Personliga reflektioner – Sida 20 – Gunnels plats i rymden

Joh. 3:16

Tänk, att jag kunde med att fråga teologer vad en kontext är för något! Det var runt 10 år sen. Jag har fått lära mig att ”och” är ett bindeord. ”Men” är ett delningsord. I Psalmer och Sånger, som är gemensam sångbok för flera frikyrkor finns de föreslagna predikotexterna för de tre årgångarna. (Andra utgåvan 1987 har jag.)

Plötsligt fick jag se ett ”och” som början på den föreslagna evangelietexten för den söndagen. I bibeln står det ”men” och skiljer två händelser från varandra. Och jag skulle predika! Utan teologiska förkunskaper…

Så går tankarna till alla segelbåtar på väst- och östkusten, som har Joh. 3:16 på sitt stora segel. Ja, det är ett sätt att evangelisera om alla kan versen utantill, som man bör kunna. Det är bra, att inte veta vad en kontext innebär kanske, för det finns en vers före Joh.3:16 och en vers efteråt. Versen och verserna efteråt är inte trevliga. Så då räcker det att kunna den i mitten. Den viktigaste.

Plötsligt kommer jag att tänka på det ord, som jag stavat på för att kunna imponera med kunskaper, som jag inte behärskar: apokatastasis.

Minnet flyter upp från ändlösa debatter om kristen tro mellan åren 2000 – 2004. Det var totalt meningslöst att kunna Joh. 3:16 utantill och citera. Där fanns alltid någon som påstod, att Guds kärlek var villkorad. Vaddå villkorad? Jo, debattmotståndaren kunde verserna efteråt:

”Ty inte sände Gud sin son för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom…” Så enkelt var det nu inte med Guds kärlek att frälsa hela världen. Det kommer en fortsättning med dom över den som inte vill tro på Guds son!

Jaha. Budskapet är givet från sändare till mottagare. Och mottagaren måste tänka själv! Inte nog med det. Det finns en vers före denna stora kärlek. Det finns en historia bakåt i tiden om en orm, som hängdes upp på en påle i öknen. Den som såg upp på den kopparormen kunde bli räddad undan döden och blev det också. De som framhärdade i olydnad dog.

Inte nog med denna stora räddningsauktion i öknen för ett stort folk Israel. De gick vidare genom öknen till ett givet löftesland undan Faraos träldomspiska. De var på väg och bar med sig denne kopparorm, som räddade livet på de som varit olydiga och trotsiga. Bara någon generation senare var allt glömt och kopparormen blev en avgud med motsatt verkan. I bibeln heter han Nehustan. (Finns att läsa om i 2 Kungaboken 18) Det är lätt att glömma en poäng och ändra budskapet.

Nu är vi där år 2017 och ändrar lite här och lite där i bibelns budskap. Kvar är Guds kärlek men inte versen före eller efter. Nehustan nu för tiden heter, att det ordnar sig nog och Gud blir allt i alla till slut. Med ett längre namn: Apokatastasis.

Så älskade Gud. Så nonchalanta kan vi vara utan att svara ens på inbjudan.

Citat ur Joh 3:14-18 (Svenska Folkbibeln)

”Och så som Mose upphöjde ormen i öknen måste Människosonen bli upphöjd, 15 för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. 16 Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.”

Döden som ingen talar om

”Döden ingen talar om” är titeln på Ulrika Jannert Kallenbergs debutbok. Författaren är född år 1948 och självbiografin kom ut 2015. Under ett helt liv har författaren försökt lägga sitt pussel varför hon inte fått tala om sin pappa, som dog när hon var 4 år. Eller ställa frågor… Den boken rekommenderar jag och viker inte en millimeter ifrån att det finns psykisk ohälsa, som leder till död. Detta är en relativt ny kunskap för mig, som jag fått ord på av de drabbade – de som lever i farozonen.

Som information får läsaren veta, att det fanns en lapp – ett kort meddelande att pappans självmord var bäst för hans barn och honom i ett nu. Döden är inget bra samtalsämne. Döden är mest ett enda stort hot. Så jag ber inte om ursäkt för att jag vill skriva om detta ständiga hot. Sjukdomar som leder till döden drabbar både barn och unga, medelålders och gamla. Fysiska sjukdomar går att samtala om men det är svårare att samtala om livsleda och självmordstankar. Jag själv har lyssnat men inte haft någon tröst att komma med. Det går inte, att skaka av minnen av de nödrop, som jag har hört innan. Skall jag stanna i en maktlöshet eller våga lyssna en gång till?

Nedräkningen har börjat till skärtorsdagen år 2017. Det är 13 dagar kvar. De vill jag ta vara på som har ett långt liv bakom mig och håller på med utvärdering. Vägen går framåt trots detta. ”Vägen” hamnade jag på direkt som barn. Radion stod på en viss tid på tisdag eftermiddag, om jag inte minns fel. Varje fastetid läste biskop Manfred Björkqvist stycken ur Jesu lidandets historia – passionshistorien. Märkligt minne av hans röst och läsning. Allra djupast gick texterna, psalmerna och sångerna påsken år 1952.

År 2000 blev jag medveten om tolkningsmodeller och teologers ifrågasättande av bibeln som Guds ord. Så länge hade jag kvar min egen uppfattning, att teologer tror på bibeln. Det tror jag inte längre. Många tror på sin egen tro. Det gör väl jag också. Filosofer lär uttrycka det med: ”Det som är sant för dig är inte sant för mig.” Det låter ju bra. Bättre är om sanningen håller ända in i döden och över floden.

Störste teologen genom tiderna är väl aposteln Paulus. Det blev hans livsuppgift att förklara för oss hedningar i motsats till de som är födda judar, att Jesus är den Messias som alla skrifter (=Gamla Testamentet) talar om skulle komma. Det går inte att prata bort att Jesu död på korset var ruskig, blodig, grym och obegriplig. Han var Lammet, som blev slaktat för våra synders skull. Hånet och föraktet var lagt på honom för att vi skulle få frid. Hur förklarar man ”näpsten” för nutidsmänniskor? Hur vågar någon följa Jesus nu i bibeltexterna dag efter dag fram mot Jerusalem och korsdöden?

Döden som ingen talar om. Är detta sant? Vågar du? Vågar jag?

Det var före Hibernalen

Dagarna går. I morgon har det redan gått en vecka sedan samtalet om gamla tiders vård på sinnessjukhusen i Sverige i ”Sagorummet” på Frölunda bibliotek. Jag vet inte hur många gånger jag hört uttrycket ”före Hibernalen”. Med andra ord kom det en tid då all personal fick en egen ”Frälsare” på heloroliga avdelningar. Det var år 1956, som jag tvingades lyssna och försöka lära in något av systemet. Men som sagt: Det var först år 1978, då konstvetaren Irja Bergström kom ut med sin doktorsavhandling, som jag fick en aha-upplevelse om flytten mellan olika avdelning för patienterna. Boken handlar om Ester Henning, som var inlåst mest hela sitt liv och vårdad.

Söndagen den 19:e mars hade ”Kampen mot ondskan” som rubrik över de föreslagna bibeltexterna under kyrkoåret. Är ångest det samma som ondska i samma mening som ondskan i alla krig i Gamla Testamentet? Min fråga gick vidare i morse till en exeget.

Till dess svaret kommer om olika bibeltexter, så måste jag tåla mig.

Den 23:e mars. Då svarar jag själv. Det var rubriken som inte stämmer med föreslagen predikotext från Markus kap 9:14-32. Eller stämmer det, att vi kämpar men misslyckas? Det stämmer inte, att vi ser ett stumt barn, som får anfall som ond! Så det är svårt för barnet som drabbats. Det är svårt för de anhöriga. Vem känner inte igen sig i frågan till Jesus i ett annat sammanhang:

”Är det denne som syndat eller hans föräldrar?” ”Vad ont har jag gjort som drabbas av sjukdom?” Det är nyttigt att läsa de föreslagna bibeltexterna i kyrkoåret. Texten från Gamla Testamentet handlar om Baalsprofeterna som var 500 mot en Elia ensam troende på Israels Gud som ende guden. 1 Kungaboken kap 18: 26-29, 36-39.

Bibeln texter är urgamla och samtidigt lika aktuella. Det var dit jag ville komma att kampen är lika komplex nu som på bibelns tid. Kan Israels Gud hjälpa idag och befria en lidande, kämpande människa?

Kemiska tvångströjor

”Två väldiga strida om människans själ…”

Idag avslutas Psykiatrikonferensen 2017 i Göteborg. Jag har läst igenom den långa listan av talare, som var kallade. Konferensen har pågått från och med måndagen. Igår kväll stod en ensam man med sitt plakat: ”Sluta sjukförklara! Lyssna på patienterna”. De två som kämpar mot varandra är inte jämbördiga.

År 1989 var konstvetaren Irja Bergströms doktorsavhandling om Ester Henning klar och kom ut. Den hade jag väntat på under alla åren, som den var på gång. Ämnet intresserad mig i allra högsta grad men skamkänslorna hindrade mig att berätta, att jag också varit inlåst.

Genom denna gedigna avhandling, som jag sträckläste, fanns systemet beskrivet. Äntligen började jag ana hur det gick till på stora sinnessjukhus och innan intagningen av en förvirrad person. Även om någon hittade en sjuk människas kunskap och värde, så var det för sent. Ester Henning var inte kontaktbar vid författarens enda möte med henne. Hon dog utan att få hålla i denna viktiga dokumentation och delvis upprättelse.

Två väldiga strida om människans själ. Fortfarande och i olika sammanhang. Det är bara att googla på Psykiatrikonferensen 2017 och läsa alla namnen på föreläsarna inom psykiatrisk vård och jämför obalansen! Vad förmår den ensamme mannen med sitt plakat igår kväll med sitt:

”Sluta sjukförklara! Lyssna på patienterna!”

Kemiska tvångströjor eller någon som vågar och vill lyssna tillräckligt länge? På måndagskvällen fanns en liten dialog på Kulturhuset i Frölunda i Sagorummet mellan de två representanterna: en före detta intagen, inlåst och illa behandlad trött 20-årig sjuksköterskeelev år 1956 och en pensionerad psykiater. De kom att handla om två människors olika förflutna. Vi hade först sett dokumentären: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Sen var det tillfälle för frågor. Inte bara mellan oss två.

Boken med samma namn finns att köpa på Adlibris (några veckor till eller genom mig). För min del har jag drömt om att få en dialog med personal inom psykiatrin men ack så lång vägen är kvar för mig till att lyssna på en annans åsikt.

Den 18:e mars

Jag får frågan vart jag vill komma och varför jag inte lämnar det bakom mig, som hände mig på 50-talet. Svar: Därför att det fortfarande förekommer psykisk våldtäkt inom den psykiatriska vården. Psykiskt våldtäkt innebär att den sjuke blir totalt överrumplad av bältesläggning, tvångsinjektion och senare diagnoser. Detta innebär att personal övergår sina befogenheter, trots att det bara är läkare, som får ordinera bälte. Diagnoser skall omvärderas och ordinationer. Utomstående saknar kunskap om hur det kan gå till bakom låsta dörrar och tror att den typen av behandling hör till 1800-talet nästan. Svar på nästa fördom: Medicinerna numera är så bra att långbad i ömsom kallt eller varmt vatten inte behövs längre som annat exempel. Eller insulinchocker…

Medicinerna kan bli en kemisk tvångströja numera.

Många blir befriade av att äntligen men sent i livet få rätt diagnos på det som varit svårt att förstå. För min del fick jag äntligen rätt diagnos av en ortoped i tjänst, när jag fick ett kraftigt ryggskott. Ortopeden berättade utförligt om vad han såg och om hur min framtid skulle bli med denna svaga rygg. Då hade det gått 11 år och jag var arbetsterapeut i tjänst. De starka värktabletterna var också skadliga, som jag blivit ordinerad under åren.

Varför fortsätter jag att berätta? Därför att den ensamme mannen, som protesterade mot allt fackfolk inom psykiatrisk sjukvård inte är ensam om att vädja:

”Sluta sjukförklara! Lyssna på patienterna!”

Jag är uppvuxen på landet utan diagnoser men med vissa omdömen. Han eller hon var lite ”egen” eller lite tillbakadragen och gick för sig själv. Skräcken för ”Resta” hade inte bitit på mig, som väl var. Den var obefogad hemma. Okänd.

Jag måste inte kunna något ens om psykiska sjukdomar men fördomar är bra att ta itu med.

”Förbannad är var och en som är upphängd på trä.”

Alla har nog en syndabock. Kanske tillsammans med andra på företaget eller i skolan eller i föreningssammanhang. Men ingen klarar av den rollen. Ingen vill ha den.

Bibeln berättar som sagt, att Israels folk behövde två syndabockar att lägga över sin synd på. De var medvetna om att de behövde befrias. De var medvetna om att de överträtt Herrens bud. Han ville lära dem tillit. Han ville lära dem tro på vad han lovat. Så ville han ge dem att äta för varje dag. De skulle samla in det manna han gav för familjens dagsbehov. Nästa dag fick de för den dagen. De hade han lovat. På fredag skulle de samla för den dagen och för sabbatsdagen som var lördag. Men inte mer.

Den läxan blev för svår för många och de samlade på sig extra. Då sände Herren giftiga ormar, som bet dem och de blev sjuka. (Det var inte bara en gång de klagat mot Herren.) Till slut fattade de orsak och verkan. Mose fick ta emot deras klagan och bekännelse, att de varit olydiga och syndat. Mose får i uppgift av Herren att göra en orm av koppar och hängde upp den på en påle. Sen fick de en ny chans att tro eller inte tro.

”Den som har blivit ormbiten och ser på den får leva.” 4 Mos 21: 4-9

Hur skall en nutidsmänniska kunna fatta Guds makt att kunna befria ett helt folk ur slaveri i Egypten och sen bara pröva dem till bristningsgränsen? Det verkar ju som att de måste lyda blint annars blev de dödade? Hur skall en nutidsmänniska kunna fatta detta med profetiska budskap? Eller fattar vi mer än vi erkänner, att det finns en som vill oss väl och en annan som är ute efter oss – önskar oss döden?

Ökenvandringen är DÅ-tid med alla prövningar. Kopparormen upphängd på en påle var en profetia om framtiden dessutom. Det hjälpte inte med någon kopparorm att se upp till och bli befriad. Det hjälpte inte med varken en eller två syndabockar att lägga sin synd på.

Så kom Guds son, som hade och har bärkraft och berättade:

”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Joh 3:14-16

Det är mycket, som vi inte kan förstå i Gamla Testamentet. Helheten hjälper oss att fatta, att striden fanns redan i himlen, där en ängel gjorde uppror mot Gud och blev nedkastad tillsammans med andra upproriska. Det upproret mot Guds goda vilja kan vi läsa om från början av bibeln i skepnad av en orm: ”Skulle då Gud ha sagt?”

Så lovade Gud, att en av kvinnans säd skulle komma att trampa på ormens huvud. Och hur gick det med förbannelsen då? Fortsätter inte bibeln att berätta om att ”näpsten var lagd på honom för att vi skulle få frid”? Fortsätter inte bibeln att berätta om Guds son, som tog på sig alla våra synder och sjukdomar? Han blev gjord till synd för vår skull på förbannelsen trä!

Detta tål att tänka på! Tempot går på högvarv i dagens samhälle. Drag i handbromsen innan det är för sent!

”Där är Guds Lamm som tar bort världens synd!” Lär känna Guds son, som kom till oss från himlen! Han återvände till den härlighet han haft hos sin far. Först presenterade han i allt för oss vem Gud är som fader och gjorde hans vilja – gick i döden i vårt ställe till och med…

Både en och två syndabockar

Det är dags igen att söka en syndabock. Gärna mer än en. Och det har jag så klart lyckats med under alla års ältande om hur det kunde bli så fel allting år 1956.

Så kom ju en dag då det gått så väldigt många år sen allt hände, att syndabocken den gången dog. Vem skulle jag då skylla på? Hur skulle jag kunna hitta en ny bärkraftig, som kunde argumentera och säga emot? Fast år 1956 sade man inte emot en rektor. Det gällde att välja ord för tunga.

Alla jagar efter någon att skylla på om det inte är bra i samhället, på arbetsplatsen eller i närmaste omgivningen. I vart fall den som är ärlig hittar orsaker utanför egna ansvaret. Så kom bakslaget att allt var mitt fel. Det var inte bra det heller. Det gav modlöshet och tog på krafterna.

Idag är jag så gammal och handikappad, att jag har rätt att få städhjälp viss tid varannan vecka. Så om här är dammigt, när vännerna kommer på besök, så är detta inte mitt fel. Det är bara att ursäkta sig med kommunal städhjälp. 🙂

Vem vill erkänna synd? Vem vill ta de orden i sin mun? Jag har syndat och behöver hjälp av en syndabock – jag behöver någon att skylla allt på! Så bra då. Jag hittade en syndabock ute på nätet i Stockholm. Där gick en ung tjej på en bibelskola och frågade sina lärare om vem Asasel är. Tydligen hade detta med syndabockar att göra. Deras svar tillfredställde inte mig! Frågan har legat kvar. Vem är Asasel? I en av nya bibelöversättningarna finns hans namn inte med. Då blev det så klart än mer intressant!

Åren har gått och jag måste lära mig läsa den gamla tyska skriftstilen. Där kan jag få veta något om att ha en syndabock och till och med två. Där i de gamla bibelförklaringarna av Peter Fjellstedt förmodar han, att Asasel har med Satan att göra – den nerkastade ängeln, som gjorde uppror mot Gud en gång.

Nu ljusnar det plötsligt för mig. Jag har fått både en och två syndabockar att skylla på när jag inte kan ta ansvar själv för vad jag gjort och tänkt! Så bra då, att ha en syndabock – någon som tar över och där placerar jag allt! Allt detta kan man läsa om i 3 Mosebok kapitel 16.

Detta är ju lika aktuellt idag, att det finns EN, som har bärkraft inför en helig Gud – en som kan ta på sig all synd och med sitt eget blod försona allt inför Gud. Detta tål att tänka på! Jesus hade dubbla uppgifter både ta på all synd i sin egen kropp på korset och sen dö i vårt ställe. Den andra uppgiften var att bära bort vår skuld från oss en gång för alla, när den är förlåten.

Där kommer namnet Asasel in. Jesus kämpade en strid mot Djävulen ute i öken en gång för alla och vann seger (Matt kap 4:1-11). Den segern gäller idag ockå när Djävulen retar oss med hur dåliga vi är och har misslyckats. Peter Fjellstedt skrev sin förklaring i slutet av 1800-talet. Den sjunde upplagan, som jag fått är tryckt år 1882. Nu har jag fått en aha-upplevelse! Visst är det intressant med olika tolkningsmodeller! Men vad är detta mot att fatta lite av vidden av ett uppror mot Gud från tidernas början och som pågår? Om fienden är som skepnad av en orm som kunde tala eller är myt eller historisk händelse bryr jag mig inte om. Skepnaden har växlat genom tiderna och är aktiv.

Idag far Asasel runt i mitt livs öken för att kunna gräva upp gamla synder, som Gud förlåtit för länge sen! Det är den andra syndabocken, som jag och många andra med mig behöver för att vara fri och glad.

För att bringa försoning för folkets synd skulle en syndabock slaktas och lite blod skulle översteprästen bära in i det allra heligaste inför HERREN. Den andre syndabocken skulle bära ut allt folkets synd i öknen en gång för alla. Så långt bort från minnet av Egyptens träldom som möjligt. Egypten stod för träldom för Israels folk. Öken står fortfarande för brist på liv, mat och vatten. Motsatsen till liv är inte död har någon sagt utan synd.

En julsång ringer inom mig: ”Att dö för vårt syndiga släkte och bringa rättfärdighet fram.” Det upprepas i 3 Mos kap 16 gång på gång ”…för att bringa försoning.”

”Men den bock som lotten bestämmer för att skaffa bort synden skall ställas levande inför Herrens ansikte, för att försoning skall bringas genom honom.” 3 Mos 16:10

P.S. Här är dagen efter som jag fick hjälp med städning. Vad gör då jag under tiden? Jo, jag gick och värkte på att få sitta vid datorn och skriva en blogg och berätta om Jesus, som han verkar idag. Så då frågade jag: ”Vet du vad en syndabock är för något?”

”Det är någon man skyller ifrån sig på!” Svaret kunde inte komma snabbare än det gjorde. Jag berättade bara, att jag vill skriva en blogg och vet inte hur jag skall klara av att berätta historien om syndabockarna. Hur kan det bli begripligt, att Jesus på korset är den syndabock, som måste dö i vårt ställe? Där kan min synd häftas nu idag också! Han kom för att bringa försoning för vår synd! Han kom för att öppna vägen in i det allra heligaste till Gud!

”Var glad var glad i din Herre och Gud…” Nr 108 i Psalmer och Sånger. Gärna nya sånger men inte på bekostnad av försoningen genom blodet! D.S.

Dolda skatter

God Jul och Gott Nytt År!

Summan av alla bloggposter under åren som gått är att det finns dolda skatter och bortgömda rikedomar. (Datorn tycker, att det finns en felstavning. OK. Ett annat ord är bortglömda.) Jag vet inte vem som läser. Ibland kommer det en bekräftelse. Det jag vet är, att jag fått en plats, som är min i rymden, där jag kan få tala rakt ut i luften!

I en av alla gamla bloggar har jag berättat om året 1957, då alla framtidsdrömmar var krossade. I Åby utanför Norrköping gick jag ut på en promenad över ett okänt fält. Där stod en tom, ensam predikostol. Och lusten att få predika kom över mig…

Hur hanterar en ungdom det? Det kom män och varnade mig och frågade, om jag inte sett skylten. Jag var på väg över ett skjutfält!

Nu är jag inte ung längre och tiden på barnhemmet i Åby är minnen bara. Det går mindre bra att gå med rollator över gräsfält numera. Hemvärnsmän är väl också ett avlägset minne?

Tack för i år till dig läsare, som ser skatten eller inte har upptäckt den ännu. Tack vare tekniken, så kan vi läsa bibeln tillsammans via Facebook och gruppen ”Anta Utmaningen”. Det är bara att söka medlemskap och ta hem bibelläsningsplan, som passar individuellt. Det är bra med datum. Det är ju gemensamt för oss alla. Även om jag måste undra mer än en gång över dag och datum…

Gissar att jag kommer att undra över allt möjligt annat också och prata rakt ut i luften.

Kallelsen

Igår fyllde denna lilla lucia 31 år. Det fanns orsak att få njuta av gamla minnen. Och jag bjuder på några fler. Kökssoffan fanns till vänster i köket från fotot räknat. Den har varit med i olika bloggposter.

Situationen är arrangerad för lucian kom på rätt dag den 13 december år 1986 och hade inte fyllt ett år. Den gången hade jag inte med min kamera. Ida var yngst i byn och min far den äldste. Så Idas storebror hade konstaterat, att det var nästan 100 år mellan dem. Så vi fick göra om detta luciafirande. Lucian kunde stå på benen lite stadigare i januari men lite osäkert var uppdraget.

Klicka på fotot så syns den lilla hyllan utanför spisen, som min far gjort. Den var av aluminiumplåt för att kunna ställa undan varma kastruller på med färdig mat. De kunde mellanlanda där från spisen till stora matbordet och alltid hungriga barn.

Just där stod min syster och jag en söndagseftermiddag. Vi var ovanligt eniga den gången och ville inte gå med till ”kôrkan” det vill säga Missionskyrkan mitt i byn. ”Är vi tvungna att gå med,” frågade vi. Då rann det en tår ner för vår mors kind. Så sa hon något obegripligt:

”Den dan kommer då ni ingen kyrka har att gå till!”

Hur skulle jag kunna fatta detta? Det enda jag fattade var, att hon blivit ledsen och hennes kärlek till oss. Jag var runt 10 år och vet inte, om vi gick med eller inte den gången. Det jag vet är, att jag tyst inom mig fattade ett beslut att stå på samman sida som våra föräldrar. Ett viljebeslut. Kalla det gärna för en omvändelse. Kalla det gärna för att komma till insikt. Jag ville inte vara emot.

Det har hållit under alla år som gått med upprepade omvändelser. Upprepade tysta viljebeslut. Vem vet? En dag kanske jag berättar något mer. Pappa David levde fram till i maj år 1987. Bara några månader till efter detta fina besök. Det var absolut inte hans stil att sitta inne i en fåtölj en vanlig vardag.

Sönderstressade förkunnare – Del 3

”Den som hittar sin plats tar ingen annans”. Så heter Tomas Sjödins bok som skrivet tidigare.

Där fortsätter jag. Inte om andra stress. Eller om hur de funnit sin plats. Inte om förkunnare, som varit vänner men blivit oense i tolkningar. Både E.J. Ekman och P. Waldenström – före detta banbrytande förkunnare – kan inte ha rätt bibeltolkning. Bibeln är heller inte skriven på mina villkor och måste läsas genom mina glasögon. Stressen hos mig har uppstått, när inte jag får vara med och berätta vad jag sett i bibeln. Var går gränsen mellan vad en kvinna berättar om Jesus eller en man, som förkunnar vad det står skrivet?

Här är en teckning från Parsmos penna, som jag uppskattade, när den kom i tidningen Dagen och uppskattar. En dag den 17:e dec. år 2013 fanns det tillfälle att få lyssna på tre förkunnare om försoningsläran sedd ur olika tolkningar. Av de tre var två kvinnor, som doktorerat i teologi. Jag besökte samlingen för pastorer i Betlehemskyrkan, Göteborg, bara av den anledningen, att jag ville se dem och sen få komma med mitt. Så klart! (Där var min självironi igen.) Minsann att jag brottats med försoningen! Stefan Swärd skulle ge ut en ny bok om försoningen och min bok ansåg jag, att han bör läsa: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Fortsättningen var, att den metodistpastor och kvinna, som jag inget visste om var bäst för min situation. Det fanns tillfälle och finns att lyssna igen via IT. Det gjorde jag. Och dessutom tog jag kontakt och tjatade mig till hennes manus.

”Lär dig livets vackra gåta – älska glömma och förlåta” Ja, det är gamla tiders vers i olika generationers poesiböcker. Den kan jag utantill. Den versen blev som ett litet gruskorn i skon. Som jag inte klarade av att tömma. I Ingrid Svenssons föreläsning om förlåtelse och försoning kom det tydligt fram att vissa, som orsakat stora skador aldrig ber om förlåtelse eller ens fattat de skador som blivit. Den person som blivit skadad och kränkt kan inte förväntat sig en ursäkt ens! Den personen kan inte bli kvitt skadorna och inte glömma. Detta är min formulering på den person, som kan sitt ”Fader vår” och ”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

För så är det. Det står mer i bibeln. ”om ni inte förlåter skall er himmelske fader inte förlåta er.” (fritt ur minnet efter 1917 års översättning). Visst kunde jag också vad det står i bibeln före denna ”försoningsdag” för pastorer!

Föreläsningen var bra! Den var värd att tänka på. Bibeltexterna kunde omvärderas. Inte nog med det. Pastorn och teologen kunde mer än så. Senare kunde Ingrid Svensson via mail överbevisa mig om självrättfärdighet.

Så om jag trodde, att jag i egen kraft kunde glömma det som jag varit med om som 20-åring, så var det inget annat än självrättfärdighet! Jag ville klara det själv utan en frälsare och försonare. Det var ord och ingen poesi!

Tänk, att kvinnor kan se vad det står i bibeln och förkunna försoning genom Jesus! För första gången fick jag dessutom se Sofia Camnerin IRL och berätta vem jag var, som frågat så mycket om hennes doktorsavhandling: ”Försoningens mellanrum”. Den avhandlingen är så avancerad, att inte ens män begriper den! Frågorna hade jag ställt på Skutans ”Bibelsamtal”.

Jojo. Jag kan också med hjälp av Wilhelm Bergling och Eric Nilsson redan på 70-talet. Då undervisade dessa två var för sig om försoningsgrunden, som den är förebildad genom tabernaklet i öknen. Det gäller ett viljebeslut att står kvar på den och bli rättfärdiggjord enligt tro.

Det är motsatsen till självrättfärdig och barnets ibland trotsiga ”kan själv”.

Sönderstressade förkunnare – Del 2

Detta är min plats. Namnet har jag blivit tilldelad mot min vilja att blogga: ”Gunnels plats i rymden”. ”Den som hittar sin plats tar ingen annans”. Det är titeln på Tomas Sjödins senaste bok. Där fortsätter jag om sönderstressade förkunnare. Margit Sahlin lever inte längre men väl debatten om rätt eller fel. Får en kvinna förkunna Guds ord?

En dag stod jag på Frölunda bibliotek och läste ”Sändaren” en gemensam tidning för Svenska Missionskyrkans läsare och Svenska Baptistförbundets. (På biblioteket finns ett så högt skåp eller bord, att en kan stå och läsa.) Detta är redan gammal historia. Jag fick syn på en liten notis att samtalen strandat efter 27 år dem emellan. Kunde detta vara möjligt med 27 års samtal om dopet? Jag frågade en initierad och fick veta, att det var långt flera år än så. Det finns en bok skriven om samtalen fram och tillbaka till och med. I dessa samtal borde det ha varit kunniga förkunnare i både teologi och exegetik? För att inte tala om kyrkohistoria och tradition? Gissa om de varit stressade?

Så kom det en dag då jag själv var stressad till max och måste få fråga föreståndaren i stora Smyrnakyrkan: ”Var hämtar de olika samfunden sin teologi ifrån?” Konstigt svar som jag redan hört tidigare och ville ha bekräftat Europa eller USA? Så ingen behöver ta åt sig. Vi är alla påverkade av tiden, omgivningen och familjen. En del håller hårt på tron att ha tolkat rätt. Andra är mer moderata. Jag för min del blev intresserad av frikyrkohistoria. Hur uppkom begreppet ”Stockholmsbaptister” i motsats till ”Örebrobaptister”? Varför låter det så ofta att P. Waldenström var den förste missionsföreståndaren inom Missionsförbundet, när det var E.J. Ekman? Gissa om där fanns stressade förkunnare? Och den stressen fortsätter som olika tolkningsmodell.

Det håller inte att låta bli att läsa bibeln för alla krig och grymheter som står där! Det håller inte att låta bli att läsa bibeln därför att kristna bara bråkar med varandra! Det håller inte att påstå, att Jesus inte kommit tillbaka som han lovade! Om jag fattat rätt började den yttersta tiden i och med Jesu himmelsfärd. Perioden före hans ankomst finns noga beskriven i Gamla Testamentet. Perioden efter hans ankomst finns noga beskriven i Nya Testamentet.

Den som hittar sin plats tar ingen annans. Kristna skall inte spela fia med knuff. Det var ett par lärjungar en gång som grälade om bästa platsen bredvid Jesus sen i himlen. Läs gärna om det grälet i bibeln och om det finns en plats för alla.

”Har du läst Tomas Sjödins bok ännu,” frågade jag min syster, som vuxit upp i samma frikyrkliga hem och miljö, som jag gjort. Hon svarade ”ja” men drog på det. ”Tyckte du inte om den?” ”Jo, men jag tycker han vandrar än. Jag skall läsa om den får jag se!”

Tycker nog jag också. Författaren och pastorn Tomas Sjödin vandrar ännu. Precis som det heter i sången: ”Jag har vandrat med Jesus en lång, lång tid och är icke trötter ännu.”

Under tiden går det att vila i Kristus och vara försonad i Kristus.

Fängelset

Ett fängelse kan se olika ut. Hinsebergs kvinnofängelse ligger så vackert omgivet av vatten delvis. Det så kallade slottet ligger högt. Var och en har sina egna associationer frivilliga eller påtvingade till fängelset.

År 2008 blev jag inbjuden till ett 50-årsjubileum. Mina kurskamrater på sjuksköterskeskolan hade varit färdiga som sjuksköterskor 50 år. Samtidigt med inbjudan var mitt manus klart till boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Alla sår var öppna och blödde. Det var jag själv, som rivit upp dem och skickade mitt manus som ett vänligt ”nej tack” till inbjudan. Jag ville definitivt inte komma. Jag som inte fick gå färdigt min utbildning…

Som svar på mitt manus fick jag frågan vart jag ville komma och sen påstående, att jag identifierade mig med de intagna på Hinseberg. Det är skillnad på en fråga och på ett påstående. Jag har fått frågan också, om jag identifierar mig med de psykiskt sjuka. Till slut frågade jag en god vän och psykoterapeut. Hans vänliga svar var, när han lyssnat färdigt: ”Du vet ju själv hur du har det!”

Tack! Det jag har gemensamt med de fångna är nyckelknippan och ljudet av nycklar, som sätts i en dörr. För övrigt har vi inget gemensamt mer än de två i personalen, som jag kunde namnet på och höll kontakt med. Men de känner inte Annika Östberg.

När det gällde utbildningen till attitydambassadör inom (H)järnkoll (ett regeringsuppdrag), så var det klart uttalat om distans till sin egna sjukhusvistelse. Den som ville utbilda sig för att gå ut i samhället för att informera om psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska handikapp fick inte komma i affekt under föreläsningen. Detta är min formulering. Vi fick träna på att hålla föreläsning. Vi skulle ha en positiv inställning att vården blivit bättre. Det visste jag ingenting om och har lätt att trigga igång mot bältesläggningar och tvångsinjektioner.

Så många fel jag gjort under mitt liv! Vi skulle inte använda publiken till vår egen terapi. Precis det gjorde jag en gång under en gudstjänst på Hinsebergs kvinnofängelse. Detta var i mitten av 70-talet och branden på Tidaholms fängelse hade inte varit och det upproret bland män. De intagna fick alltså komma från olika avdelningarna med någon vakt till en gemensam samlingssal. (Efter branden på Tidaholms fängelse fick det inte vara samling gemensamt för alla.) I denna gudstjänst spelade och sjöng ungdomarna från Göteborg och Örebro och jag talade. Överrumplade mina vänner med en berättelse, som de aldrig hört! Det var min första chans, att få tala till tjejer med stor erfarenhet av att vara inlåsta, att vara kränkta av myndigheter och att ha journalanteckningar om sig utifrån bara ett håll. Där satte jag in min berättelse. Det finns en annan sanning – den som Gud har om oss. Han som skapat oss känner oss och älskar oss. Han tänker gott om vår framtid.

I bilen tillbaka till Göteborg var det alldeles tyst om vad jag berättat. Vi höll tyst om detta ända tills såren gick upp igen och jag inte kunde tiga för en av dem i gruppen som varit med till Hinseberg. Då hade det gått tre årtionden. Mitt manus var ett faktum. Det var bara att vänja sig vid att andra tänker utan att avslöja sina tankar om rätt eller fel.

Nu läser jag om Annika Östbergs första bok också: ”Ögonblick som förändrar livet”. Den är mörk och tung att läsa jämfört med andra boken av samma författare. Vi har inget gemensamt! Eller vi har allt gemensamt i Jesus Kristus! Hon har skrivit två böcker och kan kalla sig författare nu. Det kan inte jag efter ett tunt häfte.

Jag är kvinna och har gått in på mansdominerat område. Det är inte mitt fel. Det finns i mina gener och jag tänker inte undervisa! Däremot kommer jag att fortsätta att berätta om vad jag sett i bibeln. Abraham hade tillit till vad Herrens sagt. Han lydde utan att förstå vad Herren tänkt med offret av SONEN. Skökan Rahav begrep inget av krig och framfart men hon ville tro på Israels Gud och öppnade sin dörr för två spejare. Inte nog med det. Hon gömde dem på sin takplats under linstjälkar och ljög för dem som ville åt dem och döda dem. Båda har gått till historien som hjältar. Historien upprepas till och med. De två tillsammans i samma kapitel, samma andetag…

Guds andetag gissar jag. Genom någon annans ande går det inte att bli en troshjälte och rättfärdiggjord. Känn på det! Abraham i sin tid och skökan Rahav i sin.

(De här bibelsammanhangen tänker jag på: 1 Mos 22:1-12, Josua 2:1-18, Hebr. 11:8-12, 30-31 och Jakobs brev 2:20-26)

Hinseberg

Den 26 januari 2013 skrev jag fränt som vanligt. Och fick svar på tal. Feedback som jag längtat så efter: ”Kvinnan skall tiga i församlingen”.

Magnus Olsson svarade bland andra. Jag saknar honom! Inte bara han var trött på mitt gamla ältande. Så nu fortsätter jag genom att berätta om bilden, som jag bytt till. (Kanske tillfälligt för jag kan inte tekniken och första viktiga delen av vägen kom inte med. Det fungerade bättre på min tidslinje på Facebook.)

Det finns en bibelvers, som jag inte kunnat smälta så bra men ändå stavat på:

”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.”

Visst låter det käckt att säga: ”Det är smällar man får ta,” om prövningar men jag ville ha en förklaring på vad jag gått igenom av den högste själv. Inte bara en bibelvers att allt samverkar till det bästa. Så under tiden som jag väntade på hans svar, så var jag fängelsebesökare både i Göteborg och på Hinsebergs kvinnofängelse. Jag kan inte hjälpa, att detta senare ligger så orimligt långt bort från eventuella besökare!

Så vid första besöket efter år 1970 såg jag inte upp med skylten in mot höger utan for in i Frövi, genom samhället och kom till denna pontonbro på bilden ovan för endast en bil. Inget möte alltså och hela vägbanan gick att se till nästa sida. Det var lite spännande och plasket hördes in i bilen. Vi var tre den gången. Vi tre hade mött varandra på studenthemmet Jeriko, där Christa-Maria Lyckhage hade ett bibelstudium. Hon hade tillsammans med sin man Knuth Lyckhage föreståndare på Stadsmissionen i Göteborg och Caroline Krook skrivit boken: ”Stängda dörrar – Om medmänsklighet och kriminalitet”. Nu gällde det ett studiebesök på kvinnofängelset Hinseberg och kurator Anna Myhrman var ciceron.

I bilen därifrån fick jag veta av de två tjejerna, att jag gjort fel, som varit så positiv till allt, som Anna Myhrman visade och berättade om. Hon visade en arbetsterapisal bland annat och jag var ju utbildad arbetsterapeut! Det jag inte visste då var 68-revolutionen och pockettidningen R, som skulle komma med ett nummer som hette: ”Med Jesus i vårdsvängen”. Vi kände inte varandra och visste inget om varandras referensram. Våra vägar skildes åt efter detta studiebesök. Kvar i mitt medvetande blev Christa-Marias val av bibeltext. Hon kom en gång från krigets Polen och Tyskland och räknade verben i Jeremia kapitel 1. Där har jag en liten anteckning om proportionerna 4:2 i vers 10

vers 9 ”Och HERREN räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: ”Se jag lägger mina ord i din mun. 10 Jag sätter dig idag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.”

Så jag fortsätter i nutid och rekommenderar Annika Östbergs andra bok om fångenskap och frihet. Den heter: ”Se ljuset i det svarta”. Där finns berättelsen om hennes första ledsagade permission utanför fängelset med tre vakter. Efter 28 års straffarbete i värsta fängelset dömd för polismord, som pojkvännen gjort var Annika Östberg i sitt hemland – det land som hon älskade och aldrig velat lämna! Det var ju mamman, som blivit kär i en man från USA och ryckte upp sin enda dotter med hennes fina, känsliga rötter.

Dagen kom då Annika fick fylla i en blankett och skriva ned vad hon önskade av denna första tid utanför fängelsets grindar. Där har jag stått och fotograferat vattnet och potonbron med ryggen åt fängelset – hoppas jag! Annika önskade en picknick nere vid bryggan och att få gå ut i vattnet. Det var allt! Det var önskan att få kunna vända sig om och titta på det fönster i slottet, som var hennes och få se fängelset utifrån!

Bara den som varit inlåst fattar detta stora. Som jag ser det. Detta att få stå med ryggen åt ett fängelse och vara ute i frihet på svensk jord och ha fötterna i svenskt vatten!