Livets efterrätt

De talar om livets efterrätt. Somliga. Nu har jag hört det så många gånger, att jag fattar innebörden för jag har nästan i ett nu fått några barnbarn. Det är minsann inte bara att gå och längta år efter år och vara avundsjuk på de andras.

Mitt första barnbarn fick jag via Mr Facebook, som jag kallar honom. Fortfarande tänker jag i ”han” och ”hon” och är inte intresserad av förändring i svenska språket. (Teknik är manligt för mig och alldeles särskilt datateknik.) I en sluten grupp berättade jag om längtan efter barnbarn och en adopterad kille anmälde sitt intresse. Det fattades en ”farmor” för honom. Jag har inte skött förtroendet sen dess. Han älskar rollspel och det begriper jag inget av. Blir blyg och bortkommen inför allt okänt. Men vi ses på Facebook.

En dag fick jag höra en tjej berätta om sina böner till Gud. Hon skulle byta stad på grund av sin utbildning. En sådan bön hade jag aldrig hört någon ung människa be. Hon bad till Gud, att få träffa gamla människor. Ja, så fick hon bönesvar och träffade bland andra mig. Hon bad inte, att få bli någons barnbarn. Det behovet fanns inte.

Så nu sitter jag här och undrar om jag inte fått ett barnbarnsbarn också. Jag har åldern inne för det. På baksidan av höghusen, där jag bor finns en stor lekplats någorlunda inhägnad men inte tillräckligt. En dag mötte jag en liten kille i 4-årsåldern. Vem kunde tro, att jag skulle kunna uppskatta asfalterade promenadvägar en dag? Nu passade det både honom och mig. Han kom på en liten trampbil just på väg från lekplatsen. Jag var på väg hem med min fyrhjuling. Det heter finare på engelska men gåstol på danska. Detta första samtal blev inte så lyckat, för han ville inte vända tillbaka. Vissa är framåt och tänker själva redan som barn. Jag fick skynda mig efter en ”lektant”. Så fick hon en liten springmarsch.

Jo, det finns en liten mur runt lekplatsen men inga grindar. En annan dag var han vid muren och frågade vänligt, om jag kunde hjälpa honom. Han hade skadat sig, sa han. Så frågade jag var och han pekade på det stora föremålet att leka i. Sagt och gjort. Han kröp över muren och jag fick blåsa på hans knä. Det var så, att jag måste fråga var skadan var först trots att jag ser mycket bra. Sen kilade han tillbaka över muren och det känns, som att jag fått ett barnbarnsbarn. Vi var nöjda båda två. Skadan gick över med lite blås.

Tillbaka till mina ”barnbarn” då. Det är inte vilka som helst utan bara några, som är intresserade av att jag läser bibeln för dem. Jo, de får läsa också men efter mina förslag. Det får tänka själva också. Efter ett par terminer vågar de säga emot mig och ber om lite struktur över min undervisning. En kvinna skall ju inte undervisa, så varför blev det jag? Som sagt. Jag älskar Paulus mer än någon annan. Han var också ensamstående och föredrog det i väntan på Jesu återkomst.

Visst är jag intresserad av ”han” och ”hon” och vägrar skriva ett neutrum. Kyrkan är ”hon” men församlingen är ”den”. Håll med om att detta är intressant! HERREN är EN och ”hon”, som följer honom är bruden Israel och församlingen. Kroppen är en med många delar men huvudet är ett och det är Kristus. Detta tål att meditera över i aposteln Paulus undervisning. Han är suverän, när det gäller bildspråk och utläggningar! Två kyrkor i sten kan inte bli en kyrka men två församlingar kan fira gudstjänst i samma lokal! Tolkningsmodeller kan vara flera men roten är helig och kan inte bildas en gång till. Israel är där från början och vi hedningar är inympade och skall inte förhäva oss.

Skall vissa grenar tala om sig på grund av sitt kön och sin kallelse och sitt ämbete? Både män och kvinnor kan få barnbarn i en viss ålder. Den som inga barn har kan få fler än den som har en man. Enligt bibeln. Det gäller att se barnen tror jag.