(H)järnkoll – Sida 8 – Gunnels plats i rymden

Självmord

Nu finns det armband att köpa och bära att man bryr sig. Det är morgon och jag har läst alla inlägg av alla, som bryr sig och är förtvivlade, sorgsna och frustrerade över andra som inte gör något för att hindra detta självmord. Den senaste goa människan, som tog en överdos gäller Halland nu. Det gäller visst hela Sverige, att vi toppar statistiken över självmord. Det gäller brist på pengar och satsning från de styrandes sida. Det gäller, att inte döma missbrukaren, som också är en unik individ med anhöriga.

Därför tror inte jag på Pridefestivalen med allas lika värde. Det är ju den motiveringen vi hör ständigt. Vi borde flagga allmänt för rätten till lika värde? Vi har ju inte lika värde och kommer aldrig att få det! På vad sätt är den utslagna, arbetslöse lika mycket värd som milliardären? På vad sätt är narkotikamissbrukaren lika mycket värd som den nyktre arbetsnarkomanen?

”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu?”

Den sången passar att sjunga inom kyrkans väggar möjligtvis men inte utanför. Som jag ser det och har uppfattat viskningen från botten. ”Du får skriva vad du vill,” sa hon. Ja, hon ville, att jag skulle skriva ner hennes berättelse med hennes namn. Hon var stolt över sitt namn och att hon orkade kämpa så länge som hon gjorde innan överdosen en julafton.

Nu osar det av svordomar i inläggen på Facebook. Inte över den, som inte orkade längre utan över myndigheter, som inget gör och inte ser missbrukaren! Vi behöver en syndabock! Vi behöver två syndabockar enligt bibeln! Men den psykiatriska vården i Sverige har Kristofobi.

Som jag ser det. Jag glömmer inte politikernas uppfattning om människans rätt till integritet – rätten att dricka sprit på ett nybyggt ungkarlshotell. Det var i slutet av 60-talet. Då var det gott om pengar. Vi klarade oss utan Guds hjälp. Varje individ har rätt att leva destruktivt – utan Gud och utan hopp i världen.

Jag är också upprörd som dem i Halland idag. En go´ människa till har tagit en överdos och mött döden.

Nu har vi fått en syndabock – någon att skylla på! Vi har fått två till och med. Den ene fick i uppgift att dö och ge sitt blod och översteprästen tog lite av blodet och bar in det i det allra heligaste till försoning inför Gud. Den andre syndabocken fick bära bort synden och skulden från alla allra längst bort ut i öknen. Namnet är Asasel.

I stället för alla svordomar är det bättre att lära sig namnet på honom som vann striden i öknen över Djävulen, Satan och Åklagaren.

Som jag ser det.

En vit sten

Det finns många olika slags handikapp. Jag har en del. Det är olika dagar, som olika är olika svårt att bära. Den som börjar bli dement kan skämta och fylla i lite meningar med fantasins hjälp. Den som inte kan engelska språket kan köra med en inlärd fras då och då. Men det håller inte länge. Det håller inte alls.

Så har jag blivit taggad på Facebook igår. Bara den lilla meningen innehåller lite av ett begrepp ur engelskan. Det är en hel video med fem damer från olika delar av världen, som samtalar under ledning av Åsa Moberg känd författare och debattör. Hon nämner mitt namn i början av intervjun och detta är det enda jag fattar vidden av men inget mer. Detta är frustrerande! Tre dagar var jag med på Internationella filmfestivalen, satt i en mjuk låg fåtölj, fast jag aldrig väljer det annars och förstod ingen engelska! En gång till under de dagarna lyckades jag snappa upp att mitt namn nämndes av en föreläsare.

Jag kan inte förlora ett språk, som jag aldrig behärskat före år 1953. År 1956 mötte jag väldigt många kvinnor mot min vilja, som förlorat sitt språk – sitt egna språk svenska. Det var en tragisk iakttagelse, som jag aldrig glömmer. Var de så inne i sin sjuka värld, att de hade nog av röster som talade? Var de så understimulerade av miljön, att det var meningslöst att samtala med någon annan? Jag försökte provocera fram ett samtal med en av dem. Hon hade sin säng närmast en vägg. Till slut blev hon så irriterad på mig, att hon tog knytnäven och bankade i väggen. Jag hade fått fram en reaktion. Jag fick dåligt samvete men var hon farlig eller inte, där hon satt i sängen i sitt bälte?

Olga Runciman från Danmark – en av de fyra som intervjuades har berättat (text i svensk översättning), att ett trauma i barndomen kan utlösa schizofreni senare i livet med hallucinationer. Hon har tagit sig igenom många svåra år och kallar sig ”stemmehörer”. Hon har lärt sig leva med sitt handikapp och utbildat sig till psykolog för att kunna hjälpa andra.

Åter till år 1956, då jag mötte svårt sjuka kvinnor, som förlorat sitt språk. Men var de farliga? Innanför kontoret fanns ett låst utrymme. Där fanns mitt godis hemifrån. Av det kunde jag få hämta lite då och då – hämtade och la några praliner längst ner på kvinnans bädd. Precis så långt ifrån henne, att jag inte behövde bli rädd och hon skulle nå dem.

Hon hade förlorat sitt språk. Skamligt att jag också visade rädsla. Skamligt på vilket sätt jag provocerade fram ett annat språk. Jag kommer ihåg namnen på många av personalen men inte på en enda patient. Som om de inget namn hade! De hörde röster bara.

I all engelska som flödade fram mellan den 16 – 18 oktober 2015 på Stora Teatern i Göteborg så hörde jag mitt namn nämnas två gånger utan att fatta vad de sade mer än så. Gissa om jag är framme vid poängen! Vad andra än säger om mig positivt eller negativt eller vad jag anklagar mig själv för så finns det en vit sten någonstans där allt stämmer.

Enligt Skaparens eget löfte skall jag få en vit sten med ett nytt namn, som ingen mer känner till än jag som fått det.

Spännande! För Skaparen känner de andra också, som blivit missförstådda och missbedömda. De som kanske ligger i bälte nu. Och andra är så trötta på…

Uppenbarelseboken 2:17

(Vi vet inte hur många det är, som håller fast vid honom, som segrat över all sjukdom, all synd och döden. Det gäller bara att hålla sig till rätt Gud i denna tid, när det vimlar av läror och gudar.)

Historien

Så började historien för min del. Den äldsta sysslingen på min mors sida skulle komma till Göteborg på besök. Handstilen på hennes brev som låg på golvet i tamburen var så bekant, men vem var brevet ifrån? Kan någon ärva en handstil för så skrev ju min mor, innan hon blev darrhänt och gammal? Så skrev en kusin…

I brevet fanns en förfrågan om natthärbärge för henne och hennes man. Vi kände inte varandra. Besöket blev en stor vändpunkt för mig år 1982. Gudrun ville lämna tillbaka min morfars bondepraktika och jag fick kopior av gamla brev om Roparna. Så sa hon, att de gamla breven innehöll uppgifter om Roparna.

Nu har jag nystat färdigt. Åren har gått och jag fortsatte min släktforskning i bibeln. Visst är det imponerade att komma ända ner till Adam och Eva! Utan historia lever ingen vare sig den är ljus eller mörk eller ointressant rent av. I min morfars bondepraktika är det fråga om sådd och skörd mest. I hans farfars tid var det fråga om ett svårt svältår. Det fanns inget ätbart. I bibelns historia återkommer berättelser om hungersnöd mer än en gång.

Det är morgon den 12 mars och mina tankar skall få virvla totalt fritt hit och dit, för det är sista dagen på kontraktet för brefvet.com. Någon har befogenhet att släcka ner den hemsidan sen. Innan dess fick jag hjälp av en supporter att flytta över de små berättelserna hit. Här är bilden på husen, som gått i arv från far till son. Jag har berättat om ”prästgenen”, som då rakt inte passade i en kvinnlig arvinge år 1958. Jo, jag har berättat om äldste sonen i en av generationerna, som tydligen var lika klen, som jag varit. Den slutsatsen har jag dragit alldeles själv, för det blev inget av en.

(Det är en västgötahistoria av Sixten Bengtsson. På landet förr i tiden var det märkvärdigt, när en missionär kom hem och berättade från något okänt område. Så var missionärens berättelse slut i kapellet och hon gav tillfälle till frågor. Det var tyst en stund. Sen kom frågan: ”Ho´ hade ena halter söster. Va´ ble´ de´ å´ den?”)

Nej, jag tänker inte oja mig, för det allra mesta av livet ligger bakom. Nu vet jag, att jag har sinne för teologi. Det var en kvinnlig exeget, som fick mig att fatta häromdagen. Och det gjorde mig gott!

Noomi betyder den ljuvliga men hon förlorade allt och tyckte att släkten borde kalla henne Mara. (Ruts bok kapitel 1)

Detta är antagligen lite teologi, som jag gräver i. Eller snarare är det så att jag älskar att promenera bredvid olika personer via texter och kartor bibeln…

Kom ihåg hur mycket jag vandrat bredvid Josef!

En extra dag

Maria-dagen den 28:e februari var viktig i mitt föräldrahem. Det var min mors andra namn. Sen blev det min systers andra namn. Och jag ringde för att gratulera. Hennes fråga i samtalet var hur jag skulle använda dagen efter, när jag får en extra dag. Så hade inte jag tänkt. Vad var det för märkvärdigt med att få en extra dag? Den skulle väl försvinna som alla andra?

Det gjorde den också och jag rörde runt som vanligt bland minnen och foton. Fredagen var så fin med promenad i gamla Haga i Göteborg och en medvandrare, som ville lyssna. På Facebook hakar en tredje på med bildberättelser. Kommunikationen är blixtsnabb nu för tiden och en nyfunnen vän i USA kan klicka på ”Gilla” i samma stund, som fotot kom upp på Linda och mig. (Det heter något på engelska selfie?) Själv hann jag inte ens hem innan andra kunde se, att jag varit i Haga. Jag hinner inte med i denna takt! Hör du det? Inte nog med att jag släpat på 50-talet och 70-talet och 1800-talet. Jag skall kunna lämna det också mot min vilja.

Nu var det tillkännagivet. 1800-talet får jag ha för mig själv och ingen i min släkt har klickat på Gilla-knappen för att jag lämnar brefvet bakom mig.

Fast jag tycker det är tråkigt. Och det måste jag få tycka…

Jesus eller Muhammed – Buddha eller Kristus?

Det har varit svårt att tänka ut fortsättning på min personliga blogg. Det blev svårt för jag fastnade i mina egna hjulspår. Jag kan inte göra om det förflutna! Alla statliga sinnessjukhus är ju dessutom avvecklade. Som sagt. Sjukvården blev inte bättre av att byta ut svenska ord mot engelska en gång. Själen fick heta psyket.

”Själen är orolig till dess den finner vila i Gud.”

Det verkar inte som att psykiatrisk sjukvård fattar detta. Jo, jag kan fatta att Livets Ord i Uppsala blev ett rött skynke där och på andra mentalsjukhus. Inom somatisk sjukvård är det känt att hög feber och penicillinbehandling kan ge hallucinationer också. Eller andra mediciner för den delen.

Meditation kan leda in i psykos men få vågar varna. Yoga är inte ofarligt. En osund kristen miljö är heller inte bra. Våga samtala! Våga möta de unga, som vill ha förändring i församlingen! Våga läsa bibeln!

Sjukdom till döds

”Det är en livsfarlig sjukdom!”

Så berättade hon för mig, som har bipolära svängningar i sitt psyke. Hon är en av många, som låtit mig fråga hur sjukdomen fungerar i vardagen och livet.

I år är det 60 år sedan jag stämplades för livet med diagnosen manodepressiv psykos. De som vet vad det handlar om får dessutom frågan om hur en psykos fungerar. Jag vet hur jag hade det år 1956 och vill bara vara med i ett informationsarbete för större förståelse och mindre fördomar. Och inte övergrepp inom psykiatrin med fel diagnoser, bältesläggningar och tvångsinjektioner…

Sex år har gått sen jag fick vara med om utbildning till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Frågan är om det blivit så mycket bättre? Finns det någon som vill lyssna på de som lider av schizofreni eller som har förföljelsemani? Har jag vågat ställa känsliga frågor? Vadå, sjukdom till döds? Det är väl många sjukdomar, som leder till döden? Eller kan det vara så att jag själv är dödligt rädd att detta med döden skall hända någon jag känner?

Vågar vi inte tala om döden? Nej, jag för min del går som katten kring het gröt, för är du över 80 år, borde det vara naturligt att dö. Då protesterar en del med: ”Nej då! Du är ju såå pigg!” Så finns ju alla dessa böcker om att tänka positivt…

Bipolär sjukdom är livsfarlig. Och när han inte orkade med svängningarna längre, så skall vi inte nämna hela hans namn! Trots alla förebyggande kurser och alla armband mot suicid. Döden är livsfarlig för alla. Faktiskt. Och jag tror inte på reinkarnation – att gå över i ett högre, bättre liv som någon annan. Abraham, Isak och Jakob har kvar sina namn och många andra.

Vi lever i ett informationssamhälle. Ändå finns det knappast någon information om skillnaden mellan olika religioner och trosuppfattningar. Vi bekännande kristna i Sverige har haft munkavel på oss under åtskilliga år. Det är skadligt för barnen med den kristna läran att vinna livet genom tro eller att gå förlorad genom att vägra tro på Kristus. Jo, jag minns mycket väl debatten om boken ”Helvetesläran”. Den var mycket betydelsefull och vi kristna skulle hålla tyst om vad vi visste. Döden var OK att tala om men inte om vad som kommer sen.

Jag är tydligen lättskrämd för döden och dödliga sjukdomar. Så borde det inte vara. Bibeln säger att rädsla inte finns i kärleken för kärleken driver ut rädslan. Och den som är rädd är inte fullkomlig i kärleken. Det var mycket fritt ur minnet men finns att läsa i många olika bibelöversättningar på många olika språk.

Håll till godo! 1 Johannes brev kapitel 4: 15-21

Åttio år

Det har jag sett fram emot att få bli åttio år! Det har med en bibelvers att göra. En som haft hetsigt temperament som ung beskrivs som saktmodig i åttioårsåldern. Jag berättar inte vem…

Igår var jag tvungen att lösa ut alla osålda böcker från förlaget Recito. Det blev en tung låda, som jag slapp att bära utan kunde ta på rollatorn.

Innan dess lyssnade jag på pastor Urban Ringbäck vid 12-bönen i Smyrnakyrkan. Han kopplade ihop bibelverser ur 3 Moseboks 1:a kapitel med ett par verser ur Romarbrevets 12:e kapitel. 3:e Mosebok är seg att läsa med alla blodiga offer. Lätt att hoppa över. Obegriplig. I fjol strök jag under en av alla upprepningar:

”Prästen skall så bringa försoning för henne och hon blir ren.” 3 Mos 12:8

Kopplingen offer och gåva blev poängterad igår. Sen blev detta förtydligat genom att vi skall bära fram våra kroppar som ett levande, heligt offer som behagar Gud. Det är visserligen en uppmaning till bröder men jag har kunnat den bibelversen utantill som ung. Den drabbade mig då!

”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga tempeltjänst.” Rom 12:1

Den bibelversen fick jag två gånger till mig som ung, när jag helst skulle vilja bryta mitt löfte till Gud. Vad hade jag lovat då? Jo, i stundens förtvivlan gav jag Gud mitt söndersargade psyke. Tyckte att det inget fanns kvar av mig att ge till en ung man. Den 5 september lovade jag Gud att inte gifta mig. Jag var 23 år men inte 24.

Är det något att berätta offentligt? Jo, därför att det är redan ute! Filmen om min berättelse har samma namn som boken, som inte går att sälja. Filmen går att köpa via Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg (och boken via mig):

”Pat. är frisk och pigg för övrigt.”

Det märkliga är att såren är läkta men jag triggar lätt igång, när jag inte blir trodd på mina ord. Jag för min del jämför den diagnosen manodepressiv psykos, som jag fick som 20-åring och som gällde för livet i olika journaler med diabetes. Den sjukdomen kan man inte ha under tre månader och bli vårdad för och sen slippa, så fort man blir utskriven från sjukhuset. (Å andra sidan sköts en kronisk sjukdom polikliniskt nu för tiden utan inläggning som regel. Men inte utan medicin.)

Poängen då? Jo, i alla dessa kränkningar som ung har jag forskat i bibeln varför just Jesus måste dö för att jag skulle kunna bli försonad med Gud.

Att vara försonad med Gud är en stor lycka!

En gammal sång

Igår kom det ett mail från USA, som jag väntat så länge på. Det slutade med orden:

”You too – continue to sing your song!”

Kan detta vara sant? Jag som måste sätta in allt i Google Translate och försöker att göra mig populär over där? Det är inte lätt, att göra sig förstådd utan gemensamt språk! Det vi två har gemensamt är att vi båda blev inlåsta som unga. Hon var 17 år och jag var 20. Under en kafferast har vi möts och via tolk fått prata med varandra. Den dokumentären som Lucy Winer ansvarat för ”Kings Park” har jag sett fyra gånger nu. Just därför att jag inte fattar språket men väl innehållet. Den handlar om ett stort ödelagt mentalsjukhus i USA. Den handlar om ödelagda människor, som kämpar med att försonas med en grym behandling.

Året 2016 började med att jag hittade en tjock bunt brev längst in i ett överskåp under annat. Jag trodde, att jag slängt de flesta breven av före detta överläkaren på Restad Sjukhus år 1956. Ibland har jag tänkt sopa igen alla spår av den tiden. Min dokumentära berättelse är tydligen inte färdig. Genom att läsa igenom alla breven från henne har jag fattat hur jag på ett artigt sätt försökt att nå henne med min kunskap – knacka hål på vad som är psykiatri. Det lyckades jag verkligen inte med! Psykiatri är en vetenskap, som hon höll högt på.

Så här sitter jag och vill bli populär i USA nu via Google Translate som ett sista försök. Finns det ingen som vill höra min sång? Det är faktiskt inte tillåtet att skanna en konstnärs bild utan att fråga om tillstånd. Det gjorde jag i alla fall och satte in bilden av en fågel, som är hindrad att sjunga. Det är rep kring fågelns bröst.

Oj, så jag har slitit med att försöka berätta, att jag är psykiskt frisk! En gång för många, många år sen skickade jag ett kassettband till före detta överläkaren på en andakt, som jag hållit i närradio. Då visade det sig, att hon ingen radio hade med den möjligheten att lyssna på kassetter. Efter en lång tid kom ett brev, att hon fått låna sonens och det märkliga hände, att hennes kanariefågel började sjunga så fort fågeln hörde mig! Det kan väl inte vara inom vetenskapens gräns?

Poängen är förstås att min sång handlar om Jesus. Den är inte populär. Det skall handla om ljus, energi och överförd kraft nu för tiden men inte om försoning genom hans blod.

Jojo.

En annorlunda sång

Sång är inte alltid välljudande. Som avslutning på det som varit sätter jag in ett hörn av en gedigen programtidning från Stiftelsen Familjevårdscentrum, Göteborg. Under två månader har jag studerat presentationen av de medverkande och försökt fatta deras budskap under tre filmfestivaldagar. Mitt handikapp blir större och större men filmerna har jag förstått delvis. Jag fattar inte engelska språket.

Det jag fattat är, att det finns modiga kvinnor över hela världen, som vandrat en smärtsam väg tillbaka i tiden till tonåren och vågat fråga på diagnoserna, frågat psykiater, skötare och psykologer: ”På vilken grund skedde denna diagnostisering, insulinchockerna eller el-chockerna och alla dessa personliga övergrepp i psyket?”

Nu är de över både 50 och 70 år och sjunger ändå trots minnena, trots skadorna av den behandling, som de fick som tonåringar.

Våra barn och ungdomar borde få slippa en så grym behandling mot ångest inom psykiatrisk vård! Det är åtta år sen nu som jag fick veta, att det förekommer bältesläggningar och tvångsinjektioner. Det rev upp alla mina gamla sår. Jag ältar inte. Jag har lyssnat till mig själv och andra sen år 2007.

Bilden av fågeln får avsluta en svår berättelse.

Det finns en annan sång inom mig.

Engelsk text –

Mr. Facebook is offering recaps (so I can get to be repetitive about my stuff 🙂 ). Better still! Martin Olsson is a sound engineer and he has promised me that I may blog about our collaboration with my thaw in the film ”Patient Otherwise Healthy and Alert”. Read it here:
– – –
It is difficult to continue to blog without any feedback. Then came the idea of trying to leave the old routine I’d got stuck in. How to do that? Well, I then suddenly got a comment, an approval. Someone had been to the film festival ”Driving Us Crazy”, and seen the many films with their own stories, or listened to the interviews. Not just one but two people dared to seek friendship with me via Facebook, and I asked ”why”.

The pieces fell into place when a sound engineer got an old post in the recaps from a previous year. The sound engineer was not just anyone, but the same Martin who had been sitting quietly in the back seat on the trip to the former Restad Hospital on September 12, 2013. We had never seen each other before. I had been promised a study visit at the hospital by the project manager at The Gyllenkroken Foundation, and possibly a ”youtube” clip for five minutes. Apparently you can get a lot said in five minutes! This made me nervous. How do you tell such an important story, and where in this large hospital area, in such a short time? I had been to four different wards because of how they felt I was getting better or worse. I had only to go with the nurses without any information whatsoever.

The pieces fell into place with Martin’s own wordless film from 2010 of a thaw in the Göta River in Gothenburg. The river runs right through the city. There’s my association to the year 1955 and the Gothenburg College of Nursing. We had come to psychiatry in the theoretical training and a doctor told a joke:

”The border between neurosis and psychosis runs on the Bridge of the Göta River.”

Simple as that to realise for the initiated. The Psychiatric Clinic is within the Sahlgrenska University Hospital area. The mental hospital was at that time far from the town center, out on Hisingen, and was one of the biggest: The Lillhagen Hospital. There was also St Jorgens Hospital. What year they got English names I don’t remember. The shame was in the walls. The shame was not reduced by replacing the words.

So now it’s thaw! The break-up of the ice! More and more people worldwide are taking control of their own situation, and protest against the abuse that they’ve suffered through the life-long diagnoses, stigma and detention. To me, the international film festival during the days of 16-18 October at the Big Theatre in Gothenburg, came as a positive shock. To say the least. The pieces fell into place! It was a remarkable thaw in me, which was recordable for the perceptive! Sure, every year there’s spring, summer and autumn as well. Of course. But now it’s about the Göta River and the border between neurosis and psychosis, which ran on the Bridge of the Göta River in Gothenburg.

In the Stockholm area there’s an association for bipolar disorder called ”Balance”. In the Gothenburg area it’s called ”IBIS”. I’ve been a paying member for two years. Each lecture evening without membership cost 50 Swedish krona. So then I became a member. There’s an association for schizophrenia too. Or for other kinds of illnesses. It has become thaw! You can hear the sound of all the small ice floes, whirling away towards the sea.

Martin Olsson, who filmed a thaw without words, has given me the permission to share this experience. Many, many years ago we got a message during the Hönö Conference, that someone in the assembly was bitter. Afterwards I revealed it was me, and I also said why. There was no thaw that time, but a man told me privately that he’d had a vision. He had seen my cross inside the ice. The Bible says that each one of us has his own cross to bear. But he had seen my cross inside the ice.

The years have gone by and it has become permissible to speak of psychiatric diagnoses. But we who wanted to go out into the community with information would have had to be done with our emotions, and we had to be positive to psychiatric care.

How can someone help others, which is not helped herself? How many self-help books are there?

(In all of my previous blog entries you can see from where I’ve got my help.)

Thaw; the break-up of the ice – film by Martin Olsson

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=484521848087&id=560058087

Islossning

Det är svårt att fortsätta att blogga utan någon feedback. Så kom tanken på att försöka lämna det hjulspår, som jag fastnat i. Hur skall det gå till? Ja, då kom plötsligt en kommentar, ett godkännande. Någon har varit på filmfestivalen ”Driving us crazy” och sett de många filmerna med egna berättelser eller lyssnat på intervjuer. Både en och två vågade söka vänskap med mig via Facebook och jag frågade ”varför”.

Bitarna föll på plats, när en ljudtekniker fick sitt inlägg i repris från tidigare år. Det var inte vilken ljudtekniker som helst utan den Martin, som satt tyst i baksätet på resan till före detta Restad Sjukhus den 12 september 2013. Vi hade aldrig sett varandra tidigare. Jag hade fått löfte av projektledaren på Stiftelsen Gyllenkroken om ett studiebesök och eventuellt en ”youtube” på fem minuter. Det går visst att få med mycket på fem minuter! För mig blev detta nervöst. Hur berättar man en livsviktig historia och var inom ett stort sjukhusområde på så kort tid? Jag hade ju varit på fyra olika avdelningar eftersom de ansåg, att jag blev bättre eller sämre. Det hade bara varit att gå med en sköterska utan någon som helst information.

Bitarna föll på plats med Martins egen ordlösa film från år 2010 en islossning i Göta älv, Göteborg. Den rinner rakt igenom staden. Där kommer associationen till år 1955 på Göteborgs Sjuksköterskeskola. Vi hade kommit till ämnet psykiatri i den teoretiska undervisningen och en läkare berättar ett skämt:

”Gränsen mellan neuros och psykos går på Götaälvbron.”

Hur enkelt som helst att fatta för den invigde. Psykiatriska Kliniken ligger inom universitetssjukhuset Sahlgrenskas område. Sinnessjukhusvården låg på den tiden långt från centrum ute på Hisingen och var ett av landets största: Lillhagens Sjukhus. Där låg också Sankt Jörgens Sjukhus. Vilket år det skulle ha engelska beteckningar minns jag inte. Skammen satt i väggarna. Skammen minskade inte genom att byta ord.

Så nu är det islossning! Fler och fler över hela världen tar tag i sin egen situation och protesterar mot övergreppen, som varit genom diagnoser för livet, stigmatisering och frihetsberövande. För mig blev den internationella filmfestivalen under dagarna 16 – 18 oktober på Stora Teatern i Göteborg en positiv chock. Minst sagt. Bitarna föll på plats! Det blev en märklig islossning inom mig, som gick att spela in för den lyhörde! Visst, varje år finns det vår, sommar och höst också. Självklart. Men nu gäller det Göta älv och gränsen mellan neuros och psykos, som gick på Götaälvbron i Göteborg.

I Stockholmsområdet heter en intresseförening för bipolär sjukdom ”Balans”. I Göteborgsområdet heter den ”IBIS”. Två år jag betalat medlemsavgift. Varje föredragsafton utan medlemskap kostar 50 kronor. Så gick det till att jag blev medlem. Det finns intresseförening för schizofreni också. Eller för andra ohälsotillstånd. Det har blivit islossning! Det går att lyssna på ljudet av alla små isflak, som virvlar bort ut mot havet.

Martin Olsson som filmade en islossning utan ord har gett mig tillåtelse att dela denna upplevelse. För många, många år sen kom det ett budskap under Hönökonferensen, att någon i samlingen var bitter. Efteråt berättade jag, att det var jag och berättade varför. Där blev det ingen islossning men en man berättade för mig privat, att han sett en bild. Han hade sett mitt kors, att det låg inuti is. Bibeln säger, att var och en har sitt eget kors att bära. Men han hade sett, att mitt kors låg inuti is.

Så har åren gått och det blev tillåtet att tala om psykiatriska diagnoser. Men vi som ville gå ut i samhället med information skulle vara klara med affekter och positiva till psykiatrisk vård.

Hur kan någon hjälpa andra, som inte är hjälpt själv? Hur många självhjälpsböcker finns det?

(I alla mina tidigare bloggposter syns det var min hjälp kommit ifrån.)

Islossning Film av Martin Olsson

Bekänna färg

Det har gått en vecka sen filmfestivalen ”Driving us crazy” hade premiär på Stora teatern i Göteborg. Hit kom människor från hela världen av överlevare på olika sätt eller professionella lyssnare eller konstnärer som filmat. Under tre dagar lyssnade jag på engelska utan att kunna språket. Det räcker inte, att fatta några ord här och där. Det blir inget sammanhang. Kvar blev alla filmerna med bilder, där jag känner till situationerna från mitt tidigare arbete bland missbrukare. Kvar är programhäftet med alla presentationer.

Den första gästen från USA presenterade sig för mig med sitt namn och som en överlevare. I stil med mig kanske hon trodde. Hon var 19 år, när hon blev inlåst på ett sinnessjukhus i tre år och behandlades med insulinchocker och ECT om vartannat. De unga kvinnorna blev dessutom sexuellt våldtagna. Den unga kvinnan i sängen bredvid henne fick för mycket insulin och dog. Hur överlever någon dessa minnen av så kallad vård?

Hon gick fram till mig och trodde väl, att jag var en överlevare i ungefär samma ålder nu och med svensk erfarenhet under tre månader från år 1956. För det står i programhäftet både på engelska och svenska om mig också. Det är dags att bekänna färg. Mina erfarenheter är inget jämfört med vad kvinnorna gått igenom i USA. (Sök på Lucy Winer på you tube och Kings Park. Lucy Winer var också gäst på filmfestivalen och hennes film visades.) Det var Dorothy, som sökte upp mig först.

Det är dags att bekänna färg tycker nog jag. Filmen ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är mycket informativ, saklig och osentimental. Där finns inget negativt om personalen – tvärt om. Det finns bara en enda stor ilska på systemet med bältesläggningar av slentrian, tvångsinjektioner, diagnoser för livet som stigmatiserade mig senare. Kvar har jag alla goda samtal med personalen, som jag haft sen dess och en brevväxling med före detta överläkaren. Min envishet är lite gränslös. Om jag fått en diagnos för livet, så har jag rätt att få veta vad denna sjukdom innebär och hur den verkar. Tycker nog jag. Andra drabbade tycker nog likadant. Om jag bara begripit engelska språket.

Boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” kom aldrig ut år 2009 på förlaget ”Natur&Kultur”. Så högfärdig är jag, att jag ville vara med de stora pojkarna Johan Cullberg och Clarence Crafoord. Vi är ju ungefär jämngamla och lite mer information inifrån patientsynpunkt hade inte skadat. Det tyckte jag och prövade förlaget. Sen slapp jag påtryckningarna, att jag var så rädd att gå ut med min berättelse. De tackade ”nej” till erbjudandet att få trycka mitt manus.

År 2011 vågade jag en gång till och lät trycka boken på egen risk ekonomiskt. Två år senare var berättelsen filmad på plats inifrån och utifrån de andras öden. Vilken färg är det då som skall bekännas? Ilskan finns kvar, att de mest lärde tror, att det går att ha olika avdelningar för psyke och soma. Visserligen talar de om psykosomatiska sjukdomar men då gissar jag att det är fråga om vem som skall ta över det ekonomiska ansvaret – bli av med patienten med så svåra hjärtbesvär.

Så nu går det att köpa min bok igen på Adlibris eller genom mig: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Jag vägrade ta bort kapitlet om blodet ur manus. Jag kan faktiskt inte hjälpa, att det fattas kunskap i anatomi, fysiologi och teologi om blodets betydelse bland allmänheten. Försök vara neutral till blodets funktion i kroppen! Försök vara neutral till försoningens under genom tro!

Jag kan det inte och har en relation till bibelns hela berättelse om upprättelse och hälsa genom blodet. Det finns med i boken men inte i filmen.