(H)järnkoll

No more

Fortsätter lite på ämnet (H)järnkoll. Sökmotorerna visar på mina inlägg tidigare i ämnet till höger i en spalt. Via Facebook får jag nya uppgifter angående sammanhanget, som jag tillhört. Inläggen dyker upp och nu är det NO MORE – bältesläggning inom psykiatrin. En av de två initiativtagarna till tråden på Facebook slutar där efter många års intensiv kamp mot övergrepp inom psykiatrisk vård.

Det var genom Anneli Jäderholms mod att trotsa felaktig vård, som jag fick mod att gå ut. Som sagt. Senare blev det ”pins” i silver föreställande en bältesnyckel ”Silvernyckeln”. Den berättelsen är gripande. Efter en av Anneli Jäderholms föreläsningar kom en pensionerad skötare fram och erbjöd henne den bältesnyckel, som han använt i tjänst och hade kvar. Vi fick en bild av den senare. Ja, så såg en bältesnyckel ut, som jag minns det på 50-talet. Den borde höra till det förgångna! Mina minnen borde jag lägga bakom mig! Eller? Vem tänker ta över efter Anneli Jäderholm?

Visst! (H)järnkoll lär fortsätta och duktiga attitydambassadörer skriver inlägg på Facebook. Det går att säga NO MORE till mer än felaktiga bältesläggningar inom psykiatrin och felaktiga tvångsinjektioner. Det första jag fick lära mig genom Anneli Jäderholms undervisning var, att jag måste vara klar själv med min bearbetning av traumat. Publiken vid ett eventuellt föredrag skulle inte vara terapeut. Som jag minns kritiken kom min ilska fram mot den behandling, som jag fått på 50-talet. Den kritiken har jag kommit ihåg och fått långt tidigare.

”Det går inte att hjälpa någon om man inte är hjälpt själv.”

Det finns mer att säga i ämnet (H)järnkoll. Den kunskapen förmedlade Paulus på sin tid. Han skrev, att det goda han ville det gjorde han inte. Men det onda han inte vill det gjorde han. Svårt att kalla det sagor som står i bibeln.

”Jag arma människa! Vem skall hjälpa mig?”

Det är dagens poäng. Psykiatrin och sjukvård över huvud taget vill inte ha med denne Jesus att göra. För han är det svar som Paulus gav. Han tog på sig den dom, som skulle drabba oss egentligen. Och erbjöd oss frihet! Men hellre all slags nyandlighet, som leder till fördärvet?

”En trappa leder någonstans…”

Foto av en annan duktig attitydambassadör inom (H)järnkoll: Madelein Larsson Wollnik

Det var länge sen jag skrev något om (H)järnkoll. Det beror på att jag inte är någon attitydambassadör där längre. Kvar finns möjligheten att äta och ha gemenskap i Stiftelsen Gyllenkrokens lokaler. (Vi göteborgare lär inte tala om Stockholm :-)) Kvar är att dricka kaffe tillsammans med medlemmar i IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom) några timmar någon lördag. Jag tar för mig och kommer att fortsätta med det. Tror jag.

Och varför skulle jag sluta att ställa frågan: ”Vem är du?” och ”Hur har du det i livet?” Så många härliga, ödmjuka, kunniga människor, som jag mött sen jag gick ut med min egen gamla historia. Vilket teamarbete jag fått vara med om! Kända och okända har stöttat min vilja att vara med. Och jag har velat stötta de, som jag mött. Vad är friskt och vad är sjukt?

Här kommer poängen, om jag fattat rätt. Det är ett stort psykiskt lidande att ha någon slags fobi. Det ordet borde inte missbrukas! Vi borde lära oss lite mer om varandras bördor.

En präst ledsnade totalt på missbruket av ordet fobi och prövade sig själv sakligt. Sen blev det ironi och humor i en bloggpost. Ja, den prästen måste ju anmälas! Han är inte lämplig i sin tjänst! Han är inte solidarisk. Med vem är frågan.

Nej, jag är inte attitydambassadör längre och undrar fortfarande, om det är tillåtet att vara kristen och tro på bibelns Gud. Får jag ha en egen uppfattning?

”Hur fobisk är jag?” Det frågar sig prästen.

Struktur

En av mina unga vänner efterlyser lite struktur på det jag sagt innan. Han läser matematik för att bli lärare. Och jag har alltid varit mer eller mindre rörig i mitt prat – pratar om allt på en gång. Ett snällare omdöme om pratet skulle väl vara att jag är rörlig i mina tankegångar. Så nu gäller det att få struktur på vad jag vill ha sagt! Det var inte jag som började! 🙂 Det var en som kan koncentration – en före detta arbetsledare. Men nu har vi delade meningar om fortsättningen. Hon skrev den första bloggen här mot min vilja och gav den namnet. Sen dess har det blivit över 700 bloggposter, som jag skrivit spontant – skrivit först och tänkt sen. Försök med detta att få en struktur på mina tankegångar! Är det mina läsare eller sökmotorer, som hjälper mig?

I morse fanns en hänvisning till första året 2010 från den 27:e mars. Rubriken är: ”Vargtimman”. Där finns allt jag vill ha sagt! Och det vi fick olika uppfattningar om är den församling vi båda tillhör. Min uppfattning är att de äldste är äldre än de unga och har ett längre perspektiv. Så varför skulle vi gamla gå åt sidan bara? Det gäller att få lite struktur bara på tusentals tankar på en gång, som rusar runt i huvudet.

Sista delen av serien ”Mina två liv” har gått i TV 1 med Ann Heberlein som ledare. Under tre tisdagar har vi fått lyssna på män och kvinnor, som berättade om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Ärliga, starka, nakna berättelser utan glamour. Det är en livsfarlig sjukdom har en berättat för mig privat. Äntligen är det OK att gå ut och berätta om hur en sjukdom fungerar ibland men att det finns hjälp och mediciner. De är inte sin sjukdom någon av dem men har skov ibland.

En dag betalade jag 50 kronor x 2 för att få lyssna på en känd psykiaters föredrag inom ”Intresseföreningen för bipolär sjukdom” (IBIS) och blev därmed medlem. Jag behöver inte ursäkta mig längre varför jag är medlem. Det är en av alla fördomar att sticka hål på. Skäms jag över att jag trivs på Stiftelsen Gyllenkroken där ”Intresseföreningen för schizofreni” (IFS) håller till och är grunden för allt arbete? Nej, inte alls. Där mötte jag Lars en lördagsförmiddag. Nu har hans fina ödmjuka berättelse nått tusentals TV-tittare. Lena hade bjudit mig att komma. Hon berättade lika ödmjukt i dokumentären ”Lillhagen – fruktat och saknat”, som gick på TV för drygt ett år eller två sen. Tiden går ju så fort. Just denna lördagsförmiddag var det bara Lena, Lars och jag. Lars fick veta, att jag blivit vårdad 3 månader för manodepressiv psykos som ung. Den berättelsen blev inte begriplig för honom. Den är obegriplig. Därför har jag gått ut med den och att det finns försoning och läkedom, när det gäller djupa sår. Sjukvård borde vara just sjukvård och inte övergrepp i ett överkänsligt psyke! Om psykiatrin ägnar sig åt symtom i stället för åt bakomliggande orsak, så kommer den inte att lyckas. Det är mångas uppfattning. Andra har fått hjälp.

Jag för min del ville bara träffa en som kände mig då 1956, som visste att deras behandling och diagnoser var fel! Men det fick jag inte. Hon hette Karin och var min skolkamrat under utbildning till sköterska. Jag skrev om henne i förra bloggposten: ”Tvåbenta böcker Del 2”

Så alla mina över 700 bloggposter handlar om att behöva en som har rätt uppfattning och helhetsbilden klart för sig.

”Du känner mina tankar…” ”Redan i moderlivet utvalde du mig…”

Mina två liv

Käringen mot strömmen

Det var över 64.ooo anmälda till att springa Göteborgsvarvet, som var igår. En enda dag på hela året är trafiken avstängd eller omdirigerad i hela innerstan. Då borde man ställa upp som engagerad bland de 200.000, som gjorde allt för att hjälpa till! Eller som anhörig och ta foton vid rätt plats vid rätt tidpunkt! Eller tänka lite före hellre än samma dag, då det inte gick så bra att ångra valet av dag.

Det fanns uppgifter på Facebook om pastorer, som skulle springa loppet. Jag hade bara en enda fråga, hur jag själv skulle kunna ta mig igenom denna stora klunga till den andra sidan. Det gick inte med buss och inte med spårvagn. Skulle det kunna gå med en rollator? En ung förkunnare skrev, att han tejpat sina bröstvårtor för att sen kunna slå den bäste löparen från Kenya. En annan ung lovsångsmusiker skrev en gång tidigare på Facebook och gav reklam för att raka benen. Det minskar luftmotståndet vid cykeltävlingar och flera sekunder vinns i tid. Var det ett skämt? Jag undrar för första gången och för andra, frågar och får sakliga svar, väntar och ser att tejpade bröstvårtor inte var något skämt. Och det jag hade i huvudet var en nödvändig klippning på andra sida denna ström av springande människor i tusentals. Skulle det gå att ta sig över till andra sidan i tid? Dålig planering och ingen chans att styra en taxichaufför från färdtjänsten. Å andra sidan hade han inget tillstånd att köra snabbaste vägen över Mölndal. Mölndal är en annan stad i närheten av Göteborg. Så han fick ge upp, när jag gav upp och sa att jag går! Det gick alldeles utmärkt att gå med käpp rakt igenom hela klungan av springande. De fick springa vid sidan om oss…

Gissa två gånger! Visst skall poängen komma, att jag är kvinna och skall tiga och inte förkunna men älskar Paulus mer än alla andra!

Jo då. Hör här! Det gäller inte bara att ställa upp och springa fort! Det gäller inte bara att tävla om silver eller brons eller bästa tid! Det enda som gäller är att kämpa som den, som vinner loppet. Varken mer eller mindre. Inte svimma vid målgång heller. Den bibeltexten tål att kämpa med!

1 Kor 9:24 Det är bara en som vinner. Löp som denne.

Den svenska dårskapen

Igår gjorde jag en liten ordlek på Facebook alldeles själv. Precis därför att jag fattar långsamt i brist på kunskap i engelska språket. Efter några år fattade jag och slog upp ordet ”tag”. Visst, det har ju andra kunnat jämt! Man taggar. Vadå taggar? Eftersom jag är mottagaren tänker jag bibliskt och hamnar på aposteln Paulus så klart, som fått en tagg i köttet. Jag har fått en tagg i köttet till pensionerade prästen Dag Sandahl, som är så bibelkunnig och inte undervisar i ämnet (sic). Nog om det. Så har polletten fallit ner äntligen och jag borde tagga till ”Kvinnor i bibeln” sköta mina egna bloggar och inte bli så irriterad över hans. Då händer det via en uppdatering i WordPress, att min textmassa sjunker ihop, om jag går in och rättar till något. Jag vill ha lite luft mellan det jag säger. Dra andan med ett mellanslag.

Detta var igår det. Idag är det redan ny fräsch information på Facebook om forskning och framgång. Jag kommer att tagga till allt! (H)järnkoll, ADHD, Kvinnor i bibeln, Teologi och Psykiatri och Memoarer o.s.v. för nu har jag fattat! Märker du det? Jag hör ihop och hänvisar bakåt till vad jag skrivit förut i ämnet och tänker framåt efter de 79 åren drygt och 715 bloggposter!

Där kommer den svenska dårskapen in för vi skall inte ha någon egen religion utan koka soppa på en spik! Det som är buddism på andra sidan jordklotet är inte buddism i Sverige! Det som kallas yoga i Sverige är inte förenat med olika gudar här utan bara vanlig avslappning till höga kostnader så klart. Pengar och kostnad är inte någon religion i Sverige – jag menar förenat med ordet avgudadyrkan. Nej, vi svenskar är fria från alla gudar och importerar ingen med tanke på vår höga kunskapsnivå och urskiljningsförmåga. Religionsdialog är vackert som ord. Verkligheten är en annan. Nu är vi fast och ungdomar, som vuxit upp i vårt land far tillbaka till sitt ursprungsland och dödar de kristna – de som talar arameiska och hade de äldst bevarade kyrkorna.

Så kom han in på ett café igår efter sitt nattskift och en stund in på morgonen för att få tömma sin oro för anhöriga. Han var upprörd över politiken i Sverige och sina anhöriga, kristna i Iran. Det var expediten på caféet, som fick hans upprördhet. Han stod för länge och pratade om sitt och jag ville köpa lite kaffe också. Så taggade han igång på morgonen på svenska politiker och jag tjuvlyssnade och lyssnade sen på hans oro vid hans bord.

Det är en svensk dårskap, att vi inte firar påsk ens utan skall vara fria från all religion. Å andra sidan kokar vi soppa på en spik på yoga, shamanism och allt möjligt. Visst, Paulus skriver att talet om korset är en dårskap. För vem i så fall? Inte för dem som tror. För oss som tror är det en kraft till räddning.

Inom psykiatrin är det tillåtet med nyandlighet men inte avslappning och meditation vid källan med friskt vatten. Jag funderar fortfarande över regeringsuppdraget (H)järnkoll. Får en aktiv, bekännande kristen ha kvar sin tro på dårskapen om korset? Jag rekommenderar en bok av hela mitt hjärta som heter: ”Inre rum Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa.” Boken är skriven av Annica Engström och Linda Weichselbraun. Snart fyller Stiftelsen Gyllenkroken 25 år. Detta har med den stora psykiatrireformen att göra, när de före detta inlåsta psykiskt sjuka patienterna skulle bli fria i vårt samhälle med egen bostad och få tänka och handla själva. Idén och tron på nya, bättre mediciner var väl bra. Utan anhöriga – nej jag vågar inte tänka tanken! En mamma heter Barbro och Peter har jag mött många gånger. De två var med från början att se behovet av en samlingsplats i lugn och ro utan stress. Nu 25 år senare får jag vara med och känna för arbetet och människorna på Stiftelsen Gyllenkroken bland så många.

Så jag taggar igång på fortsatt forskning om vad som är normalt i Sverige. Du får söka själv i min långa associationskedja. Grattis Linda!

”Allt ljus på mig”

”Allt ljus på mig,” sa en skådespelare en gång. Mera teater. Mera dans, mera kreativitet och olika färger på ljuset, som sveper över aktörerna…

Hur skulle en gammal, vinglig gumma på 80 år kunna stoppa tiden? Det finns inget annat än en sittstrejk. Ungefär som barnet, som tar sina första steg, släpper bordskanten går ut på golvet. Så kom osäkerheten, rädslan, ett viftande med armarna och pladask på rumpan. Så gör ett barn i ettårsåldern kanske. Så kan inte jag göra vifta med armarna och sätta mig pladask! Annars kommer det likheter med barnets beroende i första åren och de sista i hög ålder – nära till skratt och nära till gråt. Barnet får så småningom ett ord då och då som är rätt och blir en mening. Barnet är sanningssägare tills det inte är tillåtet längre och lämpligt. Då blir det olämpligt med sanning. Eller den får inte sägas hur som helst…Sanningen skall säga mjukt och diplomatiskt helst.

Skådespelare är suveräna på rollspel och kroppsspråk. Det överdrivna går inte hem lika bra som det naturbegåvade. Så nära sanningen som möjligt är bäst. Här kommer mitt pladask efter några steg ut på golvet. Jag har viftat med armarna och blivit rädd. Det var något nytt att liksom släppa bordskanten och gå ut själv på golvet på egna ben. Utan en projektledare som tyst stöd.

Nu är jag ingen skådespelare och vill inte bli någon heller. Jag vill inte ha allt ljus på mig! Jag är inget enskilt fall, som den kända politikern behöver bemöta på Facebook! Så jag är som barnet, som tog sina första steg ut på golvet, blev rädd, satte sig pladask och började gråta. I verkligheten hände det när en moster och en faster var barnvakt och tjöt till: ”Han går!”

Under taggen #5min5maj skulle vi så många som möjligt tala eller skriva var som helst om psykisk hälsa eller ohälsa. Jag gjorde, som jag blivit lärd av en överläkare och psykiater i ett brev från 80-talet. Jag gick högre upp till politikerna och klagade på situationen för de psykiskt sjuka. Men allt ljus föll på mig! Det blev en total missuppfattning skrivet på fel stället offentligt. Det skulle varit ett PM. Det blev på Barbro Westerbergs tidslinje sen och de med egen erfarenhet av psykisk sjukdom uppfattade mig som raljant. För de var också hennes facebookvänner! Vilket jag är ibland – raljant alltså. Ett, två, tre steg ut på ett stort golv i riksdagen sen…

Ett, två, tre steg ut på golvet i en mycket stor Pingstförsamling har inte gått så bra heller. ”Det beror inte på vad man säger utan hur man säger det.” Detta har inte jag lyckats lära mig ännu! Mannen Mose var mycket saktmodig, när han var åttio år. Jag är inte där ännu men ser fram mot det – mindre temperament, mera saktmod.

Allt ljus på Jesus! Han delar inte sin ära med någon! Det var han, som kämpade i Getsemane för hela världens skull – för mina synder och dina. Han hade sådan ångest, att de fina kapillärerna i ansiktet brast. Svetten blandades med blod. Det är bara läkaren Lukas, som har med detta. Hade något ögonvittne i sin tur berättat detta för Lukas? Nu lever vi i de fyrtio dagarnas tid med berättelserna om hur Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar vid olika tillfällen – dessa förskräckta lärjungar, som inte visste vad de skulle tro. Där är budskapet – inte en ikonmålning föreställande Emmausvandrarna.

Och vart tog den musikalen vägen av Urban Ringbäck ”under fyrtio dagar”… ”ett hjärta och en själ”? Jesus själv går igenom alla skrifterna med början på Moses och visar på att detta måste ske med hans död på korset! Jesus hänvisade gång på gång till vad som stod skrivet om honom från början. Allt ljus är på Jesus och kommer att bli det!

Gumman har satt sig pladask och har svårt att komma upp igen för nya steg. Märkte du, att jag har gåva att prata om allt på en gång?

#5min5maj

”Lär dig livets vackra gåta: Älska, glömma och förlåta.” Det är poesi från barndomens poesiböcker. Versen fanns generation efter generation. I vart fall från min mors poesibok till upprepning i min och jämnårigas. Kvinnorna sydde religiösa texter att ha som bonad i köket eller vardagsrummet: ”Gårdagen är förbi Morgondagen har du inte sett Och i dag hjälper Herren” Nu är jag i den fasen av livet, att jag har svårt att komma ihåg, vad jag gjorde igår. Måste tänka länge ibland. Inte så nu…

Jag blev inbjuden av en attitydambassadör inom (H)järnkoll att tala fem minuter om psykisk hälsa eller ohälsa – tala eller skriva på ett socialt medium. (H)järnkoll var ett regeringsuppdrag med pengar till utbildning av de, som var villiga att gå ut offentligt i olika sammanhang och berätta hur en psykisk sjukdom fungerar att leva med eller med ett psykiatriskt handikapp. Det var en begränsad tid med vissa områden i Sverige som utvalda men spridda över hela landet. Informationskampanjen fortsätter fast på annat sätt än att vara ett regeringsuppdrag. Min egen erfarenhet av psykisk ohälsa är sen år 1956. Då slog jag larm nästan omgående och blev en odräglig patient under tre månader, som de skulle följa en sinnessjukdom hos mig som 20-åring: manodepressiv psykos. Så jag protesterar fortfarande mot felaktiga bältesläggningar, tvångssprutor och felaktiga diagnoser!

Vad skulle jag skriva om som inte känner igen symtomen på det som kallas bipolär sjukdom idag ens? Vid denna tid ifjol skickade jag min bok. ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” och en 30 minuters film från före detta Restad Sjukhus inspelad av ett team från Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg, till ”Fraga doktorn”. Min fråga var vad sjukdomen posttraumatisk stress innebär. På hösten kom svar angående minnen efter en stor brand som kan göra sig påminda långt efteråt. Det var inget om hur jag skulle bli av med minnen av bältesläggningar och tvångssprutor. Det är okristligt att inte förlåta. Det är stora, svåra problem om ingen hjälper till att sortera vad som är viljan till förlåtelse och oförmåga att glömma. Så bibelns texter blev ett skavsår i själen. Jag hade aldrig hört en så fin diagnos på det som ”posttraumatisk stress”. Här är bibelhänvisningen som var värst: Matteus kap 18:21-35 Det finns ingen enda personal, som jag känner något oförlåtet inför. Det var systemet som var förkastligt.

Vad skulle jag skriva om för psykisk ohälsa i #5min5maj då? För ute och talade var jag inte! Jag följde det råd, som jag fick av överläkaren på Restad Sjukhus efter år 1956. Hon ledsnade på att jag klagade på den behandling, som varit av mig och andra. Hon svarade med att berätta hur hon som överläkare hade över 300 patienter att ansvara för, personal och medicinering. Hon försvarade sin personal vilket tungt arbete de hade och hur de gjort sitt bästa. Till slut stod det i hennes svar på min klagan: ”Gå högre upp till politikerna och klaga.” Brevet har jag läst många gånger under årens lopp. Det gäller att tänka från andra hållet också.

Sagt och gjort nästan 60 år senare. Jag skrev till Barbro Westerholm igår. Brevet går att läsa på Facebook under offentliga gruppen #5min5maj. Det går att googla på namnet. Det var inte länge sen Barbro Westerholm medverkade i TV-programmet: ”Min sanning”. Det är en bra politiker i min egen ålder – ”årsrik” tror jag det myntade ordet är. På min tid hette högsta instans att klaga på Medicinalstyrelsen. Överläkaren lyssnade på sin 20-åriga patient och jag på henne senare i livet: ”Gå högre upp!”

Det jag inte förstår inom (H)järnkoll är all nyandlighet med kärlek och positivt tänkande. Det är tillåtet med österländska religioner inom psykiatrisk vård också men inte att gå högst upp med bönerna. Tyvärr. Jag var kristen redan år 1956, när jag fick en utmattning och felaktiga sömntabletter. Då visste vi inte mycket om biverkan av mediciner och att prata om Gud var en diagnos i sig som religionsgrubbel. Utan min relation med Gud, Jesus och bibeln hade jag aldrig stått ut med den posttraumatiska stressen – alla minnen av övergreppen inom sinnessjukhusvården. Mig hjälpte det inte att de bytte orden till engelska. Gårdagen är förbi #5min5maj

Ambassadören

Käre David!

Du vill, att jag skall berätta för dig, när jag skickat ett brev. Få har tid att kolla vad som händer på intranätet. Ja, du skall få veta men ett klick nu för tiden går blixtsnabbt ut över hela världen jämfört med postgången förr. I min hembygd har jag vikarierat semestertid för lantbrevbäraren. Min far hade en extra kraftig moped, som jag fick låna för denna postväska. (Det går alltid att associera till ”hemma” i Norra Björke). Tydligen. För det är där jag har mitt första foto på dig i 2-3 årsåldern. Ett pangfoto där jag störde dig, när du åt röda vinbär. Den gången var din morfar och mormor med i vår trädgård.

Vad var det för märkvärdigt med din morfar Eric Nilsson som förkunnare? Ingenting mer än att han höll sig till bibeln! Det var han, som förde mitt eget bibelläsande till gamla testamentets texter! Det var han, som ständigt visade på att de urgamla texterna pekade fram mot Jesus och var aktuella för oss som lyssnade. Han hänvisade inte till olika teologers utläggningar och gjorde texterna komplicerade. Han använde aldrig ordet ”tolkningsmodeller” eller förklarade för oss lyssnare vad det innebar.

Nu vet jag lite om det men inom Pingströrelsen används inte det ordet heller. De har visst sagt: ”Läs som det står. Tro som det står. Så får du det som står.” Enkelt men den modellen har mer än en förstört för oss andra. Så enkelt var det inte ens för pingstvänner!

Så till rubriken. Det intresserar mig att slå upp och titta på främmande ord. År 2010 gick jag en utbildning till att bli attitydambassadör inom (H)järnkoll. Jag tyckte, att titeln ambassadör var alldeles för pretiös. Så översättningen lyder: ”sändebud av högsta rang…” Evangeliska Fosterlandsstiftelsens tidning heter: Budbäraren. Ja, då fattar jag innebörden av ambassadör. Regeringen hade gett många erfarna personer uppdraget att informera ute i samhället vad en psykisk sjukdom eller ett psykiskt handikapp innebär att leva med. Attitydambassadörerna inom (H)järnkoll gör ett stort och viktigt arbete. Då förstår jag ordet om uppdrag av högre makt.

Din morfar var den högstes budbärare men använde inte främmande ord för sin tjänst. Snart är jag framme vid poängen av detta brev, att han inte ens använde ordet ”tolkningsmodeller”. Vi fick inte veta ens att det finns olika modeller! Idag kan 3.000 personer läsa bibeln tillsammans via datorer och en sluten grupp på Facebook, som heter ANTA UTMANINGEN. Via de läsplanerna och personerna, som kommenterar, så har jag äntligen hittat min modell beskriven. Undrar om inte din morfar predikanten hade den också. Den lyder så här enligt modellen klippa och klistra:

Jonas Ahlsson:

”Typologi (grekiska typos ”form”, ”mönster”, ”prägel” och logos ”ord”) är läran om överensstämmelser mellan Gamla och Nya Testamentet, vilken grundar sig på uppfattningen att Nya Testamentet är en uppfyllelse av Gamla Testamentet. Tanken är att Gud låtit händelser i Gamla Testamentet äga rum på ett sådant sätt, att de förebildar det som skulle ske med Jesus. Man kan säga att typologin är ett slags profetia i handling.”

Där slutar brevet för idag. Nu skall jag kontakta dig och berätta, att jag skickat iväg det.

M.v.h. eller kram du får välja

Gunnel

Judith

Dom hade bibliska namn nästan allihop i den stora syskonskaran. Nu gäller det för mig att ro båten i land. Stormen Egon härjar fortfarande fast natten är över. Snart kommer morgontidningen med bilder från förödelsen. Fotomässigt blir det mäktiga bilder, när vattnet bryter mot klipporna eller kajkanter. Det har inte varit storm i ett vattenglas precis. Stormen som varit i mitt vattenglas bildligt talat avslutas med berättelsen om Judith.

En dag för länge, länge sen höll jag på med släktforskning och reprofotografering. Det var bara att konstatera, att hon var vacker som ung denna faster, som jag knappast sett. Hon blev lagd på mina unga axlar, när jag var 20 år. Hon hade haft depression. Hon blev inskriven i min anamnes – min sjukdomshistoria – som ärftlig belastning. Märk väl att jag skriver om 50-talet. Då hette det sinnessjukdom.. Var det inte den ena, så var det den andra av de två största. Fanns det i släkten? Den frågan fick inte jag. Jag fick inte tro, att jag visste hur min egen kropp fungerar! Där kommer maktmissbruket in som tusentals med mig råkat ut för och som jag protesterar mot. Och tror, att jag kan avsluta i och med denna bloggpost…

Långt bort i tiden fanns inte penicillin. Det fanns ingen bot, om någon fick lunginflammation. Så hände det en kort period, att mamman till alla barnen på ett ställe var på vilohem och Judith ersatte henne. Ett litet barn fick lunginflammation och dog, innan mamman kom hem. Detta trauma fick Judith bära ensam under hela livet och blev sjuk av skuldkänslor ibland. Som jag uppfattat hennes depression eller sjukdom. Som jag försökt förstå som ett trauma. Så enkelt får det inte vara att stigmatisera en 20- åring i nästa generation med manodepressiv psykos!

Hon hette Judith och var vacker som ung. Där slutar stormen i mitt vattenglas. Jag träffade inte henne mer än en gång som 20-åring före mitt eget trauma. Judith avslutade sitt liv på egen hand. Det visste inte jag! Min mamma måste svara på läkarens fråga om ”det” finns i släkten. Det var några månader efter faster Judiths död år 1956. Fast ”sådant” pratades inte om. Faster var gammal och hade dött. Det var allt, som jag fått veta.

Därför protesterar jag nästan 60 år senare. Våga lyssna! Våga tala om sorg! Var inte så snabb med omdömen och diagnoser! Vi vet inget om vad medmänniskan bär på som vi möter. Jag ångrar, att jag inte lyssnat bättre! Som 20 åring var det omöjligt att lyssna in faster Judiths sorg. Vi hade ett enda fint möte med varandra våren 1955. Då var jag i Stockholm en kort period mellan provtjänstgöring och sjuksköterskeutbildningen. Jag fick en bok av henne som heter: ”Vandring i anden”.

Gissar att det inte var OK att vara troende men ändå tungsint.

(Faster Judith till vänster och faster Ruth till höger)

Uppgörelsen – Upprättelsen Del 3

Detta flyttar jag från Facebook i morse. De personer, som är markerade med rött är offentliga föreläsare med egna företag engagerade inom NO MORE och (H)järnkoll bland annat. Båda har markerat, att de läst mitt inlägg. Signaturen Christina har också läst och godkänt gårdagens blogg. Jag för min del funderar på hur jag skall fortsätta mitt bloggande. Den 22 augusti år 2013 hade tidningen TTELA (f.d.Tidningen Trollhättan och Elfsborgs Läns Annonsblad) helsida om tävlingar i en kulvert på Restad Gård lämplig för svensexor och skolungdomar med namnet: ”Fånarna på Restad” Jag kontaktade arrangörerna och berättade, att jag är en av fånarna på Restad. Sen dess hände allt mycket fort med inspelning av min berättelse från år 1956. Den var redan planerad.

Så till citatet från Facebook:

”Gott Nytt År! Finns det någon som är intresserad av att jag ”bloggar”? När statistiken är nere på två eller tre på en dag, så börjar jag undra. När det fanns ett vackert foto på Anneli Jäderholm och mig på Facebook, så kom det plötsligt över hundra besök både första och andra dagen efteråt. Så nu måste jag ro båten i land. Filmen: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” börjar med en sjuksköterskas fråga: ”Vart vill du komma? Och sen hennes uppmaning: ”Att du inte lämnar detta bakom dig! Det är ju över 50 år sen.”

Denna film såg två andra sjuksköterskor på Stiftelsen Gyllenkroken en dag och kom fram och kramade mig direkt efteråt. En frågade: ”Har du slutat att skämmas nu?” Bra fråga. Obegriplig varför de, som har en psykiatrisk sjukdom borde skämmas. Jag skäms över att jag inte hade mod att ställa upp förrän Anneli gick ut i Göteborgs Posten och berättade hur det är att leva med schizofreni. Det var år 2010. Så träffades vi igen när Linda Weichselbraun höll en timmas saklig information om bältesläggningar inom sjukvård. Det är mycket begärt, att jag skall lägga det bakom mig, hur det var att bli tvångsbehandlad över 3 månader för en sjukdom, som jag inte har! Hur jag skall gå vidare i kampen mot övergrepp inom psykiatrin vet jag inte. NO MORE gäller bältesläggningar men inte engagemang.” Slut citat

Jag erkänner öppet, att jag inte kunnat hur psykiska sjukdomar fungerar att leva med eller hur det är att leva med neuropsykiatriska handikapp. Det är ingen ursäkt bara en förklaring till att mitt engagemang kommit så sent i livet. Kvar är att berätta om all tröst jag fått genom min personliga bibelläsning.

Uppgörelsen – Upprättelsen Del 2

Hon frågade aldrig efter mitt körkort. Hon bad inte ens att få titta på det, när jag ville låna hennes bil och ut och köra själv. Detta var år 1964, som vi var klasskamrater och blev utexaminerade arbetsterapeuter. En veckas semester skulle vi unna oss, innan vi gick tillbaka till våra respektive arbetsplatser.

Utanför Härnösand fanns ett litet sinnessjukhus. Där ville jag besöka överläkaren för att fråga vilken sjukdom jag har. För det stod ju på körkortet under mitt foto tydligt, att jag var psykiskt sjuk. Fyrtio år senare frågade jag Inga-Britt, om jag berättat sanningen, varför jag ville köra ensam till Gådeå. Hade jag inget berättat under alla dessa år vi hållit kontakt?

Så blev det dags att ta emot berättelsen för henne om mitt trauma. Hennes trauma var ju synligt. Hon hade en Daf med automatväxel. Det går inte att trampa ur kopplingen med en protes nästan upp till höften. Hennes cancer var bortopererad. Jag bar på en osynlig infektion i själen. Inga-Britt har tjänstgjort som arbetsterapeut på Östra Klinikerna en period – det stora sinnessjukhus, som en gång hette Restad Sjukhus och som jag kunde lite inifrån patientperspektiv.

Inga-Britt har blivit en del i kontexten av min uppgörelse. Bifogar det vackra julkort, som hon gjort för år 2014. Inga-Britt är konstnär och en god lyssnare. En annan god lyssnare och del i min uppgörelse med psykiatrin är Christina. Jag får fråga hur mycket jag vill på sjukdomen bipolär. På min tid år 1956 hette den mano-depressiv psykos (med bindestreck). Så jag fick lov, att citera gårdagens svar:

”Vågor av energi och lust att arbeta dygnet runt” är ingen lust, det är ett tillstånd av vansinne=mani.

Jag underhöll mina kollegor på nätterna, på Neurokirurgen SU/Sahlgrenska, man tycker man är väldigt rolig, när man är manisk. Till slut fick jag tillträde förbjudet, för mig, av en av cheferna.

Att arbeta i maniskt tillstånd gör, att du förlorar din legitimation – men jag var, som tur var, sjukskriven. Mina arbetskamrater behandlade mig, som vanligt, när jag efter sjukskrivningen kom tillbaka till min tjänst.

Min diagnos var klar efter, att med hjälp av sex poliser i min mani, blivit förd till sjukhus.

Mina depressioner, som för de flesta med diagnosen bipolär sjukdom, är ett tillstånd av fullständig och total hjälplöshet, jag äter inte, jag kan inte sköta min egen hygien.

Jag vill inte dö, men jag vill inte leva.

Ovanstående behöver/kan du inte förstå – du kan bara lyssna på vad jag säger och acceptera det.

Det kan jag bara dela med dem, som varit där – i helvetet och i himmelen.

Jag har aldrig känt någon skam över min sjukdom.

Du kan inte heller förstå, hur det är, att få en cancer-diagnos och tro, att du skall dö. Du kan bara lyssna på, hur jag upplevde det. Men min diagnos stämde inte med min upplevelse, men diagnosen var korrekt.

Och livet gick vidare.

Och nyårssmällarna har redan börjat utanför mina fönster.

Christina ”

Generöst av Christina och flera, som låter mig veta hur sjukdomen fungerar.

Utan (H)järnkoll som projekt att ge allmänheten information, så hade jag bara haft teorier!

Uppgörelsen – Upprättelsen

Översta lådan i Bettys byrå gnisslade inte idag, då jag drog ut den. Det obehagliga gnisslet kanske kommer på sommaren vid 28 graders torr värme i matvrån. Betty var en äldre syster till min mormor och född år 1853. Mormor Ida var ingift i Toddestorp och hon hade ett litet privat ålderdomshem i andra ändan av huset. Där bodde äldre brodern August också. Betty hade med allt hon ägde hemifrån det vill säga byrån och några hemvävda förkläden. (Jag vet var det ena av dem finns i socknen. Hon som fick det har berättat det.)

Nu är äntligen byrån min. Den har mellanlandat på ett annat ställe i släkten först efter auktionen år 1982. Innan dess var det stora röjet efter flera generationer.

Det var min idé, att det skulle filmas, när jag drar ut översta byrålådan. Det fattades bilder men inte mitt prat till filmen med samma namn som min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Det är färdigältat! Det är bara rubriken som fattades till denna bloggpost och beskrivningen av den senare delen. Kopian av min sjukjournal från år 1956 ligger där i byrån. Jag har bara orkat läsa teskedvis. En kort promenad mellan byrån och kökssoffan sen. Historia bakåt i tiden är viktig. Byrån är väl gjord i något uthus i Forsby. Kökssoffan är gjord på en möbelfabrik.

Uppgörelsen handlar om vad som är friskt och vad som är sjukt. Där på den punkten har inte jag varit överens med två olika överläkare. Jag har påstått år 1956 på hösten, att jag var frisk och ville hem (alltså inte vara inlåst längre.) Enligt sjukjournalen påstår de, att jag saknar sjukdomsinsikt. Eller har en måttlig sådan. Jag skulle bära på den sjukdom de diagnostiserat mig med så snabbt: Mano depressiv psykos. De skulle följa utvecklingen av den sjukdomen.

Där lade jag tillbaka kopian av sjukjournalen i Bettys gamla byrå. Tacksam över mitt arv. Mormor hade visst mycket humor och de skrattade ofta i det hemmet. Hon och barnen. Morfar var nog lite allvarsam. Tror jag. Genom honom har jag ju fått min prästgen, som hoppade över de manliga barnbarnen. (Sic)

Raskt över till försoningen, som två av tre föreläsare hade var kvinnor den 17 december år 2013. Det som har fastnat hos mig är, att det finns så svåra övergrepp att försoning nästan är omöjlig. Alldeles särskilt om förövaren inte fattar vilka skador som uppstått av övergreppen. Det finns de, som inte fattar och aldrig ber om förlåtelse. Då är processen kvar att glömma allt som varit och gå vidare…

”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

Så enkelt var nu inte det, att kunna skilja på allt som är förlåtet men inte glömt. Hjärnan kan ha ett stort arbetsminne. Många GB.

Återkommer i morgon, tror jag. Det här att bli upprättad genom tro på Kristus kanske blir för svårt att förstå idag. Det är en preposition dessutom, som är felöversatt till svenska i bibeln. 🙂