(H)järnkoll – Sida 9 – Gunnels plats i rymden

#5min5maj

”Lär dig livets vackra gåta: Älska, glömma och förlåta.” Det är poesi från barndomens poesiböcker. Versen fanns generation efter generation. I vart fall från min mors poesibok till upprepning i min och jämnårigas. Kvinnorna sydde religiösa texter att ha som bonad i köket eller vardagsrummet: ”Gårdagen är förbi Morgondagen har du inte sett Och i dag hjälper Herren” Nu är jag i den fasen av livet, att jag har svårt att komma ihåg, vad jag gjorde igår. Måste tänka länge ibland. Inte så nu…

Jag blev inbjuden av en attitydambassadör inom (H)järnkoll att tala fem minuter om psykisk hälsa eller ohälsa – tala eller skriva på ett socialt medium. (H)järnkoll var ett regeringsuppdrag med pengar till utbildning av de, som var villiga att gå ut offentligt i olika sammanhang och berätta hur en psykisk sjukdom fungerar att leva med eller med ett psykiatriskt handikapp. Det var en begränsad tid med vissa områden i Sverige som utvalda men spridda över hela landet. Informationskampanjen fortsätter fast på annat sätt än att vara ett regeringsuppdrag. Min egen erfarenhet av psykisk ohälsa är sen år 1956. Då slog jag larm nästan omgående och blev en odräglig patient under tre månader, som de skulle följa en sinnessjukdom hos mig som 20-åring: manodepressiv psykos. Så jag protesterar fortfarande mot felaktiga bältesläggningar, tvångssprutor och felaktiga diagnoser!

Vad skulle jag skriva om som inte känner igen symtomen på det som kallas bipolär sjukdom idag ens? Vid denna tid ifjol skickade jag min bok. ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” och en 30 minuters film från före detta Restad Sjukhus inspelad av ett team från Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg, till ”Fraga doktorn”. Min fråga var vad sjukdomen posttraumatisk stress innebär. På hösten kom svar angående minnen efter en stor brand som kan göra sig påminda långt efteråt. Det var inget om hur jag skulle bli av med minnen av bältesläggningar och tvångssprutor. Det är okristligt att inte förlåta. Det är stora, svåra problem om ingen hjälper till att sortera vad som är viljan till förlåtelse och oförmåga att glömma. Så bibelns texter blev ett skavsår i själen. Jag hade aldrig hört en så fin diagnos på det som ”posttraumatisk stress”. Här är bibelhänvisningen som var värst: Matteus kap 18:21-35 Det finns ingen enda personal, som jag känner något oförlåtet inför. Det var systemet som var förkastligt.

Vad skulle jag skriva om för psykisk ohälsa i #5min5maj då? För ute och talade var jag inte! Jag följde det råd, som jag fick av överläkaren på Restad Sjukhus efter år 1956. Hon ledsnade på att jag klagade på den behandling, som varit av mig och andra. Hon svarade med att berätta hur hon som överläkare hade över 300 patienter att ansvara för, personal och medicinering. Hon försvarade sin personal vilket tungt arbete de hade och hur de gjort sitt bästa. Till slut stod det i hennes svar på min klagan: ”Gå högre upp till politikerna och klaga.” Brevet har jag läst många gånger under årens lopp. Det gäller att tänka från andra hållet också.

Sagt och gjort nästan 60 år senare. Jag skrev till Barbro Westerholm igår. Brevet går att läsa på Facebook under offentliga gruppen #5min5maj. Det går att googla på namnet. Det var inte länge sen Barbro Westerholm medverkade i TV-programmet: ”Min sanning”. Det är en bra politiker i min egen ålder – ”årsrik” tror jag det myntade ordet är. På min tid hette högsta instans att klaga på Medicinalstyrelsen. Överläkaren lyssnade på sin 20-åriga patient och jag på henne senare i livet: ”Gå högre upp!”

Det jag inte förstår inom (H)järnkoll är all nyandlighet med kärlek och positivt tänkande. Det är tillåtet med österländska religioner inom psykiatrisk vård också men inte att gå högst upp med bönerna. Tyvärr. Jag var kristen redan år 1956, när jag fick en utmattning och felaktiga sömntabletter. Då visste vi inte mycket om biverkan av mediciner och att prata om Gud var en diagnos i sig som religionsgrubbel. Utan min relation med Gud, Jesus och bibeln hade jag aldrig stått ut med den posttraumatiska stressen – alla minnen av övergreppen inom sinnessjukhusvården. Mig hjälpte det inte att de bytte orden till engelska. Gårdagen är förbi #5min5maj

Ambassadören

Käre David!

Du vill, att jag skall berätta för dig, när jag skickat ett brev. Få har tid att kolla vad som händer på intranätet. Ja, du skall få veta men ett klick nu för tiden går blixtsnabbt ut över hela världen jämfört med postgången förr. I min hembygd har jag vikarierat semestertid för lantbrevbäraren. Min far hade en extra kraftig moped, som jag fick låna för denna postväska. (Det går alltid att associera till ”hemma” i Norra Björke). Tydligen. För det är där jag har mitt första foto på dig i 2-3 årsåldern. Ett pangfoto där jag störde dig, när du åt röda vinbär. Den gången var din morfar och mormor med i vår trädgård.

Vad var det för märkvärdigt med din morfar Eric Nilsson som förkunnare? Ingenting mer än att han höll sig till bibeln! Det var han, som förde mitt eget bibelläsande till gamla testamentets texter! Det var han, som ständigt visade på att de urgamla texterna pekade fram mot Jesus och var aktuella för oss som lyssnade. Han hänvisade inte till olika teologers utläggningar och gjorde texterna komplicerade. Han använde aldrig ordet ”tolkningsmodeller” eller förklarade för oss lyssnare vad det innebar.

Nu vet jag lite om det men inom Pingströrelsen används inte det ordet heller. De har visst sagt: ”Läs som det står. Tro som det står. Så får du det som står.” Enkelt men den modellen har mer än en förstört för oss andra. Så enkelt var det inte ens för pingstvänner!

Så till rubriken. Det intresserar mig att slå upp och titta på främmande ord. År 2010 gick jag en utbildning till att bli attitydambassadör inom (H)järnkoll. Jag tyckte, att titeln ambassadör var alldeles för pretiös. Så översättningen lyder: ”sändebud av högsta rang…” Evangeliska Fosterlandsstiftelsens tidning heter: Budbäraren. Ja, då fattar jag innebörden av ambassadör. Regeringen hade gett många erfarna personer uppdraget att informera ute i samhället vad en psykisk sjukdom eller ett psykiskt handikapp innebär att leva med. Attitydambassadörerna inom (H)järnkoll gör ett stort och viktigt arbete. Då förstår jag ordet om uppdrag av högre makt.

Din morfar var den högstes budbärare men använde inte främmande ord för sin tjänst. Snart är jag framme vid poängen av detta brev, att han inte ens använde ordet ”tolkningsmodeller”. Vi fick inte veta ens att det finns olika modeller! Idag kan 3.000 personer läsa bibeln tillsammans via datorer och en sluten grupp på Facebook, som heter ANTA UTMANINGEN. Via de läsplanerna och personerna, som kommenterar, så har jag äntligen hittat min modell beskriven. Undrar om inte din morfar predikanten hade den också. Den lyder så här enligt modellen klippa och klistra:

Jonas Ahlsson:

”Typologi (grekiska typos ”form”, ”mönster”, ”prägel” och logos ”ord”) är läran om överensstämmelser mellan Gamla och Nya Testamentet, vilken grundar sig på uppfattningen att Nya Testamentet är en uppfyllelse av Gamla Testamentet. Tanken är att Gud låtit händelser i Gamla Testamentet äga rum på ett sådant sätt, att de förebildar det som skulle ske med Jesus. Man kan säga att typologin är ett slags profetia i handling.”

Där slutar brevet för idag. Nu skall jag kontakta dig och berätta, att jag skickat iväg det.

M.v.h. eller kram du får välja

Gunnel

Judith

Dom hade bibliska namn nästan allihop i den stora syskonskaran. Nu gäller det för mig att ro båten i land. Stormen Egon härjar fortfarande fast natten är över. Snart kommer morgontidningen med bilder från förödelsen. Fotomässigt blir det mäktiga bilder, när vattnet bryter mot klipporna eller kajkanter. Det har inte varit storm i ett vattenglas precis. Stormen som varit i mitt vattenglas bildligt talat avslutas med berättelsen om Judith.

En dag för länge, länge sen höll jag på med släktforskning och reprofotografering. Det var bara att konstatera, att hon var vacker som ung denna faster, som jag knappast sett. Hon blev lagd på mina unga axlar, när jag var 20 år. Hon hade haft depression. Hon blev inskriven i min anamnes – min sjukdomshistoria – som ärftlig belastning. Märk väl att jag skriver om 50-talet. Då hette det sinnessjukdom.. Var det inte den ena, så var det den andra av de två största. Fanns det i släkten? Den frågan fick inte jag. Jag fick inte tro, att jag visste hur min egen kropp fungerar! Där kommer maktmissbruket in som tusentals med mig råkat ut för och som jag protesterar mot. Och tror, att jag kan avsluta i och med denna bloggpost…

Långt bort i tiden fanns inte penicillin. Det fanns ingen bot, om någon fick lunginflammation. Så hände det en kort period, att mamman till alla barnen på ett ställe var på vilohem och Judith ersatte henne. Ett litet barn fick lunginflammation och dog, innan mamman kom hem. Detta trauma fick Judith bära ensam under hela livet och blev sjuk av skuldkänslor ibland. Som jag uppfattat hennes depression eller sjukdom. Som jag försökt förstå som ett trauma. Så enkelt får det inte vara att stigmatisera en 20- åring i nästa generation med manodepressiv psykos!

Hon hette Judith och var vacker som ung. Där slutar stormen i mitt vattenglas. Jag träffade inte henne mer än en gång som 20-åring före mitt eget trauma. Judith avslutade sitt liv på egen hand. Det visste inte jag! Min mamma måste svara på läkarens fråga om ”det” finns i släkten. Det var några månader efter faster Judiths död år 1956. Fast ”sådant” pratades inte om. Faster var gammal och hade dött. Det var allt, som jag fått veta.

Därför protesterar jag nästan 60 år senare. Våga lyssna! Våga tala om sorg! Var inte så snabb med omdömen och diagnoser! Vi vet inget om vad medmänniskan bär på som vi möter. Jag ångrar, att jag inte lyssnat bättre! Som 20 åring var det omöjligt att lyssna in faster Judiths sorg. Vi hade ett enda fint möte med varandra våren 1955. Då var jag i Stockholm en kort period mellan provtjänstgöring och sjuksköterskeutbildningen. Jag fick en bok av henne som heter: ”Vandring i anden”.

Gissar att det inte var OK att vara troende men ändå tungsint.

(Faster Judith till vänster och faster Ruth till höger)

Uppgörelsen – Upprättelsen Del 3

Detta flyttar jag från Facebook i morse. De personer, som är markerade med rött är offentliga föreläsare med egna företag engagerade inom NO MORE och (H)järnkoll bland annat. Båda har markerat, att de läst mitt inlägg. Signaturen Christina har också läst och godkänt gårdagens blogg. Jag för min del funderar på hur jag skall fortsätta mitt bloggande. Den 22 augusti år 2013 hade tidningen TTELA (f.d.Tidningen Trollhättan och Elfsborgs Läns Annonsblad) helsida om tävlingar i en kulvert på Restad Gård lämplig för svensexor och skolungdomar med namnet: ”Fånarna på Restad” Jag kontaktade arrangörerna och berättade, att jag är en av fånarna på Restad. Sen dess hände allt mycket fort med inspelning av min berättelse från år 1956. Den var redan planerad.

Så till citatet från Facebook:

”Gott Nytt År! Finns det någon som är intresserad av att jag ”bloggar”? När statistiken är nere på två eller tre på en dag, så börjar jag undra. När det fanns ett vackert foto på Anneli Jäderholm och mig på Facebook, så kom det plötsligt över hundra besök både första och andra dagen efteråt. Så nu måste jag ro båten i land. Filmen: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” börjar med en sjuksköterskas fråga: ”Vart vill du komma? Och sen hennes uppmaning: ”Att du inte lämnar detta bakom dig! Det är ju över 50 år sen.”

Denna film såg två andra sjuksköterskor på Stiftelsen Gyllenkroken en dag och kom fram och kramade mig direkt efteråt. En frågade: ”Har du slutat att skämmas nu?” Bra fråga. Obegriplig varför de, som har en psykiatrisk sjukdom borde skämmas. Jag skäms över att jag inte hade mod att ställa upp förrän Anneli gick ut i Göteborgs Posten och berättade hur det är att leva med schizofreni. Det var år 2010. Så träffades vi igen när Linda Weichselbraun höll en timmas saklig information om bältesläggningar inom sjukvård. Det är mycket begärt, att jag skall lägga det bakom mig, hur det var att bli tvångsbehandlad över 3 månader för en sjukdom, som jag inte har! Hur jag skall gå vidare i kampen mot övergrepp inom psykiatrin vet jag inte. NO MORE gäller bältesläggningar men inte engagemang.” Slut citat

Jag erkänner öppet, att jag inte kunnat hur psykiska sjukdomar fungerar att leva med eller hur det är att leva med neuropsykiatriska handikapp. Det är ingen ursäkt bara en förklaring till att mitt engagemang kommit så sent i livet. Kvar är att berätta om all tröst jag fått genom min personliga bibelläsning.

Uppgörelsen – Upprättelsen Del 2

Hon frågade aldrig efter mitt körkort. Hon bad inte ens att få titta på det, när jag ville låna hennes bil och ut och köra själv. Detta var år 1964, som vi var klasskamrater och blev utexaminerade arbetsterapeuter. En veckas semester skulle vi unna oss, innan vi gick tillbaka till våra respektive arbetsplatser.

Utanför Härnösand fanns ett litet sinnessjukhus. Där ville jag besöka överläkaren för att fråga vilken sjukdom jag har. För det stod ju på körkortet under mitt foto tydligt, att jag var psykiskt sjuk. Fyrtio år senare frågade jag Inga-Britt, om jag berättat sanningen, varför jag ville köra ensam till Gådeå. Hade jag inget berättat under alla dessa år vi hållit kontakt?

Så blev det dags att ta emot berättelsen för henne om mitt trauma. Hennes trauma var ju synligt. Hon hade en Daf med automatväxel. Det går inte att trampa ur kopplingen med en protes nästan upp till höften. Hennes cancer var bortopererad. Jag bar på en osynlig infektion i själen. Inga-Britt har tjänstgjort som arbetsterapeut på Östra Klinikerna en period – det stora sinnessjukhus, som en gång hette Restad Sjukhus och som jag kunde lite inifrån patientperspektiv.

Inga-Britt har blivit en del i kontexten av min uppgörelse. Bifogar det vackra julkort, som hon gjort för år 2014. Inga-Britt är konstnär och en god lyssnare. En annan god lyssnare och del i min uppgörelse med psykiatrin är Christina. Jag får fråga hur mycket jag vill på sjukdomen bipolär. På min tid år 1956 hette den mano-depressiv psykos (med bindestreck). Så jag fick lov, att citera gårdagens svar:

”Vågor av energi och lust att arbeta dygnet runt” är ingen lust, det är ett tillstånd av vansinne=mani.

Jag underhöll mina kollegor på nätterna, på Neurokirurgen SU/Sahlgrenska, man tycker man är väldigt rolig, när man är manisk. Till slut fick jag tillträde förbjudet, för mig, av en av cheferna.

Att arbeta i maniskt tillstånd gör, att du förlorar din legitimation – men jag var, som tur var, sjukskriven. Mina arbetskamrater behandlade mig, som vanligt, när jag efter sjukskrivningen kom tillbaka till min tjänst.

Min diagnos var klar efter, att med hjälp av sex poliser i min mani, blivit förd till sjukhus.

Mina depressioner, som för de flesta med diagnosen bipolär sjukdom, är ett tillstånd av fullständig och total hjälplöshet, jag äter inte, jag kan inte sköta min egen hygien.

Jag vill inte dö, men jag vill inte leva.

Ovanstående behöver/kan du inte förstå – du kan bara lyssna på vad jag säger och acceptera det.

Det kan jag bara dela med dem, som varit där – i helvetet och i himmelen.

Jag har aldrig känt någon skam över min sjukdom.

Du kan inte heller förstå, hur det är, att få en cancer-diagnos och tro, att du skall dö. Du kan bara lyssna på, hur jag upplevde det. Men min diagnos stämde inte med min upplevelse, men diagnosen var korrekt.

Och livet gick vidare.

Och nyårssmällarna har redan börjat utanför mina fönster.

Christina ”

Generöst av Christina och flera, som låter mig veta hur sjukdomen fungerar.

Utan (H)järnkoll som projekt att ge allmänheten information, så hade jag bara haft teorier!

Uppgörelsen – Upprättelsen

Översta lådan i Bettys byrå gnisslade inte idag, då jag drog ut den. Det obehagliga gnisslet kanske kommer på sommaren vid 28 graders torr värme i matvrån. Betty var en äldre syster till min mormor och född år 1853. Mormor Ida var ingift i Toddestorp och hon hade ett litet privat ålderdomshem i andra ändan av huset. Där bodde äldre brodern August också. Betty hade med allt hon ägde hemifrån det vill säga byrån och några hemvävda förkläden. (Jag vet var det ena av dem finns i socknen. Hon som fick det har berättat det.)

Nu är äntligen byrån min. Den har mellanlandat på ett annat ställe i släkten först efter auktionen år 1982. Innan dess var det stora röjet efter flera generationer.

Det var min idé, att det skulle filmas, när jag drar ut översta byrålådan. Det fattades bilder men inte mitt prat till filmen med samma namn som min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Det är färdigältat! Det är bara rubriken som fattades till denna bloggpost och beskrivningen av den senare delen. Kopian av min sjukjournal från år 1956 ligger där i byrån. Jag har bara orkat läsa teskedvis. En kort promenad mellan byrån och kökssoffan sen. Historia bakåt i tiden är viktig. Byrån är väl gjord i något uthus i Forsby. Kökssoffan är gjord på en möbelfabrik.

Uppgörelsen handlar om vad som är friskt och vad som är sjukt. Där på den punkten har inte jag varit överens med två olika överläkare. Jag har påstått år 1956 på hösten, att jag var frisk och ville hem (alltså inte vara inlåst längre.) Enligt sjukjournalen påstår de, att jag saknar sjukdomsinsikt. Eller har en måttlig sådan. Jag skulle bära på den sjukdom de diagnostiserat mig med så snabbt: Mano depressiv psykos. De skulle följa utvecklingen av den sjukdomen.

Där lade jag tillbaka kopian av sjukjournalen i Bettys gamla byrå. Tacksam över mitt arv. Mormor hade visst mycket humor och de skrattade ofta i det hemmet. Hon och barnen. Morfar var nog lite allvarsam. Tror jag. Genom honom har jag ju fått min prästgen, som hoppade över de manliga barnbarnen. (Sic)

Raskt över till försoningen, som två av tre föreläsare hade var kvinnor den 17 december år 2013. Det som har fastnat hos mig är, att det finns så svåra övergrepp att försoning nästan är omöjlig. Alldeles särskilt om förövaren inte fattar vilka skador som uppstått av övergreppen. Det finns de, som inte fattar och aldrig ber om förlåtelse. Då är processen kvar att glömma allt som varit och gå vidare…

”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

Så enkelt var nu inte det, att kunna skilja på allt som är förlåtet men inte glömt. Hjärnan kan ha ett stort arbetsminne. Många GB.

Återkommer i morgon, tror jag. Det här att bli upprättad genom tro på Kristus kanske blir för svårt att förstå idag. Det är en preposition dessutom, som är felöversatt till svenska i bibeln. 🙂

Julafton år 2014

Det är den julafton då ”Mr Facebook” skannat och satt ihop bilder från året som gått. Det var bara att låta det rulla på med en blandning av gamla foton och nya. Precis så rörigt som jag är. En klarade av att hejda bandet och skriva längre och bra texter själv. Och årets höjdpunkt var ett litet barnbarns födelse för henne. Koncentration.

Hur skulle jag klara det, som varit på två begravningar där hela min barndom och ungdom ja, till och med ålderdom passerar revy? Efter Runes begravning i somras blev det tre bloggar om den kökssoffa, som är min nu. Men köket där den stod sen 20-talet var mor Annas.

Rune var en av grannarna i Norra Björke född år 1926. Det var mitt sätt att säga farväl till hela Norra Björke samtidigt att resa till hans begravning. Min bror Sven var född 1927 och begravningen var i Strängnäs på Sven-dagen den 5 december.

Det är julafton och då skall ”varenda unge vara glad”. Det är så långt från verkligheten, som det kan vara. Jag för min del hade en mamma som måste arbeta ända fram till julaftons kväll. Hon måste göra stora brödbak på förmiddagen för brödet var alltid slut. Nästan. Och där stod jag bredvid hennes baktråg, när hon satte degen och tjatade om att få öppna en julklapp. Bara en. Jag tjatade tills hon inte stod ut längre och visste precis vilken av fastrarnas julklapp, som jag ville öppna. En gav underkläder. Det fanns knappast några pengar, så det var julklappar min mor uppskattade, att vi fick. Den äldsta fastern förstod att ge ett spel.

Tjosan! Det är jag, som är yngst, som kunde tjata mig till en sådan julklapp och få använda den. Äldsta systern har tråkigare minnen att spel var synd enligt vår stränge far, så de fick öppna men inte använda faster Esthers julklapp! Faster i Göteborg var vidsynt. Hon hade lämnat en sträng, frikyrklig miljö år 1902 och var i tjänst hos en sekulariserad judisk familj. Deras inställning till nöjen var annorlunda.

Visst var min far sträng men han var trygg och nykter. Alla har inte haft en så bra uppväxt, som jag har haft. Där kommer nästa foto in från Facebook och Sveriges modigaste föreläsare Anneli Jäderholm till höger i bild. Vi träffades första gången via en helsida i Göteborgs-Posten torsdagen den 22 juli år 2010. Där finns hennes berättelse, som återkommit gång på gång sen dess i olika tidningar eller föredrag. Vi har inga gemensamma minnen. Inte ens från att ha legat i bälte och blivit tvångsvårdade! Våra berättelser skiljer sig åt totalt och vi föreläser inte samtidigt heller.

Hennes berättelse om ångest inför julen är den samma, som jag hörde i mitt arbete på Räddningsmissionen. Då var det inte vanligt ”att gå ut” med hur psykisk sjukdom påverkar vardagen och att en osynlig ångest lamslår. Nu har jag lyssnat lite bättre. Varenda unge är inte glad på julafton! En krypande olust och ångest inför vad som kommer att hända på julafton kunde börja redan i september. Detta oavsett i vilken ålder ”barnet” befann sig. Och sen hade barn själv.

Den allra mest gripande berättelse Anneli Jäderholm har gett oss i skrift är skötaren, som efter ett av henne föredrag om bältesläggningar och tvångsvård kom fram till henne med ett löfte:
”Du skall få min bältesnyckel. Jag har bältat många men nu när jag hört dig förstår jag att det var människor.” (Citat fritt ur mitt minne.)

Det är julafton och Mr Facebook har plockat ihop foton från det år som gått. En enda röra i tid. Precis så rörigt, som bara jag kan berätta. Poängen var att minnen från barndomen, ungdomen rusade mot mig på två begravningar och sammanfattat i kökssoffan hemifrån där så många suttit eller sovit i.

Poängen är att jag till slut fick vara med på ett foto bredvid Sveriges modigaste föredragshållare inom (H)järnkoll. Poängen är att vi inte har samma uppväxtförhållanden eller samma ämnen i våra berättelser. Hon är halvgammal och jag är helgammal och stressad.

Jag är stressad över att det inte passar att tala om försoning genom Jesus inom psykiatrin.

Idag är julafton och han är ingen docka i någon vacker krubba. Han lever och hjälper och upprättar de stukade!

Koordination

Igår skrev jag på Facebook på min egen tidslinje:”Tänker att pröva koordinationen, som ändå finns via Facebook, Google o.s.v.
Min tanke år 2010 var att satsa fullt ut på (H)järnkoll. Det är fortfarande mitt intresse med allas lika värde och då upprättelse för de, som behöver detta. Julens stora budskap är, att natt inte skall förbli där ångest råder. Så det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Ljuset i mitt liv är Jesus Kristus.”

Så blev det natt och jag kan inte sova. Hur skall någon kunna fatta hur jag tänkte i den senaste bloggposten? Skall jag ta bort länken, som jag gav till pensionerade prästen Dag Sandahl angående ämbete? Hur fungerar skanning av alla mina texter? Hur kommer uppställningen till höger till? Mest lästa inlägg?

Mitt i natten snurrar tankarna på kopplingen om Guds välsignelse till alla. Sen avslutade jag med en länk till Dag Sandahl om ämbetet endast för män. Hur tänker jag?

För mig som har facit till mitt eget liv är tankegången tydlig. Jag är kvinna och fick i tonåren en bekräftelse av Gud. Precis som jag önskade och väntade på. Den var så enkel. Jag ville bara få vara med och dela med mig av vad jag fått av trygghet i tron på Gud och hans ord.

Senare fick jag en utmattning och sömnrubbning under min utbildningstid till sjuksköterska. Efter en felaktig diagnostisering och behandling blev det stopp överallt för mig. Kvar var en krossad framtidsdröm. Kvar blev ett virrvarr av andras uppfattningar om mig, som inte stämde med vad Gud sagt genom sitt ord. Där är jag nu och det är natt.

Om prästen Dag Sandahl vill fortsätta hävda sina egna tankegångar om Svenska Kyrkans fel mot vissa, så är det hans sak. Året det blev fel var 1958 och jag själv hade fått ”nej” till en pastorsutbildning. Det har blivit många ”nej” sen dess.

Men Gud har sagt ”ja” till mig.

Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara…

Bilden är från Psalmanackan av Charlotta Folkelind, då systersonen Ruben Lind var lite mer än fem år men inte sex och fick hjälpa till med sina bokstäver. (Klicka på bilden, så syns hans fina bokstäver bättre. Det händer bara en kort period i livet…)

En sliten sång

”Så du vill sjunga en sång med många verser,” sa en av ungdomarna från Smyrnakyrkan. Det var jag, som tog upp provokationen om ny sång och musikstil i gudstjänsten. Detta var på onsdagskvällen i veckan som gick.

På torsdagskvällen blev jag fotograferad i ett stort och viktigt sammanhang i Stiftelsen Gyllenkrokens lokaler, Göteborg tillsammans med en modig kvinna. Det enda vi har gemensamt är Trollhättan, Velanda och Sjuntorp. På de platserna har vi båda varit och har sen helt olika referensramar.

Så nu sjunger en sliten sångvers inom mig:

”En gång som en jagad duva som en sårad hjort jag var

men ett djupt förkrossat hjärta Jesus ej förskjutit har.”

Det sjunger mer inom mig, som är gammalt från bibeln:

”Ohelbar är den skada du fått. Ingen tar sig an dina sår. Men jag Herren vill läka dina sår!”

Det hör ihop allt, som sjunger inom mig!

”Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Han kommer i makt att regera tills Gud uti alla blir allt.”

Det är bra med slitna sånger och en använd bibel. Det Anneli Jäderholm och jag har gemensamt är att vi båda och många andra kämpar mot felaktiga bältesläggningar och tvångssprutor inom psykiatrin.

http://www.no.more.se

I torsdags fick vi tillsammans lyssna på ett väl genomarbetat föredrag en timma av journalisten Linda Weichselbraun mot bältesläggningar inom psykiatrin. Det var IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom), som var inbjudare. Och fotograf projektledaren Annica Engström, Stiftelsen Gyllenkroken.

Där fortsätter jag mitt eget bloggande om min oförmåga att glömma de psykiska övergreppen i min personlighet och inom så kallad sjukvård. Finns det plats för Gud i min berättelse? Hur kan psykiatrin släppa in annat från mellersta östern men inte vilja ha helande genom tro på Jesus?

Anneli Jäderholm berättar offentligt, att när hon var som sjukast var hon Jesus och skulle rädda alla världens barn som lider. Jag för min del är självrättfärdig och tror mig kunna glömma övergreppen inom sinnessjukhusvården i egen kraft.

Jo, det svaret har jag fått som tröst eftersom ”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro,” inte har fungerat i mitt psyke. Egenrättfärdig vill jag inte vara. Så då överlämnar jag hela mig igen och igen åt nåden. Och sjunger sången om försoningsdagen…(tre verser).

Jag skulle så gärna vilja veta hur de andra, som varit med om övergrepp hanterat sina minnen och gått vidare.

Det gällde att skydda samhällets invånare från oss sjuka. Muren var tre meter hög runt rastgården.

Fotograf: Annica Engström i filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Domsöndagen

Idag är det Domsöndagen, när det gäller val av bibeltexter i kyrkoåret. Under några lyckliga år av mitt liv fick jag predika varannan söndag i en liten Missionsförsamling (med Försäkringskassans medgivande. De visste inte, att det innebar ett arbete 🙂 Jag hade mer eller mindre tvingats ge upp och ta emot hel sjukpension 52 år gammal). I den församlingen ville de äldre, att jag skulle följa de föreslagna predikotexterna. Min utbildning är inom sjukvården och inte teologi.

Under den perioden år 1988 till år 1993 pågick det vi kallar för psykiatrireformen. De stora mentalsjukhusen tömdes på sina patienter. Enligt en före detta patient inom ett annat upptagningsområde än NÄL, så var det då Läkemedelsbolagen tog över vården. Det var den mannens formulering. Inte min. Men i mitt eget område gick jag ut med, att jag varit sjuk år 1956. Något så skamligt skulle jag ha tigit med! OBS!

Åter till mitt predikande. Det dröjde inte många söndagar innan jag insåg, att jag inget kan i biblisk historia. Texten var från Johannes kapitel 4 om kvinnan vid Jakobs brunn och ordet ”måste” fanns där i texten. Jesus måste gå den vägen. Det räckte inte längre med min egen bibelläsning eller kunskap från barn och ungdomen.

Så gick det till. Jag kom till insikt om att det fanns en historia bakom när Israels stammar blivit osams och fiender. Den historien har fortsatt med församlingar tyvärr. I vår tid finns beskrivningen att kartan har ritats om. Som jag ser det, är det mest av ekonomiska orsaker. Medlemmar i frikyrkor har inte råd och lust att samla in frivilliga pengar till anställda och byggnader. Vi har ju samma bibel och tolkningarna orsakar inte nya kyrkbyggen, som det gjorde i slutet av 1800-talet.

Var kommer då domsöndagens föreslagna bibeltexter in i Pingströrelsen? Jo, de lyser med sin frånvaro och jag för min personliga del minns hur nyttigt det var, att tvingas arbeta med bibeltexter, som jag inte förstod eller kände något för. Det var och är nyttigt att studera orsak och sammanhang till alla krigen i Gamla Testamentet.

Och i vår tid: Kartan kan ritas om när det gäller frikyrkoförsamlingar. Nya diagnoser på sjukdomar kommer till inom psykiatrin också. Patienter tillhör inte längre Staten. Sjukhusskjortorna tillhör Landstingen men själen som är orolig längtar efter Gud.

Domen skall gå över mitt liv nu om jag fattat bibelns budskap rätt. Annars kommer jag att dömas sen på Domens dag. Idag kan jag ta emot en frikännande dom genom att Jesus tagit på sig all skuld och burit synden upp på ett kors. Idag är Domsöndagen enligt föreslagna bibeltexter. De texterna behövs!

Det är en villolära, att alla kommer till himlen och där blir allt återställt, frid och fröjd. Alla kommer till domens dag men de blir frikända, som tog emot vad Jesus gjort i sin dom över döden och synden här.

Det är upp till var och en att hålla fast vid vad Gud gjort för oss genom Jesus. Idag är domsöndagen och en glädjens dag.

”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.”

Palestina och Abrahams barn

År 1947 kom Roths Skolatlas No 1 GEOGRAFISK ATLAS ut. På baksidan av den finns en karta PALESTINA med JUDEEN, SAMARIEN och GALILEEN. Precis som vi hade fått lära oss och SYRIEN och TRANJORDAN.

”Vem har hört något sådant, vem har sett något dylikt? Kan då ett land komma till liv på en enda dag, eller kan ett folk födas i ett enda ögonblick, eftersom Sion födde fram sina barn, just då våndan begynte?”

(1917 års översättning av Jesaja kap 66:8)

I marginalen i den bibel (som är min) står det finstilt ett datum: 14.5 1948

Detta ändrar ingenting på kartan från Illustrerat Bibellexikon. Jerusalem är i den skalan som minsta lilla prick. För snart 2000 år sen dog juden Jesus där för hela världens synder. Ingen kan sudda ut hans presentation av fadern och hans kärlek till sitt folk och till alla.

För två dagar sen satte en attitydambassadör från Göteborg in ett foto på Facebook. Det var en psykiatrivecka i Norrland och i Örnsköldsvik denna dag. Samlingen skulle vara i Elim på eftermiddagen. Vem vet vad Elim står för i dagens publik? Fotot visade en tom lokal och över altartavlan orden: GUD ÄR KÄRLEKEN.

ALLAH och GUD är två olika språk. Bara Gud har en son, som kom ner till jorden för att presentera hans räddningsplan. Vem kan sudda ut den ritningen? Altaret till tabernaklet i öknen skulle vara fyrkantigt och står enligt bibelforskare för att riktningen av budskapet är i alla fyra väderstrecken – åt alla jordens hörn. Offret är ett enda för hela världen och enligt Uppenbarelseboken talar altaret fortfarande. Det är presens om Guds rättfärdiga domar i Uppenbarelseboken kap 16. Utan Jesu blod ges ingen förlåtelse.

(Hebreerbrevet kap 9)

Idag är det ständiga lögner om Israel. Gud talar om i förväg för sina vänner vad som kommer att ske i framtiden. Han talar alltid om i förväg vad som skall ske genom sina profeter och främst genom Jesus hans son.

GUD ÄR KÄRLEKEN

Det fördolda livet

Axel Oskar Henrik Schager föddes i Stockholm år 1870.

”Efter långa inre strider kom han i början av 1890-talet till andlig klarhet. En inåtvänd läggning och dragning till mystiken präglade hans religiositet.”

Så står det att läsa om sångförfattaren Schager i Oskar Lövgrens Psalm & Sång Lexikon. Bland annat. Det är dessa rader som intresserar mig. Sången om försoningsdagen är ju hämtad ur Moseboken. Vad är det som är mystik? Hur skall någon kunna vara med och bygga en kyrka det vill säga en församling utan att läsa ritningen? Varje människa har ett INRE RUM. Där fortsätter mitt bloggande med inblick i mitt inre rum utan att vara politisk korrekt. Det är väl självklart, att vi inget vet om varandra utan en berättelse?

Mina bloggar har handlat om (H)järnkoll och ”Inre rum Gyllenkroken” ibland. År 2011 kom boken:

”Inre rum Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa” Författare Annica Engström och Linda Weichselbraun

I den boken finns bland annat mångas berättelser inifrån. Min berättelse är inte sann, om jag inte får berätta vem som hjälpt mig genom allt. Jag har som alla andra ett inre rum. Där lever jag ett fördolt liv med Kristus. Han vet vem jag är och har rätt uppfattning om mig.

Jag har en relation med Gud, sen jag var barn. Efter det att all min självkänsla blev knäckt på Restad Sjukhus som 20 åring, så har jag hämtat all tröst från bibeln. Min teologi har jag fått genom de gamla läsarsångerna. Min fråga är som sagt hur dessa sånger kan bli omoderna. Är det inte så att samhället har så högt tempo, att det inte finns tid för bibelläsning? Det är inte Satan som frestar en människa längre utan tidstjuvar.

Är det någon idé längre att sjunga om bröstsköldens ädelstenar, när New Age finns? Tänk, att hålla i en sten bara och få kraft! Tänk, att få hjälp att hitta rätt personlig färg! Vad är det som är mystik? Är det inte snarare fråga om brist på kunskap om Guds löften? Det är han, som tittar på regnbågen och minns vad han lovat! Det är han, som bestämde, att det skulle vara tolv olika ädelstenar med de tolv sönernas namn på bröstskölden närmast översteprästens hjärta. För att han skulle komma ihåg var och en med sina olikheter…

Sen står det, att vi har fått en överstepräst, som vet om alla våra svagheter och ber för oss i himlen. Det ena var Då DET. Det andra är NU DET.