Döden som ingen talar om

”Döden ingen talar om” är titeln på Ulrika Jannert Kallenbergs debutbok. Författaren är född år 1948 och självbiografin kom ut 2015. Under ett helt liv har författaren försökt lägga sitt pussel varför hon inte fått tala om sin pappa, som dog när hon var 4 år. Eller ställa frågor… Den boken rekommenderar jag och viker inte en millimeter ifrån att det finns psykisk ohälsa, som leder till död. Detta är en relativt ny kunskap för mig, som jag fått ord på av de drabbade – de som lever i farozonen.

Som information får läsaren veta, att det fanns en lapp – ett kort meddelande att pappans självmord var bäst för hans barn och honom i ett nu. Döden är inget bra samtalsämne. Döden är mest ett enda stort hot. Så jag ber inte om ursäkt för att jag vill skriva om detta ständiga hot. Sjukdomar som leder till döden drabbar både barn och unga, medelålders och gamla. Fysiska sjukdomar går att samtala om men det är svårare att samtala om livsleda och självmordstankar. Jag själv har lyssnat men inte haft någon tröst att komma med. Det går inte, att skaka av minnen av de nödrop, som jag har hört innan. Skall jag stanna i en maktlöshet eller våga lyssna en gång till?

Nedräkningen har börjat till skärtorsdagen år 2017. Det är 13 dagar kvar. De vill jag ta vara på som har ett långt liv bakom mig och håller på med utvärdering. Vägen går framåt trots detta. ”Vägen” hamnade jag på direkt som barn. Radion stod på en viss tid på tisdag eftermiddag, om jag inte minns fel. Varje fastetid läste biskop Manfred Björkqvist stycken ur Jesu lidandets historia – passionshistorien. Märkligt minne av hans röst och läsning. Allra djupast gick texterna, psalmerna och sångerna påsken år 1952.

År 2000 blev jag medveten om tolkningsmodeller och teologers ifrågasättande av bibeln som Guds ord. Så länge hade jag kvar min egen uppfattning, att teologer tror på bibeln. Det tror jag inte längre. Många tror på sin egen tro. Det gör väl jag också. Filosofer lär uttrycka det med: ”Det som är sant för dig är inte sant för mig.” Det låter ju bra. Bättre är om sanningen håller ända in i döden och över floden.

Störste teologen genom tiderna är väl aposteln Paulus. Det blev hans livsuppgift att förklara för oss hedningar i motsats till de som är födda judar, att Jesus är den Messias som alla skrifter (=Gamla Testamentet) talar om skulle komma. Det går inte att prata bort att Jesu död på korset var ruskig, blodig, grym och obegriplig. Han var Lammet, som blev slaktat för våra synders skull. Hånet och föraktet var lagt på honom för att vi skulle få frid. Hur förklarar man ”näpsten” för nutidsmänniskor? Hur vågar någon följa Jesus nu i bibeltexterna dag efter dag fram mot Jerusalem och korsdöden?

Döden som ingen talar om. Är detta sant? Vågar du? Vågar jag?