Kallelsen

Igår fyllde denna lilla lucia 31 år. Det fanns orsak att få njuta av gamla minnen. Och jag bjuder på några fler. Kökssoffan fanns till vänster i köket från fotot räknat. Den har varit med i olika bloggposter.

Situationen är arrangerad för lucian kom på rätt dag den 13 december år 1986 och hade inte fyllt ett år. Den gången hade jag inte med min kamera. Ida var yngst i byn och min far den äldste. Så Idas storebror hade konstaterat, att det var nästan 100 år mellan dem. Så vi fick göra om detta luciafirande. Lucian kunde stå på benen lite stadigare i januari men lite osäkert var uppdraget.

Klicka på fotot så syns den lilla hyllan utanför spisen, som min far gjort. Den var av aluminiumplåt för att kunna ställa undan varma kastruller på med färdig mat. De kunde mellanlanda där från spisen till stora matbordet och alltid hungriga barn.

Just där stod min syster och jag en söndagseftermiddag. Vi var ovanligt eniga den gången och ville inte gå med till ”kôrkan” det vill säga Missionskyrkan mitt i byn. ”Är vi tvungna att gå med,” frågade vi. Då rann det en tår ner för vår mors kind. Så sa hon något obegripligt:

”Den dan kommer då ni ingen kyrka har att gå till!”

Hur skulle jag kunna fatta detta? Det enda jag fattade var, att hon blivit ledsen och hennes kärlek till oss. Jag var runt 10 år och vet inte, om vi gick med eller inte den gången. Det jag vet är, att jag tyst inom mig fattade ett beslut att stå på samman sida som våra föräldrar. Ett viljebeslut. Kalla det gärna för en omvändelse. Kalla det gärna för att komma till insikt. Jag ville inte vara emot.

Det har hållit under alla år som gått med upprepade omvändelser. Upprepade tysta viljebeslut. Vem vet? En dag kanske jag berättar något mer. Pappa David levde fram till i maj år 1987. Bara några månader till efter detta fina besök. Det var absolut inte hans stil att sitta inne i en fåtölj en vanlig vardag.