gick till att koka lut (tvättmedel), som här hos Elisabet. Erland hade huggit veden innan.

De hade varit hos Evie och sett gamla tiders tvättbräda och är på väg att se och höra mera.

De fick se vedsågning med en person eller med två bakom gemensam såg.

Och de fick se hur mattorna skurades på knä vid ån.

Barnen fick höra de ”gamle” berätta och jag fick vara med. Tack till Åsaka och Björke Hembygdsförening och Barbro Andersson, som bjöd mig att vara med. Året var 1987.

En dag vill kanske mina syskons barnbarn och barnbarnsbarn vill veta hur det var förr.

Eller att jag kan få berätta för Gabriel och hans mamma hur det var i Norra Björke en gång för länge, länge sen…

Jag har inte varit gammal förut…

Ett nytt skämt från min sida som ursäkt på min tjatighet:

”Jag har inte varit gammal förut!”

Hur längre nu det skämtet skall hålla? I vart fall är det en mycket obehaglig upptäckt detta med glömskan och frågan: ”Vad gjorde jag igår?” Eller detta att läsa en tidigare bloggpost och undra: ”Har jag skrivit detta?” Så ser jag i statistiken till höger, att jag har samma rubrik två gånger: ”Kvalificerat struntprat”. Det visade sig, att detta varit aktuellt mer än en gång och gäller min otålighet över vad andra skrivit. Som om inte jag håller på med struntprat?

Frågan är om jag skall sluta blogga eller försöka tänka till. Vad är det jag vill förmedla? Visst vill jag vara skärpt och ha ordning och reda i tankesystemet? Hur går det till när andra förvillar mina sunda tankar? Kommer med andra infallsvinklar…

Egentligen kan jag tekniken med ”Här” för att länka äntligen! Men det tog tid och blev många misslyckanden med hjälp av HTML. Nu behövs inte den kunskapen alls. Tekniken är inbyggd i datorns program. Jag behöver bara tänka till från bibelns början till bibelns slut. Min fråga har varit. ”Vem är hon som följer honom utan att se vägen ända fram till målet?”

Visst! Det skulle kunna bli ordning och reda på mina bloggposter med början på Eva i Edens lustgård och sluta med bruden i Uppenbarelseboken. Vem är hon?

Och vem är jag som följer honom?

Om jag inte vore så bekväm, så skulle jag kunna göra ett nytt försök att berätta.

Livets efterrätt

De talar om livets efterrätt. Somliga. Nu har jag hört det så många gånger, att jag fattar innebörden för jag har nästan i ett nu fått några barnbarn. Det är minsann inte bara att gå och längta år efter år och vara avundsjuk på de andras.

Mitt första barnbarn fick jag via Mr Facebook, som jag kallar honom. Fortfarande tänker jag i ”han” och ”hon” och är inte intresserad av förändring i svenska språket. (Teknik är manligt för mig och alldeles särskilt datateknik.) I en sluten grupp berättade jag om längtan efter barnbarn och en adopterad kille anmälde sitt intresse. Det fattades en ”farmor” för honom. Jag har inte skött förtroendet sen dess. Han älskar rollspel och det begriper jag inget av. Blir blyg och bortkommen inför allt okänt. Men vi ses på Facebook.

En dag fick jag höra en tjej berätta om sina böner till Gud. Hon skulle byta stad på grund av sin utbildning. En sådan bön hade jag aldrig hört någon ung människa be. Hon bad till Gud, att få träffa gamla människor. Ja, så fick hon bönesvar och träffade bland andra mig. Hon bad inte, att få bli någons barnbarn. Det behovet fanns inte.

Så nu sitter jag här och undrar om jag inte fått ett barnbarnsbarn också. Jag har åldern inne för det. På baksidan av höghusen, där jag bor finns en stor lekplats någorlunda inhägnad men inte tillräckligt. En dag mötte jag en liten kille i 4-årsåldern. Vem kunde tro, att jag skulle kunna uppskatta asfalterade promenadvägar en dag? Nu passade det både honom och mig. Han kom på en liten trampbil just på väg från lekplatsen. Jag var på väg hem med min fyrhjuling. Det heter finare på engelska men gåstol på danska. Detta första samtal blev inte så lyckat, för han ville inte vända tillbaka. Vissa är framåt och tänker själva redan som barn. Jag fick skynda mig efter en ”lektant”. Så fick hon en liten springmarsch.

Jo, det finns en liten mur runt lekplatsen men inga grindar. En annan dag var han vid muren och frågade vänligt, om jag kunde hjälpa honom. Han hade skadat sig, sa han. Så frågade jag var och han pekade på det stora föremålet att leka i. Sagt och gjort. Han kröp över muren och jag fick blåsa på hans knä. Det var så, att jag måste fråga var skadan var först trots att jag ser mycket bra. Sen kilade han tillbaka över muren och det känns, som att jag fått ett barnbarnsbarn. Vi var nöjda båda två. Skadan gick över med lite blås.

Tillbaka till mina ”barnbarn” då. Det är inte vilka som helst utan bara några, som är intresserade av att jag läser bibeln för dem. Jo, de får läsa också men efter mina förslag. Det får tänka själva också. Efter ett par terminer vågar de säga emot mig och ber om lite struktur över min undervisning. En kvinna skall ju inte undervisa, så varför blev det jag? Som sagt. Jag älskar Paulus mer än någon annan. Han var också ensamstående och föredrog det i väntan på Jesu återkomst.

Visst är jag intresserad av ”han” och ”hon” och vägrar skriva ett neutrum. Kyrkan är ”hon” men församlingen är ”den”. Håll med om att detta är intressant! HERREN är EN och ”hon”, som följer honom är bruden Israel och församlingen. Kroppen är en med många delar men huvudet är ett och det är Kristus. Detta tål att meditera över i aposteln Paulus undervisning. Han är suverän, när det gäller bildspråk och utläggningar! Två kyrkor i sten kan inte bli en kyrka men två församlingar kan fira gudstjänst i samma lokal! Tolkningsmodeller kan vara flera men roten är helig och kan inte bildas en gång till. Israel är där från början och vi hedningar är inympade och skall inte förhäva oss.

Skall vissa grenar tala om sig på grund av sitt kön och sin kallelse och sitt ämbete? Både män och kvinnor kan få barnbarn i en viss ålder. Den som inga barn har kan få fler än den som har en man. Enligt bibeln. Det gäller att se barnen tror jag.

Ironi och självironi

”Det är svårt med ironi i texter, när det inte går att följa kroppsspråket.” Så sa han, som gav mig synpunkter på mitt skrivande och min rubrik till min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” (Utgiven första gången år 2011)

Det är inte ironi. Det är sant! Jag blev stämplad för livet med en sinnessjukdom, då jag var 20 år drygt. Det står i den sjukjournalen bland annat, att jag påstår, att jag är frisk. Det fick jag inte tro! Jag skulle fortsätta att vara inlåst och tvångsmedicinerad men jag var i obalans och växlade i humör. Det går att vara frisk på olika sätt och i kärnan.

För att dölja alla mina sår efter den behandlingen blev jag ironisk, självironisk och sarkastisk. Men detta är ingen ironi, inget skämt! I morse skrev jag på Facebook i min tidslinje: ”Sitter här och funderar över det oandliga i att rekommendera sig själv (ur Peter Halldorfs undervisning). Men nu är det bråttom för min del och jag skulle vilja bli mentor åt en kvinnlig präst. Denna präst bör vara ödmjuk och låta mig få tro, att jag har rätt. För rekommendationer hänvisas till Sofia Camnerin på grund av min stora högfärd, att jag sett henne IRL och tidigare samtalat med henne i Skutan, Svenska Missionskyrkans hemsida tillsammans med lika f.d. Svenska Baptistkyrkan.” Slut

Varför just Svenska Kyrkans präster? Jo, därför att jag undrar över hur de klarar all press från den grupp, som kan rätt bibeltolkning. Inom frikyrkan har inte denna press förekommit på samma sätt. Nu finns det på agendan – en bloggpost av Mikael Karlendal före detta pingstpastor numera inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen:

Kvinnor i ämbetet

Mer än en gång har jag berättat, att de teologiska debatterna förvirrar mig. Så fick jag rådet, att låta bli att läsa Dag Sandahls blogg. Det rådet tänker jag lyda. Två kyrkor i sten kan inte bli en kyrka. Två församlingar kan fira gudstjänst inom samma lokal däremot. En logiskt tänkande kan även en kvinna ha. Och jag tror, att jag är rätt. Kvinnor som vill undervisa bör uppmuntras. Undervisa i hemmet! Och hemmet kan vara ”det andliga”.

Och på tal om titeln till min bok, som blev film och visas i Familjevårdscentrums regi och Stiftelsen Gyllenkroken…

Reklam för filmvisning av ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” bland andra filmer 16 – 18 okt

En hal trappa

Nu vill jag ha en tredje bloggpost om trappa. Det började med min irritation att ”stegen” i Jakobs dröm skulle heta ”trappa” i den nya bibelöversättningen Bibel 2000. Det var år 1998, som jag fick träffa en av flera bibelöversättare privat. Jag kunde inget och kan fortfarande inget av svårigheten att välja rätt ord på svenska från grundtexterna. Sen dess har det varit mycket av irritation inom mig för att jag inte har förkunskaper. Varför väntar de inte på mig? Jag vill ju hänga med och förstå!

Så har jag undrat mycket över hur kvinnliga pastorer och kvinnliga präster orkar med alla rätta tolkningar i svåra bibeltexter. Sagt och gjort. Jag skrev till ytterligare en kvinnlig präst och frågade hur hon orkar med allt motstånd från de rätt-tolkande prästerna. Och svaret kom:

”Jag är trygg i min kallelse och vill berätta om Jesus till människorna.”

Men det har inte jag varit utan lättirriterad – lätt att provocera. Där kommer den hala trappan in: ”På vägen uppåt skyndar jag och hinner högre dag för dag…” Jag har inte varit så här gammal förut och tappar ord så lätt. Idag kom ordet. Märker du? Först när jag citerade denna gamla sång visste jag att ett ord var fel. Kunde inte hitta det i minnet. Nu dök det upp. Jag strävar inte. Jag skyndar.

Trappan upp till soluret i Botaniska trädgården i Göteborg kan vara hal vintertid. Jag kan inget om detta solur. Det återstår att ta reda på. Vem vet, det kanske är något från hednatiden i Sverige? När Abram fick kallelse att dra ut från landet Ur, så var det från avgudadyrkare. De dyrkade bland annat solen – det skapade framför Skaparen. Calle Öst sjöng på sin tid: ”Vi skall fara bortom månen, vi skall fara bortom mars…”

En trappa leder någonstans men kallelsen leder ända fram bortom hela stjärnevärlden till och med. Nu är jag också trygg i min kallelse som kvinna. Männen får fortsätta att tro på ett ämbete endast för män.

”Jag vet på vem jag tror!”