Förord

Drömmen har funnits under alla år sen den stora kraschen. En tom predikostol stod kvar på en stor äng, som om det varit ett friluftsmöte dagen innan. Området var nytt för mig och hela situationen. Jag ville bara ut på en promenad och visste inte att det var ett skjutfält förrän en man ropade på mig och frågade, om jag inte sett varningsskylten.

Nej, jag hade bara sett den övergivna predikostolen och gripits av en längtan att få predika. Detta var i Åby utanför Norrköping år 1957. Jag var myndig det vill säga drygt 21 år.

”Det kunde gått illa,” sa hemvärnsmannen. Det kunde inte gått värre än det redan gjort för mig! Nästan sextio år senare lever minnet kvar av en predikostol på ett skjutfält och lusten att få berätta om Guds kärlek genom allt.

Det har blivit många bloggar huller om buller under årens lopp skrivna spontant utan manus, utan att ta kopior. Så det gör jag nu tar på kopior av det, som du som läsare klickat fram. Det finns en röd tråd. Det finns ett rött snöre. Det finns ett blodomlopp…

Barnavännen år 1935

P.S. Texten på framsidan i söndagsskoltidningen från år 1935 lyder under rubriken: Ett underbart möte
”Och han uttydde för dem, vad som i alla skrifterna var sagt om honom —
han gick in och stannade kvar hos dem. —
Och när han låg till bords med dem, tog han brödet, välsignade det och gav dem —
då öppnades deras ögon och de kände igen honom,—
men då försvann han ur deras åsyn.” 
Ur Lukas kap 24:13-32  D.S.